Medfinansiering av statlig infrastruktur

Herr talman! Ingemar Nilsson har ställt tre frågor till mig; om jag anser att ingångna avtal ska hållas, om regeringen har ett ansvar för att de avtal som staten ingår via statliga verk och myndigheter hålls samt slutligen på vilket sätt regeringens avtalsbrott bidrar till att ge Sundsvall rimliga förutsättningar att klara sina miljömål. Johan Andersson har frågat mig om jag anser att regeringen och dess myndigheter är en pålitlig avtalspart. Jag väljer att svara på frågorna i ett sammanhang. Låt i detta sammanhang utöver det som står i det skriftliga förberedda svaret konstatera att det måste ha lämnats in ett väldigt konstigt svar till riksdagen eftersom den sista delen avser bara Sundsvall. Det har nog blivit ett litet fel. Jag kommer nu att improvisera för att besvara de båda interpellationerna samtidigt. Jag följer och har följt med stort intresse både hur byggandet av bron i Sundsvall fortskrider och hur den bro som numera är invigd i Motala kom på plats. Infrastruktur och transportsystem bidrar till utveckling för invånare och näringsliv. Riksdagen har genom tidigare beslut på förslag från regeringen godkänt att både bron över Sundsvallsfjärden och Motalabron delvis ska finansieras med lån som ska återbetalas med brukaravgifter. När det gäller den generella frågan om jag anser att ingångna avtal ska hållas är min utgångspunkt att ingångna avtal ska hållas. Trafikverket är den statliga part som har ingått avtal med Sundsvalls kommun och Motala kommun. I det här fallet är det Trafikverket son är avtalspart. Avgiftsfinansieringen har redan från början varit en förutsättning för att bygga bron i Motala och över Sundsvallsfjärden. Det är meningen att broarna i både Motala och Sundsvall ska ta bort trafik från de innersta delarna för att förbättra miljön i den stadsnära delen och få mer av en förbifart. Jag kan med sympati dela frågeställningarna från interpellanterna. För mig är det viktigt att staten har ett ansvar även om myndigheterna är de som sköter själva hanteringen rent civilrättsligt. Det är meningen att ingångna avtal ska hållas. Men om förutsättningar förändras som påverkar avtalet är det också viktigt att man kan ha en god dialog. Vad är det som innebär förändringar, så att vi inte gör saker som strider mot någonting? Den dialogen bör man kunna ha i en god ton.

Herr talman! Jag börjar med att tacka statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd för svaret på min interpellation. Sedan får Johan Andersson tacka för svaret på sin interpellation så småningom. Det här är tydligen en kväll när de interpellationer som vi diskuterar debatteras för andra eller tredje gången. Det är likadant i det här fallet. Grundfrågan i den här interpellationen är inte på något sätt ny utan snarare tvärtom. Grundfrågan är den som statsrådet säger. Det finns ett avtal mellan staten och en kommun. I det här fallet är det mellan Trafikverket, det vill säga staten, och Sundsvalls kommun. Gäller då det avtalet, och är staten i så fall bunden av det? Med all respekt för det statsrådet säger att Trafikverket är avtalsslutande part är det lite svårt för oss som riksdagsledamöter att interpellera Trafikverket, och alltså måste vi ställa interpellationen till statsrådet. Det blir i det här sammanhanget staten oavsett om det är Trafikverket eller regeringen direkt som har träffat avtalet. I det fall som jag diskuterar i interpellationen handlar det avtal om kommunal medfinansiering som finns om byggandet av en bro på E4:an över Sundsvallsfjärden. Det är ett avtal som träffades mellan dåvarande Vägverket och Sundsvalls kommun år 2009. Sundsvalls insats i det var en kommunal medfinansiering med 250 miljoner kronor. I en kommunal ekonomi är 250 miljoner kronor väldigt mycket pengar. Avtalet omfattade en hel rad olika saker. Bland annat innebar avtalet att personbilstrafiken på bron inte skulle beläggas med det som sedermera kallats för brukaravgifter. Jag har både i en skriftlig fråga och i en interpellationsdebatt ställt frågor till statsrådet i det här ämnet tidigare. Vid det första tillfället som var i slutet av februari i år lämnar statsrådet vad jag tolkar som ett icke-svar med hänvisning till att Trafikverket bedrev förhandlingar med Sundsvalls kommun vid det tillfället. De förhandlingarna skulle vara avslutade och slutredovisade till regeringen den 31 mars. Med det motivet gick det inte att lämna ett reellt svar vid tillfället. Nästa tillfälle var en interpellationsdebatt som vi hade här i kammaren den 31 maj i år. Även då lämnades vad jag menar var ett icke-svar. Den gången var det föranlett av att regeringen på nytt inväntade besked från Trafikverket dels på förslagen om åtgärdsplanen, dels på slutredovisning av förhandlingsuppdraget med Sundsvalls kommun. Man hade fått förlängd tidsfrist för förhandlingarna. De gick sannolikt lite trögt, enligt uppgift. Den gången var deadline den 14 juni. Vi förde en i och för sig intressant principiell diskussion; vi diskuterade sakfrågan i princip för undvikande av ministerstyre. Men något svar på den fråga som jag och, tror jag, de flesta Sundsvallsbor ställde och ställer sig fick vi inte den gången heller. Jag lovade då, alltså i maj, statsrådet att återkomma med en ny debatt. Och här är vi nu. Vi är här eftersom vi nu har fått statsrådets och regeringens svar på frågan om brukaravgifter på E4-bron över Sundsvallsfjärden. Vi har fått det via en proposition till riksdagen med det kärnfulla namnet Infrastrukturavgifter på väg och elektroniska vägtullssystem . Herr talman! Det är ett svar som innebär att regeringen nu föreslår att personbilstrafik på bron ska betala avgift, tvärtemot den tolkning som jag och många Sundsvallsbor inklusive Sundsvalls företrädare och dess moderata kommunledning har gjort och gör av vad avtalet mellan staten och Sundsvalls kommun innebär. Därför blir mina fortsatta frågor till statsrådet: Hur motiverar regeringen sitt förslag om att ta ut avgift av personbilstrafiken på E4-bron över Sundsvall? Är det ändå inte ett avtalsbrott från statens sida? Och hur har regeringen i så fall tänkt att Sundsvallsregionen ska kompenseras för det avtalsbrott som det skulle innebära om förslaget genomförs såsom det nu ligger?

Herr talman och statsrådet! Jag får börja med att tacka för svaret. Jag hade tänkt ha en lång harang om svarets ofullständighet, men det behövde jag inte. Det löste statsrådet själv i denna del. Jag tyckte nog att det var ett ganska märkligt svar, ska jag erkänna. Likaledes har statsrådet och jag i denna fråga haft interpellationsdebatter och diskuterat vid olika tillfällen. Jag vill först bara ge en liten historiebeskrivning av det hela. Redan 1942 planlade dåvarande Motala kommun vägavsnittet för en ny öppningsbar bro. Sedan har det runnit mycket vatten under dessa broar, och det har varit fram och tillbaka. Man var framme med en finansiering av hela sträckan mellan Motala och Mjölby i samband med det så kallade Trollhättepaketet. Det fanns med i planen och allting. Sedan kom Trollhättepaketet, där man stuvade om alla vägobjekt som inte ansågs prioriterade. Därefter hände det saker i flera delar när man började diskutera brukaravgifter och medfinansiering, precis som statsrådet själv sade. 2009 godkände ett enigt Motala kommunfullmäktige - samtliga politiska partier stod bakom beslutet - att Motala kommun skulle göra en medfinansiering med ungefär 100 miljoner kronor. Det var inte 100 miljoner i rena pengar utan lite olika delar med avtalet. Förutsättningen var att man skulle ta ut en brukaravgift på 10 kronor per personbil och 100 kronor per lastbil. Det skulle vara ett tak på 100 kronor i månaden för personbilar. De förhandlingar som föranledde avtalet genomfördes av regeringen. De genomfördes av den dåvarande statssekreteraren under Åsa Torstenssons ministerskap. Han var dessutom fysiskt närvarande vid dessa förhandlingar med det dåvarande kommunalrådet i Motala kommun. Detta föranledde Motala, dess befolkning och dess politiska ledning att tro att det var grönt med den här delen. Sedan har det visat sig att det har kommit en hel del frågor, bland annat den så kallade Eurovinjetten, som har styrt upp det hela - därav min fråga huruvida man kan förlita sig på staten och dess myndigheter som en avtalspart. Statsrådet hänvisar mycket till Trafikverket, men precis som Ingemar Nilsson sade i sitt inlägg kan vi ändå inte interpellera Trafikverket, utan det är statsrådet som är ansvarig för myndighetsutövningen eller myndigheten i denna del. Min följdfråga när det gäller detta är föranlett av det besök som gjordes i trafikutskottet av Kommun- och landstingsförbundets ordförande Anders Knape, moderat, tillsammans med flera tjänstemän. Då dristade man sig också till att fråga huruvida man kan förlita sig på staten som avtalspart. 522 miljarder ligger med i infrastrukturplanen de kommande tio åren. Man förutsätter ungefär en 25-procentig medfinansiering. Det är viktigt att detta sköts på ett korrekt sätt från regeringen och dess myndigheter, för det här kommer att bli normgivande för övrig kommunal medfinansiering i landet. Inte minst gäller detta utifrån den rekommendation som Kommun- och landstingsförbundet har gått ut med till sina medlemmar. Min följdfråga kvarstår: Hur kan vi lita på regeringen och dess myndigheter som avtalspart när vi ser hur det här har hanterats?

Herr talman! En viktig förutsättning för att man inte ska behöva komma till frågeställningen om huruvida man kan lita eller inte lita på sin avtalspart är att det finns en tydlighet i vad det är man ska komma överens om och inom vilka ramar man kan komma överens om saker och ting. Det är alldeles riktigt att det i den nationella plan som just nu gäller finns ett stort antal medfinansieringsavtal. Det var till och med så många att vi gjorde en utredning för att se över hur de egentligen ser ut. Vi konstaterade också att det behöver finnas någon form av ordning i vem som gör vad, ansvarsfördelningar och när man ska medfinansiera. Detta var även Riksrevisionen inne på, och var lite kritisk till när det gäller medfinansieringsavtal. Just därför tydliggjorde vi detta i höstas i den infrastrukturproposition som lades fram till riksdagen - för att det inte skulle råda några tveksamheter. Den andra delen, som jag tror är viktig framför allt om man ska titta framåt, handlar om vad som gäller när man ska ta ut infrastrukturavgifter på väg, vilket är det som skulle vara fallet i Sundsvall och i Motala. Då måste det finnas en ordning i hur och på vilket sätt man gör det. Detta gäller bland annat den proposition som just nu behandlas av trafikutskottet. Den innehåller i sak två EU-direktiv, som måste in i svensk lag. Det ena handlar om EETS, direktivet om förutsättningar och möjligheter att använda transpondrar. Det är särskilt bra, inte minst på tung trafik genom hela Europa. Det andra är Eurovinjettdirektivet. Båda dessa måste in i svensk lag. Där framgår också den ordning som ska gälla när man tar ut avgifter. Då ska de förhålla sig på ett visst sätt. Jag tror i grund och botten att om man har denna proposition och det vi har sagt i infrastrukturpropositionen skulle det öka möjligheterna betydligt framdeles när man gör medfinansieringsavtal liknande dem som Motala och Sundsvall har gjort. Fråga är: Vad händer i Motala, och vad händer i Sundsvall? Sundsvall är en del av TEN-T-nätverket. Det ställer extra krav när avgifter väl ska införas. Rent hypotetiskt skulle man kunna säga att om ett avtal skulle göras så att personbilar inte betalar kommer någon att kunna överklaga och kommissionen att säga ifrån. Avgifter som har införts följer inte Eurovinjettdirektivet oavsett om vi har infört det i svensk lag eller inte. Om vi inte införlivar detta i svensk lag kommer kommissionen att ganska snart öppna ett ärende - och det har den förvisso redan gjort - där den vill ha svar från Sverige senast i januari om när och hur vi tänker införliva direktivet. Om vi inte gör det kommer vi varje dag att få betala böter motsvarande en undersköterskas årsinkomst - fast varje dag! Detta är någonting som jag ser nu när jag tittar på det här och hanterar det. Det måste på något sätt också kunna lösas; det är helt klart. Motala är inte en del av TEN-T-nätverket. Här skulle regeringen genom väglagen kunna sätta avgiften om vi så skulle önska. Där förhåller det sig inte på samma sätt. Men det är fortfarande så att den tunga trafiken inte får ta en större andel av kostnaden jämfört med persontrafiken. Det är det som ligger i Eurovinjetten. Det gör att det blir lite knepigt för bägge dessa avtal. Därför är det också viktigt att Trafikverket, som är part och som för diskussioner med bägge kommunerna, tänker på hur man löser det här.

Herr talman! Jag vet inte om jag egentligen fick något svar på min fråga. Jag ska den här gången inte säga att det var ett icke-svar; det ska jag definitivt inte göra. Men det var i alla fall inte ett svar på frågan. Det var mer ett försök att göra en tolkning av hur man rent juridiskt ska tolka Eurovinjettdirektivet. Det diskuterade vi också förra gången. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, med moderatordföranden Anders Knape, har uttryckt skarp kritik mot det sätt varpå regeringen via Trafikverket har behandlat Sundsvalls kommun i det här ärendet. SKL har uttryckligen varnat sina medlemmar, det vill säga kommuner, landsting och regioner, för att träffa avtal med staten om medfinansiering. Att träffa avtal med någon som man i vart fall upplever inte håller sig till de ingångna avtalen måste för de flesta framstå som ytterst tveksamt. Det är kanske så. Vi hade en diskussion förra gången om att många kommuner runt om i landet känner sig vara i en situation som påminner om utpressning. Vill man ha med ett projekt inom Trafikverkets förslag gäller det att "slanta upp" medfinansiering. Jag uttryckte vid förra tillfället, och gör det igen, min stora tveksamhet till modellen med kommunal medfinansiering även om den nu delvis är modifierad. Jag är mycket tveksam, och den tveksamheten har minst sagt inte blivit mindre av regeringens agerande i detta fall. Jag tycker därför att det är ganska enkelt att förstå varningssignalerna från SKL. Jag tycker inte heller att staten under sin nuvarande ledning är någon avtalspart att lita på, egentligen inte i något avseende. Det är värt att komma ihåg det som statsrådet själv berörde, att även med de nya förutsättningarna är en väldigt stor andel av dessa 522 miljarder i infrastrukturpropositionen medfinansiering på olika sätt. I det sammanhanget kommer åtminstone jag och jag tror många i Sundsvall ihåg statens agerande som avtalspartner. Vid det förra tillfället när statsrådet och jag debatterade den här frågan lyfte jag upp det som enligt min mening har varit och är huvudmotivet för Sundsvalls kommun att med kommunala skattepengar medfinansiera en statlig infrastrukturinvestering, nämligen miljömotivet. Med det geografiska läge vi har i Sundsvall och med den topografi som råder i Sundsvall är biltrafiken ett problem. Det är inte tu tal om den saken. Att avsevärt kunna minska och att från stadskärnan styra bort den genomfartstrafik som utgör en mycket stor andel av trafiken på E4:an skulle på ett påtagligt sätt minska utsläppen i centrala Sundsvall. Så såg logiken ut bakom Sundsvalls kommuns beslut när det togs 2009, och så ser det ut också i dag; verkligheten har inte förändrats i det avseendet. Det är huvudmotivet för den här investeringen. När regeringen nu föreslår brukaravgifter på E4-bron över Sundsvallsfjärden kommer enligt alla lokala bedömare och många andra en stor del av den regionala pendlingstrafiken, mycket av det arbetspendling, att fortsätta att gå genom de centrala delarna av Sundsvalls stadskärna. Den som bor och betalar sin kommunalskatt i Sundsvall vill inte betala för bron två och kanske tre gånger. Brukaravgifter på bron blir då omvända trängselavgifter, med en negativ miljöeffekt. Regeringen inför, tycker jag i strid med det avtal man tecknat med Sundsvall, avgifter som gör att miljön försämras i Sundsvall. För mig är det bakvänt, oklokt och dumt. Det som regeringen här kallar för brukaravgifter ur miljösynpunkt kanske snarast borde kallas för missbrukaravgifter. Införandet leder till ett missbruk av miljön, tyvärr. Jag gör ett försök till att få svar och ställer mina frågor till statsrådet: Hur kan man, som statsrådet i svaret, påstå att en bro med brukaravgifter medför någonting positivt för miljön i Sundsvalls stadskärna? Om nu ändå regeringen avser att genomdriva detta i mitt tycke ur miljösynpunkt irrationella och ur affärsetisk synpunkt omoraliska beslut, hur ser då miljökompensationen ut? Hur ska de negativa miljökonsekvenserna kompenseras för Sundsvalls räkning?

Herr talman! Tack för svaret, Catharina Elmsäter-Svärd! Det finns mycket att säga i frågan. Samtidigt känns det att det är en angelägenhet för regeringen att försöka lösa upp knutarna på något sätt och komma till ett avgörande som förhoppningsvis kan vara bra för både Sundsvall och Motala. Jag har två följfrågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Den ena handlar om utländsk tung trafik som är ett ganska stort bekymmer. Vi hade för en vecka sedan trafikutskottets ordförande hos oss i Motala. Han blev uppvaktad av två lokala åkare som såg mycket oroande på att man, som lagstiftningen ser ut i dag, inte kommer att kunna ta ut brukaravgift för utländsk fordonstrafik. Det innebär att balansen mellan inhemska åkare och utländska åkeriföretag kommer att snedställas. Där skulle jag hemskt gärna vilja ha ett uttömmande svar från statsrådet på hur man ser på frågan och om det finns en ambition och avsikt att lösa upp den knuten. Den andra frågan är ungefär som den som Ingemar Nilsson hade om Sundsvall. Även i Motala finns det ett alternativ om följden blir att avgifterna skjuter i höjden, och det är att fortsätta med tung trafik på den gamla förbifarten, som numera är ett kommunalt vägavsnitt efter den nya brons tillkomst. Kommunen har inte ännu tagit ställning till att införa en ordningsbestämmelse om att förbjuda tungtrafiken genom Motala, vilket jag tycker vore ganska olyckligt. Men det finns alltid en sistahandslösning: att kommunen själv fattar ett sådant beslut. Men det är naturligtvis beroende på det avgiftsuttag som man kommer fram till i den fortsatta processen. Min fråga till statsrådet är följande. Statsrådet har själv varit i Motala och vet mycket väl hur terrängen där ser ut. På vilket sätt har man för avsikt att lösa upp knuten så att vi inte får in tung trafik på det kommunala vägnätet, vilket kan bli följden, beroende på den fortsatta processen när det gäller brukaravgifterna?

Herr talman! Man får hålla isär flera olika saker här. Det är egentligen inte en nyhet för riksdagen, eftersom man vid ett flertal tillfällen har fattat beslut om detta, att lån får upptas i Riksgälden för projekten Motala och Sundsvall och att de ska betalas tillbaka med avgifter. Det är en del. Sedan finns det avtal där man definierar vilka som betalar avgiften och vilka som inte borde betala avgiften. Apropå att SKL skulle varna sina medlemmar för att ingå avtal tror jag att det som vi gör när vi strukturerar upp och förtydligar medfinansieringen i den proposition som ligger på riksdagen är ett sätt att ytterligare se till att det inte ska kunna bli situationer där man hamnar i diskussioner med varandra om vad det var som egentligen förutsågs. Snarare skapar man förutsättningar för när och hur medfinansiering ska ske. När jag tittar på en del avtal som har träffats kan jag tycka att om de hade tecknats i dag skulle jag ha gjort på ett annat sätt. Men nu finns avtalen. Frågan var om det kan bli positivt eller inte för miljön. När man sätter en avgift på en bro, oavsett om det är i Motala eller i Sundsvall, är tanken att hitta en balans så att det hela kan finansieras men att det inte får en för stor undanträngningseffekt. Det är den balansen som man måste hitta. Man vill inte heller ha in det någon annanstans. Som Anders Johansson var inne på skulle kommunen kunna införa lokala föreskrifter för vilka som får åka och vilka inte. Det vill man kanske inte göra i första hand när man har tänkt sig någonting annat på bron, med all respekt för det. När det gäller den utländska tunga trafiken har vi givit ett extra tydligt uppdrag till Transportstyrelsen att undersöka hur man rent praktiskt kan få plats avgifter och jobba med aviseringar, uppföljningar och framför allt efterkräva avgifter. Om jag inte betalar måste det hända någonting som gör att jag de facto betalar. Detta tittar Transportstyrelsen på och gör en upphandling under året. Vi vet inte om den kommer att överklagas eller inte, men vi har satt datumet. Senast den 1 januari 2015 ska det vara väginfrastrukturavgifter. Men å andra sidan förutsätter den proposition som ligger på riksdagens bord också möjligheten att införa avgifterna, inte minst på den tunga trafiken. Nu handlar det om när lagen ska träda i kraft i Motalas fall och när utländska förare ska börja betala, eftersom den bron redan är i gång. Om man ser det ur ett konkurrensperspektiv finns det en rimlighet i att betalningen börjar ske samtidigt, oavsett om man är utländsk eller svensk, så att det hänger samman. Det är åtminstone en diskussion som pågår just nu.

Herr talman! Jag tycker inte att jag får särskilt glasklara svar, men jag hade kanske inte väntat mig det heller. Jag tar dock fasta på vad statsrådet säger och gör en positiv tolkning av att hon säger att en del avtal skulle skrivas på ett annorlunda sätt om de skulle skrivas i dag. Det tolkar jag som ett positivt sätt att uttrycka att ingångna avtal ska gälla. Min fråga blir då fortfarande vad som ska ge tillbaka det som miljön i Sundsvall riskerar att förlora. Visst är en avvägning av utgifterna viktig, men om utgångspunkten för dem som åker bil till och från jobbet i Sundsvallsregionen och för Sundsvalls kommunpolitiker har varit noll kan man fråga sig var den nivå går som innebär att man väljer att betala ytterligare en gång för bron och på det sättet skapar positiva miljöförutsättningar. Ja, det är lite svårt, men i den bästa av världar kanske jag ska tolka det som att det fortfarande finns ett ganska rymligt diskussionsutrymme när det gäller förutsättningarna för att kompensera Sundsvall, framför allt ur miljösynpunkt, för att få det här på plats och för att få en bra helhetslösning. Jag tycker dock fortfarande att jag inte får något svar. Jag tror nämligen inte på att man kan säga att om avgifterna bara hamnar på rätt nivå är miljön i Sundsvalls centralort vinnare. Den är inte det om människor som bor där uppfattar detta som negativt och som ett svek från regeringen. Jag tror att man måste bjuda till mer i så fall.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet! Jag tyckte att jag fick ett klart svar när det gäller hur statsrådet ser på utländska fordon och på de förslag som är på väg. Det känns bra att man behandlar både inhemsk och utländsk trafik på samma sätt. Det var bland annat det som våra lokala åkare var måna om; det handlade inte om att man skulle förfördela den ena före den andra på något sätt utan att man skulle behandlas lika. Det blir ett positivt besked som jag kan ta med hem och berätta om. Jag hoppas nu innerligt att man löser upp knutarna, med både Motalas och Sundsvalls kommun, för att hitta en vettig och bra lösning på problematiken när det gäller brukaravgifterna. Jag är också väl medveten om innebörden av det avtal man tecknade 2009 - det är också hela Motala kommunfullmäktige - om att förutsättningen var att man skulle ta ut brukaravgifter på något sätt för att få till stånd bron över Motalaviken. Det var dock utifrån avtalet som nu är tecknat och utifrån de förutsättningarna och premisserna som kommunen godtog avtalet. Jag kan, återigen, inte göra någon mindre koppling än att det är ett stort ansvar för regeringen och för statsrådet att se till att knutarna löses upp. Tro sjuttsingen att kommunen - i det här fallet Motala - tog för givet att man kunde lita på staten som avtalspart när till och med den dåvarande statssekreteraren var med i förhandlingarna tillsammans med kommunalrådet i Motala.

Herr talman! Jag återkommer till att jag tycker att det är viktigt att parter som ingår ett avtal ska vara överens om vad man har ingått och se till att fullfölja det. Jag kan konstatera att det finns avtal som jag tycker bra om och att det finns dem som jag tycker mindre bra om. Även om jag inte själv har varit delaktig i alla avtal som finns faller det naturligtvis ytterst på min roll att se till att staten tar sitt ansvar i de avtal som finns. Det har jag för avsikt att göra även i de här fallen. Rent civilrättsligt är Trafikverket vår myndighet, och det är de som får se på vilket sätt man löser det med sin samtalspart. Nu är det är viktigt att hitta lösningar som förhåller sig både till EU-rätt och till det som är ambitionen, ingången och intentionen när man ingår ett avtal och därifrån försöka hitta en så bra lösning som möjligt. Det hade varit mycket enklare om broarna inte hade funnits på plats. Då kan man alltid hota med att inte bygga dem. Men i 72 år längtade och väntade Motalaborna, och nu finns bron där. Och när bara den sista biten till Sundsvallsbron har lämnat Karlskronas hamn - jag såg den när jag var där nere sist - kommer det också bli en fantastisk bro där man vinner både tid och möjligheter till bra resor och som också kan vara med och bidra till miljön och luftkvaliteten såväl i Sundsvall som i Motala. Jag har ingen annan ambition än att fortsatt ta det ansvar som jag tycker åligger även mig.