Misslyckad stabiliseringspolitik

Herr talman! Monica Green har frågat mig vad regeringen avser att göra för att sänka arbetslösheten och för att stabilisera ekonomin. Den internationella finans- och skuldkrisen har under senare år slagit hårt mot Sveriges öppna och exportorienterade ekonomi. Trots detta har arbetsmarknaden utvecklats väl i ett internationellt perspektiv. Jämfört med 2006 har arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden ökat i breda åldersgrupper. Regeringens reformer har bidragit till detta. Den utdragna lågkonjunkturen har dock bidragit till att sysselsättningen har ökat långsammare än arbetskraften, vilket medfört att arbetslösheten har stigit. En viktig utmaning är därför att få ned arbetslösheten och särskilt långtidsarbetslösheten. Ett högt arbetskraftsdeltagande är emellertid positivt eftersom det är en förutsättning för en stark sysselsättningsutveckling när konjunkturen förbättras. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 genomfört omfattande åtgärder för att långsiktigt sänka arbetslösheten och stötta återhämtningen. Efterfrågan har stärkts i både privat och offentlig sektor genom bland annat mer pengar till välfärdens kärna, offentliga investeringar och inkomstskattesänkningar. Samtidigt har regeringen stärkt drivkrafterna till arbete, bland annat genom jobbskatteavdraget och den återupprättade arbetslinjen i socialförsäkringssystemen. Vidare har regeringen genomfört åtgärder för att förbättra matchningen. Utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken har reformerats för att rusta människor för jobb och för att motverka att arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå. Åtgärder har också vidtagits för att stimulera efterfrågan för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb och sänkta socialavgifter för unga. Sveriges starka offentliga finanser medför att vi har möjligheter att genomföra ytterligare strukturåtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och genomföra stabiliseringspolitiska åtgärder ifall konjunkturen försämras.

Herr talman! Regeringen har styrt landet i sju år nu. Under den tiden har antalet långtidsarbetslösa nästan tredubblats. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, och ungdomsarbetslösheten är högre än i de flesta andra jämförbara länder. Den politik som har förts har inte gett de resultat som regeringen har hoppats på. I och för sig är det åtgärder som Anders Borg har vidtagit i teorin. I de teoretiska ekonomiska och nationalekonomiska böckerna ger sådant här jobb, men i praktiken och i verkligheten har det visat sig inte fungera. Men det låter bra. Utsikterna ser inte bättre ut. De flesta prognosmakare är överens om att det kommer att dröja ytterligare tre fyra år innan arbetslösheten är tillbaka på samma nivå som när regeringen tog över - som den dåvarande oppositionen kallade massarbetslöshet. Låt oss vara överens om följande: Regeringens politik har inte fungerat. Andra insatser kommer att krävas för att arbetslösheten ska gå ned på en nivå som vi finner acceptabel. Därför har jag ställt två enkla frågor: Vad avser finansministern att göra för att stabiliseringspolitiken ska fungera? Vad avser finansministern att göra för att sänka arbetslösheten? Nu har finansministern lämnat ett allmänt hållet svar på dessa frågor. Ett är mycket tydligt: Regeringen avser inte att ändra politiken. Lagt kort ligger. Det är mer av samma som inte har fungerat: mer skattesänkningar, mer privatiseringar och mer av samma nedskärningar i socialförsäkringarna. Men det fungerar ju inte. Finansministern har vid några tillfällen föraktfullt påstått att arbetslösheten är frivillig, att de som är arbetslösa är det för att de är lata. Han påstår också att om vi skulle höja taket i a-kassan skulle 30 000 av dem som jobbar i dag gå hem. Jag tycker att det är mycket föraktfullt att se ned på de arbetslösa på det sättet, att inte tro dem på det viset. Det är samma sak med de sjuka. Regeringen tror inte på de sjuka utan sätter upp regler som vid en viss tidsgräns säger: Nu är du frisk. Vi litar inte på att du är sjuk. Du måste gå tillbaka till jobbet, annars måste du gå på socialbidrag. När jag pratar om stabiliseringspolitik menar jag att man måste ha andras förtroende. Anders Borg har högt förtroende, det vet jag, men det är från dem som jobbar. De unga som står utanför jobben har inte förtroende för Anders Borg. De arbetslösa, de sjuka och pensionärerna har ledsnat. De vill se en annan politik; de vill se en politik som fungerar och som ser till hela samhället. Jag återupprepar min fråga som finansministern inte har svarat på: Vad avser finansministern att göra för att sänka arbetslösheten? Säg nu inte mer av samma misslyckade politik!

Herr talman! Jag vill tacka Monica Green för att hon har gett oss möjlighet att föra en bra diskussion om stabiliseringspolitiken. En tänkbar grund för den är att vi nu har fått en rapport som gediget går igenom det här från EU:s sida. Det är en rapport om offentliga finanser i Europa 2013 där man har tittat på stabiliseringspolitikens inriktning under de här åren. Man kan som utgångspunkt notera att Sverige har klarat krisen bättre än nästan alla jämförbara länder. Vi har haft en bättre genomsnittlig tillväxt och en arbetskraft som har ökat. Den stora diskussionen i många länder, inte minst i USA, är hur många som har lämnat arbetsmarknaden. Den har inte vi. Vi har haft en sysselsättning som har gått upp. Vi har en långtidsarbetslöshet som vi senast i går fick rapporterat för oss är bland de lägsta i Europa. Vi har klarat sammanhållningen bättre, särskilt i termer av grupper med låg materiell standard. Vi har faktiskt halverat andelen med låg materiell standard från 2006 till i dag. Därtill har vi inte ett behov av att sanera offentliga finanser framåtblickande. Då tittar vi på stabiliseringspolitiken. Varför har vi varit så här pass framgångsrika i relation till de andra? Jo, det beror på att vi dels har stöttat tillväxten - vi har fört en keynesiansk stabiliseringspolitik av rätt traditionellt snitt under krisen - och dels har gjort åtgärder som förbättrat tillväxten långsiktigt. Då kan man säga att det är det många länder som har gjort. Nja, när man tittar på de siffror som EU-kommissionen redovisar kan man notera att det när krisen inleddes fanns många länder som stöttade ekonomin. Det fanns till och med de som stöttade mer än vad Sverige gjorde - till exempel Spanien och Storbritannien tog i väldigt mycket inledningsvis. Men tyvärr blev det ju så att de därefter fick börja strama åt ekonomin. När man tittar på perioden efter 2010 ser man alltså att de allra flesta länder har ägnat sig åt åtstramningar. De som har ägnat sig åt störst åtstramningar är just länder som Spanien och Storbritannien. De föll för "överdriftssångarna" i början av krisen och tog i så att de spräckte sig. De förstörde sitt förtroende och tvingades sedan vrida ratten i motsatt riktning. Vi var försiktiga. Vi sade att krisen kunde bli längre, att det var viktigt att spara i ladorna och att det var centralt att ha kraft att komma tillbaka om det skulle behövas. När man tittar på statistiken för perioden 2011-2013 är det, om man får tro EU-kommissionen, bara ett land i Europa som har fört en expansiv politik. Det är Sverige. Vi är den sista keynesianen som står upp när alla de andra har fått vrida om ratten för att båten höll på att kapsejsa. Det är ett av skälen till att vi har lyckats bättre än de andra länderna när det gäller att upprätthålla en väl fungerande arbetsmarknad, vårda välfärden och säkra en tillväxt som utvecklas bra. Det andra benet i den här politiken har varit att vi noggrant inriktat åtgärderna på att också långsiktigt förbättra ekonomins funktionssätt. Då är det centralt att man, om man gör åtgärder som höjer produktionsförmågan och på kort sikt stimulerar, har förmågan att växa under längre tid utan att gå in i tillväxtbegränsningar som stigande räntor eller ett behov av att strama åt politiken. Därför är det en klok politik att göra det som är nödvändigt på kort sikt på ett sådant sätt att man också långsiktigt bygger en starkare ekonomi. Det är det vi har haft som utgångspunkt för det här arbetet - att stötta tillväxten och vidta nödvändiga åtgärder utan att förhäva oss eller föröda offentliga finanser. Därigenom har vi också år efter år efter år kunnat fortsätta att stötta ekonomin när andra har fått strama åt. Det är en politik som har varit framgångsrik och tjänat Sverige väl.

Herr talman! Ja, jag vet att Anders Borg gillar budgetreglerna som Göran Persson en gång satte upp och som har tjänat Sverige väl. Det är bra att vi har en stabil ekonomi och att vi har stabila ekonomiska regler som gör att vi inte hamnar i samma läge som en del länder nere vid Medelhavet. Dock brukar vi inte jämföra oss med de länderna, utan vi brukar jämföra oss med länderna runt omkring oss. De har klarat krisen bättre. De har klarat arbetslösheten bättre, och de har sett till att ha lägre ungdomsarbetslöshet än vi. Det är för att den borgerliga regeringen har ökat på människors oro. Man har sänkt a-kassan, försämrat för de sjuka, infört inaktiveringsfällor för de unga - de får inte hjälp från första dagen på Arbetsförmedlingen - och så vidare. Anders Borg tycker att det är bra att det finns fler som har fått arbete. Men vi är ju faktiskt en halv miljon fler nu. Det är fler som jobbar i Spanien trots att Spanien har högre arbetslöshet. Fler jobbar i Spanien eftersom de är fler människor där. Nu jobbar fler i Sverige eftersom vi är fler här. Men arbetslösheten har inte gått ned. Den har bitit sig fast på de här höga nivåerna. Eftersom vi är fler har vi dessutom fler skolbarn, fler äldre och fler patienter som behöver tas om hand. Alltså behöver fler jobba i vår gemensamma sektor. Anders Borg påstår att regeringen har satsat ännu mer, men det är faktiskt fler som behöver den här hjälpen i dag. Det hade behövts mer pengar till kommuner och landsting för att kunna anställa fler där. Anders Borg säger att vi har hållit ihop samhället. Varför har vi då barnfattigdom? Varför har vi en barnfattigdom på 225 000 barn i det här landet om Anders Borg har fört en så bra politik som han tycker? Varför är det bara 40 procent av de arbetslösa som får 80 procent av sin a-kassa? Alla andra slår ju i taket långt tidigare och får betydligt lägre ersättning. Sänkt skatt för dem som har det allra bäst - det är den politik ni har fört. Det har inte varit en bra politik. Det har ökat klyftorna i landet, och det har inte fungerat. Jag skulle vilja att ni inser det och att ni börjar investera och satsa på järnvägen, nya bostäder, miljöanpassade bostäder, fler lärare och så vidare så att fler kan bli anställda och känna framtidshopp och framtidstro. Anders Borg påstår att det har satsats mer på högskolorna. Det är inte sant. Vi hade en lång debatt här i förra veckan, där vi från de små och medelstora högskolorna en efter en gick upp och berättade hur många färre platser vi har på högskolorna i dag än vi hade tidigare. De satsningar ni påstår har skett är inga satsningar, utan det är siffertricksande. Jag skulle vilja ha en regering som satsar på riktigt, inte en som gömmer sig bakom siffror.

Herr talman! Det är viktigt att vi för debatten om stabiliseringspolitiken utifrån en rimlig beskrivning av verkligheten. Vi börjar med långtidsarbetslösheten. Då är det så att Sverige tillsammans med Danmark och ytterligare något land har lägst långtidsarbetslöshet inom EU. När man bryter ned den och tittar på undergrupper som till exempel ungdomar har vi även på det området bland de lägsta ungdomsarbetslöshetsnivåerna jämfört med jämförbara länder. Det är också alldeles uppenbart att när det gäller sysselsättningen har vi i den privata sektorn haft en sysselsättningstillväxt som vi inte har upplevt i Sverige under de senaste decennierna. Vi har alltså sett att jobben verkligen kommer i den privata sektorn och att det är fler människor som får arbete där. Samtidigt ska det sägas att vi noterar att SCB i dag rapporterade att vi har fler anställda i vård och omsorg än i någon annan sektor. Vi har alltså haft möjligheter att bygga ut även välfärden under de här åren. SCB gör en poäng av att det är just inom vård och omsorg som vi nu har flest som arbetar i ekonomin. Det kan man ju också tycka är positivt. När det gäller sysselsättningsgraden vet vi att den har ökat i alla grupper. Det som har hänt är att vi har en förskjutning i befolkningen. Det är fler som är äldre, och trots att sysselsättningsgraden har ökat spelar de större roll i de grupperna. Vad som är allra mest relevant är kanske ändå hur det har gått med reallönerna. Har människor under den värsta krisen sedan depressionen fått det bättre eller sämre? I väldigt många länder har de fått det rejält mycket sämre. Där har det varit stora inkomstförluster för grupper. I ett land i Europa har vi haft en ordentlig, real disponibelinkomstökning under de här åren, och det är Sverige. Där har ökningen varit 20 procent när man inkluderar inflation, transfereringar och skatter, vilket är långt mer än genomsnittet och långt mer än andra länder. Varför är då det positivt? Genom att vi har hållit uppe inkomstökningarna för hushållen har vi inte haft den kraftiga ökning av fattigdomen som man till exempel har sett i länder som Island, Grekland och Lettland, där inkomsterna har fallit. Andelen barn som lever med låg materiell standard var 3 procent när vi tog över. Det var bra jobbat av Socialdemokraterna att de hade fått det till 3 procent. Det var bättre än genomsnittet för EU. Det var bättre än länder som Tyskland och Frankrike, där det ligger på 5 procent. Men under våra år har vi väldigt konsekvent jobbat för att förbättra tryggheten för barnfamiljerna. Nu är andelen barn som lever med låg materiell standard nere på 1 procent. Det är en väldigt kraftig förbättring som vi gemensamt ska glädjas åt. Det innebär att det är färre barn som behöver växa upp med en oro för familjens ekonomi. Detta med ihållande stimulanser är faktiskt viktigt. I andra länder har man först stimulerat och sedan stramat åt. På det sättet gjorde man i till exempel Spanien och Storbritannien. Man tog i för mycket, så att man sladdade ned i diket, och sedan fick man vrida om ratten allt man kunde. Det gjorde också att människor inte kunde tro på den politiken. Det var därför man tappade förtroendet för sina regeringar. Det var därför man inte investerade och inte konsumerade. Sverige har under de här åren kunnat gå i motsatt riktning. Vi har i dag väsentligt högre nivå offentliga investeringar som andel av bnp än de flesta EU-länder. Låt mig ta exemplet Tyskland, som ligger på halva andelen offentliga investeringar i förhållande till Sverige om man får tro EU-kommissionen. Det här innebär att vi har använt krisen till en historisk möjlighet att rusta upp den svenska infrastrukturen, som vi ju vet var eftersatt under många år då alla pengar gick åt till att betala för växande utanförskap och stigande förtidspensioner. Det är klokt att vi har kunnat investera i mer realkapital som infrastruktur under krisen. Det är klokt att vi genom jobbskatteavdrag och arbetslinjen också under krisen har förstärkt vår produktionsförmåga. Det är det som långsiktigt bygger välstånd för landet.

Herr talman! Återigen vill jag påpeka för Anders Borg att vi har blivit fler i det här landet. Vi är en halv miljon fler människor. Det är fler skolbarn, fler patienter, fler äldre och så vidare. Det behövs alltså fler som är anställda i kommuner och landsting. Det behövs också fler som är sysselsatta över huvud taget. Det har också infunnit sig, och det är ju bra att det är fler sysselsatta, men arbetslösheten har ändå inte sjunkit. Vi måste räkna alla. Vi kan inte tricksa bort detta. Ni kör ett ganska farligt spel eftersom ni ökar på orättvisorna. Ni satsar mest på dem som har det allra bäst. Om man delar in befolkningen i decilgrupper vet vi att den tiondel som har det allra bäst, oftast männen, har fått de flesta skattesänkningarna. De har alltså fått det bättre. Sedan kan Anders Borg stå och säga att de allra flesta har fått det bättre. Om man ser till ett genomsnitt är det kanske så, men det finns en tiondel av befolkningen som har fått det betydligt sämre än resten av befolkningen. De som är inlåsta i fas 3, de ungdomar som inte får hjälp av Arbetsförmedlingen och de ungdomar som inte får möjlighet att studera vidare känner inte igen sig i den glättade bild som Anders Borg här målar upp och skryter med. Han är nöjd med sakernas tillstånd och säger att det är bra i Sverige, att man har det allra bäst här och att regeringen har en bra politik. Vi skulle vilja hålla ihop landet betydligt bättre, och vi skulle vilja satsa och investera för framtiden i järnväg, i offentlig sektor och på fler lärare. Det tycker vi är en bra politik för framtiden.

Herr talman! Det här har varit en bra och viktig debatt som tydligt har belyst att regeringen med en pragmatisk ekonomisk politik har kunnat stötta tillväxten i Sverige under svåra tider. Vi har på ett väl avvägt sätt kunnat tillföra energi och upprätthålla en god ordning i offentliga finanser, vilket gör att Sverige, som nästan det enda landet i Europa, kan gå in i framtiden utan att behöva diskutera stora nedskärningar och skattehöjningar på det sätt som till och med våra grannländer Danmark och Finland tvingas göra. Hur har vi då stöttat tillväxten? Jo, genom både tillväxtåtgärder och traditionell efterfrågepolitik. När man ser på statistiken över hur till exempel investeringar och konsumtion utvecklas framgår det väldigt tydligt att det inte är något annat land som har haft en starkare utveckling än Sverige. Vi har kraftigt kunnat öka investeringarna i hela samhällsekonomin under krisåren. Det är väldigt bra. Det betyder att jämfört med de andra europeiska länderna har vi byggt mer produktionskapacitet under de här åren. De andra länderna har haft låga investeringar eller till och med fallande investeringar. Då går de ur krisen i ett svagare tillstånd. Vi har också kunnat stötta den inhemska konsumtionen, för vi vet att när det är en lång, omfattande och tung internationell lågkonjunktur påverkar det också ett litet och öppet land som Sverige. Då är det viktigt att vi stöttar konsumtionen, och det är därför vi har haft starkare konsumtionsutveckling än andra länder. Vi har under de här åren kunnat prioritera att säkra full sysselsättning och god välfärd för alla. Det är detta vi också kan se i resultaten. Unesco säger att Sverige tillsammans med Island har minst problem med barnfattigdom, och vi hamnar i Social Progress Index som ett av de länder som har bäst social sammanhållning. OECD säger att vi har de minsta inkomstskillnaderna när man justerar för välfärdstjänsterna. Det beror på att vi har byggt en samhällsmodell där vi förstärker arbetslinjen, uppmuntrar entreprenörskap och prioriterar kunskap och därför klarar att upprätthålla trygghet och god välfärd för alla.