Nedrustningsmötet

Herr talman! Håkan Svenneling har frågat mig om jag avser att gå vidare med en process för svensk underskrift och ratificering av FN:s kärnvapenkonvention och om jag avser att använda mötet i Stockholm för att ge ytterligare kraft åt arbetet med denna konvention.

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen i denna kammare haft anledning att konstatera att kärnvapnens återkomst i storpolitiken utgör en av våra allra största utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar. I årets utrikesdeklaration nämnde jag flera exempel på sådant som gjort att kärnvapenhotet i dag är mer reellt än på decennier. Ett enda mänskligt misstag kan orsaka en förödande humanitär katastrof.

Regeringens tydliga prioritering av nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är därför både självklar och nödvändig. Denna prioritering underbyggs av ett politiskt och praktiskt engagemang som är både brett och djupt.

Ett centralt inslag är det nedrustningspolitiska initiativ till stöd för icke-spridningsfördraget NPT som regeringen under våren har lanserat. Gensvaret har varit starkt.

Den 11 juni stod jag värd för ett ministermöte i Stockholm med deltagande av 15 nedrustningsengagerade länder från olika världsdelar och med olika säkerhetspolitisk profil. Det antogs en mötesdeklaration som lyfter fram behovet av att stärka genomförandet av NPT:s nedrustningsdel genom åtgärder som kan vinna bred uppslutning. Dessa bör ta sikte på att reducera risker för kärnvapenanvändning, stärka transparensen och bygga förtroende mellan kärnvapen- och icke-kärnvapenstater. Det sistnämnda är en förutsättning för att reella framsteg i nedrustningsarbetet ska bli möjliga.

På så sätt är regeringens arbetssätt inriktat på vad som är praktiskt genomförbart men också på en tydlig riktning för en kärnvapenfri värld.

Stockholmsdeklarationen framhåller också ländernas avsikt att samarbeta inför NPT:s översynskonferens nästa år, 2020. Utgångspunkten, och det som förenar denna krets, är ett uttalat fokus på NPT. FN:s kärnvapenförbudskonvention ligger således utanför ramen för detta initiativ och var inte fokus för diskussionen.

I fråga om eventuell svensk anslutning till förbudskonventionen konstaterar jag att vi nu kunnat gå igenom remissvaren med anledning av ambassadör Lars-Erik Lundins utredning. Frågan bereds inför ett beslut.

Herr talman! Kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet som kan förgöra hela mänskligheten - flera gånger om. Användning av knappt 1 procent av dagens kärnvapenarsenal skulle resultera i massdöd och klimatkollaps med missväxt och massvält som följd. Ett större kärnvapenkrig skulle troligtvis göra vår planet obeboelig för mänskligt liv under överskådlig tid.

Fem år efter att atombomberna fällts över Hiroshima och Nagasaki 1945 hade de dödat 340 000 människor. Än i dag vårdas över 200 000 människor, överlevande och deras barn, för skador och sjukdomar som orsakats av de amerikanska bomberna.

I en tid med ökade spänningar och upprustning är kärnvapenfrågan en ödesfråga som kan jämföras med klimatfrågan. I en ny rapport från fredsforskningsinstitutet Sipri konstateras att flera kärnvapenländer skaffar fler kärnvapen och att flera kärnvapen moderniseras. År 2021 går avtalet Nya Start mellan USA och Ryssland ut, och de två stater som innehar 90 procent av världens samlade kärnvapen har inga planer på fortsatt nedrustning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

USA publicerade nyligen sin uppdaterade kärnvapendoktrin, för första gången på flera år. Doktrinen visar mer öppet än tidigare hur USA planerar att använda sig av massförstörelsevapen.

Kina, Indien och Pakistan har utökat sina kärnvapenarsenaler. Det är mycket möjligt att Nordkorea har utökat sin arsenal, även om osäkerheten kring detta är stor. Det finns nu knappt 14 000 kärnvapenstridsspetsar i världen. Det är ett antal som skulle kunna förgöra oss om och om igen.

Nästa år är det dags för uppföljningskonferensen av NPT, icke-spridningsavtalet. Dessa uppföljningskonferenser hålls vart femte år. Som utrikesministern var inne på hölls i april ett förmöte i FN i New York, och för två veckor sedan bjöd Margot Wallström in 15 länder till ett möte i Sverige.

Jag vill berömma utrikesministern för initiativet. Det är välkommet att 15 länder enats om ett gemensamt uttalande för nedrustning. Jag hade gärna sett att regeringen hade översatt deklarationen för att göra det lättare för svenska medborgare att ta del av dess innehåll.

Av de 15 länder som utrikesministern bjöd in har några undertecknat FN:s kärnvapenkonvention, och några har inte gjort det. Ingen av de åtta kärnvapenstaterna fanns på plats. Hur ser utrikesministern framför sig att hon ska få med sig fler länder, såväl progressiva länder som vill gå framåt och gå före som kärnvapenländerna? Hur ska man få med dem?

Till exempel finns det från svensk sida ett försvarsavtal med Indien. Det undertecknades så sent som i februari. Indien har, precis som sitt grannland Pakistan, kärnvapen. Man bedöms ha mellan 130 och 160 kärnvapenstridsspetsar. Som vi vet hettade det till i Kashmirregionen under våren, innan det lugnade ned sig efter viss diplomati. Har utrikesministern tänkt föra någon specifik dialog med till exempel Indien, som man har en god relation till, eller någon annan kärnvapenstat utifrån de befintliga samarbeten som Sverige har i dag?

Det finns en del brister i deklarationen. En sådan är att det saknas tydliga skrivningar om de humanitära konsekvenserna när kärnvapen används. Att detta saknas i deklarationen kan uppfattas som att Sverige och det svenska initiativet backar till förmån för det motstånd som kommer från kärnvapenländerna.

En annan del som jag saknar är kopplingen till civilsamhället. Nedrustning har ett starkt folkligt stöd i många länder. Att inkludera civilsamhället skulle därför stärka staternas arbete och ambitioner för nedrustning.

Jag menar också, liksom ett flertal experter, att det inte finns någon konflikt mellan FN:s kärnvapenkonvention och NPT. Det vore därför bra med lite mer tydlighet från regeringen i fråga om när man kommer att ge besked om att skriva under FN:s kärnvapenkonvention.

Herr talman! Det här är alldeles utmärkta inspel - det vill jag se det som - och idéer om hur vi ska agera i fortsättningen. Under konferensen erbjöd sig nämligen Tyskland att stå värd för nästa möte och att sköta en del av uppföljningsprocessen. Det är väldigt bra. Vi vill ju gärna få med fler länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tanken var att samla länder som är kända för sitt nedrustningsengagemang, oavsett vilka säkerhetspolitiska lösningar de har, om de är Natomedlemmar eller inte och om de har skrivit på den ena eller den andra konventionen eller inte.

Det fungerade väl på det sättet. Men tanken är att vi i nästa skede behöver nå ut också till kärnvapenländerna. Men vi vill inte börja med att ha med spoilers som så att säga håller tillbaka alla andra länder. Vi ser faran med att man bland annat har ändrat sin retorik när det gäller användning av kärnvapen; nu talar man om det som ett användbart vapen.

Vi ville ha med länder som är intresserade av att fundera på hur vi ska göra med doktriner, hur synen på kärnvapenanvändning formuleras i militära doktriner, och av att diskutera riskerna med oavsiktlig eller avsiktlig användning av kärnvapen. Vi behöver också skaffa oss mer insyn och se till att det blir större transparens när det gäller kärnvapenstaternas agerande. Här var fokus.

Jag måste också säga att vi hör till de länder som från början mycket tydligt påpekade att det inte hade varit möjligt att nå så här långt med att åstadkomma nedrustning av kärnvapen om det inte hade varit för civilsamhället. Det är verkligen civilsamhällets organisationer, inte minst kvinnoorganisationer, i många länder som driver detta. Det som har åstadkommits på sistone är att man har fört in det humanitära perspektivet. Inte minst hibakusha, alltså de som överlevde Hiroshima och Nagasaki, har visat att effekterna av kärnvapenanvändning förs i arv från generation till generation. Jag menar alltså att det har funnits med, men det är riktigt att om vi ska fortsätta och göra fler uttalanden bör vi se till att detta nämns. Vi har också talat om att skriva artiklar.

Jag har alls inget emot att översätta deklarationen och se till att den blir lättare tillgänglig för alla. Det tycker jag är en bra idé.

Vi har också åtagit oss att i bilaterala kontakter och olika multilaterala sammanhang prata om dessa saker, som vi tycker är så viktiga. Det är små men angelägna steg på vägen för att nå resultat under översynskonferensen nästa år, och det är absolut nödvändigt.

Jag tror att det som annars kommer att hända är att många fler länder kommer att överväga att underteckna förbudskonventionen som en signal eftersom man ser att här finns inga andra vägar öppna, att allt i själva verket går bakåt och i fel riktning.

Men här handlade det om att se till att vi får en framgångsrik översynskonferens nästa år och att göra allt vi kan.

Jag tror att Tyskland kommer att bjuda in igen. Då tar jag gärna med mig dessa synpunkter, som jag ser som stöd för vår hållning vad gäller att påpeka de humanitära konsekvenserna men också kopplingen till civilsamhällets agerande. Vi ska också fortsätta att jobba hårt för att se till att man tar ett steg i rätt riktning på översynskonferensen nästa år.

Med det andra är det så att vi fortfarande bereder den frågan. Jag säger alltid att det sker inom kort, men det har tagit lite längre tid än jag hade hoppats på. Vi återkommer med det.

Herr talman! Sverige har, 338 dagar efter att det blev möjligt, fortfarande inte skrivit under FN:s kärnvapenkonvention. Vi får beskedet att det ska ske inom kort och har fått det ett tag. Det går att jämföra med andra konventioner - att förbjuda kemiska vapen, klusterbomber och antipersonella minor - som Sverige skrev under mycket snabbt, nästan vid första möjliga tillfälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den utredning som regeringen tillsatte har mött kraftig kritik från en del experter som menar att den var ensidig och präglad av allvarliga sakfel. Remisstiden har nu gått ut, och frågan som vi återkommande ställer är om Sverige tänker underteckna konventionen.

Civilsamhället har under lång tid försökt få svar om hemlighetsmakeriet i Lundins ensamutredning. Det har visat sig att Lundins statliga mejlkonto har raderats och att det inte går att få fram en e-postlogg trots att detta är offentliga handlingar. Så sent som i början av juni fick Margot Wallström kritik av KU för bristande transparens på UD - för tredje året i rad. Det här blir ytterligare en sak att lägga till den kritiken.

Till ensamutredningen skulle det enligt direktiven kopplas en referensgrupp. Om den verkligen existerat har varit en gåta. De som ska ha ingått i den är de statliga myndigheterna ISP, FOI och SSM samt två departement, Försvars och Utrikesdepartementet. Men vilka personer som suttit i referensgruppen har inte offentliggjorts, och dess arbete har inte på något sätt dokumenterats. Frågan blir om den ens har funnits. UD svarade så här: Kontakterna med referensgruppen har varit informella och utfördes utan protokoll.

Herr talman! Jag har suttit i en statlig utredning. Jag skulle vilja säga att så här ska det inte gå till.

När utredningens ärendemapp begärdes ut visade det sig att den endast innehöll nio e-postmeddelanden. Det är all dokumentation som utredningen lämnat efter sig på ett och ett halvt år, förutom sitt slutbetänkande.

Utrikesministern bestämde så fort utredningen hade lämnats till regeringen att den skulle skickas på remiss. Remisstiden har nu gått ut. Tyvärr saknades ett flertal remissinstanser som jag tycker hade varit viktiga. Svenska freds och konfliktforskare saknades liksom en bättre beskrivning från humanitära organisationer av vilka effekter och konsekvenser det skulle få för deras verksamhet om kärnvapen användes. Det saknas bland remissvaren.

Även om Vänsterpartiet är kritiskt till regeringens hantering av FN:s kärnvapenkonvention välkomnar jag det aktiva engagemang som ministern visar för nedrustning. Det tycker jag är väldigt bra.

En annan regering som också visar engagemang nu är den finska. Jag tror att utrikesministern har haft möjlighet att träffa sin nya finska kollega, utrikesminister Pekka Haavisto. Han och den rödgröna regeringen tillträdde alldeles nyligen, och man skrev in i Finlands avtal att man vill ha möjlighet att se över FN:s kärnvapenkonvention. Det gör, kan man säga, att Sverige och Finland nu står på samma punkt och funderar på om man ska skriva under konventionen eller inte.

Jag undrar därför om utrikesministern avser att föra en dialog med Finland om FN:s kärnvapenkonvention utifrån att Sverige och Finland har ett fördjupat samarbete på försvarsområdet.

Jag oroas av att Margot Wallström säger att man ska fokusera på det nya initiativet. Jag undrar om detta fokus kan leda till att man prioriterar bort arbetet med FN:s kärnvapenkonvention och det den kan göra. Jag tycker att det inte finns någon motsättning mellan dessa två utan att man kan lägga kraft på att se till att NPT-konferensen nästa år blir lyckad men också på att skriva under FN:s kärnvapenkonvention. Det är viktigt att man ser de brister som funnits i utredningen, tittar på dem och ser till att komma framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker inte att det har hänt så mycket sedan den röstförklaring Sverige lämnade vid konferensen eller att det har blivit så mycket klarare. De bristerna kvarstår, men vi kan fortfarande skriva under.

Herr talman! Frågan om dialog är lätt att svara på. Vi diskuterar självklart också denna typ av frågor med Finland. Vi har ju ett mycket nära samarbete och kommer att tala också om den saken.

När det gäller rapporten som vi fick från utredaren Lars-Erik Lundin vill jag säga med en gång att jag har sett tidningsuppgifterna och naturligtvis kommer att följa upp och se exakt vad som ligger bakom det väldigt knepiga svar, kan jag tycka, som har getts. Det kommer vi att reda ut också på UD.

Lars-Erik Lundin är en självständig utredare. Han har haft uppgiften att belysa konventionens innebörd och konsekvenserna på de tre huvudområdena, både nedrustningspolitiskt och försvarspolitiskt och när det gäller rättsliga effekter, av ett svenskt tillträdande av konventionen. Vi kom överens om att detta utgör en viktig del av underlaget för att ta ställning.

Det vi vet politiskt är att det inte finns majoritet i kammaren för ratificering. Det är ytterligare ett element som man behöver ta med i bilden när man resonerar om hur vi ska hantera det.

Jag tycker att man måste se det som två spår.

Man kan säga att icke-spridningsavtalet existerar. Det är i kraft. Det är ratificerat av tillräckligt många länder. Det är det enda verktyg vi har i dagsläget, och där finns det en levande process. Även om det har gått dåligt under de tidigare översynskonferenserna är det detta avtal vi har att hålla oss till som ett internationellt ramverk. Därför är det viktigt att se till att det blir en framgång med det.

Det andra spåret handlar om förbudskonventionen och hur man ska betrakta den. Skulle det gå att förbättra den? Vi hade många synpunkter i processen när vi var med i förhandlingarna. Är det möjligt? Finns det ett sådant spår, och hur tänker man kring det? Hur gör man med verifiering?

Det finns alltså en rad öppna frågor, och det är långt ifrån säkert att detta kommer att träda i kraft och när det i så fall kommer att ske. Det är alltså ett verktyg som fortfarande är öppet. Men det är förstås en viktig princip - det kan ju ingen neka till - att försöka åstadkomma ett förbud mot massförstörelsevapen av det här slaget. Det finns också i mitt partis program, och det är en tydlig målsättning som vi har. Men vi har också haft synpunkter på konventionens text och hur den har utformats.

Jag säger det ofta: Vi tog ned Sverige från åskådarläktaren när det gäller nedrustningsfrågor och kärnvapenfrågan. Vi har gjort det på en rad olika områden. Jag tror att ett betyg på detta engagemang kom när vi nu blev ordförande i IAEA, som ju sköter just verifikation. Detta är en otroligt viktig uppgift som vi kommer att fullfölja från och med september och ett år framåt. Det är en uppgift som vittnar om förtroende och säkert också en svår uppgift, som jag tycker kompletterar det arbete vi gör i övrigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi tillsatte en nedrustningsambassadör. Vi återuppväckte nedrustnings- och folkrättsdelegationen. Vi har arbetat mycket aktivt i en rad olika internationella sammanhang när det gäller allt från riskspridning till verifikationssystem. Det kommer vi förstås att fortsätta göra, för jag ser detta som en uppgift för mänskligheten just nu - att se till att man minskar riskerna.

Både frågan om Iran och kärnavtalet med det landet och frågan om Nordkoreas ambitioner att skaffa sig kärnvapen hör till denna större bild. Där är vi också mycket aktiva, både i EU och i FN.

Herr talman! Jag vill än en gång bejaka utrikesministerns engagemang i dessa frågor. Jag tycker att det är väldigt bra, och jag tycker att det är bra att man har klivit ned från läktaren, som utrikesministern uttrycker det.

För att sammanfatta denna interpellationsdebatt en aning har vi inte fått några nya svar när det gäller om Sverige ska skriva under FN:s kärnvapenkonvention. Frågan bereds, och besked ska ges inom kort. Jag tycker att det är bra att regeringen bereder frågan på ett bra sätt. Jag hade gärna sett en annan process från regeringens sida men tycker ändå att det är bra att man funderar noggrant kring detta.

Jag tycker att det är synd att man inte använder Stockholmsmötet för att ge kraft åt konventionen. Där sa ju ministern tyvärr tydligt nej.

Jag tycker att det är bra att ministern är tydlig med att man för en fördjupad dialog med Finland. Jag tror att det kan vara viktigt ur ett nordiskt perspektiv att Sverige och Finland fortsätter att ha en tät dialog i försvarsfrågor men framför allt i nedrustningsfrågor - hur vi ska göra det säkrare i vårt eget närområde.

Jag upplever inte att vi har fått några besked om hur man tänker jobba med kärnvapenstater som till exempel Indien. Det får du gärna återkomma till i ditt slutanförande.

Jag hoppas att mötet som Tyskland nu får ansvar för blir lyckat. Jag tror att det är viktigt att man från svensk sida inte släpper tyskarna fria utan ser till att ligga på och hålla press och att man lyfter dessa frågor i olika sammanhang. Till exempel lyssnade både jag och Wallström på ett anförande av Sydkoreas president Moon för ett tag sedan, som också var väldigt tydlig i de här frågorna. Så det borde gå bra att samla fler länder som är intresserade av detta.

Så några ord om utredningen. Jag tycker att det är bra att UD nu ska göra en genomgång av vad som har hänt och varför det har blivit som det har blivit. Som utrikesminister är man ändå ansvarig för de utredningar man tillsätter. Det gör att du har ett stort ansvar för att allt har gått rätt till i utredningen. Även om utredaren själv är ansvarig för sina slutsatser och hur han jobbar har man som minister ett tungt ansvar när det gäller själva utredningsuppdraget.

Därmed, herr talman, vill jag tacka utrikesministern för denna interpellationsdebatt och de svar hon har gett.

Herr talman! Ja, regeringen har valt att göra nedrustning och icke-spridning av kärnvapen till en tydlig politisk prioritering mot bakgrund av det försämrade omvärldsläget med säkerhetspolitiska utmaningar som ökade spänningar och risker. Målet om en kärnvapenfri värld är mer relevant och angeläget än någonsin och fortfarande aktuellt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vill gärna i nästa skede nå ut till kärnvapenstaterna och också föra en dialog med dem utifrån vad vi har samlat oss kring. Vi ville få en kritisk massa av länder, både stora och små. Här finns nu en rad länder - Japan och Indonesien, för att inte tala om de europeiska länderna - från olika världsdelar som kan säga: Vi har fått nog nu; vi vill se att ni åstadkommer framsteg. Får vi denna kritiska massa och ett antal stepping stones, som vi kallar det - steg framåt som vi kan identifiera och vara överens om - har vi underlag för en bättre dialog med kärnvapenstaterna och påtryckningar på dem.

Exakt hur detta ska gå till kommer vi nog att diskutera vid nästa möte. Det var första gången på årtionden som man åstadkom en sådan samling av länder. Det vilar ett stort ansvar på Tyskland, men jag känner att de också har ett starkt engagemang. De har också ordnat möten, där jag har deltagit, som har handlat om helt nya vapenslag: autonoma vapen, hypersoniska vapen och en rad vapen av det slaget. Detta ser väldigt allvarligt ut och kan utgöra stora utmaningar för världssamhället.

Vi kommer alltså säkert att återkomma, både med fler synpunkter och förslag och till debatter som handlar om denna för vår tid så avgörande fråga.

Tack själv, och trevlig sommar!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.