Nationell statistik om hedersrelaterat våld och förtryck

Fru talman! Sara Gille har frågat mig om jag och regeringen ämnar införa återkommande nationell statistik om hedersrelaterat våld och förtryck.

I dag finns viss statistik om könsstympning i det nationella patientregistret och nationell kriminalstatistik om vissa brott som typiskt sett är hedersrelaterade.

Regeringen har nyligen beslutat att stödja Stiftelsen Allmänna Barnhusets arbete med en ny nationell kartläggning av våld mot barn. Kartläggningen innehåller frågor om allvarliga begränsningar i ungas liv, till exempel av möjligheten att själv välja sin framtida partner.

Detta är dock långt ifrån tillräckligt. Omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige måste kunna bedömas mer tillförlitligt över tid. Regeringen avser därför att inrätta ett permanent nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötlands län. Det bör ingå i centrumets arbete att regelbundet undersöka omfattningen av detta våld och förtryck.

Fru talman! Statsrådet påstår att det görs en hel del nu, men det man gör är bara att börja titta på statistiken. Man skrapar på ytan, men man gör absolut ingenting för att förhindra det hedersrelaterade våldet och förtrycket från att fortsätta.

Hedersrelaterat våld och förtryck omfattar så många fler områden än bara könsstympning. Bland annat handlar det om barnäktenskap, tvångsäktenskap, barn och unga som förs utomlands, grovt fysiskt våld, sexuellt våld, allvarligt psykiskt våld och hot, inklusive dödshot, och omfattande kontroll över och begränsningar i den utsattas vardag och liv. Det handlar också om konsekvenser av könsstympning och om oro för att någon ska könsstympas.

Det handlar framför allt om flickor och unga kvinnor som utsätts för olika typer av kontroll, begränsningar och våld. De utsätts ofta av flera förövare, till exempel av föräldrar, syskon och andra släktingar. Det kan också vara en person som utövar våldet medan andra i omgivningen understöder eller tillåter att det sker.

Vi kan diskutera slöjan. Den representerar ett förtryck mot kvinnor. Och vi kan ju gå till oss själva nu under coronatiden och tänka på hur jobbigt det kan vara att ha munskydd. Tänk dig då ett helt liv gömd bakom slöjan!

Fru talman! Den sittande regeringen har haft lång tid på sig att införa återkommande nationell statistik om hedersrelaterat våld och förtryck, ett område som faktiskt inte är något nytt i Sverige. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte redan samlar in statistik från hjälplinjer, vilket är något som bland annat kunskapscentrumet Barnafrid begärt.

Det är viktigt att det implementeras en återkommande nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck för att vi lättare ska kunna se och förstå hur många barn och unga som lever i utsatthet men även för att kunna följa enskilda ärenden och lättare kunna hjälpa där det främst behövs. Vi måste också kunna förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Det är klart att statistiken inte kommer att ge en fullständig bild och att mörkertalet kommer att vara enormt, men den kommer att ge en övergripande bild av hur utbrett hedersrelaterat våld och förtryck av olika slag är i våra kommuner och regioner och i hela landet.

Fru talman! Jag tycker att det är pinsamt att statsrådet och regeringen inte har vaknat, och jag frågar mig varför. Jag citerar min egen interpellation: "Den 21 oktober 2020 medverkade jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i SVT där hon meddelade att 100 000 ungdomar skulle vara drabbade av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige i dagsläget. Dock visar en granskning att denna siffra kommer från en utredning som gjordes 2014 och alltså är sex år gammal." Är det så att den svåråtkomliga statistiken kan bero på att regeringen vill dölja en dålig utveckling?

Fru talman! Jag tycker att det är lite pinsamt. Jag har även tidigare stått här i talarstolen och fått så otroligt få svar på vad Sverigedemokraterna vill göra för att bekämpa det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Jag tycker att vi ska prata om vad vi ska göra åt problemet, och det är där jag tycker att vi ska ha fokus.

Nu använder riksdagsledamoten en siffra från en tidningsartikel från 2017. I tidningsartikeln har man försökt att göra en uppskattning av utsattheten baserat på en undersökning från 2008, så det ligger ännu längre tillbaka i tiden. Det är inte forskare som har gjort uppskattningen, utan det är en uppskattning som tidningen har försökt att göra.

Jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll att riksdagsledamoten har använt äldre siffror. Faktum är att vi inte vet hur många som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. Det finns uppskattningar, men vi vet inte tillräckligt mycket. Vi behöver mer statistik. Regeringen har i samarbete med Centerpartiet och Liberalerna aviserat ett nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck, och i deras arbete bör ingå att göra regelbundna undersökningar av omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck.

Att göra sådana uppskattningar är också en uppgift som ligger på socialnämnderna. När jag var kommunpolitiker tog jag initiativ till en kartläggning, eftersom jag tyckte att det var viktigt med statistiken. Det är dock viktigt att komma ihåg att vi inte behöver statistik för att veta att vi ska agera. Vi vet att vi har problem med hedersrelaterat våld och förtryck. Vi vet att det finns en uppskattning om 100 000 ungdomar. Det kan finnas många fler som är utsatta.

Det jag tänker är viktigt och som jag vill att människor ska förstå när jag pratar om de här frågorna är att det inte endast är en liten grupp ungdomar som är utsatta. Vi pratar om en väldigt stor grupp ungdomar i Sverige som utsätts för det här förtrycket. Det finns uppskattningar om att var tredje flicka med utländsk bakgrund utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, vilket förstås är helt oacceptabelt.

För att komma in på det som jag tycker att vi ska prata om, nämligen vad vi ska göra åt det här, var vi tidigare inne på barnäktenskap. Den 1 juli i år skärpte vi lagstiftningen mot barnäktenskap, och det var verkligen på tiden. Handlar det om ett barn och ett äktenskap är det ett brott om barnet blir bortgift - punkt slut!

Vi har också infört möjligheten till utreseförbud och att inte utfärda pass. Det här handlar ju också om att skydda barn som förs ut ur landet antingen för att könsstympas eller för att giftas bort. Vi måste göra vad vi kan för att hindra att barnen över huvud taget förs ut ur landet.

Vi har också skärpt straffen: Om det finns hedersmotiv finns det en straffskärpningsgrund.

Utrikesdepartementet har också fått resurser för att hjälpa barn som ändå har förts utomlands att komma hem. Där behöver vi också göra mer.

Vi har skjutit till pengar till kommuner och regioner för att jobba med de här frågorna. Vi behöver jobba med kunskapsinsatser och bli bättre på och få mer kunskap i samhället om den här problematiken. Vi kommer nu att inrätta ett permanent nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland, vilket jag är oerhört glad över.

Vi behöver även jobba mer med roten till problemet, det vill säga hedersnormerna. I dag vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska göra. Hur kan vi bekämpa dessa normer och se till att flickor och pojkar inte ska drabbas av det här förtrycket?

Alla barn har rättigheter. Det finns inga undantag. Vi måste göra mer i Sverige för att skydda barn men också kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Alla människor ska ha makten att bestämma över sitt eget liv.

Fru talman! Det som statsrådet säger här låter jättebra, men det räcker inte. Det är inte tillräckligt.

I och med den kraftiga invandringen de senaste fem åren har hedersförtrycket ökat markant i samhället, speciellt bland dem med invandrarbakgrund. Men förtrycket finns även bland andra och tredje generationens invandrare som anammar hederskulturen. Med tanke på att detta inte är någonting som är nytt i samhället tycker jag att det är anmärkningsvärt att statsrådet säger att man inte vet tillräckligt mycket.

Regeringen har haft makten sedan 2014 utan att göra någonting, eller tillräckligt mycket, åt hedersrelaterat våld och förtryck. Trots att man påstår sig vara en feministisk regering har man valt att titta bort, alltmedan flickor har förhindrats att umgås med vilka de vill.

Flickor har förvägrats att gå i skolan. Flickor har förvägrats gymnastikundervisning. Flickor har förvägrats simundervisning. Flickor har förvägrats sexualkunskap. Flickor har kontrollerats till det yttersta. Flickor har könsstympats. Flickor har tvingats att bära slöja. Flickor har tvingats att dölja sina kroppar. Flickor har förts utomlands mot sin vilja. Flickor har utsatts för grovt våld. Flickor har tvingats att ingå äktenskap. Flickor har till och med kastats från balkonger.

Fru talman! Den här listan kan göras hur lång som helst, alltmedan nästan ingen ställs till svars och regeringen står handlingsförlamad.

Antalet som döms kan räknas på en sågverksarbetares fingrar. Antalet som utvisas är obefintligt. Straffen är för låga. Förtryck mot flickor och kvinnor borde generera betydligt hårdare straff. Att det i princip inte redovisas någon statistik gör att det är svårt att få en bild av hur läget ser ut.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet Åsa Lindhagen om hon anser att regeringens agerande har varit tillräckligt, och om hon verkligen är nöjd med utvecklingen.

Fru talman! Jag tycker inte att det blir ett seriöst samtal här. Jag hör riksdagsledamoten säga att regeringen inte har gjort någonting, vilket är helt fel. Tycker jag att vi har gjort tillräckligt? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att vi behöver göra mer för att skydda barn, flickor och kvinnor i det här samhället. Jag kommer aldrig att stå i talarstolen och säga att jag är nöjd. Det är ett långsiktigt arbete, och det är helt uppenbart att vi i dag inte lyckas skydda barn.

Vi behöver göra mer, och det är därför vi bland annat har skärpt straffen. Jag räknade precis upp en rad olika saker som vi har gjort, en del av många åtgärder som regeringen har vidtagit.

Jag kan bara återigen konstatera, och det är inte första gången jag står här i talarstolen och konstaterar detta, att Sverigedemokraterna inte säger ett ord om vad ni vill göra. Jag får en hel, lång lista på vad hedersrelaterat våld och förtryck är och om utsattheten, och den utsattheten behöver vi prata om.

Vi behöver prata om hur det ser ut för ungdomar i vårt samhälle. Men sedan är det faktiskt så att vi i politiken också har ett ansvar att komma med lösningar, att säga vad vi ska göra åt det. Det är därför, tänker jag, som vi går in i politiken: för att vi brinner för att förändra samhället och se hur vi hela tiden kan ta steg framåt för att göra samhället bättre för de människor som finns utanför dessa väggar.

Det är vårt ansvar i politiken. Vi ska komma med förslag och driva på för förbättringar. Vi ska inte bara konstatera att vi har problem utan också prata om vad vi ska göra åt de problemen.

Därför blir min fråga tillbaka till riksdagsledamoten: Vad har ni för förslag för att bättre stötta de flickor och pojkar som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck? Hur ska vi göra för att bekämpa det här våldet på djupet?

Fru talman! Statsrådet frågar vad vi i Sverigedemokraterna vill göra för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Hon får jättegärna läsa vår kommittémotion som vi har skrivit om det.

Redan 2009 kom statliga Ungdomsstyrelsens rapport som visade att 70 000 unga i Sverige inte själva fick välja sin partner. Vad gjorde regeringen då? Tog man tag i problemet? Löste man det? Förde man statistik så att man kunde följa utvecklingen?

Nej, i stället lade man locket på. Trots att man visste att situationen var illa i Sverige redan 2009 försökte dåvarande regering att dölja allt. I stället valde man att offra de utsatta flickorna. Den nuvarande regeringen tillträdde 2014, och trots att man suttit i sex år har man inte gjort tillräckligt.

Mantrat verkar vara att det hela skulle mörkas och att ingen skulle få veta hur illa det egentligen var. Därför fördes aldrig någon återkommande statistik, och det finns fortfarande väldigt få verksamma åtgärder. Det finns ingen offentlig, tillförlitlig statistik, och regeringsföreträdare fortsätter, som fru talman här själv kan höra, att begrava allt i vacker retorik och löften om förbättringar som aldrig kommer.

Fru talman! Är det inte så att den långa hanteringstiden och de uddlösa förslagen kan härledas till att dessa flickor offras eftersom deras förtryckare är röstboskap åt Socialdemokraterna och regeringen därför inte vill skrämma bort sina kärnväljare genom att åtgärda problemen?

Nu kommer Åsa Lindhagen i sitt sista inlägg säkert att påstå en massa saker. Jag tar avstånd från allt hon eventuellt säger om mig och mitt parti.

Fru talman! Jag vet inte om riksdagsledamoten har missat att det fanns en minister i den dåvarande regeringen 2009 och mandatperioden innan mitt parti kom in i regeringen, nämligen Nyamko Sabuni, med ett mycket stort engagemang i frågor om hedersrelaterat våld och förtryck. Hon har verkligen drivit frågorna med kraft framåt.

Jag vill ändå säga, även om mitt eget parti inte ingick i den regeringen, att det finns ett stort engagemang i dessa frågor i många partier, och det är positivt. Det gör ändå att det finns ett ökat tryck att komma framåt i frågorna. Frågan handlar om att vi måste göra mer för de utsatta, och jag ser ett stort engagemang för de frågorna i flera partier - också i den regeringen.

Jag tycker också att vi i politiken generellt har reagerat för sent, hade kunnat göra mer i tidigare skede, och det finns mycket kvar att göra här och nu innan vi har kommit i mål. Varje barn i Sverige ska växa upp i trygghet och frihet samt själv ha makten att bestämma över sitt liv - att inte minst som vuxen kunna välja vad jag vill studera, vem jag vill gifta mig med, om jag nu vill gifta mig - och styra över sitt eget liv. Där är vi inte i dag.

Det finns mycket kvar att göra. Jag kan återigen konstatera att jag inte får några förslag från Sverigedemokraterna om vad vi ska göra. Det är ändå vår kärnuppgift i politiken. Vi kan tycka olika om lösningar och vilka vägar som ska tas framåt. Ibland tycker vi lika mellan partierna. Men det är vår kärnuppgift att mejsla ut vilka steg vi ska ta framåt och sedan försöka driva igenom dem på det sätt vi kan, utifrån de roller vi har och utifrån den position våra partier befinner sig i. Det är vårt ansvar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.