Minskning av andelen arbetssökande som har arbetslöshetsersättning

Herr talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stoppa utvecklingen att allt fler arbetssökande inte får arbetslöshetsersättning och om Arbetsförmedlingens rapport i denna fråga kommer att föranleda en omprövning av regeringens politik. Bosse Ringholm hänvisar till resultaten i den rapport som regeringen uppdragit åt Arbetsförmedlingen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, att genomföra. Arbetsförmedlingen och IAF fick detta uppdrag i syfte att kartlägga orsakerna till att en lägre andel av de arbetslösa uppburit arbetslöshetsersättning de senaste åren. Myndigheterna identifierar tre olika orsaker: För det första kvalificerar sig långtidsarbetslösa enligt det nuvarande regelverket till jobb- och utvecklingsgarantin efter 300 ersättningsdagar. Då utgår inte längre arbetslöshetsersättning utan i stället aktivitetsstöd. Det faktum att ungdomar kvalificerar sig till jobbgarantin för unga redan efter tre månader har samma effekt. För det andra har andelen nytillträdande på arbetsmarknaden under de senaste åren kommit att utgöra en större andel av de arbetssökande; i denna grupp är det av naturliga skäl enbart en liten andel som är berättigad till arbetslöshetsersättning eftersom ersättningsrätten förutsätter arbete före arbetslösheten. För det tredje har det faktum att möjligheterna att kvalificera sig till arbetslöshetsersättning genom studier samt möjligheterna att uppbära arbetslöshetsersättning under ferier tagits bort bidragit till en lägre andel ersättningstagare. Detta resultat bekräftar det som vi på Arbetsmarknadsdepartementet tidigare anade. Jag anser, till skillnad från Bosse Ringholm, att den utveckling som skett har varit positiv i den bemärkelsen att fler personer - även av dem som tidigare stod utanför - nu deltar i arbetskraften. Vidare anser jag att det är bra att personer som har varit utan arbete en längre tid, såväl unga som övriga åldersgrupper, får stöd i jobbsökningsprocessen inom ramen för garantierna i stället för att enbart få en passiv insats i form av arbetslöshetsersättning. Jag avser därför inte att vidta några särskilda åtgärder med anledning av resultaten i rapporten.

Herr talman! Tack för svaret på min interpellation. Det var ett väntat svar eftersom arbetsmarknadsministern säger att ingenting behöver göras. Det är det regeringen och arbetsmarknadsministern är bäst på, det vill säga att inte göra någonting. Det är oroande att varannan människa på arbetsmarknaden inte har rätt till arbetslöshetsersättning. Fyra av fem ungdomar som är arbetslösa har inte rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsministern har beställt en rapport, och han berättar för mig i sitt interpellationssvar det som står i rapporten. Det kunde jag läsa själv. Det var inte det jag frågade om. Jag frågade om arbetsmarknadsministern tänkte vidta någon form av åtgärd. Svaret är alltså att han ingenting tänker göra. Han tycker inte att det är ett bekymmer över huvud taget. Vi vet ju sedan tidigare att arbetsmarknadsministern har gett arbetslösheten ett ansikte. Den växande arbetslösheten som skulle avskaffas och elimineras enligt Moderaternas vallöften är nu större än någonsin. Nu försöker arbetsmarknadsministern också ge utanförskapet ett ansikte, för arbetsmarknadsministern säger att ju fler som är i utanförskap desto bättre, desto mer nöjd är han, säger han i sitt svar. Jag tycker att det är en häpnadsväckande passivitet, nonchalans och arrogans mot de arbetslösa, inte minst mot de arbetslösa ungdomarna, att säga att regeringen inte bryr sig om att de inte får någon arbetslöshetsersättning. Varannan får ingen ersättning. Antalet har vuxit kraftigt under den moderata regeringen. Fyra av fem ungdomar får ingen arbetslöshetsersättning, och arbetsmarknadsministern är nöjd och säger att det är bra. Sedan försöker han i svaret få till stånd en motsättning och säger att det är bättre att de får någon form av åtgärder, någon form av aktivitet, än att de får arbetslöshetsersättning. Vi socialdemokrater tycker att de arbetslösa ska ha rätt till både-och, både rätt till en ordentlig arbetslöshetsersättning och rätt till en insats av någon form som kan ge dem nya jobb. Sanningen är att de får varken det ena eller det andra av regeringen. En stor del av dem får ingen ersättning, och det är arbetsmarknadsministern nöjd med. Kommunerna får betala alltmer i socialbidrag. Varenda kommun, även moderat styrda kommuner, ser jag tvingas betala mer och mer i socialbidrag. Det är en tickande bomb som finns i kommunernas ekonomier just nu. Det finns inget skäl, som arbetsmarknadsministern gör i sitt svar, att sätta det ena mot det andra och säga att det är bättre att de får någon form av hjälp och stöd. Det finns ingen motsättning mellan det ena och det andra. Man kan faktiskt få både rätt till en bra arbetslöshetsersättning och rätt till en bra utbildning, rätt till en bra arbetsinsats, rätt till en bra förmedling och så vidare som gör att man kan få ett riktigt jobb på arbetsmarknaden. Faktum är att regeringen varken gör det ena eller det andra. Att regeringen inte gör någonting när det gäller arbetsmarknadspolitiska insatser vet vi sedan tidigare. Det har jag inte frågat om i den här interpellationen, för det vet jag svaret på. Men jag tycker att om regeringen ändå har beställt en rapport om det växande antalet på arbetsmarknaden som står utanför arbetslöshetsförsäkringen borde det väl ha lett till någon form av självrannsakan, någon form av självkritik, någon form av eftertanke, att det som händer kanske inte är bra. Om arbetsmarknadsministern har haft som mål att gå till val 2010 på att åstadkomma en halv miljon arbetslösa och fler och fler i utanförskap är arbetsmarknadsministern definitivt på väg att lyckas. Men jag tror inte riktigt att det som väljarna kommer att minnas från valrörelsen 2006 är att arbetsmarknadsministern, Moderaterna och de borgerliga lovade fler arbetslösa och fler i utanförskap. Men det är sanningen, och ministern säger: Det är bra. Vi gör ingenting åt det.

Herr talman! När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 gjorde de det därför att de inte lyckades fixa jobben. De hade en politik som i huvudsak präglades av fokus på bidragssystemen. Utgångspunkten var att bidragen skulle vara väldigt höga och väldigt generösa så att det inte lönade sig att arbeta. Man ägnade stor kraft och möda åt att flytta om och mixtra mellan de olika bidragskategorierna för att se till att undanhålla och förneka problemen. Sedan lade man också stor kraft på att arbeta med arbetsmarknadspolitiska program. Man jobbade väldigt lite med att skapa reella förutsättningar för nya jobb. I dag, några år efter valförlusten, när man har bytt partiledning och arbetat med ett förnyelsearbete - om man har förnyat sig eller inte är lite oklart - kan vi konstatera att Bosse Ringholm när vi lever i en historisk kris i dag skriver två interpellationer som intressant nog handlar om exakt samma sak som var Socialdemokraternas fokus i arbetsmarknadspolitiken före valet, nämligen att ratta och mickla med bidragssystemen. Han säger att bidragen är för låga och att de arbetslösa har placerats i fel kategori. I nästa interpellationsdebatt, som vi ska ha efter denna, handlar det om de arbetsmarknadspolitiska programmen. Om det är oklart om Socialdemokraterna har förnyat sig och skaffat en politik som inriktar sig mer på att skapa nya jobb än på bidragssystemen är det i alla fall solklart så att Bosse Ringholm inte har förnyat sig. Han står kvar och stampar i samma utgångspunkter. Jag tror nog att när det blir tydligare vad det är för politik som Socialdemokraterna kommer att gå till val på 2010 kommer vi att se att även hans parti är kvar i samma hjulspår. Det är inte fokus på att skaffa nya jobb utan det är fokus på bidragen. De ska vara mer generösa. Det ska vara mindre lönsamt att arbeta och fokus på att mickla med systemet. Ett sådant exempel som vi kunde höra från talarstolen alldeles nyss från Bosse Ringholm var när han pratade om att arbetslösheten aldrig har varit högre. Om man ska titta på den relevanta siffran handlar det om det begrepp som vi försökte introducera i slutet av förra mandatperioden, nämligen begreppet utanförskap. Om vi tittar på det begreppet, nämligen de människor som verkligen inte får komma till sin rätt, inte bara snävt tittar på just arbetslösheten, kan vi konstatera att trots brinnande finanskris, trots en historisk lågkonjunktur är faktiskt utanförskapet ännu inte så stort som det var när Bosse Ringholm var vice statsminister. Vår utgångspunkt är att det ska löna sig att arbeta och att man ska skapa system som gör att människor inte fastnar. Det är en annan intressant aspekt av debatten som det vore kul att höra hur Bosse Ringholm förhåller sig till. Det är skillnad på arbetslösa och arbetslösa. Det finns de som blir arbetslösa och snabbt kommer ut på arbetsmarknaden, snabbt får ett jobb. Det finns de som stannar kvar i arbetslöshet under lång tid. Vi har inrättat garantiprogrammen, och vi har sett till att försöka skilja på arbetslösa och arbetslösa och se mer till individens behov. Socialdemokraterna hade en mer homogen inställning till arbetslösheten. Det gjorde att ni inte lyckades hitta en bra politik för dem som är mest utsatta. Om ni kommer tillbaka till makten, Bosse Ringholm, kommer ni då att återgå till den homogena bilden där alla betraktas som lika, där man inte ser den individuella personens egna hinder för att komma tillbaka till arbetsmarknaden?

Herr talman! Låt mig lägga till något till vad Fredrik Schulte precis pratade om. Vi ska ändå påminna oss om att det är fler ungdomar i dag som har ett jobb att gå till än det var våren 2006. Det är inte oväsentligt. Det har kommit ut stora kullar ungdomar under den här perioden, som har lett till en annan arbetslöshetssituation. Vi ska också komma ihåg att hälften av de registrerat arbetslösa ungdomarna pluggar heltid och söker minst en timmes jobb i veckan. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Den är tänkt att hjälpa till under en period mellan två arbeten. Om man pluggar och inte tidigare har arbetat har man inte någon tidigare lön att försäkra. Jag inser att Socialdemokraterna naturligtvis hemskt gärna vill att alla har en arbetslöshetsförsäkring, alldeles oavsett om de arbetar eller inte - möjligen med undantag för de 700 000 som var oförsäkrade när vi tog över. Det är naturligtvis ett pedagogiskt problem för Socialdemokraterna att försvara det faktum att så många stod utanför redan innan vi tillträdde. Som Bosse Ringholm mycket väl vet krävs det från den 1 juli i år endast en halverad tid för att kvalificera sig för inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Det torde hjälpa en del. Samtidigt visar det sig i rapporten att det främsta skälet till att det är färre i dag som uppbär inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring är precis det jag sade i svaret, nämligen att vi har halverat tiden innan man får en garantiplats. Då uppbär man inte längre inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning, utan då uppbär man aktivitetsstöd. Jag har svårt att se det som ett stort problem om det är skälet till att man går från passivitet till aktivitet på halva tiden jämfört med när ni hade makten. Det är precis rätt att det är så. Det är då man får komma in i en aktivitet. Då utgår också ersättning från arbetslöshetsförsäkringen under de första 300 dagarna när man behöver hjälp att gå från ett jobb till ett annat. Läst men ej förstått, skulle vara min sammanfattning av Bosse Ringholm. Han noterar att jag läser ur rapporten. Det är klart att jag gör. Vi måste dra slutsatser av det som rapporten säger, nämligen halverad tid innan man kommer in i garanterad plats, det vill säga mer aktivitet snabbare än under Bosse Ringholms tid. Samtidigt är det ett ställningstagande att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och inte en allmän garanti om en viss inkomst. Då måste man ha haft en inkomst tidigare att försäkra. Därmed tog vi bort möjligheterna för ungdomar som tidigare inte har haft arbete att få inkomstrelaterat försäkringsskydd. På det sättet inser jag att med vikande opinionssiffror måste naturligtvis Bosse Ringholm och Socialdemokraterna gå upp i volym och hävda passivitet och allt möjligt annat. Sanningen är att man måste läsa mer än första raden. Man måste titta på orsakerna och försöka förstå dem också innan man drar på med den stora politruktrumman.

Herr talman! I valrörelsen 2006 lovade Moderaterna och Sven Otto Littorin att arbetslösa skulle få jobb i stället för bidrag/arbetslöshetsersättning. Nu har det gått tre år med Moderaterna och en borgerlig regeringsställning. Arbetsmarknadsministern heter Littorin. Vi har fler arbetslösa än någonsin, men vi har en mindre andel än någonsin som har rätt till arbetslöshetsersättning. Av löftet blev det inga jobb, och arbetslöshetsersättningen blir bara mindre och mindre. Arbetslöshetsersättningen har försämrats avsevärt. Avgifterna har höjts. När avgiften höjs brukar man ofta få mer för det man betalar. Här har man fått mindre för de höjda avgifterna. Bara varannan arbetslös har rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Fyra av fem ungdomar har ingen rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Det är arbetsmarknadsministern nöjd med. Arbetsmarknadsministern säger att han ser till att människor kommer ut fortare från arbetslösheten in i olika aktiviteter. Vad är det för aktiviteter? Det är färre aktiviteter i dag än tidigare. Det är fler arbetslösa men färre aktiviteter. Sanningen är att löftet om jobb i stället blev arbetslöshet. Ersättningarna till de arbetslösa försämrades. När ministern sedan beställer en rapport av en ansvarig myndighet för att berätta varför det har blivit så att allt färre får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen drar arbetsmarknadsministern ingen slutsats av detta, utan han nöjer sig med att konstatera att det är de och de orsakerna till att allt färre får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. I stället borde självkritiken och självrannsakan sätta in, och man borde tänka efter om man har gjort fel. Första felet är naturligtvis att regeringen inte gjort tillräckliga insatser för att det över huvud taget ska finnas jobb i Sverige. Nästa fel är att regeringen inte har gett människorna möjlighet till en omställning. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Den har bara blivit sämre och sämre och omfattar allt färre och färre. Detta har konstaterats i rapporten, och jag förstår inte vad regeringen hade för ambition med att beställa rapporten från ansvariga myndigheter om inte tanken var att regeringen skulle göra någonting. Regeringen var redan innan nöjd med att det finns fler arbetslösa och att ännu färre får del av ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen. Det är sämre ersättningsvillkor i arbetslöshetsförsäkringen. Om regeringen var så nöjd, varför beställde man en rapport om man ändå inte tänkte göra något? Jag är förvånad över att regeringen inte tänker någonting på framtiden. Det här är en regering som gick till val på att man skulle ordna jobben, se till att färre skulle vara bidragsberoende. Det är en konstig definition att när man betalar avgift till en arbetslöshetsförsäkring tala om bidrag. Det är inget bidrag utan en ersättning från försäkringen. Jag antar att arbetsmarknadsministern också har en och annan privat försäkring. När han får ersättning från försäkringen kallar han väl det inte för bidrag. När mandatperioden nu närmar sig sitt slut har arbetsmarknadsministern lyckats fördubbla arbetslösheten och minska insatserna för de arbetslösa och försämra ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringarna. Ministern är nöjd. Det kan bara sluta på ett sätt. De arbetslösa och alla de som har jobb kommer att se till att denna regering inte får en chans till. Den har haft en chans för mycket.

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att regeringen har beställt rapporten och att man vill följa upp situationen på arbetsmarknaden bland dem som är arbetslösa. Sedan behöver inte nödvändigtvis slutsatsen av den beskrivningen vara att vi ska landa i Bosse Ringholms politik. Man vill så klart hålla sig informerad om hur situationen är på arbetsmarknaden. Vi kan återigen notera hur Bosse Ringholm upprepade mantrat att arbetslösheten är värre än den någonsin har varit. År 2006 ville man låtsas att problemen inte fanns. Då ville man genom att flytta människor från kategorin arbetslösa till att vara förtidspensionerade och liknande låtsas att problemet var mindre än det är. Nu försöker man göra gällande att problemet är värre än det faktiskt är. Jag upprepar att utanförskapet sammantaget fortfarande faktiskt är lägre än det var när Bosse Ringholm var vice statsminister. Det är anmärkningsvärt, och det borde Bosse Ringholm på något sätt ta ansvar för i talarstolen. Han borde förklara hur det kan komma sig att vi trots brinnande finanskris faktiskt har ett sammantaget lägre utanförskap. Det blir väl någonting som du får förklara för väljarna 2010. Jag vill inte på något sätt ge sken av att vi nu inte har ett enormt samhällsproblem med arbetslösheten - det har vi. Men jag tror samtidigt att svenska folket har förståelse för att det i huvudsak beror på den finanskris som världen har genomlidit och som har slagit väldigt hårt mot ett litet, exportberoende land som Sverige. Men man ska komma ihåg att hade vi inte fört den politik som vi har fört - hade vi inte gjort det lönsamt att arbeta, hade vi inte genomfört jobbskatteavdragsreformen - hade vi varit ännu värre ute. LO har konstaterat att våra jobbskatteavdrag kommer att skapa 60 000 nya jobb. Vi hade varit ännu värre ute om vi inte hade genomfört den reformen. Då hade vi stått med en arbetslöshet som var många procent högre än den nu är.

Herr talman! Att repetera samma anförande gång efter annan är Bosse Ringholms signum, och därför är det intressant att höra att det inte kom mycket nytt. Låg mig återgå till fakta. De första två åren under mandatperioden var det 180 000 personer som lämnade utanförskapet och kom tillbaka till arbetsmarknaden. LO-tidningen hade så sent som den 29 augusti förra året ett helt uppslag med rubriken Nya rekord på svensk arbetsmarknad. I det läget hade aldrig tidigare så många arbetat på svensk arbetsmarknad som då. Det är naturligtvis oerhört glädjande och en bra utgångspunkt när man sedan går in i den värsta ekonomiska kris som världen har skådat på åtminstone hundra år, eller något i den stilen. När nio av tio ekonomier i världen befinner sig i ekonomisk tillbakagång är det klart att det inte kan passera obemärkt i Sverige, som har hälften av sin ekonomi på export. Oavsett om vice statsministern heter Maud Olofsson eller Bosse Ringholm tar våra verktyg slut vid gränsen. Vi kan inte förmå de tyska, amerikanska eller franska kunderna att köpa svenska varor. Det kan varken Bosse Ringholm, jag eller någon annan göra. Då måste man hantera de problem som finns, och vi måste göra flera saker samtidigt. På mitt område kan jag bara konstatera att vi går från 70 000 aktiva insatser förra året till 250 000 under 2011. Mitt utgiftsområde, nr 13, i budgeten går från 35 miljarder förra året till 74 miljarder i år. Det är en enorm uppväxling för att möta de arbetslösa som nu kommer. Visst hade det varit bättre om de hade haft ett jobb att gå till - det tror jag nog att Bosse Ringholm och jag är helt överens om. Men nu ser ekonomin ut som den gör, och när efterfrågan har fallit så otroligt mycket som den har gjort måste vi naturligtvis hantera de problem vi står inför. När man går tillbaka och inte har en sådan här allmänpolitisk diskussion utan tittar på den formella interpellationen och försöker besvara den kvarstår faktum: Det finns tre huvudorsaker till att det nu är färre som uppbär inkomstrelaterat försäkringsskydd. Den främsta orsaken är att man snabbare kommer i garantierna och därmed får en mer aktiv insats och då uppbär aktivitetsstöd. Bosse Ringholm kanske hade velat ha den gamla ordningen, så att fler hade fått inkomstrelaterat försäkringsskydd, men därmed hade de också fått mindre insatser. Det var den politik som den förra regeringen stod för. Jag tyckte att det var en väldigt dum idé. Vi ville att man snabbare ska få den typ av hjälp som man nu har rätt och möjlighet att få inom jobbgarantin. Ett annat skäl är just att vi ville värna omställningsförsäkringen, alltså arbetslöshetsförsäkringens karaktär som omställningsförsäkring. Då är det inte orimligt att man har haft en tidigare lön att försäkra. De som kom direkt från studier och som tidigare uppbar inkomstrelaterat försäkringsskydd hade ingen inkomst att försäkra, och därmed faller det naturligtvis på sin egen orimlighet. Det är viktigt att få reda på, som vi nu har fått i den här rapporten, att det ser ut på det sättet. Då vet vi det. Den slutsats som vi faktiskt drar är att de tre orsaker som jag pekade på i mitt första svar är sådana att de inte kräver några ytterligare insatser, annat än den insats som kommer från den 1 juli, det vill säga att vi halverar tiden för att kvalificeras för inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Det är en bra reform. Samtidigt har vi gjort det billigare att gå med, vilket också betyder att vi hoppas att fler kommer med. Jag kan bara beklaga att Bosse Ringholms parti var så oerhört negativt till att göra den verkligt stora reformen, det vill säga att se till att alla på svensk arbetsmarknad som har en lön också har ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Det hade löst detta problem på ett betydligt bättre sätt. Jag ska inte ställa frågan i den här debatten, men det skulle vara intressant att vid tillfälle få höra Bosse Ringholm förklara varför han tycker att det är okej att det står så många utan inkomstrelaterat försäkringsskydd totalt sett och därmed är motståndare till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det har jag aldrig hört Socialdemokraterna försvara eller förklara. Man bara tycker att det borde vara som det var förut. Det sammanfattar rätt mycket Bosse Ringholms politik.

Herr talman! Det är pinsamt för arbetsmarknadsministern och den moderatledda regeringen att andelen arbetslösa som inte har rätt till arbetslöshetsersättning via försäkringen blir bara större och större. Det är så pinsamt att arbetsmarknadsministern har beställt och fått en rapport om detta. Men i stället för att då dra slutsatsen att här behöver ske en förändring av regeringens politik väljer arbetsmarknadsministern att i sitt svar tala om helt andra saker. Han talar om att det är hans förtjänst att hans budgetpost har fördubblats. Sanningen är väl att det är just arbetslösheten som är orsaken till att man har tvingats fördubbla budgetposten. Det är väl ingen självvald modell som arbetsmarknadsministern har skaffat sig. Det är också frapperande att höra arbetsministern säga att det gick så fantastiskt bra och att det var regeringens förtjänst de första två åren under den här mandatperioden när vi fick nya jobb. Men när det nu är så många fler arbetslösa är det inte regeringens ansvar, utan det är marknadens och finanskrisens fel. När det går bra är det regeringens förtjänst, och när det går dåligt är det någon annans ansvar. Sanningen är ju att regeringen red på den högkonjunkturvåg som fanns när regeringen tillträdde 2006 och att regeringen snarare förvärrade situationen - förvärrade inflationen och förvärrade den ekonomiska situationen - genom jobbavdrag, stora skattesänkningar och allt annat. Nu är det ett faktum att fyra av fem ungdomar inte har någon rätt till arbetslöshetsersättning via försäkringen. Varannan som är arbetslös har ingen rätt till ersättning via försäkringen. Arbetsmarknadsministern står där och inväntar valet 2010 och kommer att ha ett rekordstort arbetslöshetstal och ett rekordstort utanförskap. Han har lyckats göra många fler arbetslösa och få många fler i utanförskap.

Herr talman! Jag undrar om Inga-Britt Ahlenius finns i salongen. Det är samma sak vi hör om och om och om igen. När Bosse Ringholms argument tryter kommer invektiven. Då är det pinsamt, eländigt och alltihop. Låt oss prata om saken i stället! Låt oss konstatera att ledande ekonomer har räknat ut att strukturreformerna har minskat jämviktsarbetslösheten med ungefär en och en halv procentenhet. Det är oerhört mycket. Sedan är vi inte immuna mot konjunktursvängningar. Vi är inte som litet, exportberoende land immuna mot det faktum att nio av tio länder i världen har en ekonomisk tillbakagång. Det hade inte Bosse Ringholm heller varit. Men Bosse Ringholms regering hade haft en och en halv procentenhets högre jämviktsarbetslöshet i ingången på den här halveringen, och det hade varit väsentligt mycket värre. Bosse Ringholm säger slutligen att hälften inte har någon ersättning från försäkringen. Nej, det är sant. Men de har annan ersättning. De har aktivitetsstöd i programplats i stället. Är det sämre? Nej, det är inte sämre, därför att den ersättningen är förknippad med en aktivitet och inte den typ av passivitet och passivt bidragsberoende som den tidigare regeringen var så bra på. Sedan säger Bosse Ringholm, naturligtvis med viss rätt, att arbetslöshetsförsäkringen inte är ett bidrag. Nej, det är sant. Det är en försäkring. Men man ska komma ihåg att skattebetalarnas bidrag till kostnaderna för den försäkringen är ungefär hälften. Det är bara hälften som täcks av de olika premier som finns. Andra hälften täcker vi via statsbudgeten.