Anf. 79 Patrik Björck (S)
Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på interpellationen. Jag hade en interpellation här tidigare i dag, och då saknade jag arbetsmarknadsministern. En kollega till arbetsmarknadsministern diskuterade arbetsmiljö. Men jag får tillfälle nu i stället.
Vi har haft några interpellationer redan, och det finns alltid grader i helvetet, inte bara i livet i allmänhet utan även i politiken. När det gäller konflikträtt och kollektivavtal är kanske inte skillnaderna så stora mellan oss, åtminstone inte i retoriken. Vi säger oss stå för likartade åsikter, även om vi misstänkliggör arbetsmarknadsministerns motiv ibland.
När det gäller den här frågan, a-kassan, har vi däremot två diametralt olika åsikter och uppfattningar. Det är en mycket tydlig politisk fråga, en mycket tydlig vänster-höger-fråga, en mycket tydlig fråga om hur man ser på människor och människors värde.
Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar: "Denna förändring är en del i den reformering av arbetslöshetsförsäkringen som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta." Han säger vidare att han "anser att det är rimligt att det krävs tolv månaders arbete på heltid för att få det maximala inkomstskyddet". Det är en inställning till arbetslöshet och arbetslösa som minst sagt kan kallas nonchalant, cynisk eller möjligen oförsvarbart okunnig.
Låt mig återge hur en person som arbetar med de här frågorna på en a-kassa dagligdags beskriver verkligheten under högeralliansen för mig.
Detta är vad jag har fått höra av denna person: Försäkringarna har blivit så omfattande och krångliga att det är svårt att förklara dem för medlemmarna på ett vettigt sätt. Försäkringsbestämmelserna har blivit så snåriga att det kan bidra till att risken för att göra fel ökar. En tendens som vissa kassor upplever är att arbetsgivarna ska lämna så många uppgifter om de anställda att de avstår från att lämna korrekta uppgifter. Till exempel har de inte full koll på om Pelle var sjuk en dag eller om det var vård av barn eller en inarbetad dag, och så lämnas uppgiften att Pelle jobbade. Det blir enklare så. Många småföretagare tycker att det är uppåt väggarna nu med alla uppgifter som kassorna måste få in.
Det är en beskrivning från en person som arbetar i det system som arbetsmarknadsministern har riggat.
Jag ska ge ett exempel ur verkligheten på hur det här kan slå mot enskilda människor. Personen i fråga har varit medlem i en a-kassa sedan 1986, arbetat heltid sedan 1994 och uppnått en månadslön på 17 400 och blev arbetslös nu i höst. Med de nya beräkningsreglerna räknar man om allt och delar upp den arbetade tiden på tolv månader. För denne medlem slår det här mycket kraftigt. Normalarbetstiden fastställdes för denne heltidsarbetande medlem till 33 timmar, vilket gjorde att dagsförtjänsten fastställdes till 654 kronor. Dagpenningen blir 80 procent av detta, det vill säga 524 kronor. Det är någonting som man ska leva och försörja sig på.
Nu vet jag att arbetsmarknadsministern kommer att säga: Jag vill inte att han ska ha 80 procent, 70 procent eller 65 procent, utan jag vill att han ska få jobb.
Det är väl gott och väl. Det är en uppfattning som vi delar, och troligen också den arbetslöse.
Men vi har arbetslösa, och de har den här verkligheten. Till dem måste man säga att han förlorar 109 kronor per dag på grund av regelförändringen av normalarbetstidens beräkning. Vad säger arbetsmarknadsministern om det? För denna enskilda människa är det en väldigt svår situation.
Arbetsmarknadsministern citerades tidigare under diskussioner kring a-kassenivån. Han har sagt att det inte är så flott att leva på 690 kronor - jag kommer inte ihåg det exakta citatet. Men att behöva leva på 524 kronor när man har en heltidsanställning i botten är naturligtvis ett svårt slag.
Har arbetsmarknadsministern följt upp effekten av försämringen? var frågan. Svaret är uppenbarligen nej. Arbetsmarknadsministern struntar helt enkelt i alla dem som råkar illa ut. Lite svinn får man räkna med; det anser vår regering.