Nivån på hushållens skuldsättning

Fru talman! Anette Åkesson har frågat mig om nivån på de svenska hushållens skuldsättning enligt min uppfattning är ett problem eller inte, samt hur de svenska hushållens skuldsättning ska jämföras med situationen i andra länder.

Sedan mitten av 1990-talet har hushållens skulder ökat snabbare än deras inkomster, vilket återspeglas i form av en stigande skuldkvot. Skuldkvoten, beräknad som hushållens totala skulder i förhållande till deras disponibla inkomster, motsvarade 173 procent vid slutet av år 2014. Beräkningen av den totala skuldkvoten innehåller dock även hushåll som är helt skuldfria, vilket därmed minskar den totala kvoten. Enligt en analys från Riksbanken var den genomsnittliga skuldkvoten för hushåll med bolån drygt 310 procent i Sverige år 2014.

Internationellt sett har stora ökningar av hushållens skulder tenderat att föregå djupare och mer utdragna konjunkturnedgångar. Den årliga tillväxttakten av hushållens skulder i Sverige var 7 procent i augusti i år. Internationella studier har visat att relativt högt skuldsatta hushåll minskar sin konsumtion i större omfattning än andra hushåll vid ekonomiska störningar.

Med en större andel relativt högt skuldsatta hushåll i den svenska ekonomin blir den svenska ekonomin mer sårbar för ekonomiska störningar, som till exempel ett fall i bostadspriser. Hushållens räntekänslighet ökar också med stigande skulder. När räntenivån normaliseras kommer hushållen att behöva minska antingen sin konsumtion eller sitt sparande.

En hög och ökande skuldsättning innebär därmed risker, framför allt för den makroekonomiska stabiliteten. Det är därför viktigt att hushåll med hög skuldsättning amorterar på sina lån. Det kommande amorteringskravet syftar till att stärka amorteringsbeteendet, särskilt hos högt skuldsatta hushåll. Med ett amorteringskrav minskar risken att hushållens skuldsättning har negativ inverkan på makroekonomisk och finansiell stabilitet.

De svenska hushållens skuldsättning mätt som andel av disponibel inkomst eller mätt som andel av bnp är relativt hög jämfört med andra länder. Det kan dock vara missvisande att jämföra skuldnivåer mellan olika länder, eftersom det finns stora strukturella skillnader. Det är mer intressant att se hur skulderna utvecklar sig.

Vad som utmärker framför allt Sverige och Norge i en internationell jämförelse är att skuldsättningen och bostadspriserna har fortsatt att öka i en relativt snabb takt efter finanskrisen. Det som därutöver utmärker Sverige i en internationell jämförelse är att svenska hushåll amorterar i låg takt. I Finland amorterar alla hushåll på begäran av kreditgivarna. I Danmark, där amorteringsfrihet tilläts under 2000-talet, har man i dag begränsat amorteringsfriheten.

Finanskrisen påverkade många europeiska länders bolåne- och bostadsmarknader. I exempelvis Danmark och Nederländerna föll bostadspriserna med ca 25 procent, och hushållen blev betydligt försiktigare med att ta bolån, vilket ledde till att skuldkvoten minskade. I Sverige ledde finanskrisen endast till en tillfällig dämpning av bostadspriserna och skuldökningen.

Regeringen följer utvecklingen av hushållens skuldsättning både avseende bolån och annan form av skuldsättning. Det är samtidigt viktigt att poängtera att vi ska gå försiktigt fram och inte ta för många eller för stora steg som i sig riskerar att utlösa osäkerhet och oro. Nu är det amorteringskravet som vi arbetar vidare med.

Fru talman! Till att börja med vill jag tacka finansmarknadsministern för svaret. Jag är tacksam för möjligheten att resonera kring de här frågorna, eftersom jag är intresserad av ett lite tydligare svar.

Att bara jämföra oss med andra nordiska länder är inte så relevant, dels för att de likt Sverige har en hög andel ägt boende, dels och framför allt för att våra välfärdssystem är relativt lika. Det som frågan avsåg var om problemet med hög skuldsättning delvis var välfärdssystemens påverkan. De flesta är överens om att den höga skuldsättningen hänger ihop med att svenskar i större utsträckning än de i de flesta andra länder äger sitt boende. Det är något som staten främjar genom olika politiska beslut.

Vidare lånar svenskar främst till sitt eget boende, inte till konsumtion eller till spekulation. Generellt sköter svenskar sina bolån. Till och med under 90-talskrisen med extrema räntor var det bolånen man betalade och konsumtionen man drog ned på. Det är i sig ett problem, för särskilt i tider med relativt svag export är vi beroende av en stark inhemsk marknad för tillväxt. Samtidigt orsakas inte kriser av hushållens beteende, utan tvärtom drabbas hushållen av de kriser som orsakas av andra, må det vara banker eller kommersiella fastighetsbolag.

De allt högre skulderna följer prisutvecklingen på bostadsmarknaden, och prisutvecklingen på bostadsmarknaden beror delvis på beslut av regering och riksdag. Samtidigt växer hushållens tillgångar med skulderna.

Skuldkvoten är, som finansmarknadsministern sa, hushållens totala skulder i förhållande till deras disponibla inkomster, det vill säga hushållens inkomst efter skatt. Då torde det rimligen spela roll att svenska hushåll betalar väldigt hög skatt. På så sätt stiger skuldkvoten med hjälp av Per Bolund, även om varken lån eller nettoinkomster skulle öka när S-MP-regeringen nu höjer skatterna.

Att vi använder skatteintäkterna till mycket vettigt är vi nog överens om. Socialförsäkringar, sjukvård, skola och barnomsorg hör till de större posterna. Det är sådant som människor i andra länder, som i högre grad hyr sitt boende och inte har bolån, måste betala av sin kvarvarande relativt sett högre disponibla inkomst. Tar man hänsyn till svenskarnas innestående socialförsäkringstillgång visar EU-statistik att Sverige inte sticker ut nämnvärt.

Som politiker är vi beroende av att få ett bra beslutsunderlag. Jag har respekt för Riksbanken, som har i uppdrag att värna den finansiella stabiliteten. Det är viktigt att alla problem tas på allvar och att avvikelser följs upp. Det är vidare angeläget att åtgärder sätts in där det finns risker och där det skulle få stora konsekvenser om något gick fel, det vill säga mot finansinstituten. Däremot önskar jag veta hur läget verkligen är i Sverige gällande hushållen innan beslut fattas som ytterligare höjer trösklar för att ta sig in på bostadsmarknaden.

Med beaktande av att svenskar i större utsträckning äger sina boenden, att vi sköter våra lån, att prisutvecklingen på bostäder tyvärr ökar stadigt, till stor del på grund av politiska misslyckanden, att vi har höga skatter och därmed relativt sett lägre disponibla inkomster och att vi har välfärdssystem som till stor del fångar upp oss vill jag fråga: Är verkligen, utifrån dessa konstateranden, de svenska hushållens skuldsättning då ett problem?

Fru talman! Tack, Anette Åkesson, både för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna! Det stämmer, som Anette Åkesson säger, att det finns strukturella faktorer som gjort att hushållens skulder och bostadspriserna ökat. En stor andel ägt boende är ett exempel på det, men det finns även andra faktorer.

Det som brukar lyftas fram när man gör analyser är exempelvis att man sänkt skatten på boende, fastighetsskatten, men också andra åtgärder har bidragit till att öka kostnaderna för boendet och därmed skuldsättningen. Inte minst handlar det om bostadsmarknadens funktion. Jag är glad för att det finns en samsyn om att det behöver vidtas fler åtgärder för att få ett ökat byggande. Det i sig kan minska den dåliga matchningen när många fler vill ha bostad än vad det finns bostäder att tillgå. Speciellt gäller det storstäderna.

Här har regeringen kommit med ett mycket ambitiöst program för att öka bostadsbyggandet, inte minst i den del där det finns en stor efterfrågan på hyreslägenheter bland våra unga, vilket också bidrar till att skuldsättningen inte ökar. För dem som följer situationen på bostadsmarknaden är det väl ganska uppenbart att här finns ett problem. De regelverk som gällt fram till nu har inte varit tillräckliga för att det ska komma igång ett byggande av små hyreslägenheter. Jag tror att det kommer att behövas en aktiv bostadspolitik för att också minska de långsiktiga riskerna.

Det är helt sant som Anette Åkesson poängterar att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att kunna analysera situationen och fundera över vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas. Där är jag glad över att vi har kompetenta myndigheter som förser oss med analyser och underlag. Det ska ärligt sägas att myndigheterna inte alltid håller med varandra i alla detaljer utan kan komma fram till olika uppfattningar. Det gäller hela den här komplexa frågeställningen. Vi ser att debatten är livlig, och människor kan med samma beslutsunderlag, med samma fakta, komma fram till olika slutsatser. Därför är det viktigt att vi har en bred debatt och att många olika synpunkter får komma fram.

När jag för diskussioner med de ansvariga myndigheterna noterar jag att de får en allt bredare samsyn om att riskerna med hushållens skuldsättning behöver tas på allvar. Det är ingenting som vi kan blunda för. Det är ingenting som vi kan hoppas inte kommer att ge effekter. Med en ökande skuldsättning ökar riskerna i det finansiella systemet. Det är såklart något som vi tar på stort allvar. Ett exempel på den kommunikationen är att de tre ansvariga myndigheterna Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen gemensamt i en debattartikel uppmanade oss i politiken, i bred bemärkelse, att vidta åtgärder. Då handlade det framför allt om amorteringskravet.

Jag är glad över att vi gemensamt, i gemensamma diskussioner och med bred förankring, har lyckats komma fram till att vi tycker att Finansinspektionen ska ha mandat att genomföra ett amorteringskrav just för att minska de långsiktiga riskerna och komma tillbaka till en sund amorteringskultur där det är lika självklart att betala tillbaka på lån som det är att ta lån för att kunna finansiera till exempel en bostad.

Från regeringens sida försöker vi alltså hela tiden sträva efter att ha samtal, försöka diskutera oss fram till en analys av situationen, försöka hitta en så bred samsyn som möjligt och, om det är möjligt, också hitta gemensamma ståndpunkter när det gäller vilka verktyg vi ska ha och vilka åtgärder som ska vidtas.

Det är en tradition, kan man väl kalla det, i svensk politik att man när det gäller finansmarknadens funktion och finansiella risker försöker hitta breda lösningar som så många som möjligt i Sveriges riksdag kan ställa sig bakom. Den inställningen kommer både jag och regeringen att fortsätta att ha.

Fru talman! Det var ett trevligt svar på många sätt och vis. Alla är betjänta av den breda samsynen i dessa viktiga frågor. Det handlar ju om grundläggande förutsättningar för annat som händer i Sverige, och för många aktörer är det viktiga frågor. Riskerna måste tas på allvar.

Orsakerna till hushållens skuldsättning är till störst del avhängiga av det som påverkar bostadsmarknaden. Eftersom det har byggts för lite i Sverige de senaste decennierna har utbudet inte växt med efterfrågan. Det bidrar starkt till att bostadspriserna höjs. Men även urbaniseringen, ränteläget och skattenivåerna påverkar bostadspriserna och därmed hushållens lån. Faktorer som direkt påverkar hushållen är tillgången till krediter, konjunkturläget, ränteavdragen, inkomstutvecklingen och skatterna, till exempel fastighetsskatten, som finansmarknadsministern var inne på. Vi har politiskt möjlighet att påverka å ena sidan sådant som rör bostadsmarknaden, å andra sidan sådant som på andra sätt påverkar hushållens beslut att låna.

Att konjunkturen går bra och inflationen är låg är inte negativt. Vidare skärpte Alliansen motståndskraften i det finansiella systemet genom att kraven på storbankernas förmåga att själva bära sina förluster ökat betydligt, och Finansinspektionens resurser för tillsyn, regelgivning med mera har mer än fördubblats. Därutöver genomförde Alliansen en mängd reformer som syftade till att påskynda bostadsbyggande, bland annat moderniserat planregelverk, förbättrade förutsättningar för byggande och förenklade regler för uthyrning för att nyttja det befintliga beståndet bättre. Effekterna har nu börjat märkas, men mer återstår att göra.

Moderaterna föreslår i höst ytterligare konkreta åtgärder för att öka takten i bostadsbyggandet och få en mer rörlig bostadsmarknad, till exempel översyn av överklagandeprocesser och av länsstyrelsens roll i byggprocessen, sänkta bullerregler, översyn av markrestriktioner, presumtionshyror och andrahandsuthyrning, för att bara nämna något.

Men lika intressant är vad regeringen tänker göra. Bostadsbyggandet är inte huvudtemat i denna debatt utan själva skuldsättningen. Jag upplever inte att jag får ett tydligt svar på om regeringen anser att nivån på de svenska hushållens skuldsättning under våra specifika svenska förutsättningar är ett problem eller inte, även om jag förstår att man ser de höga riskerna. Mina följdfrågor blir därför:

Vilka åtgärder tänker finansmarknadsministern vidta för att hushållen ska minska sin skuldsättning, utöver redan nämnda skattehöjningar och amorteringskrav?

Vad anser finansmarknadsministern om de åtgärdsförslag som Riksbanken lägger fram? Är de rimliga och riktade åt rätt håll, och vilka är riskerna för att de bidrar till att det blir ännu svårare för speciellt unga och utrikes födda att komma in på bostadsmarknaden?

Det är viktigt att höra vad finansmarknadsministern anser. Vad kan svenska folket vänta sig - att regeringen går på Riksbankens linje eller att man till exempel återinför fastighetsskatten, vilket ju har föreslagits av flera aktörer? Eller blir det en avtrappning av ränteavdragen, vilket ju också ofta debatteras?

Fru talman! Som Anette Åkesson säger är detta en stor och komplex fråga som vi har att hantera, och det är många aspekter som måste vägas in när vi fattar beslut om åtgärder. Det är alltid väldigt svårt i politiken att väga kortsiktiga effekter, som ju egentligen kommer från alla åtgärder som vidtas på politisk nivå. Åtgärder som gäller finansiell sektor och hushållens skuldsättning kan påverka till exempel konsumtionen, inträdet på bostadsmarknaden - vilket Anette Åkesson också nämner - liksom fördelningen mellan olika grupper. De effekterna är såklart väldigt viktiga att väga in.

Men de måste också vägas mot de mer långsiktiga effekterna av att inte göra någonting. Bygger vi då upp finansiella risker? Ökar vi riskerna för att få en finansiell oro eller i värsta fall en finansiell kris kan det få långt mer dramatiska effekter än de betydligt mindre effekter som åtgärderna får i det korta perspektivet. Denna avvägning är en svårighet som vi alla i politiken sitter med. Den frågan måste vi ta på allra största allvar, självklart.

När det gällde till exempel amorteringskravet gjorde vi också ett sådant arbete, där vi försökte göra analyser av vilka effekter detta kan få för olika gruppers inträde på bostadsmarknaden. Vi gjorde analyser av vilka effekter ett amorteringskrav på den nivå som Finansinspektionen har föreslagit kan få på till exempel konsumtionen. Där gjordes bedömningen att effekterna ändå är väldigt begränsade och långsiktigt antagligen helt försumbara. Men vi måste göra den typen av analyser hela tiden.

Vi måste också se vilka frågor det är som kanske minskar de finansiella riskerna i systemet. Att skuldsättningen är bland de faktorer som ökar riskerna är vi nog ganska eniga om i politiken och bland bedömare. Sedan har vi hushållens tillgångar, som också är större än de har varit tidigare. I vilken mån minskar de då riskerna? Det är också en bedömning som vi måste göra.

Vi vet att skulderna är fasta över tid - man kan förstås betala av dem, men de kommer inte att förändras genom att det blir nya finansiella förutsättningar - medan tillgångarna är mycket mer rörliga. Mycket av tillgångarna hos de svenska hushållen ligger till exempel i bostädernas värde, och om vi då får ett snabbt boprisfall sjunker tillgångarnas värde medan lånen ligger kvar.

Det kan också bli som vi har sett i andra länder, det vill säga att om vi får ett boprisfall påverkas konjunkturen och ekonomin i sin helhet, vilket också kan påverka börskurser. Detta kan då göra att andra finansiella tillgångar sjunker i värde i samma veva.

I Anette Åkessons fråga impliceras också en annan frågeställning, nämligen: Om vi nu har ett välfärdssystem, kommer det då att påverka analysen? Är riskerna mindre? Det är en intressant frågeställning som jag tycker att vi, och kanske framför allt akademin, kan fördjupa oss i och bedriva forskning om.

Vi kan också titta på exempel i vår omvärld och hos oss själva. Vi hade ju en finanskris här i Sverige på 1990-talet. Även då hade vi ett välfärdssystem och ett trygghetssystem. Vi hade stabiliserande effekter i ekonomin. På senare tid har Danmark gått igenom en ganska svår finansiell oro med 25-procentiga fall på bostadsmarknaden. På bara ett och ett halvt års tid hade man ett fall i bnp med 8 procentenheter. Även Danmark är ett välfärdsland, så det är uppenbart att detta i sig inte var ett totalt skydd mot finansiell oro i ekonomin. Detta är analyser som jag tycker att vi bör ta med oss.

Jag värdesätter i allra högsta grad vårt välfärdssystem, men jag tror inte att vi ska se det som en garanti för att finansiell oro inte kan uppstå även i våra ekonomier. Vi måste nog försöka förbereda oss och vidta åtgärder för att i möjligaste mån undvika finansiella risker.

Fru talman! Jag instämmer helt i att vi måste undvika finansiell oro och kriser. Det är ingen diskussion om det. Det får ju väldigt många negativa effekter. Dock var till exempel 90-talskrisen inte orsakad av svenska hushåll, utan det var kommersiella aktörer som bidrog till den. Hushållen drabbades snarare av konsekvenserna.

Att hushållen är högt belånade har naturligtvis flera nackdelar. Det ökar sårbarheten vid kommande räntehöjningar eller lågkonjunktur, och det enskilda hushållet får mindre handlingsutrymme. I dag har hushållen låga boendekostnader tack vare ränteläget. De håller konsumtionen uppe, vilket håller landets ekonomi igång. Men det är samband som gäller generellt. Med tanke på specifika svenska förutsättningar som hög andel ägande av den egna bostaden, att bolånen sköts och att vi har höga skatter och utbyggda välfärdssystem, är det angeläget att vi har beslutsunderlag som är anpassade för oss innan vi eventuellt går vidare med förslag som skulle riskera att slå både mot ekonomin och mot dem som redan har svårigheter att komma in på marknaden.

Jag tackar finansmarknadsministern! Jag hoppas ändå att vi - med hjälp av akademin eller andra aktörer - snart får något tydligare besked om hur regeringen ställer sig till nivån på de svenska hushållens skuldsättning utifrån våra konkreta förutsättningar, samt att ytterligare politiska förslag läggs, gärna inspirerade av moderata motioner, som gör att bostadsbyggandet kan öka mer.

Fru talman! Återigen: Tack för en intressant diskussion och ett intressant samtal! Jag tycker att det är väldigt viktiga frågor som förtjänar att debatteras och diskuteras brett. Jag tycker att det är frågeställningar som vi verkligen behöver ta till oss när vi gör de vidare analyserna.

Jag hoppas på att det intresse som jag märker från oppositionen när det gäller de finansiella riskerna och hushållens skuldsättning också avspeglas i en vilja att vi ska sätta oss ned gemensamt och försöka hitta lösningar framåt. Jag märkte det intresset när det gällde amorteringskravet, och det är jag väldigt glad för. Jag tror att det ger en stor styrka till svensk ekonomi. Det ger en stor styrka till alla oss som agerar på bostadsmarknaden när vi vet att det är förutsättningar som kommer att gälla över tid och som inte kommer att förändras beroende på valresultat och liknande.

Från regeringens sida har vi valt att inte nu, medan vi håller på att införa amorteringskravet, komma fram med nya åtgärder och säga: Det här ska vi göra, och det här ska vi inte göra. Det vi har sagt är att vi vill fortsätta att föra samtal med oppositionen. Vi bjuder in till fortsatta diskussioner och till att analysera utvecklingen på bostadsmarknaden. Det handlar också om att samtala om vilka olika typer av åtgärder som finns med i diskussionen. Vad för de olika partierna med sig när det gäller att hitta lösningar och att minska riskerna för finansiell oro i framtiden?

Där vill vi, de partier som ingår i regeringen, såklart bidra med våra synpunkter och ståndpunkter. Men jag tror att det är en ganska bra förutsättning för att hitta fram till gemensamma ståndpunkter att inte låsa positionerna för mycket utan komma in med en lyssnande attityd. Det är både min och regeringens inställning att vi gärna vill höra analyserna, föra samtal och försöka hitta så breda överenskommelser och så breda vägar framåt som det bara är möjligt, där vi har en stor del av Sveriges riksdag bakom åtgärderna.

Överläggningen var härmed avslutad.