Nedrustning och icke-spridning

Herr talman! Urban Ahlin har i en interpellation till mig frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att höja Sveriges röst i frågor om nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Låt mig inledningsvis erinra om det svar på likartade frågor som jag gav den 11 september 2008 och som självfallet fortfarande gäller. Då erinrade jag om att jag regelmässigt angett faran för en ytterligare spridning av massförstörelsevapen som den kanske allra farligaste av de säkerhetspolitiska hot vi står inför. Det är också mot denna bakgrund som frågan om ytterligare reduktioner av existerande arsenaler är så viktig. Framgång i arbetet med att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen förutsätter framgång i arbetet med att ytterligare reducera dagens arsenaler. Det långsiktiga målet förblir en värld utan kärnvapen. I förberedelserna inför det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionen under det andra halvåret detta år spelar dessa frågor en viktig roll. De kommer också att vara en viktig del av den transatlantiska dialogen med den nya amerikanska administrationen. Vi fäster betydande förhoppningar vid att den kommer att vara beredd att ta steg mot en ratificering av fördraget om totalt provstopp (CTBT). Detta är av stor betydelse icke minst när det gäller den utomordentligt viktiga översynskonferensen om NPT-fördraget under våren 2010. Ett ikraftträdande av avtalet om totalt provstopp innan dess skulle skapa väsentligt bättre förutsättningar för framsteg i övriga frågor - det är ett av skälen till att vi ger den frågan så hög prioritet. Detta gäller också de viktiga frågor som ligger i de så kallade CD-förhandlingarna - kanske allra främst dem rörande ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål (FMCT). Målsättningen inför den mycket viktiga översynskonferensen måste vara en kompromiss, där en för alla acceptabel balans uppnås mellan bindande åtaganden om påskyndad kärnvapennedrustning och ett av alla accepterat stärkande av icke-spridningsregimen. Av betydelse i detta sammanhang är också att USA och Ryssland är beredda att förhandla om en ersättning för det Start 1-avtal som löper ut med utgången av detta år. Tillsammans svarar dessa två stater för ca 95 procent av dagens existerande nukleära arsenaler, och även om mycket betydande reduktioner skett under de senaste decennierna borde bägge ha ett intresse av ytterligare reduktioner av sina samlade arsenaler under kommande år. I mitt anförande inför IISS i London i april 2008 skisserade jag ett program för att effektivare kunna möta de utmaningar som ligger såväl i risken för ytterligare spridning av känsliga nukleära teknologier som i de åtgärder som kommer att krävas för att klara den globala klimatutmaningen. Det är bakgrunden till de diskussioner som nu förs om möjligheten av multinationella eller internationellt övervakade anläggningar för kritiska delar av kärnbränslecykeln. Frågan är dock både komplicerad och känslig såtillvida som den berör den i NPT-sammanhang erkända rätten för alla stater att under internationell kontroll utveckla en nationell kärnbränslekapacitet och följaktligen föranleder tveksamhet från vissa länder. Det är dock min förhoppning att frågan ska föras framåt såväl politiskt som praktiskt under den närmaste framtiden. Jag tror att det har stor betydelse. En ytterst oroande möjlighet är att någon eller några ytterligare stater skulle skaffa sig kärnvapen. Det skulle dramatiskt öka risken såväl för ytterligare spridning av dessa vapen som för att de faktiskt kom till användning i lokala eller regionala konflikter . Under senare år har uppmärksamheten koncentrerats kring Nordkorea och Iran. Det är vår starka förhoppning att fortsatta förhandlingar ska leda till framsteg med att på ett trovärdigt sätt eliminera Nordkoreas nukleära kapacitet. De så kallade sexpartssamtalen har överlag varit en framgång - även om den aktuella situationen är komplicerad. Med Iran är situationen mer komplex. Landet uppger att dess nukleära aktiviteter ligger inom ramen för existerande internationella avtal. Tidigare tydliga brott mot dessa åtaganden har dock lett till den brist på förtroende som fört till beslut av FN:s säkerhetsråd om olika sanktioner i syfte att få landet att bland annat temporärt avbryta arbetet med anrikning av uran. EU - i synnerhet Frankrike, Storbritannien och Tyskland samt den höge representanten Solana - spelar en aktiv roll för att söka en av alla accepterad lösning på denna fråga. Även denna fråga förväntar jag mig kommer att vara central i de närmaste månadernas transatlantiska dialog. Jag vill i detta sammanhang inte gå längre än att den tillhör de allra viktigaste och de allra svåraste av frågor under det nyss inledda året.

Herr talman! Låt mig inleda med att tacka utrikesministern för svaret på min interpellation. Anledningen till att denna interpellation ställdes var att utrikesminister Carl Bildt på sin blogg skrev att han i personlig egenskap hade skrivit under kampanjen Global Zero, som gärna vill ha en total avveckling av kärnvapnen i världen. Det är gott så, men vi undrade naturligtvis varför utrikesministern bara skrev under detta i personlig kapacitet. Har han inte stöd från den borgerliga regeringen för att signera detta väsentliga initiativ som har tagits? Anledningen till att vi är lite fundersamma över detta är att Sverige har haft en väldigt tyst och undanglidande roll på den internationella scenen när det gäller nedrustningsfrågor. Vi har till exempel när det handlar om klusterbomberna sett hur Sverige har dragit fötterna efter sig, och när det väl ska signeras i Norge är inte utrikesministern där. Då väljer han att vara någon annanstans, när Norge faktiskt slutgiltigt får många länders utrikesministrar att komma för att signera detta. Vi har också sett detta i diskussionen om att ge Indien möjlighet att ha kärnteknik trots att man inte är medlem av icke-spridningsregimen. Vi har också sagt att detta är en mycket komplicerad fråga, men vi har efterfrågat en debatt. Regeringen har valt att vara väldigt tyst och låta detta gå igenom i Nuclear Suppliers Group utan någon som helst diskussion. Detta är alltså bakgrunden till att vi ställer en fråga. Varför tycker vi då att det är väsentligt att regeringen "hottar upp sig" när det gäller nedrustningsfrågorna? Jo, inom en snar framtid tar Sverige ledningen i Europeiska unionen i en tid när kärnvapenfrågan mer och mer kommer upp på den internationella dagordningen. Vi tycker att det är väsentligt att Sverige bibehåller den position vi har när det gäller nedrustningsarbetet. Sverige har alltid varit en stark röst i arbetet med kärnvapennedrustning, och så bör det förbli. Vi tycker att regeringen brister här. Därför kommer vi till de synpunkter som vi har lagt fram tidigare. I utrikesdebatten i februari förra året presenterade vi socialdemokrater ett tolvpunktsprogram, ett konkret åtgärdsprogram som vi tycker att den svenska regeringen skulle föreslå i den internationella debatten. Jag redovisade ett förslag som jag faktiskt tycker att det är konstigt att utrikesministern inte har nappat på: Henry Kissinger och andra i USA har skrivit mängder av artiklar där man framhåller att nästa steg måste vara att världen gör sig av med kärnvapnen. Det är faktiskt Ryssland och USA som har ansvaret för detta. Nyligen presenterades en rapport från en kommission som den amerikanska kongressen har tagit beslut om att tillsätta - en kommission med representanter från både republikaner och demokrater - som också föreslår att USA och Ryssland måste ta steg framåt. Varför utnyttjar inte Carl Bildt sin personliga relation till Kissinger och andra i denna krets, bjuder in dem till Sverige och ser till att Sverige är en scen för en debatt om en total kärnvapennedrustning? Ingenting har hänt. I interpellationssvaret är det intressanta det som inte nämns. Interpellationssvaret är bara kommenterande. Utrikesministern säger att detta är en viktig sak, att vi ska ha det med oss i en dialog och att det spelar en roll, men det finns inte ett enda konkret förslag som redovisas. Jag tycker att det är konstigt. Låt mig ge några kommentarer till svaret. Utrikesministern berömmer sig av att han är bakgrunden till att det nu förs en internationell diskussion om kärnbränslecykeln. Så står det i interpellationssvaret: att ditt tal i London utgör bakgrunden. Det är nog att förhäva sig en aning. Den debatten skedde långt tidigare. Jag vill där också visa på betydelsen av Sipri, det fredsforskningsinstitut som finns i Sverige, som har varit väldigt engagerat i diskussionen om kärnbränslecykeln och internationaliseringen av den. Då rimmar det illa när utrikesministern i budget efter budget försöker göra neddragningar på en av världens mest välrenommerade tankesmedjor, som är etablerad i Stockholm. Det hänger liksom inte ihop. Regeringen är för tyst på nedrustningens område.

Herr talman! Det gläder mig att Urban Ahlin tillhör min bloggs läsekrets. Det innebär ju att han uppmärksammar den utrikespolitik som vi för också på detta område, inklusive - och det var tydligen det som föranledde interpellationen - att jag undertecknade uppropet Global Zero i, som man säger, personlig kapacitet. Det stämmer att det inte var den svenska regeringen som undertecknade Global Zero av den enkla anledningen att man inte har bett några regeringar att göra det. Det är individer som undertecknar det, och eftersom de som ingår i Global Zero är personer som jag har känt sedan mycket lång tid genom vårt engagemang i dessa frågor är det naturligt att man också kom till mig, och de ville också att jag skulle tala på öppningskonferensen i Paris. Det hade jag inte möjlighet att göra, för övrigt, tror jag, på grund av ett engagemang i denna kammare. Men min underskrift ansågs i alla fall vara betydelsefull, uppenbarligen också av Urban Ahlin. Jag är lite lätt smickrad över det. Vad ska vi då göra för att föra dessa frågor framåt? Vi ska vara engagerade, sakkunniga och realistiska. Vad innebär det senare? Jo, det innebär att vi nu ska se att de närmaste stegen måste ligga i dialogen mellan Washington och Moskva. Jag fäster mycket stor vikt vid förhoppningen om att den nya amerikanska administrationen och kongressen kommer att ratificera CTBT. Jag kan inte vara säker på detta, för det finns en del problem i sammanhanget, men det skulle vara synnerligen viktigt för förberedelserna för icke-spridningskonferensen nästa år. Jag tror också att det är mycket viktigt att man nu sätter i gång samtalen om en ersättning för Start 1-avtalet, som löper ut den 5 december i år. Jag sade också att jag tycker att både Ryssland och USA skulle ha intresse av att gå vidare med signifikanta reduktioner av existerande arsenaler. Det handlar inte om att gå mot noll - det ligger inte i korten för de närmaste åren - men om vi kunde få dem att acceptera betydande ytterligare reduktioner tillsammans med ratificering av CTBT skulle det skapa ett underlag för framsteg i NPT-översynskonferensen nästa år. Urban Ahlin har förvisso helt rätt i att det inte är jag som har dragit i gång hela den internationella debatten om multilateraliserad eller internationaliserad kärnbränslecykel. Det finns många som har varit aktiva i detta, inte minst till exempel den tyska regeringen. Men Sverige har tidigare inte varit aktivt. Den svenska regeringen har tidigare inte bedömt detta som en viktig fråga. Det har vi förändrat. Jag tror att den är en viktig fråga, en nyckelfråga, för att förhindra spridningen till så kallade tröskelländer under de kommande åren. Jag tror inte att vi är alldeles oeniga i de här frågorna. Det finns alltid en skönhetstävling om vem som har sagt mest och talat högst och längst. Nu har vi, som Urban Ahlin också påpekade, gått in i ett år där vi spelar en mer betydelsefull roll i Europeiska unionen än tidigare. Det antogs ett program under det franska ordförandeskapet. Det finns ett tidigare program om insatser mot massförstörelsevapen och om förhindrande av deras spridning. Det är en viktig uppgift för oss att föra detta vidare, inte minst i dialogen med den nya amerikanska administrationen. I det ingår också att ha en beredskap att i vissa lägen, framför allt i NPT-förberedelserna och kanske också i någon utsträckning när det gäller den multilateraliserade kärnbränslecykeln, kunna väcka både konkreta och konstruktiva förslag. Om detta tror jag att vi i grunden har en betydande enighet.

Herr talman! Det kanske var tur att Carl Bildt inte hade tid att vara på öppningsceremonin i Paris, för nu säger han att det inte handlar om att gå mot noll - att det är bra om man börjar reducera men att det inte handlar om att gå mot noll. Jag trodde att det var att gå mot noll som kampanjen Global Zero handlade om. Det var tur att du inte höll det där öppningsanförandet i Paris. När det gäller kärnbränslecykeln delar jag inte uppfattningen att det är först nu som den svenska regeringen har vaknat i detta. Detta har varit en internationell fråga under en ganska lång period, och som jag sade i mitt senaste anförande har fredsforskningsinstitutet i Stockholm spelat en stor roll i det arbetet. Det är ett av de institut som den svenska regeringen under lång tid har stött. Det är den borgerliga regeringen som har velat minska anslagen till Sipri, vilket är högst förvånande. Bara för några dagar sedan fick Sipri ett erkännande som en av de förnämsta tankesmedjorna i världen. Man spelar en väldigt stor roll i den grupp av människor som är engagerade i nedrustningsfrågor, för man är en fundamentalt väldigt viktig tankesmedja. Regeringen behöver tänka om när det gäller stödet till Sipri. Men det finns också andra saker i interpellationssvaret som oroar mig. Anna Lindh tillsatte en kommission under ledning av Hans Blix som tog fram ett stort antal konkreta åtgärder för hur nedrustningsarbetet skulle föras fram. Den kommissionen har fått bred internationell uppmärksamhet och väckt många sympatier. Hans Blix har gjort ett fantastiskt arbete och rest runt. Rapporten har översatts till mängder av språk och spritts på många sätt. I interpellationssvaret nämns inte Hans Blix rapport. Jag vill fråga varför. Varför tycker inte Carl Bildt att den rapport som Hans Blix har utarbetat med konkreta förslag är någonting som en utrikesminister i Sverige borde nämna inför Sveriges riksdag när vi nu diskuterar vad Sveriges regering ska göra? Jag delar uppfattningen att vi nu har en chans att påverka den amerikanska administrationen. Obama har ju visat en vilja att ta vissa steg i multilateral riktning. Låt oss hoppas att man undertecknar provstoppsavtalet, som naturligtvis är oerhört väsentligt, och att man har en mer positiv syn på översynskonferensen 2010, så att NPT-arbetet kan gå framåt i stället för bakåt, som under de senaste åren. Men i interpellationssvaret står det bara om den transatlantiska dialogen. Då måste jag fråga mig: Varför tycker Sveriges utrikesminister att han inte har någon förmåga att tala med den andra parten, Ryssland? Varför har utrikesministern siktat på att bara ha en dialog med amerikanerna om detta? Det är ju USA och Ryssland som gemensamt har 95 procent av kärnvapenarsenalen. Tycker utrikesministern att han har föga möjligheter att föra en dialog med Ryssland?

Herr talman! Som svar på några av Urban Ahlins frågor: Det är säkert riktigt att Sipri tidigare har ägnat sig åt frågan om multilateralisering av kärnbränslecykeln. Men ingen svensk utrikesminister i alla fall har tidigare talat om det; det betyder någonting vad svenska utrikesministrar säger. Sipri är ett oberoende forskningsinstitut, så vi har fört upp det på den politiska agendan på ett sätt som man inte tidigare gjorde; det är bara att konstatera detta. Varför sade jag att det inte blev noll omedelbart? Ja, därför att så är det. Jag tror att man ska inrikta sig på att de länder, USA och Ryssland, som har 95 procent av arsenalerna ska gå vidare med väsentliga reduktioner. Det ska leda fram till ett bra avtal på NPT-översynskonferensen. Därefter måste vi ta itu med de lite mer besvärliga frågorna, skulle jag vilja säga. Låt mig nämna Frankrike. Låt mig nämna Kina som utökar sina arsenaler. Låt mig nämna Pakistan som är ett betydande problem. Låt mig också nämna Israel som inte officiellt har sagt att de har någon nukleär kapacitet men där vi utgår från att de har det. Även dessa problem måste hanteras innan vi når till noll. Jag skulle säga att det kommer att ta sin tid, och då ska vi inrikta oss på intermediära steg. Det ingår också - det framgår om Urban läser min blogg noga - i det upprop som jag undertecknade och som offentliggjordes i Paris. Det är detta vi ska arbeta med. Varför talar jag då huvudsakligen om den transatlantiska dialogen? Men det är inte bara det. Jag nämnde också till exempel CD-förhandlingarna. Jo, det gör jag därför att jag tror att de största förhoppningarna ska knytas till den nya amerikanska administrationen. Att göra framsteg med CTBT tror jag är väldigt väsentligt. Jag tycker också att det i dag i USA finns en större öppenhet för att göra ytterligare reduktioner av de nukleära arsenalerna än jag än så länge ser i Ryssland. I den ryska militära doktrinen fästs i dag ökad vikt vid kärnvapen, vilket har att göra med både ekonomiska och teknologiska faktorer. Men det är ett faktum att vi där ser en ökad betoning av kärnvapen i den militära doktrinen. Då tror jag att USA måste vara ledande i detta. Jag tror att det leder till att också Ryssland kommer att acceptera dessa begränsningar. Förvisso - där håller jag med Urban Ahlin - ska vi föra en dialog också med dem. Vi ska inte heller låta bli att föra en dialog med de andra icke alldeles oproblematiska nationer som jag nämnt. Indien nämnde Urban som ett exempel på där vi accepterade avtalet mellan USA och Indien. Jag vill bara notera att detta accepteras av samtliga länder i den så kallade NSG-gruppen. Urban säger att det inte föranledde mycket diskussion i Sverige. Då får han väl lasta sig själv. Möjligheten finns alltid att ställa interpellationer om man tycker att frågor ska diskuteras. Någon interpellation ställdes icke i denna fråga. Jag hade med glädje förklarat . Ja, långt tidigare, hör jag här från Veronica Palm - det är rätt, så förlåt, Veronica - ställdes en interpellation till Sten Tolgfors en gång i världen då han var handelsminister. Eller hur? Vi stryker det där. Men inför beslutet framställde i alla fall Urban ingen interpellation. Jag hade välkomnat den debatten, på samma sätt som jag välkomnar alla andra debatter i denna viktiga fråga.

Herr talman! Låt mig friska upp utrikesministerns minne. Jag ställde en interpellation till utrikesministern just om Sveriges agerande i Nuclear Suppliers Group, NSG. Den debatten var här. Men den skedde med Veronica Palm och Carl Bildt eftersom jag var i Iran och hämtade hem två fängslade byggnadsarbetare just den dagen. Jag kunde därför tyvärr inte närvara i den interpellationsdebatten. (Utrikesminister CARL BILDT (m): Jag trodde att det var Sten Tolgfors.) Nej, det var utrikesministern själv som var här, och jag hade ställt interpellationen men var tyvärr tvungen att hämta hem två svenskar efter ett visst konsulärt arbete gentemot Iran. Jag tycker faktiskt att det var laga förfall att inte närvara i den interpellationsdebatten; det måste jag säga. Sedan vill jag säga en sak om svaret. Det ligger naturligtvis mycket i vad utrikesministern säger om möjligheten att komma ned till noll. Det finns andra spelare än bara USA och Ryssland. Det är naturligtvis väsentligt att också involvera dem i den här diskussionen, för annars lär det bli väldigt svårt att få USA och Ryssland att gå ned till noll om Nordkorea och Iran eller Indien och Pakistan innehar kärnvapen; det förstår ju vem som helst. Den del i svaret som fortfarande oroar mig gäller Hans Blix program. Jag vill gärna höra en kommentar från utrikesministern om varför han hela tiden undviker att nämna de konkreta punkter som har tagits fram av en av de personer som kanske har bästa anseendet i världen när det gäller just nedrustningsarbete - en tidigare borgerlig minister som Anna Lindh utsåg till att leda ett kommissionsarbete. Han tog fram ett antal förslag om konkreta åtgärder, något som Sverige tillsammans med andra länder borde driva. Utrikesministern nämner inte detta i interpellationssvaret och har ännu inte nämnt det i den här interpellationsdebatten, så jag är nyfiken på att få höra varför Hans Blix kommissionsrapport och de konkreta förslagen där inte används i den svenska utrikespolitiken. För övrigt önskar jag lycka till med att under ordförandeskapet höja Sveriges röst i nedrustningspolitiken, för det är nödvändigt.

Herr talman! Vi får väl utreda historien om interpellationsdebatter i fråga om NSG-problematiken. Frågan om Hans Blix är den fråga som jag inte har svarat på. Vad som står till ett statsråds förfogande här är åtta minuter. Jag försökte att på dessa åtta minuter vara så konkret som möjligt. Jag tror att allt det jag sade på ett eller annat sätt står i Blixkommissionens rapport. I och för sig tror jag att där står mer, men åtta minuter är åtta minuter. I stället för att tala om olika typer av kommissioner ville jag tala om de faktiska problemen och utmaningarna på det här området. Jag tror att större delen av de förslag som Blixkommissionen lade fram ligger i olika typer av internationella förhandlingsprocesser vid det här laget. Vad jag i det här interpellationssvaret velat betona är de prioriteter som vi ser under den allra närmaste tiden när det gäller det konkreta nedrustningsarbetet, framför allt på kärnvapenområdet. Ja, det finns saker på den konventionella sidan som jag inte har tagit upp - däremot på kärnvapensidan. Det är den prioritet jag ville göra när jag ville ge Urban Ahlin ett svar som faktiskt handlade om vad vi avser att göra och vad vi avser att prioritera under det år då vi har ett extra tungt ansvar som ordförande i Europeiska unionen, då det finns öppningar på den amerikanska sidan och då viktiga steg måste tas i samband med den kommande översynskonferensen för NPT-processen.