Missbruk av dopningspreparat

Herr talman! Lars Lilja har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att motverka missbruket av dopningspreparat. Av olika riksrepresentativa frågeundersökningar framgår att omkring 1 procent av manliga ungdomar någon gång har provat androgena steroider (AAS) som är de vanligaste dopningspreparaten. Denna andel har i stort sett varit oförändrad sedan 1993. Det är dock samtidigt så, som Lars Lilja framhåller, att dopningsmissbruket är ett problem också utanför idrotten. I dag har majoriteten av de personer som söker vård för ett dopningsmissbruk också ett missbruk av alkohol eller narkotika varför de kan beredas vård inom den vanliga missbrukarvården. Av den kartläggning som Socialstyrelsen gjorde av missbrukarvården år 2003 framgår att 169 behandlingsenheter, av totalt 608, uppgav att de även behandlade personer som missbrukar anabola steroider. Beroendecentrum i Örebro har en specialistbehandling för personer med ett dopningsmissbruk och i Göteborg och Stockholm pågår förberedelser för att inrätta sådana program. Vidare har Dopingjouren inlett ett samarbete med Maria Beroendecentrum i Stockholm. Dessa specialiserade behandlingsprogram är viktiga för att utveckla metoder för behandling av personer med ett dopningsmissbruk. Inom ramen för den nationella narkotikahandlingsplanen för perioden 2006-2010, proposition 2005/06:30, finns också möjligheter att genomföra insatser på dopningsområdet. I juni förra året fick den nationella narkotikasamordnaren ett tilläggsdirektiv med ett uppdrag att förstärka insatserna mot dopning. Uppdraget innebär att förstärka insatserna för att begränsa både utbud och efterfrågan av dopningsmedel liksom att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter och mellan myndigheter och organisationer. Den nationella narkotikasamordnaren presenterade i november 2006 ett antal förslag till insatser på dopningsområdet. Förslaget inrymmer ett brett spektrum av insatser som, om samtliga genomförs, kommer att innebära en flerårssatsning. Som ett första steg har regeringen avsatt medel så att den nationella narkotikasamordnaren under 2007 kan prioritera insatser i träningsmiljöer och mot Internetförsäljning. Då gym- och träningsanläggningar av allt att döma är en högriskmiljö för användning av dessa preparat är det angeläget att utveckla förebyggande insatser i den miljön och att studera effekterna av dessa. Narkotikasamordnaren kommer under 2007 att initiera en pilotsatsning mot missbruk av hormonpreparat på gym, med målet att minska användningen av och tillgången till hormonpreparat på gym- och träningsanläggningar samt att tidigare upptäcka personer med ett missbruk av hormonpreparat och erbjuda dem insatser för att förhindra ett fortsatt missbruk - det vill säga en liknande arbetsmodell som den som använts i arbetet mot narkotika på krogen. Det långsiktiga målet är att bidra till en nationell kunskapsuppbyggnad som kan spridas över hela landet. Förutom det ordinarie arbetet inom polis och tull med att bekämpa alla illegala droger pågår inom Rikspolisstyrelsen ett särskilt projekt med att utveckla insatserna mot olaglig handel med droger på Internet - ett arbete som för övrigt fått internationell uppmärksamhet eftersom sådan Internethandel är ett ökande problem i de flesta länder. Detta projekt kommer nu att utvecklas också mot dopningsmedel.

Herr talman! Jag misstänker, och jag tror att jag gör det på ganska goda grunder, att kunskapen inom Socialdepartementet när det gäller problemen med dopningspreparat är ganska begränsad. Jag vet inte om det var en tillfällighet att man kallade AAS för androgena steroider när det rätta namnet är anabola androgena steroider. Som Maria Larsson påpekar är dopning ett litet problem inom svensk idrott. Jag vill påstå att det för en svensk elitidrottare i praktiken är omöjligt att vara dopad. Däremot finns det säkert större problem på lägre nivåer där vi inte kan testa lika mycket. Folkhälsoministern säger i svaret att bruket av anabola steroider är oförändrat. Jag tror inte att det är så. Hon hänvisar till CAN, men problemet är att de slutade mäta bruket av steroider i slutet av 90-talet. Det som nu finns är sporadiska mätningar i enskilda kommuner och skolor. Där kan man konstatera att 3-5 procent av gymnasieungdomarna någon gång har provat steroider. CAN mäter dessutom ungdomar under 20 år, medan all information som finns tillgänglig nu tyder på att bruket är vanligast i åldersgruppen 18-35 år. Mycket av de kunskaper vi har nu talar för att det finns någonstans mellan 20 000 och 100 000 missbrukare av anabola androgena steroider i Sverige. Det som talar för detta är bland annat att tullens beslag har ökat med fyra gånger mellan 1999 och 2005. Det är klart att det finns en marknad, annars hade naturligtvis inte smugglingen ökat i den omfattningen. Maria Larsson säger också att 169 av 608 behandlingshem även behandlar steroidmissbrukare. Jag tror att det stämmer, men problemet är att de sannolikt inte behandlas för att de missbrukar steroider. De är där för något annat missbruk och är alltså blandmissbrukare av något slag. Problemet är dessutom, och det kanske egentligen i det här sammanhanget är det allra största problemet, att de personer som missbrukar anabola steroider i princip inte får hjälp någonstans. Örebro, Göteborg, Maria Beroendecentrum i Stockholm - de finns, men problemet är att deras resurser är exceptionellt små. De har nästan inga möjligheter alls att ta hand om alla som behöver hjälp. Dessutom finns det för närvarande en mycket liten kunskap om hur och på vilket sätt man ska behandla och hjälpa dessa personer. Det krävs alltså, vill jag påstå, en betydligt större ekonomisk satsning från regeringen för att vi ska lösa det här problemet. I handlingsplanen som Björn Fries har tagit fram pekar han på att man behöver åtminstone 4 ½ miljon för att kunna ta fram kunskap som är tillräckligt stor för att hantera detta. Jag vill påstå att den förra regeringen gjorde för lite. Det ska jag inte sticka under stol med. Men problemet är att det fortfarande inte händer någonting. Jag skulle avslutningsvis vilja ställa en fråga till Maria Larsson. Vi är överens om att det här är ett stort problem. Det finns en handlingsplan där vi kan konstatera att vi borde vidta ett antal åtgärder för att nå resultat. I handlingsplanen handlar det om kostnader på 35 miljoner för att nå de här resultaten. Regeringen anslår 2 miljoner. Då är min fråga: Vi är såvitt jag kan förstå av svaret överens om att det är ett problem, men varför vill regeringen i princip inte göra någonting?

Herr talman! Jag ber att få tacka Lars Lilja för att han har ställt den här intressanta interpellationen om missbruk av dopningspreparat. Jag tackar också statsrådet för ett bra svar. Jag tror för min del att det allra viktigaste är att det finns en ökad kunskapsspridning om att dessa dopningspreparat är medicinskt skadliga. Det finns för närvarande inte minst i kroppsbyggarkretsar en föreställning om att de är oskadliga och rent ut sagt nyttiga. Det har gjort att tillförseln till landet av den här typen av preparat har ökat väldigt häftigt. Skatteutskottet var häromdagen hos tullen på Arlanda och fick se ganska skrämmande interiörer, herr talman, av hur man försöker smuggla in olika sådana här preparat till ungdomar. Det är ganska svårt att särskilja den här typen av preparat från andra. Det finns ju en väldig mängd olika preparat så man ska vara ganska stor expert för att klara ut det. För min del tror jag att den nationella kunskapsuppbyggnaden som statsrådet talar om i sitt svar måste kompletteras med en sak, nämligen individuell kunskapsuppbyggnad. Det är ändå ytterst de enskilda ungdomarna, som det ofta handlar om, som måste ha klart för sig att det de ger sig in på ofta först är ett litet, litet steg på vägen mot någonting som är mycket skadligt i längden. Där har vi alla som är politiker och opinionsbildare ett ansvar för att sprida denna kunskap och inte på något sätt förhärliga detta. I Folkpartiet hade vi för ett kort tag sedan ett intressant seminarium i Riksdagshuset som hade arrangerats av ledamöterna i socialutskottet Johan Pehrson och Cecilia Wigström i Göteborg. Det tog upp just den här typen av frågor med företrädare för jurister, Riksidrottsförbundet, Rikspolisstyrelsen och andra som har olika utgångspunkter för vad man kan göra. Vi är väl fortfarande några som är så gamla att vi minns olympiska spelen 1988 i Söul och den fantastiske hundrameterslöparen Ben Johnson, som på något sätt fortfarande symboliserar hur man kan förstöra inte bara idrotten utan sig själv också genom att använda de här preparaten. Det var ett extremexempel. Men precis som Lars Lilja och Maria Larsson är inne på här är det de olika små stegen som leder till de individuella misstagen och att man sedan hamnar i en utförslöpa. Jag tror också, som Lars Lilja, att det är väldigt viktigt att staten medverkar i olika former, men den individuella kunskapsspridningen måste också ske på många olika sätt. Vi ser att skolministern nu befinner sig i kammaren. Det här är också en sådan sak som man måste se till att ta upp ordentligt i skolan. Framför allt får det inte bli förhärligat bland ungdomen att bruka dessa preparat. Det är alltför lätt att få tillgång till dem. Det såg jag på Arlanda, tyvärr.

Herr talman! Jag skulle vilja instämma i föregående talares ambition att fundera lite vidare. När jag läser det svar som statsrådet har givit på interpellantens fråga, som är mycket befogad, undrar jag lite hur den nya regeringen funderar just när det gäller att bredda synen på dopningsproblemet, inte bara den fiskala problematiken utan även om man funderar på att ta till sig ny kunskap. Kan man från Socialdepartementet ta till sig kunskap som kanske finns i Utbildningsdepartementet och inte minst i forskningskretsar? Om man reflekterar lite vidare är det naturligtvis väldigt förundrande att någon människa vill skada sig själv så mycket som de här preparaten faktiskt leder till. Här finns till exempel en utveckling inom beroendeläran där man tittar på belöningscentrum i hjärnan som någonting som stimulerar oss till att faktiskt vilja förmå bättre och att en hel del preparat kan påverka den typen av biologisk struktur i vår hjärna. Vid den typen av angreppssätt får man en bredare palett att utgå ifrån. Jag skulle kanske kunna säga att den nya regeringen med sina satsningar på forskningsfrågor har alla förutsättningar att också kunna ta in detta som jag tror att den tidigare regeringen inte förmådde. Jag undrar om statsrådet har någon kommentar till det.

Herr talman! Det är roligt att se att så många vill delta i debatten om en viktig fråga. Jag vill gärna understryka det som ni egentligen alla har varit inne på, att jag tror att många i det här landet underskattar allvarlighetsgraden i att hamna i beroende av dopningspreparat, att de är så pass beroendeframkallande som de bevisligen är. När man har hamnat i ett beroende är det näst intill omöjligt att ta sig ur det beroendet på egen hand, utan det behövs en adekvat missbrukarvård. Jag vill gärna understryka det, och jag uppfattar att vi är fullständigt överens om det. Därför är det här en utmanande fråga där vi fortfarande naturligtvis befinner oss i början av en process som behöver flera åtgärder och som behöver tas på allvar. Något ord till Lars Lilja först angående statistiken. Den statistik som jag refererar till när jag säger att antalet missbrukare inte kan antas ha ökat är den officiella statistiken. Det är flera olika underlag, och de är sammanfallande där man säger att det inte har skett någon ökning av antalet sedan 1993. Sedan kan man naturligtvis ifrågasätta till vilken åldersgrupp de här statistikfrågorna är riktade. Här kan man säkert göra finare och bättre undersökningar, det betvivlar jag inte, och kanske med ett annat resultat. Men det här är den officiella statistik som finns att tillgå, och den visar entydigt att problemet inte har varit växande. Att tullens beslag har ökat gör det naturligtvis inte till en nödvändighet att anta att också missbruket har ökat. Det kan också vara så att tullen har blivit effektivare. Det går, som sagt var, säkert att förfina undersökningsresultaten, och det går säkert att rikta dem till andra åldersgrupper, men det är den statistik vi har i dag. Däremot vill jag verkligen hålla med om att den nationella kunskapsuppbyggnaden kan bli mycket bättre. Det är bristfälligt på dopningssidan. Statistiken har vi redan varit inne på, men det är också så att Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har presenterat en litteraturgenomgång där de har tittat på missbruk av androgena steroider när det gäller både preventionsarbete och behandlingsarbete. De har då dragit slutsatsen att det faktiskt saknas studier och systematisk kunskap om hur en framgångsrik behandlingsstrategi ska se ut. Det är en uppenbar brist att vi inte har tillgång till bra behandlingsmetoder som är evidensbaserade och effektiva. Det är naturligtvis ett ansvar som delvis faller tillbaka på den gamla regeringen men som är en gemensam framtidsutmaning för oss. Det här tar jag naturligtvis på största allvar. Det är också därför som vi nu börjar vidta åtgärder utifrån de förslag som Björn Fries har lagt fram för Mobilisering mot narkotikas räkning, där han fick ett speciellt uppdrag. Det är därför vi nu går i gång med preventionsarbete på gymmen, som är ett nytt område att arbeta på. Det är en ny miljö att ta sig in i med det preventiva arbetet. Så har förut inte skett, och vi tror att det här är ett drag som vi måste pröva och som vi också måste se till att utvärdera så att vi kan få fram vad som är framgångsrika, effektiva metoder. Det gäller likaså satsningen på Internethandel. Vi vet att utbudet är enormt. Att göra insatser där tillsammans med de resurser som tullen har fått till sitt förfogande är ett angeläget arbete som tar sin början nu under 2007. Om de visar sig framgångsrika måste vi naturligtvis fortsätta med dem. Det är några av de åtgärder som vi till att börja med har vidtagit.

Herr talman! Insatser mot gymmen är en prioriterad fråga. Det är bra att man vill avsätta pengar. Jag kan berätta för statsrådet att vi i Västerbotten de senaste fem sex åren har haft ett samarbete mellan Västerbottens Idrottsförbund, samtliga gym - kommunala och privata - kommunen, landstinget, polisen och tullen. Vi jobbar gemensamt mot användandet av anabola steroider på dessa anläggningar. Vi gör det i form av utbildningsinsatser gentemot ägarna och dem som arbetar på gymmen, och vi skapar kontaktnät mellan tull, polis och idrottsförbundet för att hantera frågorna på ett vettigt sätt. Jag hälsar Maria Larsson välkommen till Västerbotten för att studera vårt projekt, som vi genomför med stöd av projektpengar från landstinget. Jag tror i och för sig inte att detta är det perfekta projektet, utan jag tror att vi har en del att göra. Men vi har jobbat med detta under många år, och vi har kommit långt. Det jag tror skulle vara bra i det här sammanhanget, när nu 2 miljoner ska läggas på detta, är att vara tydlig gentemot de andra myndigheterna att aktivera sig i ett sådant projekt på ett bra sätt. Som det är nu har vi ett bra samarbete med framför allt tullen och polisen, men polisen borde i någon mening vara mer aktiv i projektet. Nu är polisen med som rådgivare och informatörer. Vi ska hitta ett sätt att jobba mot dem som säljer drogerna - det förekommer sannolikt på många av gymmen. Vi måste hitta metoder för att på ett bättre sätt aktivera polisen, och polisen behöver sannolikt resurser för det. Projekten finns utarbetade och fungerar väl med tanke på de små resurser vi har. Vi har varit inne på den viktiga frågan några gånger, nämligen kunskapen. Det är fråga om kunskapen i samhället i stort, kunskapen hos ungdomarna men framför allt de kunskaper vi behöver för att ta hand om och hjälpa de personer som har dessa problem. Det handlar om prevention, tillgångsbegränsning, att tullen och polisen blir effektivare, och det handlar dessutom om behandling, kartläggning, metodutveckling, kunskapsspridning och så vidare. Det är viktigt att vi i det här fallet ser till att resurserna skapas för att inte stöta på ännu större problem i framtiden. Det är viktigt att börja med till exempel kartläggning. Vilka är det som missbrukar? Var finns de? Det är fråga om missbruksmönstret. Vilka kombinationer av hormonpreparat och droger används? Det är också viktigt att se på långtidseffekterna. Det är extremt farliga droger, och de är i någon mening mediciner som används i upp till hundra gånger så starka doser som de ska användas i i medicinskt syfte. Det är extremt farligt. Det är alltså fråga om behandlingsstrategier. Hur ska problemen hanteras? Hur ska vi hjälpa dessa människor? För det krävs resurser. Det skulle vara alldeles utmärkt om den här regeringen kunde vara villig att ge mer resurser till kunskapsinhämtning. Det är otroligt viktigt.

Herr talman! Jag får gratulera Västerbotten till ett positivt och bra projekt. Det besöker jag gärna. Hemligheten bakom framgången i många drogförebyggande arbeten är att man lyckas samordna sig. De goda krafterna samlas för ett gemensamt arbete. Inte minst idrottsrörelsen är en otroligt viktig samarbetspartner i det här sammanhanget. De möter många av dem som är intresserade av att både prestera inom idrotten men också bygga styrka. Här finns kopplingen direkt tillbaka till gymmen, att lyfta över kunskapen till den individuella nivån och att ta ett individuellt ansvar. Det låter spännande, och jag tittar gärna vidare på det. I fråga om kunskapsutbyggnad finns det stora problem på den nationella nivån. Vi har berört det. Låt mig ta ytterligare ett exempel som jag finner bekymmersamt. I dag har vi svårt att definiera vad ett dopningspreparat är. Det kommer ständigt nya saker på nätet, och vem ska ta ställning till det? Ibland blir det domstolarna som får ta ställning till om en viss substans ska definieras som dopningsmedel eller inte. Det kan i sin tur leda till att åklagare underlåter att väcka åtal om de inte är säkra på utfallet. Det är en olycklig situation vi befinner oss i. Statens folkhälsoinstitut har tagit initiativ till att tillsätta en expertgrupp som följer och analyserar nytillkomna preparat på området. De gör det i nära samarbete med riksåklagaren. Det är en del i det hela. Men vi har också tillsatt en ny utredning under ledning av den särskilde utredaren Jan Pennlöv. Han har fått i uppdrag att utreda den lagstiftning som finns för att på ett bättre sätt hantera klassificering av missbrukspreparat. Där inkluderar vi narkotiska preparat men också hälsofarliga varor, dopningspreparat, lösningsmedel med mera. Han ska vara klar med sitt uppdrag i slutet av 2008. Det är en del i att ha en lagstiftning som står i paritet med den aktuella situationen i samhället. Det arbete han gör är viktigt och kan skapa bättre klarhet i arbetet med den nationella kunskapsbyggnaden. När det gäller behandlingsstrategier är det inte så att vi ingenting gör. Det finns de som arbetar aktivt med frågan även om SBU menar att det finns åtskilligt att göra i fråga om evidens och så vidare. Dopingjouren har genom åren fått mycket medel från Socialdepartementet och från Utbildningsdepartementet. För mig är det en självklarhet att vi jobbar över departementsstrukturerna när frågorna kräver den typen av samarbete. Jag kan garantera att det inte är några problem att göra det även om vi är en koalitionsregering. Det arbetet fungerar bra, och här kan det finnas skäl att utveckla det. Dopingjouren har ett ansvar för att utveckla metoder och behandlingsprogram, och man gör ett bra arbete. Dopingjouren har mycket kontakter via den telefonjour som finns. Den är flitigt använd. Telefonjouren får 2 000-3 000 samtal per månad. Den grupp som ringer näst mest är faktiskt anhöriga. Vi ska inte glömma bort de anhöriga i sammanhanget. De är en viktig part att involvera i samarbetet. Ibland kan det handla om föräldrar, och ibland är det andra anhöriga. De är definitivt samarbetspartner i det preventiva arbetet.

Herr talman! Jag instämmer i Maria Larssons bekymmer när det gäller klassificering av dopningspreparat. Det är inte helt enkelt. Speciellt idrottens lista är ohyggligt mycket längre än juridikens lista. Det kommer nya preparat, de byter namn och innehåll, det är syntetiska droger och så vidare. Visst är det ett bekymmer. Samtidigt nämner statsrådet Dopingjouren. Det stämmer att Dopingjouren gör ett jättejobb. Jag har läst på Dopingjourens hemsida. Där framgår att missbruket av amfetamin fyller 60 år och att problemet med dopning i samhället fyller 15 år. Hur kommer det att se ut om 45 år om inte samhället vidtar kraftåtgärder nu? Dopingjouren har deltagit i en konferens i Örebro där jag vet att Maria Larsson har varit. Där uttryckte Dopingjouren att om 50 av de närvarande hade en aning om vad missbruk av hormonläkemedel innebär när de kom hoppades man att i alla fall 150 skulle ha denna aning i dag. Det här tyder på en kunskapsbrist som vi är helt överens om. Min poäng i den här debatten är att det som är viktigt är att vi satsar på kunskapsinhämtning på alla plan och att det görs en rejäl satsning från regeringen för att vi ska komma vidare med det här. Det är precis vad de tycker även på Dopingjouren. Jag ska avsluta med ett citat av Ann-Mari Thurelius som är forskningssjuksköterska på Dopingjouren. Hon tycker att de åtgärder som Björn Fries har föreslagit är kloka och viktiga, men hon är besviken över att det skjuts på framtiden. Hon säger så här: "Måste det hända ytterligare tragedier för att våra beslutsfattare ska sluta försöka förminska de svåra problem som vi har och står inför?" Jag hoppas att det inte är så.

Herr talman! Det drogförebyggande arbetet är centralt för regeringen, och det visade vi tydligt när vi lade fram vårpropositionen i går. Vi mönstrar upp och lägger i budgeten till 185 miljoner för vart och ett av de kommande tre åren. Det visar också på inriktningen, att vi är långsiktiga i vårt sätt att tänka. Där finns redan 74 miljoner, vilket innebär att vi totalt kommer att ha 260 miljoner årligen till drogförebyggande arbete. Arbetet mot anabola steroider är en viktig del. Dopningsförebyggande arbete är en viktig del av detta. Vi har påbörjat det. Det har inte funnits mycket tidigare. Vi har påbörjat det nu med några insatser, nämligen en preventiv verksamhet riktad mot gymmen och Internethandeln, som är ett viktigt område att gå in på, även om det inte är alldeles enkelt. Det är de första stegen, och sedan får vi återkomma med ytterligare saker så småningom. Det här är en fråga där kunskapsuppbyggnaden är central på flera olika nivåer, precis det som vi har berört och där vi har en fullständig samsyn. Kunskapen ute i samhället är för liten. De som hamnar inom erbjudandeområdet har inte alltid tillräcklig kunskap för att klara sig. Här är samarbete en nödvändig faktor, och där räknar jag med att idrottsrörelsen, landstingen och skolan finns involverade och tar ett ansvar. Vi ska självklart hjälpa till från statens sida och stå för den nationella kunskapsuppbyggnaden så långt det bara är möjligt. Jag har pekat på ett par utredningar som är igångsatta just med det här syftet. Jag vill tacka. Jag tror att den här debatten i sig har varit kunskapshöjande för dem som har lyssnat på den. Jag tror att frågan förtjänar att diskuteras vid fler tillfällen.