Missmatchning på den svenska arbetsmarknaden

Fru talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska missmatchningen och öka arbetskraftsutbudet i hela landet för att kunna möta det ökande arbetskraftsbehovet. Jobben växer till i Sverige. Sveriges återhämtning från den ekonomiska och finansiella krisen är stark och snabb, och antalet sysselsatta ökade med 146 000 personer i mars jämfört med samma månad förra året. Samtidigt finns det en risk för att obalanser byggs upp eller förstärks när efterfrågan på arbetskraft fortsätter att stiga under de kommande åren samtidigt som ovanligt många väntas gå i pension. Vi har en bred jobbpolitik för att stärka matchningen på svensk arbetsmarknad. Regeringen arbetar för att stärka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten samt säkerställa att de arbetslösa har rätt kompetens. Grunden för en förbättrad matchning, en ökad sökaktivitet och en högre rörlighet på arbetsmarknaden är arbetslinjen i kombination med en långsiktig utbildningspolitik. Insatserna för att motverka strukturella flaskhalsar måste bygga på ett gott faktaunderlag och på bra prognoser om den framtida utvecklingen. Regeringen har stärkt arbetet inom detta område bland annat genom uppdrag till regionala aktörer och centrala myndigheter avseende prognoser och samverkan i syfte att öka den gemensamma kunskapen. Bättre och mer tillgängliga beslutsunderlag är av vikt både för dem som tar beslut om utbildningsvolymer och för enskilda individer som ska ta beslut om sin egen utbildning. För att motverka de brister som ändå kan uppstå är det av stor betydelse att samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommuner och arbetsgivare fungerar väl. Arbetsförmedlingen kan i det kortare perspektivet bistå vid arbetsgivares rekrytering och i det längre perspektivet bistå med sin kunskap vid planering av yrkeshögskoleutbildning respektive gymnasie- och yrkesgymnasieutbildning. Det är också viktigt att arbetssökande söker de jobb som finns och att arbetsgivare är öppna för att ta till vara den kompetens som utrikes födda och personer med ett funktionshinder besitter. Inom utbildningspolitiken har regeringen under 2009-2011 genomfört stora tillfälliga satsningar på utbildningsplatser inom den yrkesinriktade gymnasiala vuxenutbildningen, yrkesvux, inom yrkeshögskolan och inom universitet och högskolor. Den reformerade gymnasieskolan och lärlingsutbildningen är andra exempel på viktiga reformer som kommer att underlätta arbetsmarknadsinträdet och företagens kompetensförsörjning. Även inom arbetsmarknadspolitikens ram genomförs kortare utbildningsinsatser. Regeringens främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning och därigenom minska utanförskapet. Arbetet är grunden för vår gemensamma välfärd och ger människor möjlighet till egen lön, arbetsgemenskap och att forma den egna vardagen. En väl fungerande arbetsmarknad, där utbud och efterfrågan kan matchas samman på ett tillfredsställande sätt, är därför av största vikt, såväl för den enskilda individen som för samhället som helhet. Så kan vi bygga Sverige starkare.

Fru talman! Tack, ministern för svaret! Det här är en viktig fråga för den ekonomiska utvecklingen för Sverige, men den är lika viktig för varenda individ som ska in på arbetsmarknaden och i dag står utanför. I sitt svar säger ministern att insatser för att motverka de strukturella flaskhalsarna måste bygga på faktaunderlag. Man undrar: När kan en flaskhals uppstå? Det är om arbetsgivare inte hittar arbetskraft med rätt kompetens. Då kan flaskhalsar uppstå. Men när övergår det till att bli en strukturell flaskhals? När övergår det till att bli en samhällsstruktur? Jo, det är när staten trots hög arbetslöshet inte investerar i kompetenslyft för den del av arbetskraften som står utanför arbetsmarknaden. Det är då det övergår till en strukturell flaskhals. 115 000 arbetslösa saknar i dag gymnasieutbildning. Med en sådan politik som regeringen driver i dag riskerar man att hamna i en strukturell arbetslöshet. Det är det som är regeringens politik. Det finns ytterligare faktorer som kan göra att det uppstår en strukturell flaskhals. En av dem är dåliga villkor i a-kassan. När en medborgare utbildas och samhället investerar pengar i utbildningen kommer personen sedan ut på arbetsmarknaden och möts av att efterfrågan på just de jobben inte är särskilt hög. Man har själv investerat i utbildningen och samhället har investerat i utbildningen, och då måste man ta första bästa jobb. Då blir man överkvalificerad för den arbetsuppgift som man utför. Samhället missar att göra en riktig matchning. Dagens låga a-kassa bidrar också till den strukturella flaskhalsen. Dagens låga a-kassa kan man jämföra med folkpensionen när den infördes 1913. Då var pensionsåldern 67 år, men medellivslängden var kortare, bara runt 60. På liknande sätt är det med a-kassan i dag: Man har en a-kassa, men det är bara en tredjedel som får a-kasseersättning enligt Arbetsförmedlingen. Det är några få ynka procent som får 80 procent av den tidigare inkomsten, vilket det ju från början var tänkt att försäkringen skulle ge. Försäkringen i sig, sådan den är utformad i dag, blir också en del av den strukturella flaskhalsen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på interpellationen! Det är en allvarlig fråga som Jasenko Omanovic ställer till statsrådet, och det är väldigt allvarligt att svaret är helt innehållslöst. För att få lite bakgrund till det här, fru talman, vill jag titta lite på en rapport från Svenskt Näringsliv med titeln Att söka men inte finna . I rapporten, som är Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät från april 2010, konstaterar man några väldigt viktiga och allvarliga saker som har direkt koppling till den interpellation Jasenko Omanovic ställer. Man konstaterar sammanfattningsvis att trots att det finns fler arbetslösa så misslyckas var femte rekryteringsförsök av Svenskt Näringslivs medlemsföretag. Svårigheter att hitta rätt medarbetare leder till missade affärer, och man sammanfattar hela den här misslyckade regeringspolitiken så här: "Att företagen har svårt att hitta medarbetare med rätt kompetens och att många rekryteringsförsök helt misslyckas, även i en lågkonjunktur då tillgången på ledig arbetskraft är god, visar att den svenska arbetsmarknaden fungerar dåligt. Tjänster som inte kan tillsättas innebär att arbetslösa missar möjligheter till jobb. För företagen medför det missade affärer eller att expansion måste skjutas på framtiden." Detta är inte en socialdemokratisk pamflett, utan det är en rapport från Svenskt Näringsliv. Det är oerhört allvarligt att när nu arbetsmarknadsministern som är ansvarig för dessa frågor får en möjlighet att svara på en interpellation med anledning av misslyckandet inom arbetsmarknadspolitiken så är svaret i princip innehållslöst. I svaret sägs det så här: Jobben växer till i Sverige. Sveriges återhämtning från den ekonomiska och finansiella krisen är stark och snabb. Vi har en bred jobbpolitik. Insatserna för att motverka strukturella flaskhalsar måste bygga på ett gott faktaunderlag. Regeringen har stärkt arbetet inom detta område. Regeringens främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning och därigenom minska utanförskapet. Så säger man att arbete är grunden för vår gemensamma välfärd och ger människor möjlighet till egen lön. Ursäkta mig, fru talman, men detta är en massa floskler och inte ett enda svar på den allvarliga fråga som interpellationen innehåller. Svenskt Näringsliv säger att regeringens arbetsmarknadspolitik är misslyckad och att den leder till sämre affärer och misslyckade rekryteringar. Man kan bara tänka sig att om dessa rekryteringar hade lett till arbete, då hade det självklart lett till fler affärer, fler rekryteringar och färre arbetslösa i en uppåtgående spiral. Men regeringens totalt misslyckade arbetsmarknadspolitik skruvar ned spiralen och det blir färre rekryteringar, fler arbetslösa, färre affärer, fler arbetslösa, färre affärer i en nedåtgående, moderat spiral. Denna allvarliga fråga får inget svar. Att söka men inte finna heter den här rapporten. Jasenko Omanovic kommer att få söka men inte finna något svar. Jag kommer att få söka men tyvärr inte finna något svar i det arbetsmarknadsministern har att säga här i dag. Det är för att den moderatledda regeringen inte har något svar på de här frågorna. Den som är arbetslös kommer att få söka men inte finna något jobb. Arbetsgivarna kommer att få söka men inte finna någon att anställa. Frågan hänger i luften, och den kvarstår: Inser arbetsmarknadsministern hur allvarlig situationen är? Inser arbetsmarknadsministern vilken skada den passiva moderata arbetsmarknadspolitiken gör för arbetsgivare, för arbetslösa, för det här landet och för våra möjligheter att skapa en stark välfärd, bra jobb och trygghet?

Fru talman! Missmatchning handlar precis som föregående talare har varit inne på om att det finns arbetslösa och det finns en massa företag som söker människor att anställa, men de kan inte hitta varandra eller så väljer företagen av olika skäl att inte anställa de människor som finns till hands. Det här är, inte alltid men ofta, något av ett lyxproblem, det vill säga ett problem som uppstår när man har en situation med god konjunktur och låg arbetslöshet. Ju färre arbetslösa det finns desto bättre går det för ekonomin, desto fler människor vill företagen anställa, men desto färre finns det tillgängliga att anställa. Detta har också blivit ett tilltagande problem under senare år i takt med att ekonomin har blivit alltmer specialiserad: Våra företag kräver mycket av sina anställda. Jag tror att den missmatchning som Jasenko Omanovic tar upp är ett problem, och det kommer i allt större utsträckning att bli ett problem för alla ekonomier som det går så bra för som den svenska. Men jag tycker samtidigt att Socialdemokraterna i dagsläget överdriver bildsättningen. Det finns ett antal olika mått för att studera missmatchningen. Vi har till exempel Beveridgekurvan som mäter sambandet mellan andelen arbetslösa och antalet lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften. Det där lät väldigt komplicerat, men det är i varje fall ett av de mått som används för att titta på missmatchningen. Den kurvan pekar i fel riktning, men samtidigt kan man konstatera att bristtalen på arbetsmarknaden inte ligger på anmärkningsvärt höga nivåer. Enligt Konjunkturinstitutets barometerundersökning har andelen företag som redovisar att man har brist på arbetskraft visserligen ökat, men bristtalen ligger som sagt fortfarande på historiskt rimliga nivåer. Det här är en naturlig konsekvens av den utveckling vi har sett under senare år med en allvarlig finanskris. Vi såg exakt samma situation efter 90-talskrisen som vi ser nu; det är alltså en ganska normal situation givet var vi befinner oss. Jag tycker alltså att Socialdemokraterna drar alldeles för stora växlar på detta, men man ska vara vaksam, för i takt med att arbetslösheten sjunker kommer missmatchningen att bli ett större problem. Det som framför allt är märkligt är dock på vilket sätt och med vilka politiska verktyg Socialdemokraterna vill hantera problemet. Jasenko Omanovic pratade om strukturella flaskhalsar i matchningen. Jag kan berätta om den absolut mest allvarliga strukturella flaskhalsen i matchningen: Det är utanförskapet. Det är att människor under väldigt lång tid har befunnit sig i utanförskap och bidragsberoende. Detta gör att de kommer långt från arbetsmarknaden. Arbetsgivarna är rädda för att anställa dem. Vad är då Socialdemokraternas lösning på detta problem? Jo, att höja bidragen! På vilket sätt löser vi matchningen genom att ge högre bidrag till människor så att fler fastnar i bidragsberoende och utanförskap och därmed kommer längre bort från arbetsmarknaden? Den andra lösningen som Socialdemokraterna förordar är att ta bort RUT och ROT och dubbla skatten på ungdomars arbete. Ungdomar är den grupp som i genomsnitt befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet. I det läget är det vansinnigt att dubbla skatten på alla ungdomar som arbetar. Det är precis den politiken som man inte ska använda sig av. För det tredje säger Socialdemokraterna nej till många av de reformer som vi genomför av det svenska skolväsendet och som handlar om att stärka kompetensen hos unga människor. Om det är någonting som är missmatchat i dagens svenska politiska debatt är det alltså Socialdemokraternas politik. Där tycker jag att Jasenko Omanovic och Patrik Björck faktiskt är svaret skyldiga att berätta hur det går ihop.

Fru talman! Svenskt Näringslivs olika undersökningar verkar vara facit för Socialdemokraterna. Det gläder säkert Svenskt Näringsliv. De skriver mycket bra om arbetsmarknadspolitik. I rapporten om missmatchning från Svenskt Näringsliv kan man läsa en hel del intressant om hur det står till i Sverige. Det som slår mig när jag läser rapporten är att det är väldigt stora regionala skillnader på var arbetskraften finns och var arbetskraftsbehoven finns. Det är också stora skillnader när det gäller företagsklimatet. Det där är intressant, tycker jag, för någonstans blir det väldigt motsägelsefullt när Socialdemokraterna vill ta bort 100-dagarsregeln och säger att ni behöver inte söka jobb som är lediga på andra orter och ställen än där ni just befinner er. Detta bidrar verkligen till missmatchning. Om det finns en nyexaminerad ingenjör i Stockholm och Volvo ska anställda 1 000 ingenjörer så säger ni: Sök inte det där jobbet! Ännu värre blir det i inlandslänen där man ser att det är stora problem på arbetsmarknaden. Ni säger att man ska vara kvar i några månader och söka på orten, fast man vet att det finns jobb någon annanstans. Det ger en riktigt dålig matchning. Det som också är en missmatchning när man lyssnar på oppositionen är vad den egentligen vill när det gäller till exempel restaurangmomsen som kommer att leda till flera arbeten. Vad vill oppositionen när det gäller jobbskatteavdrag, fastighetsskatt och RUT-avdrag? Svenskt Näringsliv skriver också om detta; det finns en stor jobbtillväxt inom hushållssektorn. Där vill ni ta bort möjligheterna och ta bort jobbchanserna. Jag tycker att det är viktigt att man söker de jobb som finns. En stor utmaning vi har i Sverige är de utlandsfödda som är utbildade och har erfarenhet och som i dag inte kommer till sin rätt. Här i Stockholms län pågår ett stort projekt, Anställ kompetensen, för att försöka ta till vara alla de människor som redan finns i Sverige och som inte kommer in på arbetsmarknaden eller som jobbar med någonting som de egentligen är överkvalificerade för. Om man tittar på Arbetsförmedlingens rapport om bristyrken som de kom med det första halvåret 2011 kan man se att det råder brist inom en hel del områden. Det som är gemensamt för områdena är att detta är utbildningar som kräver många års studier. Vi pratar om läkare, ingenjörer, civilingenjörer, befäl, gymnasielärare i yrkesämnen, operationssjuksköterskor och förskollärare. Det är långa utbildningar. Därför är det glädjande att vi aldrig har haft så många på universitet och högskolor som vi har just nu. Vi försöker utbilda i fatt, men det kommer att ta tid. Man blir inte läkare på en arbetsmarknadsutbildning eller på en kurs. Man blir inte VVS:are, byggnadsingenjör eller snickare heller. Problemet är att många av dem som är arbetslösa har bristande utbildning och erfarenhet. Det är den stora utmaningen. Därför är det viktigt att vi har byggt ut skolsystemet så att man kan gå en reguljär utbildning och utbilda sig inom ett bristyrke, till exempel till VVS:are eller byggnadssnickare. Missmatchningen är ingen lätt nöt att knäcka. Vi behöver många olika åtgärder. Vi behöver arbetsmarknadsutbildning, men vi behöver också satsningar i det reguljära systemet. På sikt kommer vi att komma i fatt, men vi kommer också att behöva ta hjälp av arbetskraftsinvandring för att möta den efterfrågan på arbetskraft som finns i Sverige. Det är någonting som inte har varit så där jättepopulärt hos oppositionen - att människor kommer från andra delar av världen till Sverige för att få ett jobb där vi har en efterfrågan på arbetskraft. Vi måste ha både arbetskraftsinvandring och utbildningar och vi måste ta till vara den kompetens som redan finns i Sverige, inte minst bland utrikes födda och funktionsnedsatta.

Fru talman! Först skulle jag vilja säga något till Fredrik Schulte. Vi pratar om missmatchning. Vi pratar om egentliga problem. Och så säger Fredrik Schulte att detta är lyxproblem! Då kan vi säga att 381 000 svenskar har ett lyxproblem - de har inget jobb. Varannan arbetsgivare som rekryterar har alltså ett lyxproblem - de hittar ingen arbetskraft. Vilket lyxproblem de lever med! Skulle det vara lyxproblem att vara arbetslös? Det känns som att man saknar ord att beskriva detta. Dessutom säger Fredrik Schulte att utanförskapet är det största problemet och att vår politik med höjda bidrag, som han säger, leder till utanförskap. Hur många tusen människor har ni placerat in i fas 3 med er passiva arbetsmarknadspolitik? Varje morgon vaknar Sverige med 50 nya personer i fas 3. Det är 50 nya personer som får mat för dagen, och det får räcka med det. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man kallar detta för lyxproblem. Den passiva arbetsmarknadspolitiken leder till missmatchning. TCO har snart sin kongress. TCO lyfter fram som en viktig fråga och som ett krav att Riksbanken ska ha ytterligare ett mål. Den ska inte bara hålla inflationen i schack utan den ska ha ett sysselsättningsmål. De två saker som de strukturella flaskhalsar som jag nämnde i mitt förra inlägg beror på är för det första att man inte utbildar tillgänglig arbetskraft till de jobb som finns och för det andra att det är låg nivå på a-kassan. Det är bland annat detta som TCO ser som problem när man läser igenom deras synpunkter. Därför vill de att Riksbanken ska ha ett sysselsättningsmål. Varför det? Jo, därför att arbetsmarknadspolitiken nu har abdikerat. Om jag hade varit arbetsmarknadsminister skulle jag ha ställt mig frågan: Hur kan en så stor organisation som TCO gå ut och kräva att Riksbanken ska ha ett sysselsättningsmål och att vi inom politiken inte ska ha någonting att säga om det? I dag ligger ansvaret här i kammaren eller på andra sidan vattnet, i Rosenbad, för att föra en politik som främjar och ökar sysselsättningen i landet. Men en sådan politik saknas i dag. Man kan titta på det som har hänt under det senaste året i Arbetsförmedlingen med ökningen av antalet nya jobb som är anmälda. Till hälften av de jobb som har tillkommit till Arbetsförmedlingen kanske man hittar en arbetssökande. Det finns ingen ledig arbetskraft som passar till de jobb som finns. Därmed är arbetsmarknadspolitiken misslyckad i och med att man saknar arbetsmarknadsutbildningar. Man förkortar dem till utbildningar på några veckor. De riktiga arbetsmarknadsutbildningarna har försvunnit helt och hållet.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blir lika förvånad och orolig som Jasenko Omanovic när jag hör Moderaterna här i kammaren. Jag var inledningsvis orolig när jag hörde arbetsmarknadsministerns innehållslösa svar på en viktig och allvarlig interpellation. Det är klart att man blir ännu mer förvånad och orolig när man får höra Moderaterna kalla detta för lyxproblem. De pratar om lyxproblem i sammanhang med 8 procents arbetslöshet. Var femte rekrytering misslyckas. Affärer går till spillo. Regeringens arbetsmarknadspolitik är misslyckad. Långtidsarbetslösheten ökar. Ungdomsarbetslösheten är högst i Europa. Det här kallar Moderaterna ledda av den moderata arbetsmarknadsministern för ett lyxproblem. Det är fullständigt fantastiskt att något sådant här kan uppstå i en arbetsmarknadspolitisk debatt i ett sådant här allvarligt ämne i en sådan här allvarlig situation. Raljerande, okunnigt och lättsinnigt kallar man detta för lyxproblem. Det är dags att avslöja den moderata bluffen. Den moderata arbetsmarknadspolitiken leder inte till några som helst resultat. Ni har haft fem år på er. Vi har sett jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag. Ni har försämrat a-kassan och ni har försämrat sjukförsäkringen. Ni har sagt: Visserligen gör detta ont, visserligen är det svårt och visserligen ökar det orättvisorna, men det kommer att leda till fler jobb! Men det har lett till 8 procents arbetslöshet, Europas högsta ungdomsarbetslöshet och en stadigt ökande långtidsarbetslöshet. Det har lett till missade affärer och till misslyckade rekryteringar. Det är dags att avslöja den moderata bluffen. Politiken leder bara till ojämlikhet och orättvisor. Ni sade till pensionärerna: Lugna er! Ni får stå ut med orättvisor. Den här politiken kommer att leda till fler jobb och det blir höjda pensioner! Nu kan vi se facit. Det blev färre jobb, sänkta pensioner och större orättvisor för alla inklusive pensionärerna.

Fru talman! Det är uppenbart att jag gjorde en miss i interpellationsdebatten. Jag förutsatte att man kunde föra en något så när intellektuell och hederlig debatt. Men vi kan konstatera att Patrik Björck och övriga debattörer från Socialdemokraterna inte var intresserade av det. När jag pratade om lyxproblem menade jag att missmatchning ofta kommer som en konsekvens av låg arbetslöshet. Det kommer ofta som en konsekvens av att det går bra för landets ekonomi. På så sätt blir det oftast ett lyxproblem. Men jag förstår att man inte är intresserad av att ta till sig det resonemanget. Varför tog jag då upp detta? Jo, därför att i debatten försöker Socialdemokraterna nu att få det att framstå som att alla som är arbetslösa har drabbats av ett missmatchningsproblem. Men det stämmer inte. Jag försökte ta upp de relevanta måtten på missmatchning. Jag talade om Beveridgekurvan och bristtalen på arbetsmarknaden, men man var inte intresserad av att adressera det. Man var inte intresserad av att svara på frågan, utan man fortsätter bara att traggla sin retorik därför att den är inövad och invand. Sedan pratar man också om fas 3. Ni socialdemokrater får gärna förklara hur era så kallade välfärdsjobb, som Tommy Waidelich presenterade på DN Debatt, är bättre på något sätt. Där talas det om att alla människor som har varit arbetslösa i längre än sex månader ska ta de jobb som de blir tilldelade med en lön på 1 000-2 000 kronor över socialbidragsnormen. Snacka om att plocka bort människor från arbetsmarknaden! Det skrev er ekonomisk-politiske talesperson på DN Debatt. Förklara hur det minskar missmatchningen! Det här med fas 3 handlar om en gammal skuld som vi har fått ta över från er. Det är en gammal skuld till följd av att er skol- och utbildningspolitik har varit så havererad att människor har hamnat i utanförskap och kommit så långt bort från arbetsmarknaden. Jag tycker också att ni måste svara på de frågor som har ställts här. Varför är 100-dagarsregeln ett sätt att minska missmatchningen på arbetsmarknaden?

Fru talman! Jag begärde ordet i den här väldigt viktiga interpellationsdebatten därför att det är väldigt allvarligt att man pratar om att det finns en miss i matchningen på svensk arbetsmarknad eftersom just matchningen är den stora reformen i den moderatledda regeringens arbetsmarknadspolitik. Man har lagt i princip allting i korgen för att matcha människor till jobb. Därför blir det allvarligt när till exempel Svenskt Näringsliv och Företagarna berättar att det är svårt att rekrytera. Personalen finns inte. Det blir ännu mer komplicerat på den svenska arbetsmarknaden eftersom antalet jobb växer nu. Det kommer nya jobb, men antalet långtidsarbetslösa ökar. De försvinner inte. Antalet människor som rasslar in i åtgärderna, i garantierna, ökar. Antalet människor som hamnar i fas 3, återvändsgränden i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken, ökar. Det minskar inte. Det innebär att missmatchningen blir ännu allvarligare. Det gäller kanske inte de människor som har en grundläggande utbildning och kan söka de nya jobb som växer fram, utan det gäller de människor som har fastnat i den borgerliga långtidsarbetslösheten och fas 3. Antalet människor som finns i garantierna ökar. Missmatchningen är ingenting nytt. Det är ingenting som det diskuteras om nu. Under den förra mandatperioden satt jag också i arbetsmarknadsutskottet under den moderatledda regeringen. Då hade vi ett seminarium där företagarna vittnade om att det fanns lite problem med att rekrytera nya medarbetare, och då var vi på väg in i en lågkonjunktur. Då hade det varit alldeles utmärkt att satsa och investera i människors kunskap så att de nu, när jobben växer fram, hade kunnat få de nya jobben. Men, nej, det gjorde man inte. Antalet arbetsmarknadsutbildningar minskar också. De ökar inte, utan de minskar. Därför blir missmatchningen på arbetsmarknaden i dag så mycket allvarligare. Men det var egentligen inte det jag skulle säga. Jag läste svaret från arbetsmarknadsministern där hon hänvisar till utbildningspolitiken och den förändring som den borgerliga regeringen har gjort när det gäller gymnasieskolan och yrkesprogrammen. Men dagens unga i Sverige har sagt att de inte gillar att den borgerliga regeringen tycker att de yrkesinriktade programmen inte ska leda till att man kan söka sig vidare om man efter ett par år känner att man inte trivdes som undersköterska utan vill gå vidare i livet till ett nytt yrke. Man byter faktiskt jobb i dag. Den borgerliga regeringen har låst in ett antal unga och sagt att bara de är yrkesskickliga kan de gå det här gymnasieprogrammet och i bästa fall får de en chans sedan om de skulle vilja byta yrke. Facit finns här och nu. Antalet arbetsmarknadsutbildningar minskar. Färre människor får chansen. Jag tror inte att de unga i dag är så dumma att de inte ser vart detta leder fem tio år senare i livet. Ska de välja en sådan utbildning innebär det svårigheter att få nya chanser senare i livet, och det säger de att de inte vill vara med om. Lärlingsutbildningen ställer väldigt stora krav på utbildningsföretagen. De ska utbilda de ungdomar som ska gå på de här lärlingsutbildningarna. Då blir min fråga: Har arbetsmarknadsministern, utbildningsministern och hela den borgerliga regeringen försäkrat sig om att utbildningsföretagen, det vill säga de företagare som ska utbilda unga, är redo för det ansvar som det innebär?

Fru talman! Sverige kom väldigt starkt ur den här krisen. Vår ekonomi är bland de starkaste i hela Europa. Vi har aldrig haft så hög tillväxt. Vi kan se att arbetslösheten går ned. Långtidsarbetslösheten minskar. Vi har 115 000 fler sysselsatta än för ett år sedan. Vi har tagit tillbaka jobbtappet under finanskrisen. Det är också väldigt många fler som kommer in på arbetsmarknaden och söker de lediga jobben när vi har halverat sjukskrivningstalen i Sverige. Någonstans måste man hålla sig till någon sorts hederlighet när det gäller hur det ser ut på den svenska arbetsmarknaden. Det går bra, det går åt rätt håll, men det går inte tillräckligt bra så länge det finns personer som inte får jobb. Det är inte heller så, som det påstås från oppositionen, att man kan lösa de problem med efterfrågan på arbetskraft som finns genom arbetsmarknadsutbildning. I rapporter från Arbetsförmedlingen och från andra organ kan man se väldigt tydligt var bristyrkena finns. Som jag sade i mitt tidigare inlägg handlar det om läkare, byggnadsingenjörer, civilingenjörer, maskinbefäl, gymnasielärare, operationssjuksköterskor, IT-personal och så vidare. Det är sådana yrken som kräver långa utbildningar. Gymnasieskolan är minimum, men det ska gärna vara högskoleutbildningar. Det har aldrig gått så många på universitet och högskolor som det gör i Sverige i dag. Men man blir inte elektriker på en kortare kurs. Jag tror inte heller att oppositionen menar att man ska ha arbetsmarknadsutbildningar med aktivitetsstöd i tre eller fyra år. Det är också den allra dyraste utbildningsformen som finns. Den kostar ungefär tre gånger så mycket som en reguljär utbildning. Jag tror inte heller att lösningen är att alla ungdomar ska gå exakt samma form av utbildning. Det har visat sig att ett av problemen med de ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden är att de har slutat skolan därför att de inte har trivts särskilt bra i skolan. Skolan har inte kunnat möta deras behov. Forskningen visar också att när man gjorde gymnasieskolan treårig och högskoleförberedande tappade man många elever som inte gick den här utbildningen fullt ut. Det måste vara bättre att alla ungdomar får chansen, både de som är teoretiskt motiverade och vill gå en teoretiskt inriktad gymnasieutbildning och de som är praktiskt motiverade och kanske sedan, om ett par år, vill komplettera och få högskolebehörighet. Vi behöver flera vägar in på arbetsmarknaden och inte bara en smal stig. Vi behöver många olika vägar i form av yrkespraktik, lärlingsutbildningar, lärlingsprovanställningar och inte minst gymnasieskolan. Vi behöver flera aktörer som hjälper till med matchningen. Socialdemokraterna säger ju nej till olika aktörer. Ni vill att Arbetsförmedlingen ska sköta den här matchningen. Ni säger nej till att människor ska flytta till de lediga jobben. Hur går det ihop? Hur blir matchningen bättre om man inte behöver söka de lediga jobb som finns? Vi vet ju att det är så viktigt vad man gör de första dagarna. Varför ska man inte söka lediga jobb då och vara beredd att flytta dit där de finns? Förklara det! Avslutningsvis undrar jag hur en kompetenskommission som kostar 1 miljard kronor ska kunna lösa missmatchningen på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag vill påminna arbetsmarknadsministern om att Svenskt Näringsliv inte har kritiserat den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Det är inte vi som styr, utan det arbetsmarknadsministern som styr, och det är dit kritiken riktas. Jag säger detta för att det ska vara klart och tydligt vem som kritiseras för att det inte finns kompetent arbetskraft för de jobb som finns tillgängliga. 115 000 människor, de flesta ungdomar, är arbetslösa och saknar gymnasieutbildning. De har 40-45 år tills de går i pension. De ska tillföra det här landet och sig själva någonting under 40-45 år. Redan i dag står de i den positionen att de inte kan nå arbetsmarknaden och har 40-45 år framför sig. Då säger arbetsmarknadsministern: Nej, vi kan inte göra någonting. Vi kan inte göra någonting på det här området. Ni vill satsa på långa utbildningar. Självklart krävs det utbildningar. Men vi har 115 000 människor, de flesta unga, som har 40-45 yrkesverksamma år framför sig. Ska vi stå i armarna i kors och säga: Nej, vi kan inte göra någonting, för det krävs långa utbildningar? Det är därför TCO och andra organisationer säger: När politiken har abdikerat måste någon ta ansvar. Ska Riksbanken ta ansvar? Det tycker jag är skandal!

Fru talman! Arbetsmarknadsministern räknade i sitt inlägg upp bristyrkena, var de finns i framtiden och vad som krävs för att man ska kunna bli läkare, sjuksköterska - alla de yrken som ministern räknade upp. Det är där bristyrken finns i framtiden. Då undrar jag: Vilka ungdomar ska gå på de yrkesprogram som inte ger behörighet till de bristyrken som arbetsmarknadsministern ser framför sig? Vilka ungdomar ska gå där? Varför har man minskat antalet platser på komvux, minskat antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar? Nej, det är inte så att Socialdemokraterna tror att korta arbetsmarknadsutbildningar ska lösa allting på arbetsmarknaden. Om vi hade trott det hade vi inte under vår regeringstid infört Kunskapslyftet. Om vi hade trott det hade vi inte byggt ut högskolor och universitet så att de nådde människor som bor långt ut i landet. Vi hade inte gjort det om vi hade trott att korta arbetsmarknadsutbildningar skulle lösa svensk arbetsmarknads alla problem. Jag blir bekymrad när ministern talar om dessa bristyrken. Vilka unga ska gå på den borgerliga regeringens yrkesprogram som gör att de inte kan gå vidare till eventuella bristyrken senare i livet? När det gäller ministerns skrivning i svaret om full sysselsättning är det i dag 65 procent som är sysselsatta, arbetsmarknadsministern. Det är väldigt, väldigt långt från full sysselsättning. Jag tror att den borgerliga regeringen behöver ta ett nytt och ett bättre tag om arbetsmarknadspolitiken.

Fru talman! Som jag sade i ett tidigare inlägg här är det 46 000 fler ungdomar i dag som har arbete jämfört med för ett år sedan, och jobbtappet på grund av finanskrisen har vi tagit tillbaka. Nu handlar den här interpellationen inte om ungdomsarbetslöshet, men det kan vara viktigt att påpeka att vi har vidtagit en mängd olika åtgärder. Framför allt ser vi till att skolan blir bättre. Det är ett arv från Ylva Johanssons tid som skolminister att väldigt många barn och unga inte fick chansen att få en bra grund att stå på. Det försöker vi nu åtgärda, och det kommer att ta tid. De ungdomar som väljer att gå tillbaka till skolan under det här året har möjlighet att få ett höjt studiebidrag på drygt 6 000 kronor i månaden för att slutföra sin utbildning. Vi har halverat arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Socialdemokraterna tror att det blir fler ungdomar som får ett jobb om man höjer arbetsgivaravgifterna med 10 miljarder kronor. Vi har genomfört satsningar på lärlingsutbildningar, som vi tror är ytterligare en väg in på arbetsmarknaden som kan hjälpa ungdomar att hitta ett jobb. Det som Socialdemokraterna föreslår är kompetenskommission. Det vore intressant att höra en förklaring vad en kompetenskommission ska göra för att förbättra situationen på arbetsmarknaden. Att satsa 1 miljard kronor på en kommission kan inte vara rätt väg att gå. Hur kan det bli att det blir bättre matchning på arbetsmarknaden om de arbetslösa inte ens ska söka de jobb som finns lediga? Hur ska de komma i jobb om de inte söker de jobb som finns? Vi har ett avlångt land där det är olika arbetsutbud i olika delar vid olika tillfällen. Det är oerhört viktigt att man har en aktiv arbetsmarknadspolitik och att arbetslösa söker jobb och är beredda att ta de lediga arbeten som finns. Tack så mycket för debatten!