Marint skräp - ett allvarligt miljöhot

Herr talman! Johan Hultberg har frågat mig hur jag avser att stödja kommuner som är drabbade av marint skräp och hur Sveriges arbete med marint skräp i de regionala konventionerna Ospar och Helcom fortskrider. Han har även frågat hur jag verkar för att EU-kommissionens förslag om cirkulär ekonomi bidrar till att minska mängderna marint skräp.

Jag vill börja med att säga att jag delar Johan Hultbergs oro för effekterna av det marina skräpet, inte minst mikroplaster och mikropartiklar. Marint skräp är sedan länge ett miljöproblem och beror framför allt på dålig avfallshantering på land men också på fartyg och till sjöss. I dag tillsätts också mikroplast till olika typer av kosmetiska produkter och rengöringsprodukter. Dessa når haven genom våra reningsverk.

Därför har jag tagit initiativ till ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket att utreda hur källorna till mikroplast i havet kan åtgärdas. Syftet är att de viktigaste källorna ska ringas in och åtgärder initieras för att minska källorna till mikroplast. Därutöver har Kemikalieinspektionen i uppdrag att undersöka möjligheterna till nationell begränsning av mikroplaster i kosmetiska produkter.

Kuststräckor i flera kommuner i Sverige är svårt drabbade av marint skräp. Det är en situation som också drabbar friluftslivet och svensk turistnäring.

Regeringen har inga särskilda finansiella resurser avsatta för att ta hand om marint skräp. Det är ett kommunalt ansvar, liksom annat skräp är. Men regeringen har valt att stödja särskilt drabbade kustkommuner genom anslag till Havs- och vattenmyndigheten som för närvarande finansierar projektet Ren och attraktiv kust med sammanlagt 6 miljoner kronor fram till 2018. Projektet syftar bland annat till att motverka marint skräp i såväl förebyggande som operativa insatser.

För Sverige är en mycket viktig del i arbetet att vara aktivt i de regionala samarbetena kring Östersjön och Nordsjön för att minska källorna till det marina skräpet. Sverige har för närvarande huvudansvar för två projekt inom ramen för Ospars regionala aktionsplan för marint skräp, för att minska mängderna marint skräp. Aktionsplanen fungerar som en integrerad del av havsmiljödirektivet för att regionalt genomföra nödvändiga åtgärder.

Det första projektet har Sverige tillsammans med Storbritannien, och det gäller hur mängderna marint skräp som genereras av fiskebåtar kan minskas. I Sverige är det Simrishamns kommun som driver arbetet. Uppdraget är att genom intervjuer, diskussioner och workshops med yrkesfiskare och hamnpersonal ta fram förslag för hur man kan minimera uppkomsten av marint skräp från denna sektor.

I det andra projektet har Sverige tillsammans med Irland och Norge huvudansvar för att identifiera bästa tillgängliga teknik för att reducera mängderna skräp i avloppsvatten och dagvatten. I Sverige har Svenska Miljöinstitutet, IVL, ansvar för genomförandet. Båda projekten är för närvarande inne i en genomförandefas med insamling och bearbetning, och de kommer att redovisas i slutet av januari 2016.

Inom Helcom, alltså inom Östersjösamarbetet, har Sverige varit drivande för Helcoms regionala åtgärdsplan för marint skräp som antogs den 4 mars 2015. Den 10-11 juni godkändes även regionala åtgärder och frivilliga nationella åtgärder. De gäller dels reningstekniker i avloppsverk för att förhindra att mikroskräp når den marina miljön, dels att främja bästa praxis för hållbar hantering av avfallet från fisket. Den vidare implementeringen av rekommendationen kommer att diskuteras på mötena i oktober.

Sverige har inom EU bidragit med konkreta förslag till kommissionens nya paket om cirkulär ekonomi. Det kommer att presenteras under hösten, dels genom ett så kallat non-paper med bilagor våren 2015, dels genom svar på en offentlig konsultation i augusti.

En cirkulär ekonomi handlar om att man på ett betydligt bättre sätt utnyttjar resurser och produkter genom återanvändning, återvinning och genom att behandla avfall som en resurs. Sverige driver på, bland annat att material och produkter inte ska innehålla skadliga ämnen för att de därmed ska kunna återvinnas i högre grad. På det sättet kan det bidra till att en mindre mängd avfall samt farliga ämnen hamnar i haven.

Herr talman! Kära åhörare! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

Det är bra att ministern delar min och Moderaternas stora oro över det växande problemet med marint skräp. Bara i Nordsjön beräknas hela 20 000 ton skräp dumpas årligen, och hela 10 miljoner ton skräp uppskattas hamna i världshaven varje år. Den absolut största andelen av detta skräp utgörs av plastavfall, material som naturen inte klarar av att omhänderta. I stället bryts plasten bara ned i mindre och mindre partiklar till dess att plasten brutits ned till mikropartiklar. Det är partiklar som måhända är små, ja ibland kanske till och med så små att de inte ens kan ses med det mänskliga ögat, men det betyder tyvärr inte att plasten inte längre är ett problem - snarare tvärtom. Ju mindre plastpartiklarna är desto svårare är de att hantera.

I vattnet fungerar mikroplasterna som magneter för bakterier och miljögifter. Mikroplasterna äts sedan upp av plankton, bottenlevande musslor och andra och förs därmed in i näringskedjan och stör de marina ekosystemen. Vi människor påverkas när vi konsumerar fisk och skaldjur.

Mot denna bakgrund är det mycket glädjande att regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur källor till mikroplast i havet kan åtgärdas.

Detta regeringsuppdrag har tillkommit efter att vi här i riksdagen lämnade ett tillkännagivande till regeringen om att stärka arbetet för att minska förekomsten av marint skärp och mikroplaster i våra vattenområden. Det är välkommet att regeringen har följt i alla fall detta tillkännagivande. Jag kan dock konstatera att regeringen har fler än 100 andra tillkännagivanden att göra verkstad av. Jag vill ta tillfället i akt och påminna regeringen om att höja tempot och följa riksdagsmajoritetens vilja.

Nog om detta och åter till mikroplasterna. Ministern nämnde i sitt svar att Kemikalieinspektionen har i uppdrag att undersöka möjligheten att nationellt begränsa mikroplaster i kosmetiska produkter. Det är bra att den möjligheten undersöks, men ännu bättre är det om vi kan hitta gemensamma europeiska lösningar och stärka den gemensamma EU-lagstiftningen och andra internationella överenskommelser. Detta är trots allt en gränslös problematik som inte kan lösas enkom med åtgärder här i Sverige, herr talman. Ministern och jag är dock överens om att vi ska försöka hitta nationella och lokala lösningar och åtgärder i Sverige.

När det gäller just kosmetiska produkter och andra hygienartiklar är det glädjande att många företag frivilligt har valt att fasa ut användningen av mikroplaster. Med lite tur kanske det problemet löser sig innan vi har fått en tuffare lagstiftning på plats.

Men jag tycker att man från politiskt håll bör försöka att uppmuntra frivilliga initiativ och bidra till att stärka det frivilliga arbetet. Därför undrar jag vilka diskussioner som ministern för med berörda företag och branscher. Hur ser ministern på möjligheterna att få till frivilliga överenskommelser för att fasa ut mikroplaster i till exempel kosmetiska produkter?

Herr talman! Även detta är en interpellationsdebatt om ett väldigt angeläget ämne som har berört väldigt många, inte minst under sommaren när fler svenskar än under det övriga året lever och umgås i våra fantastiska havsmiljöer runt om Sveriges kuster.

Som jag redogör för i svaret är detta ett långsiktigt prioriterat område för Sverige. Vi jobbar väldigt aktivt, inte minst i de regionala organisationer som hanterar dessa frågor när det gäller Östersjön och Västerhavet.

Men jag kan konstatera att man kan bli ganska deprimerad över situationen på den globala nivån. Det finns för närvarande nästan 130 miljoner ton plast i havet, vilket är en avsevärt större mängd än vad som är synligt eftersom ca 70 procent sjunker till botten. Skulle man dyka i bottenmiljöerna i världshaven kan man se att miljön där har ändrats väsentligt under de senaste årtiondena på grund av bland annat allt skräp.

Det är bra att detta är en fråga som Sverige och andra länder driver inom de internationella samarbetsorganisationerna. Det är bara genom samarbetslösningar som man kan nå ett resultat. Marint skräp är per definition ett skräp som flyttar sig över nationsgränserna. Det märker inte minst kommunerna på västkusten. Kopplingen mellan hur mycket svenskarna skräpar ned och hur mycket skräp som man ser på stränderna står inte helt i korrelation. Här handlar det såklart om ett internationellt arbete.

Det som under senare år har kommit upp som en ytterligare orosfaktor är detta med nedbrytningen till mikroplaster. Dessutom har man sett dessa plaster som en biprodukt som kan användas som ett ämne i andra produkter. Det har naturligtvis inte förbättrat situationen.

Troligen har man i början inte insett betydelsen av mikroplasternas effekter. Senare har forskningen kommit fram till att det kan ha alla möjliga typer av effekter. Man har bara inte känt till dem tidigare. Bara komplikationen att plaster kan suga åt sig bland annat andra miljögifter - precis som Johan Hultberg redogjorde för - gör ju att forskarna är oerhört oroliga. Detta är alltså en av de nya orosfrågorna, inte minst för den redan väldigt känsliga Östersjön, men också för andra hav.

Det var bakgrunden till att det var angeläget att ytterligare få igång det svenska arbetet och bredda Kemikalieinspektionens uppdrag. Man ska nu se över hela området för att säkerställa att det blir en bättre helhetsbild. Jag hoppas att jag kan återkomma till riksdagen eller utskottet och redogöra för den bilden, eftersom detta är en angelägen fråga för många.

I fråga om svenska begränsningar kontra internationellt samarbete vill jag vara tydlig med att anledningen till att man ser över om det är möjligt att införa nationella begränsningar är att se om det fungerar som ett verktyg för att driva på en samarbetslösning.

EU-samarbetet fungerar ibland så att EU-systemet liksom inte orkar med ytterligare en fråga att hantera. Men om tillräckligt många medlemsländer börjar driva frågor och är tydliga och konkreta med vad som kan göras, då blir det en annan acceptans. Det har vi sett i flera kemikalieärenden, så där finns en koppling. Vi genomför inte bara begränsningar hemma för vår egen befolkning, utan vi gör det också för EU-samarbetet.

Herr talman! Tack för svaret, ministern. Men jag vill också påminna om min andra fråga om hur ministern ser på möjligheterna att på frivillig väg fasa ut mikroplaster i till exempel kosmetiska produkter.

Som ministern sa blir den största andelen av det marina skräpet kvar i haven. Det mesta spolas ju inte upp på stränderna, utan det mesta ligger under ytan och sjunker till botten. Likväl är det väldigt stora mängder som hamnar på våra svenska stränder. I Sverige är det särskilt Bohuskusten som är utsatt på grund av det geografiska läget och de strömmar som för med sig enorma mängder skräp från inte minst de brittiska öarna till den svenska västkusten och i synnerhet till Bohuskusten. Detta drabbar naturligtvis de berörda kustkommunerna, de boende, det lokala näringslivet och turismen väldigt hårt. Turismen är ju verkligen en basindustri för Bohuslän. Den enastående bohuslänska skärgården lockar miljontals besökare varje år, och det förstår jag mycket väl.

Ministern konstaterar ganska krasst i sitt svar att ansvaret för att ta hand om det marina skräpet är kommunernas. Så är det i dag, men frågan är: Är det rimligt att det är skattebetalarna i Strömstad, Tanum, Lysekil och andra drabbade kommuner som ska stå för kostnaderna för att hantera skräp som kommer från Storbritannien och från Gud vet vilka länder? Nej, det är såklart inte rimligt.

Därför är det välkommet att Havs- och vattenmyndigheten har lämnat bidrag till exempelvis projektet Ren och attraktiv kust, som ju drivs av de tio bohuslänska kustkommunerna tillsammans med Göteborg. Det är också bra att Havs- och vattenmyndigheten stöder projektet Fishing for litter, som är ett enkelt, men lysande initiativ. Det innebär att yrkesfiskare tar med sig skräp som hamnar i trålen eller i andra fiskeredskap till land, där skräpet sedan inventeras och tas om hand. Det bidrar därmed till ett renare hav och samtidigt till att vi får en ökad kunskap om det marina skräpet.

Det lilla stöd som Havs- och vattenmyndigheten ger till arbetet med det marina skräpet räcker inte. Det behövs verkligen insatser på europeisk nivå. Det enda rimliga är också att kostnaderna fördelas solidariskt länder emellan. Detta måste den svenska regeringen fortsätta att driva.

Jag vill fråga ministern: På vilket sätt driver Sverige kostnadsfrågorna inom EU för att få till en mer solidarisk finansiering för hanteringen av marint skräp? Eller menar ministern att det är en rimlig ordning att det är de svenska - ofta små - kustkommunerna som ska bära ansvaret för kostnaderna för det marina skräpet?

Herr talman! Som ministern sa är det bästa sättet att förebygga problemet med marint skräp att göra insatser på land. Land och hav hänger samman. Det mesta av det marina skräpet kommer inte från människor som vistas i skärgården eller från fartyg, utan det kommer från verksamheter på land. Där är EU:s kommande paket för cirkulär ekonomi oerhört viktigt. Jag vill verkligen uppmana regeringen att fortsätta med arbetet för att säkerställa att paketet blir ambitiöst och att frågorna om det marina skräpet inte glöms bort, även om det bästa sättet att komma till rätta med det marina skräpet är att börja med arbetet på land.

Herr talman! Tack för denna angelägna diskussion. Jag ska försöka svara på de frågor som Johan Hultberg ställer. I ditt första inlägg frågade du om man ska jobba med frivilliga åtgärder för att fasa ut mikroplaster från till exempel kosmetiska produkter. Ja, självklart ska man göra det, och det ingår också i den dialog som Kemikalieinspektionen för med branschen.

Jag noterar att organisationer i andra länder har varit snabbare på pucken genom att sprida listor över företag som redan har bestämt sig för att ta bort mikroplaster i sina kosmetiska produkter, och jag tror att det kan få en större spridning också i Sverige. Jag har sett vilket stort gensvar det har i det svenska samhället att ifrågasätta om det är rimligt att använda mikroplaster som tyvärr inte kan renas utan som går ut genom reningsverken till haven.

Under sommaren hade jag en diskussion med en av flera forskningsgrupper i Sverige som har tagit sig an problemet med mikroplaster i hav. Även dessa grupper har spännande idéer om vad komplikationerna egentligen innebär och hur man kan visualisera dem. Här kan man också göra pedagogisk nytta i samhället för att stärka kunskaperna om att avfall är någonting som kan ställa till skada om det avhänds på fel sätt.

Men å andra sidan kan avfall som avhänds på ett riktigt sätt snarare bli en resurs, precis som Johan Hultberg är inne på vad gäller kopplingen med cirkulär ekonomi. Därför är det inte bara EU-kommissionens arbete med cirkulär ekonomi som är intressant utan också avfallsarbetet. Sverige har varit och fortsätter att vara starkt pådrivande för ett stärkt avfallsarbete som går ihop och är i samklang med ett resurseffektivt samhälle där vi kan få ut mer resurser i stället för mer sopor och skräp, som ju bara skapar problem.

Nyckeln till det är - och det är där Sverige ligger allra främst - att avgifta kretsloppet, det vill säga vi måste se till att de produkter som släpps ut i kretsloppet är så giftfria som möjligt för att kunna återanvändas flera gånger. Det faller tillbaka på vilket skräp vi kommer att få i haven.

När det gäller att arbeta på frivillig väg förs det branschdialoger. Kemikalieinspektionen håller i dem, och initiativ kommer definitivt att löna sig. Jag har sett hur diskussionen inte minst politiskt vad gäller andra kemikalier, såsom bisfenol A eller bisfenoler som sådana, vilket vi diskuterat mycket, ledde till att branschen tog bort bisfenol i användningen av relining långt innan regeringen i somras kom fram till beslutet att förbjuda det. Där ser vi hur den frivilliga vägen kan skapa en marknad långt tidigare än vad våra ganska trubbiga verktyg inom politiken kan åstadkomma. Det är en viktig buffert för att tala om för nya aktörer, inte minst utländska, som kommer in på den svenska marknaden att här gäller en tuffare kemikaliereglering.

Den sista frågan gällde om kommunerna ska ansvara för skräp. Det är mer en generell skrivning. Det är ingen skillnad mot den tidigare regeringens handhavande. Ansvarsfördelningen i Sverige har varit att det är kommunerna som har hand om sophanteringen, som har ansvaret för renhållningsbiten. Däremot tror jag att det är oerhört viktigt att följa frågan och se på vilket sätt fler aktörer, inte minst med tanke på komplikationerna kring friluftslivet och turistaktiviteterna, kan delta. Det är något som även staten ska engagera sig i, att stödja initiativ och ge stöd till kommunerna för att komma till rätta med arbetet med marint skräp på det sätt som jag redogjorde för.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Ja, jag tycker att det är oerhört viktigt att Sverige är en stark röst i EU-samarbetet för att få fram mer gränsöverskridande lösningar gällande det marina skräpet. Det är verkligen inte rimligt att några få stackars kommuner, framför allt bohuslänska, ska bära kostnaderna för en nedskräpning som egentligen är orsakad av andra länders medborgare. Det är viktigt att Sverige fortsatt gör sin stämma hörd för att försöka hitta lösningar till och finansiering av nedskräpningen.

Sedan är jag helt medveten om att lagstiftningen som sådan när det gäller ansvarsfördelning inte är ny för den här mandatperioden. Men som sagt, att stödja de drabbade kommunerna i större utsträckning tycker jag att vi politiskt, gemensamt över parti- och blockgränserna, borde verka för.

När det gäller avloppsvattnet är det, precis som ministern sa, mycket som kommer från hudvårdsprodukter och sköljs ut, ibland orenat. Tack och lov renas majoriteten av mikroplasterna och mikroskräppartiklarna trots allt i våra reningsverk, men upp till kanske 30 procent går ändå ut i våra hav. I Östersjön är det särskilt allvarligt. Där är vattenutbytet så lågt att ansamlingen blir ännu mycket större. Med mer avancerad reningsteknik går det att få ned utsläppen mycket mer.

Alliansregeringen initierade en satsning på att just utveckla ännu mer avancerade avloppsreningssystem. Det projektet har framför allt varit inriktat på läkemedelsrester men skulle även kunna handla om de här utsläppen. Därför undrar jag om ministern är beredd att förstärka och bredda den typen av satsningar eller om man helt enkelt ska se om man ska skärpa lagstiftningen och ställa tuffare krav på kommunerna vad gäller vilken teknik de ska använda i reningsverken för att minska utsläppen av mikroskräppartiklar i våra hav.

Herr talman! Tack för en debatt som rör ett viktigt område, inte bara marint skräp i dess helhet utan även vad gäller mikroplasterna, som ju kommer från olika källor. Den särskilda källa som det under sommaren och tidigare i år varit visst fokus på gäller kosmetiska produkter, men det är bara en ström av flera. Forskare pekar tydligt på att det är svårt att mäta varifrån de mikroplaster som de ser i haven egentligen kommer, hur mycket som är nedbrutna produkter av tidigare plastskräp. Det finns även indikationer på till exempel textilmaterial, som vid tvättning avhänder sig mikroplaster.

Beträffande uppströmsarbetet vill jag säga att vi vet att allt miljöarbete är effektivt. Om vi tidigt kan skapa giftfria miljöer blir också problemen tidigt lättare att hantera. Det betyder inte att inte avloppsreningsteknikerna ständigt måste utvecklas. Det är ett naturligt arbete för att skydda haven från renat avloppsvatten som medför nya problem. Östersjön är i en särskilt beklämmande situation. Det märker vi speciellt ett år som detta, när det tidigt var ganska kalla vattentemperaturer som senare blev varmare. Vi ser vilka konsekvenser det ger med de stora syrefria bottnarna, inte minst i Östersjön.

Här är internationellt samarbete oerhört viktigt. Det gäller inte bara samarbetet i EU, utan även Östersjösamarbetet och det nordatlantiska samarbetet inom Ospar. Det är organisationer som kräver att länder som Sverige tar aktiv del. Jag har redogjort för flera av de projekt där Sverige tillsammans med andra länder tar på sig ledartröjan för att gå vidare, undersöka och också hitta konkreta lösningar tillsammans med fiskare, tillsammans med forskare och så vidare. Det är ett arbete som inte bara kan räknas i pengar. Sverige är ett nationellt föregångsland i den här sektorn liksom i andra.

Överläggningen var härmed avslutad.