Normalarbetstidens beräkning

Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att följa upp effekterna av den försämring av beräkningsgrunden för normalarbetstiden som gjorts i arbetslöshetsförsäkringen. Patrik Björck! Jag vill börja med att säga att denna förändring är en del i den reformering av arbetslöshetsförsäkringen som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta. Förändringen syftar också till att tydliggöra arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring. Genom att beräkningsgrunden för normalarbetstiden har ändrats får den som arbetat i liten omfattning under den senaste tolvmånadersperioden och sedan blir arbetslös lägre arbetslöshetsersättning än tidigare. Grundtanken med förändringen är att det är individens stadigvarande inkomst som ska återspeglas i nivån på arbetslöshetsersättningen. Jag anser att det är rimligt att det krävs tolv månaders arbete på heltid för att få det maximala inkomstskyddet i arbetslöshetsförsäkringen. Det är en del av arbetslinjen, som den här regeringen konsekvent förordar. Min uppfattning är att arbetslöshetsförsäkringen tidigare haft för liten koppling till arbete och att detta bidragit till att människor blivit inlåsta i arbetslöshet innan de ens hunnit få en stadigvarande förankring på arbetsmarknaden. Jag vill också poängtera att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är en del i ett större reformpaket som syftar till att påverka både utbudet av och efterfrågan på arbetskraft. Jag är övertygad om att de personer som får en lägre arbetslöshetsersättning på grund av de nya reglerna framför allt har nytta av en politik som ökar deras sannolikhet att få arbete. De sammantagna resultaten av politiken går redan att avläsa i statistiken. Både arbetslösheten och utanförskapet har minskat sedan regeringsskiftet. Regeringen kommer att mer ingående utvärdera vilka effekter förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen har fått när det förflutit längre tid efter genomförandet.

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på interpellationen. Jag hade en interpellation här tidigare i dag, och då saknade jag arbetsmarknadsministern. En kollega till arbetsmarknadsministern diskuterade arbetsmiljö. Men jag får tillfälle nu i stället. Vi har haft några interpellationer redan, och det finns alltid grader i helvetet, inte bara i livet i allmänhet utan även i politiken. När det gäller konflikträtt och kollektivavtal är kanske inte skillnaderna så stora mellan oss, åtminstone inte i retoriken. Vi säger oss stå för likartade åsikter, även om vi misstänkliggör arbetsmarknadsministerns motiv ibland. När det gäller den här frågan, a-kassan, har vi däremot två diametralt olika åsikter och uppfattningar. Det är en mycket tydlig politisk fråga, en mycket tydlig vänster-höger-fråga, en mycket tydlig fråga om hur man ser på människor och människors värde. Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar: "Denna förändring är en del i den reformering av arbetslöshetsförsäkringen som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta." Han säger vidare att han "anser att det är rimligt att det krävs tolv månaders arbete på heltid för att få det maximala inkomstskyddet". Det är en inställning till arbetslöshet och arbetslösa som minst sagt kan kallas nonchalant, cynisk eller möjligen oförsvarbart okunnig. Låt mig återge hur en person som arbetar med de här frågorna på en a-kassa dagligdags beskriver verkligheten under högeralliansen för mig. Detta är vad jag har fått höra av denna person: Försäkringarna har blivit så omfattande och krångliga att det är svårt att förklara dem för medlemmarna på ett vettigt sätt. Försäkringsbestämmelserna har blivit så snåriga att det kan bidra till att risken för att göra fel ökar. En tendens som vissa kassor upplever är att arbetsgivarna ska lämna så många uppgifter om de anställda att de avstår från att lämna korrekta uppgifter. Till exempel har de inte full koll på om Pelle var sjuk en dag eller om det var vård av barn eller en inarbetad dag, och så lämnas uppgiften att Pelle jobbade. Det blir enklare så. Många småföretagare tycker att det är uppåt väggarna nu med alla uppgifter som kassorna måste få in. Det är en beskrivning från en person som arbetar i det system som arbetsmarknadsministern har riggat. Jag ska ge ett exempel ur verkligheten på hur det här kan slå mot enskilda människor. Personen i fråga har varit medlem i en a-kassa sedan 1986, arbetat heltid sedan 1994 och uppnått en månadslön på 17 400 och blev arbetslös nu i höst. Med de nya beräkningsreglerna räknar man om allt och delar upp den arbetade tiden på tolv månader. För denne medlem slår det här mycket kraftigt. Normalarbetstiden fastställdes för denne heltidsarbetande medlem till 33 timmar, vilket gjorde att dagsförtjänsten fastställdes till 654 kronor. Dagpenningen blir 80 procent av detta, det vill säga 524 kronor. Det är någonting som man ska leva och försörja sig på. Nu vet jag att arbetsmarknadsministern kommer att säga: Jag vill inte att han ska ha 80 procent, 70 procent eller 65 procent, utan jag vill att han ska få jobb. Det är väl gott och väl. Det är en uppfattning som vi delar, och troligen också den arbetslöse. Men vi har arbetslösa, och de har den här verkligheten. Till dem måste man säga att han förlorar 109 kronor per dag på grund av regelförändringen av normalarbetstidens beräkning. Vad säger arbetsmarknadsministern om det? För denna enskilda människa är det en väldigt svår situation. Arbetsmarknadsministern citerades tidigare under diskussioner kring a-kassenivån. Han har sagt att det inte är så flott att leva på 690 kronor - jag kommer inte ihåg det exakta citatet. Men att behöva leva på 524 kronor när man har en heltidsanställning i botten är naturligtvis ett svårt slag. Har arbetsmarknadsministern följt upp effekten av försämringen? var frågan. Svaret är uppenbarligen nej. Arbetsmarknadsministern struntar helt enkelt i alla dem som råkar illa ut. Lite svinn får man räkna med; det anser vår regering.

Herr talman! "Två diametralt olika åsikter" säger Patrik Björck. Det är helt korrekt. Patrik Björck står konsekvent för höga ersättningsnivåer och konsekvent för en politik som inte tar upp frågan om nya jobb, var de ska komma, hur de ska växa fram, vilka villkor som krävs och hur vi ska få folk tillbaka i arbete. Patrik Björck står konsekvent för tolv års misslyckad arbetspolitik och vill fortsätta den. Jag säger ungefär som Gunnar Hökmark: Om man gör som man har gjort kommer det att gå som det har gått. Det är precis så det är. Patrik Björck vill tillbaka till en misslyckad jobbpolitik. Vi vill inte det. Vi värnar arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Vi instämmer i den uppfattning som Erik Åsbrink uttryckte på LO:s seminarium i början av november. Han konstaterade att det inte går att bara säga att vi vill ha bättre jobb och därför säger nej till de dåliga nya jobben. Han menar att en höjd a-kasseersättning måste kopplas ihop med hårda krav på de arbetslösa. Det måste enligt honom tydligt markeras att a-kassan inte är en yrkesförsäkring och inte ger möjlighet till livslång försörjning för dem som inte vill byta yrke eller flytta. Dessa uppgifter har hämtats ur Kommunalarbetarens utgåva den 8 november. Det är tur att en före detta minister lite grann kommit till insikt om en del av de problem som finns med arbetslöshetsförsäkringens tidigare utformning. Med all respekt, Patrik Björck: Jag förstår precis det som du tar upp. Du har helt rätt. Det är ingen av oss som vill se att det ska vara 80, 70 eller 65 procents ersättning. Det är en åsikt som Patrik Björck sade att vi delar. Varför då inte ha en politik för arbete utan bara en politik för ersättningar? Det duger inte med det. Det är lite drygt 130 000 personer som har lämnat utanförskap och arbetslöshet och kommit in på arbetsmarknaden sedan vi vann valet. Det är 400 personer om dagen som i stället för att gå i utanförskap och ha 65 procent i ersättning - eller var det nu kan tänkas vara, 80, 70 eller 65 procent - har en lön att leva på. De har en anställningstrygghet, en gemenskap att känna trygghet i och en framtid att se fram emot. Vad är det för fel på det?

Herr talman! Arbetsmarknadsministern sade i ett anförande i en av de tidigare interpellationsdebatterna att han företrädde arbetslösa och förtidspensionärer, etcetera. Jag kan bara ta mig lite för pannan och hoppas att han inte företräder fler grupper i samhället. Är det på det sättet som han företräder människor är det minst sagt chockartat. Den arbetslöse kan inte känna någon som helst tillfredsställelse med någon sorts teoretiserande av makroekonomiska funktioner och annat som arbetsmarknadsministern ofta ger sig hän åt. Enbart för att den enskilda människan får sin ekonomi sönderslagen ökar inte vare sig Sveriges möjligheter att skapa några nya jobb eller personens möjlighet att söka jobb. Poängen är att om du är heltidsanställd och medlem i a-kassan har du en uppfattning att du då ska känna någon form av ekonomisk grundtrygghet. Med de regler för att beräkna normalarbetstid som finns i era regelverk slår man undan fötterna för människor. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern förklarade för den här medlemmen på vilket sätt som svensk ekonomis förmåga att skaffa fram jobb blir bättre för att denna medlem i en a-kassa förlorar 109 kronor per dag från en redan låg inkomst och ska försörja sig på 524 kronor om dagen. På vilket sätt förbättrar det Sveriges möjligheter att skapa jobb, och på vilket sätt förbättrar det personens förmåga att söka jobb? Det skulle jag vilja ha en rejäl och ordentlig förklaring till. När det gäller regelverket är det inte alla medlemmar i det nya arbetarpartiet som är riktigt lika hjärtlösa. Ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, partikamrat till Sven Otto Littorin, säger när hon konfronteras med ett annat fall där en person drabbas hårt av beräkningsgrunden att det kan finnas skäl att ompröva denna del av regelverket. Det är egentligen lite grann det som är min fråga till arbetsmarknadsministern. Finns det någon möjlighet att följa upp effekterna när man inser att de regelverk som man har byggt inte har några som helst positiva effekter på jobbskapande eller några som helst effekter när det gäller att stötta den enskilda människan utan bara är en destruktiv kraft? I går fick vi under brinnande högkonjunktur siffrorna från SCB som säger att det är 5,7 procent arbetslösa. Man kan i så fall notera att det är ungefär 95 procent som inte är arbetslösa om det är 5 procent som är det. Men för den enskilde medlemmen är det alltid hundra procent. För den enskilda människa som drabbas av detta är det alltid hundra procent. Det är någonstans som er förmåga till empati och förståelse för den enskilda människans situation fullständigt fallerar. Det är där ni blir otroligt teoretiska när ni sitter med era kalkyler och tabeller. Ni drar streck och ritar upp statistik och diagram för hur man ska hantera detta med arbetslösheten. Man måste kunna förklara för denna människa och svara på frågan: Hur ska jag som redan har en låg inkomst kunna försörja mig när den sänks med över 100 kronor per dag? Det är fakta för de personer som drabbas av detta. Finns det någon anledning för er att inse att ni gjorde fel, se över konsekvenserna av regelverket och kanske förändra det? Det säger jag inte för min skull utan för de människor som drabbas. Trots en brinnande högkonjunktur finns det ett antal personer som är arbetslösa. Trots arbetsmarknadsministerns politik finns de därute. De får betala hela kalaset med en krossad privatekonomi. Vad tänker arbetsmarknadsministern göra åt det?

Herr talman! Nyss var jag oengagerad, och nu är jag också hjärtlös, tack för det. Hjärtlös är den politik som varaktigt ställde var femte svensk i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Med all respekt var det vad ni lämnade efter er. Svaret på frågan hur vi ska få fler jobb var höjda ersättningsnivåer för dem som tjänar mycket. Hur har ni tänkt er att det skulle gå ihop? Hur har ni tänkt er att lösningen på den politik som ledde fram till detta kaos på arbetsmarknaden skulle vara mer av samma? Det var er lösning, och det var också det ni förlorade valet på. Under förra mandatperioden fick vi 140 nya förtidspensionärer i Sverige varje dag. Efter valet, under det dryga år som har gått, är det över 400 personer som varje dag har lämnat utanförskap, kommit tillbaka till arbetsmarknaden, fått ett jobb att gå till, en arbetsgemenskap att känna trygghet i, en lön att leva på och en framtid att se fram emot. Det är resultatet av konkret politik. Bakom det ska vi naturligtvis ha departement som jobbar med de makroekonomiska analyserna, som Patrik Björck så föraktfullt kallar det för. Det är personer. Det är Leif som är 39 år som varit förtidspensionär i 14 år och som nu har fått ett jobb. Eller Urban som är 42 år, som jag träffade i Gävle för inte så länge sedan, som efter fem års arbetslöshet nu har ett jobb att gå till och en lön att leva på. Det är konsekvenser av den politik som driver arbetslinjen konsekvent. Det är vad det är. Innebär det att vi kan vara befriade från att fatta tuffa beslut? Nej, det innebär det inte. Ibland måste man också fatta tuffa beslut. Jag står för dem. Vi kommer naturligtvis, liksom Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen gjorde alldeles nyligen, att titta på konsekvenser, analysera och se och också vara beredda att göra en del förändringar som behöver göras. Det gjorde vi när vi öppnade nystartsjobben för offentlig sektor från den 1 januari. Vi måste med all respekt driva en annan politik än den som Socialdemokraterna drev och som ledde fram till moraset på arbetsmarknaden. Den politiken har vi drivit i ett år. Vi ska fortsätta att driva den så att fler än de drygt 130 000 som nu har kommit tillbaka till arbetsmarknaden ska ha möjlighet att göra det. Det var vårt vallöfte. Vi kommer att stå fast vid det och kommer att leverera på den politiken.

Herr talman! Resultatet av er politik är att ni har ett sämre utbyte och sysselsättning än med den politik som den socialdemokratiska regeringen förde. Om man går tillbaka till SCB:s undersökningar av sysselsättningen visar det sig att från oktober 2005 till oktober 2006, det sista socialdemokratiska regeringsåret, ökade sysselsättningen mer än vad den gjorde från oktober 2006 till oktober 2007, det vill säga det första borgerliga regeringsåret. Vår politik kunde öka sysselsättningen och skapa fler jobb utan att för den skull krossa livet för enskilda arbetslösa förtidspensionärer eller sjukskrivna. Det är den stora skillnaden. Jag har några funderingar över att man ska leva som man lär om man ska bli trodd. Arbetsmarknadsministerns regeringskolleger vägrar att betala in den förhöjda avgiften eftersom de inte tror på a-kassan. Om man har ett system som man inte själv tror på kan man inte tro att man blir trodd. Ingen av regeringskollegerna, utom möjligen arbetsmarknadsministern, är tydligen med i a-kassan i dag såvitt jag har förstått. Det är viktigt att förstå. Om man ska bli trodd måste man också leva som man lär och behandla människor lika. Jag fick frågor från den här medlemmen. Hur kan det komma sig att Reinfeldts statssekreterare, som uppenbarligen misskötte sig så grovt att hon blev sparkad, får 2 miljoner i lön medan jag får 524 kronor? Sådana frågor ställer människor. Man kan tycka att de är konstiga eller ovidkommande, och jag kan ha funderingar om det. Men det är sådana frågor som människor ställer när det gäller konsekvensen och trovärdigheten. Behandlar man människor lika? Är det likvärdighet? Om man blir ofrivilligt arbetslös behandlas man på ett sätt. Om man skapar sin egen arbetslöshet behandlas man på ett annat sätt. Vad finns det då för trovärdighet?

Herr talman! I artikeln i Kommunalarbetaren som jag citerade nyss står följande i ingressen: Erik Åsbrink minns med rysningar hur han som socialdemokratisk finansminister tricksade med statistiken om antalet arbetslösa. Nu försöker Patrik Björck att göra ungefär samma sak. Det har vi hört också Mona Sahlin göra i riksdagsdebatter. Det handlar om 93 000 nya jobb under det sista året under den förra mandatperioden. Om man räknar med friår, utbildningsvikariat, plusjobb eller vad det nu var kommer man väl upp i den siffran. Med all respekt - det som har kommit efter valet är fasta anställningar, jämnt fördelade mellan män och kvinnor. Och det är huvudsakligen tillsvidareanställningar. Vi kan hålla på att tricksa med siffror hur länge som helst. Men kvar står Patrik Björck och Socialdemokraterna i naket majestät med en politik som inte leder till arbete.