Marockos brott mot mänskliga rättigheter i Västsahara

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig hur regeringen avser att agera i frågor som rör brott mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Jag vill börja med att tacka för att riksdagsledamoten lyfter en viktig fråga. Den senaste händelseutvecklingen i området kring Guerguerat visar inte minst hur relevant interpellantens fråga rörande Västsahara är. Regeringen ser med mycket stor oro på utvecklingen och stöder fullt ut FN:s ansträngningar för att bevara vapenvilan från 1991. Den folkomröstning som skulle äga rum för att avgöra Västsaharas status har ännu inte genomförts. Det allra viktigaste för att komma framåt är att återstarta den politiska processen.

I den senaste rapporten om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Västsahara, publicerad i juni 2020, klarläggs att det förekommer kränkningar av mänskliga rättigheter i Västsahara. Det är särskilt påtagligt för dem som verkar för det västsahariska folkets självbestämmande.

FN har konstaterat att det har skett godtyckliga frihetsberövanden av personer som krävt självbestämmande för Västsahara. Journalister har åtalats och dömts till fängelse, till exempel i samband med att de har bevakat demonstrationer.

I EU:s dialog med Marocko är demokrati och mänskliga rättigheter viktiga komponenter, och frågorna lyftes upp i den gemensamma deklaration som antogs i samband med associeringsrådet mellan EU och Marocko i juni 2019.

Sverige betonade svårigheterna för MR-företrädare under granskningen av Marocko i FN:s universella granskningsmekanism 2017. Sverige rekommenderade bland annat Marocko att säkerställa att yttrande, press, åsikts, mötes- och föreningsfriheten respekterades - också för dem som uttrycker åsikter om Västsahara. Rekommendationerna måste hörsammas.

Vår ambassad i Rabat reser regelbundet till Västsahara. Respekt för mänskliga rättigheter lyfts i samtal med lokala representanter, inklusive den högste statlige företrädaren för det nationella MR-rådet. Ambassaden träffar också civilsamhället och MR-försvarare. Självfallet diskuterar vi regelbundet frågor om mänskliga rättigheter även med Marockos representanter i Sverige.

FN:s råd för mänskliga rättigheter behandlade vid den 45:e sessionen i september 2020 en rapport om repressalier mot individer som samarbetar med FN. I rapporten beskrivs att Aminatou Haidar, en mycket modig kvinna som jag själv har träffat, varit utsatt för administrativa trakasserier, fysiska övergrepp, inskränkningar av fri rörlighet eller begränsningar av möjligheterna till yttrandefrihet, såväl off- som online.

I samband med att rapporten behandlades i FN:s råd för mänskliga rättigheter framhöll EU en förväntan på alla stater att respektera och skydda civilsamhällesaktörer och människorättsförsvarare som samarbetar med FN. EU fördömde alla former av trakasserier och repressalier. Ett likartat budskap framfördes i ett nordisk-baltiskt anförande.

Avseende regeringens agerande kring Minursos mandat bidrog våra insatser under vår tid i säkerhetsrådet bland annat till att resolutionerna inkluderade den humanitära situationen i flyktinglägren i Tindouf, förstärkt samarbete från parterna med FN:s kontor för mänskliga rättigheter och att kvinnor ska inkluderas i den politiska processen. Regeringens uppfattning är att Minursos mandat också ska omfatta en granskning av uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna.

En FN-ledd oberoende undersökningskommission med uppdrag att besöka det ockuperade Västsahara har diskuterats tidigare i FN, men inte tagits vidare eftersom förslaget inte vunnit gehör från ett tillräckligt antal av FN:s medlemsstater.

Johnsson Fornarve har också frågat mig om Sverige, i kontakterna med Spanien, kommer att ta upp frågan om Spaniens ansvar för Västsahara i egenskap av före detta kolonialmakt. Spanien lämnade Västsahara 1976 och meddelade i samband med detta att man inte längre ansåg sig ansvarig för Västsahara. Sverige har en kontinuerlig dialog om Västsaharas situation med spanska företrädare, inte minst i FN där vi är tydliga kring den svenska linjen.

Avslutningsvis vill jag betona att regeringen kommer att fortsätta stödja FN:s arbete som syftar till att nå en rättvis, hållbar och ömsesidigt godtagbar förhandlingslösning där det västsahariska folkets rätt till självbestämmande tillfredsställs. Jag ser det som väsentligt att snarast möjligt tillsätta generalsekreterarens personliga sändebud för att åter få igång den politiska processen. Regeringen trycker på i FN för att så ska ske. Jag har själv tagit upp frågan med FN:s generalsekreterare António Guterres.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret på min interpellation!

Situationen i Västsahara har dramatiskt förändrats och försämrats sedan jag skrev min interpellation. Det finns tyvärr inte längre någon vapenvila, utan krig har utbrutit. Det är ett krig som hade kunnat undvikas om FN hade gjort sitt jobb och genomfört den fredsplan som parterna var överens om för 30 år sedan och om Marocko hållit sig till ingångna avtal.

Den bakomliggande orsaken till krigsutbrottet är att Marocko byggt en väg genom den buffertzon som utrikesministern hänvisar till, helt i strid med ingångna avtal. FN lovade att tillsätta en kommission för att utreda frågan, vilket inte har skett.

Vägen byggdes i huvudsak för att föra ut råvaror som plundrats från det ockuperade Västsahara. Civila västsaharier inledde för en tid sedan en fredlig protest i buffertzonen. Den 13 november gick marockansk militär in och angrep de fredliga demonstranterna, vilket ledde till att Polisarios armé tvingades att gå in för att skydda sina medborgare.

Vapenvilan, som nu tyvärr är bruten, kom till stånd efter att parterna kommit överens om att hålla en folkomröstning om Västsaharas självständighet - en folkomröstning som nästan 30 år senare fortfarande inte ägt rum. Nu måste FN agera med kraft för att den utlovade folkomröstningen kommer till stånd och att en tydlig tidsplan för detta utarbetas. Om inget händer är risken för ett fullskaligt krig överhängande.

Situationen i den del av Västsahara som illegalt ockuperas av Marocko är mycket allvarlig när det gäller de mänskliga rättigheterna. I december förra året fick Aminatou Haidar ta emot Right Livelihood Award här i Stockholm. Hon fick priset för sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter och för att hon vigt hela sitt liv åt att kämpa för sitt folks självklara rätt till sitt eget land.

Hon utsätts nu återigen för förtryck och hat från den marockanska sidan. Men hon är långt ifrån ensam. Västsaharier i det ockuperade Västsahara utsätts dagligen för systematiskt hat och hot, trakasserier och fängslanden från ockupationsmakten. Situationen har ytterligare förvärrats under de senaste dagarna. Fredliga demonstrationer har attackerats, och ett stort antal demonstranter har arresterats.

I praktiken råder sedan länge undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen, inte FN. I stort sett inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet. Jag har själv försökt besöka landet som observatör med en grupp från Kristna Fredsrörelsen, men vi släpptes inte in.

Herr talman! Det är hög tid att omvärlden agerar med kraft för att skydda den västsahariska befolkningen. Det är bra att ambassaden i Rabat för samtal om mänskliga rättigheter, men arbetet för mänskliga rättigheter måste trappas upp väsentligt. Jag hoppas därför att utrikesministern kallar upp Marockos ambassadör i Sverige och understryker att det är Marocko som ockupationsmakt som har ansvar för att de mänskliga rättigheterna efterlevs i det ockuperade Västsahara och att förföljelsen av Aminatou Haidar och andra aktivister genast upphör.

Jag är glad att utrikesministern understryker att den politiska processen måste fortgå, men efter att kriget brutit ut har situationen förändrats dramatiskt. Sverige måste öka trycket mot FN och i sina bilaterala kontakter för att den ursprungliga fredsplanen ska genomföras och folkomröstningen snarast komma till stånd för att förhindra en upptrappning av kriget.

Herr talman! Den senaste tidens mycket oroande utveckling, som Lotta Johnsson Fornarve hänvisar till, vid gränsen till Mauretanien i området Guerguerat visar verkligen hur viktigt det är att få igång en fredsprocess som syftar till att finna en rättvis, hållbar och ömsesidigt godtagbar förhandlingslösning som tillgodoser västsahariernas rätt till självbestämmande. Sverige ger stöd till FN:s ansträngningar för att bevara vapenvilan från 1991, och vi framhåller vikten av en återupptagen politisk process. EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har framfört liknande budskap i samtal med utrikesministrarna i Marocko och Algeriet.

FN:s generalsekreterares tidigare sändebud Horst Köhler uppnådde framsteg i samtalen mellan parterna så sent som 2019. Tyvärr var han tvungen att avgå kort därefter av hälsoskäl. Men hans arbete visar att ett sändebud gör skillnad för möjligheterna att finna en långsiktig politisk lösning. Det är därför mycket viktigt att ett nytt sändebud tillsätts så snart som möjligt. Det har jag själv framhållit för FN:s generalsekreterare Guterres så sent som i våras. Vi samtalade då om det olyckliga i att fredsprocessen stod stilla i avvaktan på ett nytt sändebud. Guterres redogjorde för de många ansträngningar som gjorts för att få ett nytt sändebud på plats. Jag betonade att Sverige gärna bistod med att underlätta processen.

På grund av den senaste utvecklingen har jag nu bett våra diplomater och representanter i FN att göra ytterligare påstötningar för att vi ska få till stånd ett nytt sändebud. Som jag ser det är det den bästa och mest framkomliga vägen just nu. Sverige kommer att fortsätta att arbeta för det västsahariska folkets rätt till självbestämmande, inte minst genom att stödja FN:s ansträngningar.

Marockos ambassad i Stockholm har under en tid företrätts av en chargé-d´affaires, som främst vår chef för Mellanöstern- och Nordafrikaenheten har fört samtal med. Men jag ser fram emot att det kommer en riktig ambassadör, så att säga, som vi kan fortsätta att ha de här samtalen med.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Självklart är det viktigt att det utses en ny FN-representant för Västsahara. Men det räcker inte på långa vägar.

Det råder heller inget tvivel om att vapenvilan nu tyvärr är bruten och att det återigen är krig mellan Marocko och Polisario. Polisario är i sin kommunikation mycket tydligt med att det inte längre finns några grunder för vapenvilan efter att Marocko gått in med militär och attackerat de fredliga demonstranterna i buffertzonen i söder, något som man alltså absolut inte har rätt till. Den fredsplan som båda parter har skrivit på och som är grunden för vapenvilan har inte heller genomförts, trots att det gått 29 år. Den enda verkliga lösningen är en återgång till den ursprungliga fredsplanen, som bland annat innebär att en folkomröstning om Västsaharas självständighet ska genomföras. Jag tycker att det är oerhört viktigt att Sverige är mycket tydligt vad gäller folkomröstningen.

Förtrycket och förföljelsen av västsaharierna i den ockuperade delen av Västsahara blir bara värre för varje dag som går. Det är något som kan pågå utan att FN-styrkan Minurso kan ingripa, eftersom den inte har mandat att övervaka de mänskliga fri- och rättigheterna. Oberoende journalister är sällsynta i Västsahara, eftersom västsahariska journalister måste arbeta i det dolda och utländska inte släpps in. Landet utsågs i år till det fjärde mest ofria i hela världen av den amerikanska organisationen Freedom House.

Västsaharier som protesterar alltför högljutt riskerar att fängslas för sina åsikter. Ett känt fall som bland annat uppmärksammats av FN och Amnesty gäller de 24 västsaharier som arresterades i samband med protesterna i Gdeim Izik 2010. De häktade dömdes till oerhört hårda straff i en militärdomstol efter erkännanden som framtvingats under tortyr. Självklart måste samtliga politiska fångar friges.

Fortfarande saknas över 400 av de tusentals västsaharier som fängslades under den 16 år långa militära konflikten mellan Polisario och Marocko, en konflikt där Marocko gjorde sig skyldigt till ett stort antal krigsbrott och brott mot internationell rätt. Marocko bombade bland annat civilbefolkningen med napalm- och fosforbomber och drev tusentals västsaharier på flykt ut i Saharas öken.

FN har tyvärr hitintills misslyckats med sitt uppdrag, samtidigt som förtrycket av västsaharier och plundringen av västsahariska råvaror bara fortsätter. FN har inte heller lyckats tillsätta ett sändebud för Västsahara, som vi precis diskuterade, vilket naturligtvis är anmärkningsvärt.

Det är som sagt bra att Sverige fortsätter att trycka på i FN för att ett nytt sändebud ska utses. Men framför allt måste FN se till att den fredsplan som parterna kom överens om genomförs och att folkomröstningen kommer till stånd. Sverige måste också fortsätta kräva att Minursos mandat utökas till att även omfatta övervakning av mänskliga rättigheter. Det finns ingen annan lösning på konflikten.

Marockos illegala ockupation har pågått i 45 år, sedan 1975, och har fördömts av både FN och den internationella domstolen i Haag. Inget land i världen erkänner heller Marockos överhöghet över området. Det är hög tid att Afrikas sista koloni äntligen får sin frihet. Västsaharierna har väntat alltför länge.

Herr talman! Respekten för folkrätten är en hörnpelare i vår utrikespolitik. Detta gäller också i relation till Västsahara, som utgör en avkoloniseringsfråga inom FN. Den internationella domstolen antog ett rådgivande yttrande om områdets status 1975. Det innebär att världssamfundet inte erkänner Marockos anspråk på suveränitet över territoriet.

Respekten för folkrätten har också varit vägledande när det gäller vår syn på EU:s jordbruks- och fiskehandelsavtal och fiskepartnerskapsavtalet med Marocko. EU-domstolen slog 2016 och 2018 fast att EU:s jordbruks- och fiskehandelsavtal och fiskepartnerskapsavtalet med Marocko inte var tillämpliga på Västsaharas territorium och angränsande vatten. En process med att ta fram nya avtal följde. Vi avstod i omröstningen om jordbruks- och fiskehandelsavtalet och röstade nej till fiskepartnerskapsavtalet. Det var vi tyvärr ganska ensamma om i EU.

Våra ställningstaganden grundar sig på folkrättsliga överväganden. EU:s dialog med Marocko berör självklart respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Sverige arbetar också för stärkt respekt för mänskliga rättigheter inom ramen för vår regionstrategi för MENA. Givetvis för vi även en löpande dialog med Marocko om mänskliga rättigheter och vår folkrättsliga syn på Västsahara. Som jag sa i mitt interpellationssvar är det regeringens uppfattning att Minursos mandat också ska omfatta en granskning av uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag är väl medveten om att Sverige stått upp för Västsaharas sak under åren. Jag vet också att utrikesministern sedan gammalt har ett engagemang i frågan. Det är oerhört bra att Sverige som enda land röstade nej till fiskeavtalet. Men just därför måste Sverige anstränga sig ytterligare för att visa världen och framför allt västsaharierna att vi tar frågan på allra största allvar. Regeringen skulle kunna börja med att fullfölja riksdagens beslut från 2012 och erkänna den västsahariska staten. Det skulle betyda mycket för västsaharierna och stärka deras position betydligt.

FN har misslyckats med sitt uppdrag och har inte lyckats genomföra den överenskomna fredsplanen från 1991 trots att man har haft nästan 30 år på sig. Det är inte acceptabelt. De som får betala priset för detta är alla de västsaharier som lever under ockupationen och dagligen utsätts för hat, hot, trakasserier och fängslanden. Det är de västsaharier som sedan 45 år sitter fast i flyktingläger i Saharas öken och som alltmer tappat tron på en annan framtid.

Sverige måste agera i FN och EU och genom sina bilaterala kontakter för att se till att fredsplanen som parterna har kommit överens om genomförs snarast så att folkomröstningen kommer till stånd. Sverige måste även kräva att FN-styrkan Minursos mandat utökas med att även omfatta övervakning av de mänskliga rättigheterna.

Det finns ingen annan lösning än att gå tillbaka till den ursprungliga fredsplanen. Men det är bråttom, för att rädda liv och för att undvika att kriget utvidgas.

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve nämner några ord om Tindouf och flyktingarna. Jag vill också ägna tid åt det.

Jag har själv besökt lägren i Tindouf ett antal gånger, så jag vet hur situationen och livsvillkoren är i lägren. Det är inte värdigt att växa upp under sådana omständigheter som i flyktinglägren i Tindouf. Frustrationen i lägren växer, inte minst bland de unga som får växa upp där.

Sverige har ett betydande bistånd till de fem lägren. I år uppgår stödet till drygt 26 miljoner kronor. Humanitärt stöd kanaliseras främst via Oxfam och UNHCR. Stödet syftar till att trygga de västsahariska flyktingarnas livsmedelsförsörjning och stärka motståndskraften mot kriser och katastrofer.

Vi har också gett ett särskilt stöd med anledning av covid-19 för att bidra till att förhindra smittspridning i lägren. Med svenskt stöd arbetar också Oxfam med att stärka det lokala ägandeskapet och kompetensutveckling. Insatsen riktar sig främst till unga kvinnor.

Lokala kommittéer har visat att stöd etablerats för att identifiera insatser på basis av befolkningens behov. Men en politisk lösning kräver mer än humanitära insatser. Därför ger Sverige också ett stöd till exempelvis Kristna Fredsrörelsen för att stärka nätverk och främja konflikthantering utan våldsinslag och öka förståelsen för ungas rättigheter i Maghrebregionen.

För att den här frågan ska få en långsiktig lösning krävs det att den politiska processen återupptas. Sverige kommer att fortsätta att hävda det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Vi kommer att fortsätta att stödja FN.

Jag vill tacka Lotta Johnsson Fornarve för att hon tog upp den här viktiga frågan i en interpellation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.