mänskliga rättigheter i Myanmar

Fru talman! Kaj Nordquist har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Daw Aung San Suu Kyi och andra ledare för National League for Democracy, NLD, friges, för att stoppa förföljelsen av politiska partier i Burma/Myanmar samt för att bana väg för en trepartsdialog mellan regimen, etniska grupper och NLD. Sveriges och EU:s Burmapolitik drivs inom ramen för samarbetet inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. EU har sedan år 1996 riktat internationella sanktioner gentemot den burmesiska regimen. Sanktionerna har vid flera tillfällen förstärkts och förlängts. Den senaste förlängningen genomfördes efter beslut i ministerrådet den 25 april i år. Sanktionerna skärptes senast i oktober 2004 och berodde på att Burma/Myanmar inte hade tillmötesgått de krav EU:s utrikesministrar ställt för att acceptera att Burma/Myanmar upptogs i Asia Europe Meeting, Asem. De tre villkoren var att NLD och andra oppositionsgrupper, inklusive etniska minoriteter, skulle inbjudas till nationalkonventet, att Aung San Suu Kyi skulle släppas fri samt att hennes parti NLD och dess medlemmar skulle få verka fritt. Skärpningen i oktober innebar att visumförbudet till EU för namngivna burmeser och deras familjer utökades samt att dessa personers tillgångar i EU frystes. Dessutom infördes ett förbud mot att ställa finansiering till förfogande för namngivna burmesiska statsägda företag. Samtidigt som sanktionerna mot Burma/Myanmar skärptes i oktober vidgades möjligheterna att på olika sätt bistå de fattigaste och mest sårbara befolkningsgrupperna. Vidare öppnades möjligheter för insatser till förmån för mänskliga rättigheter, demokrati, god förvaltning, konfliktförebyggande samt uppbyggande av det civila samhällets kapacitet med mera. Dessa insatser ska, så långt det är möjligt, definieras, övervakas, drivas och utvärderas i samråd med det civila samhället och alla demokratiska grupper, inklusive NLD. Syftet med sanktionerna mot Burma/Myanmar är att söka förmå militärjuntan att inleda en process i demokratisk riktning. Samtidigt för EU en dialog med många andra länder, inklusive övriga Aseanländer, om hur man bäst ska agera för att nå resultat. Jag måste dock konstatera att framstegen hittills har varit begränsade. Vid Asems utrikesministermöte i Kyoto den 6-7 maj i år förde EU-ordförandelandet Luxemburgs utrikesminister i ett anförande fram kritik mot det allvarliga läget avseende mänskliga rättigheter i Burma/Myanmar. Samma kritik framfördes också till Burmas utrikesminister av EU-trojkan vid ett möte. I slutsatserna från Asemmötet enades de närvarande länderna om vikten av att demokrati infördes i Burma. Förhållandena rörande mänskliga rättigheter och demokrati i Burma/ Myanmar finns alltid på dagordningen när jag träffar kolleger från Asien. Jag avser att fortsätta mina strävanden att utöva påtryckningar mot militärjuntan i Burma/Myanmar i EU och FN och i möten med asiatiska och andra regeringsföreträdare.

Fru talman! Tack fru utrikesminister för svaret. För mig, liksom för många andra som är politiskt aktiva nuförtiden, spelar årtalet 1989 en central roll. Det året ändrades förutsättningarna för politik i Europa. Helt plötsligt var många länder som länge hade varit diktaturer inte längre diktaturer utan omvandlades till demokratier. Det var en process som efteråt kunde se ut som om det hade varit ganska självklart att det skulle bli så. Men så var inte förhållandena de 30 år som föregick. Tvärtom såg man fram emot en framtid med ett delat Europa, ett demokratiskt respektive diktatoriskt Europa. Det här manifesterades slutgiltigt förra året när tio medlemmar från den gamla sovjetiska sfären anslöt sig till Europeiska unionen. Det här gör att jag tror att man inte ska resignera därför att vissa länder är diktaturer. Det gäller att se vilka problem som finns men också försöka hitta möjligheter till lösningar. Det är precis som den gamla konflikten mellan Israel och Palestina, som ibland verkar helt hopplös. Åren går, och vad händer egentligen? Där finns positiva tecken, som Genèveinitiativet. Det är samma sak här. Det har varit en militärdiktatur väldigt länge i Burma. Situationen har varit tröstlös väldigt länge. Men egentligen finns det möjligheter, bland annat inom Burma självt. Man genomförde faktiskt ett fritt val 1990. Resultatet av det var ganska självklart. Det var faktiskt en enorm seger för den demokratiska opposition som fanns. Det finns också positiva möjligheter i närområdet kring Burma. Man måste fundera över olika saker, till exempel att det inte är någon självklarhet att de stormakter som finns i närheten, Kina, Indien och Japan, för evigt ser det som en stor poäng att folket i Burma förtrycks. Det kan mycket väl hända att åtminstone en eller två av dem ser det som positivt med demokratisk utveckling. Det är ingen självklarhet att USA, Ryssland eller EU ser det som en poäng med en diktatur i Burma. EU protesterar, precis som utrikesministern tog fram. USA kommer under nästa år inte att ta emot representanter från Asean om Burma blir ordförande i Asean. Jag vet inte vad Rysslands uppfattning är i detta, men jag har svårt att se att de skulle se någon större poäng med att Burma är en diktatur. Det finns framför allt något som är väldigt positivt, nämligen det stora engagemang som finns hos parlamentariker både i små stater i närheten av Burma men också i Europeiska unionen och i Kanada. Därför välkomnar jag alla initiativ kring detta. Men hur kan vi gå vidare? Det är precis som utrikesministern avslutade med att säga, nämligen att tyvärr har sanktionerna än så länge inte fungerat.

Fru talman! Det är en intressant parallell Kaj Nordquist gör om utvecklingen i den här delen av Asien jämfört med Europa. Det var ungefär samtidigt som det skedde demokratiska rörelser. Vi lyckades fullfölja dem i Europa, och vi har sett vilken fantastisk förändring det har inneburit för Europa. Det är rätt att det var ett val 1990 i Burma/Myanmar. NLD vann stort. Men där fanns en militärjunta som inte accepterade utgången, och det fanns inte tillräcklig styrka i de demokratiska krafterna att övervinna militärjuntans övermakt. Processen avstannade, och vi sitter i den svåra situation vi gör i dag. Men den rörelse som då också fanns i Asien har fortsatt. Den finns där i många av Asiens länder. Även det regionala samarbete som utvecklas nu och fördjupas inom ramen för Aseanländerna är en kraft som har betydelse när det gäller att stödja den demokratiska utvecklingen. Det är inget tvivel om att flertalet av de länder som ingår i Asean och samarbetar också med EU har en ärlig och uttalad vilja att sträva i riktning mot att fortsätta demokratiseringsprocessen och att öka respekten för mänskliga rättigheter. Det här är en av kärnfrågorna i de möten som finns mellan EU och Aseanländerna, det vill säga hur vi gemensamt kan agera för att stödja dem. Burma/Myanmar var en fråga som vid det senaste Asemmötet upptog mycket av tiden och engagemanget. Det finns en stark gemensam vilja hos många av Asemländerna att stödja en utveckling i Burma. Vi ska lita på och stödja kraften och viljan i samarbetet. Sverige har tagit ett initiativ i EU, nämligen att EU ska göra ett uttalande den 19 juni när San Suu Kyi fyller 60 år. Det ska vara ett uttalande med krav på att militärjuntan ska frige henne och att medlemmarna i NLD får verka fritt. I det uttalandet ska också EU än en gång påtala vikten av att alla politiska partier och etniska grupper inbjuds att delta i nationalkonventet och att alla fritt ska få uttrycka sina åsikter. Vi får fortsätta att på detta sätt utöva ett tryck på regimen i Burma/Myanmar så att den till slut viker sig och vi får en demokratisk utveckling. Jag tror att det finns möjligheter till det. Men det viktiga är att vi hela tiden skärper vår ton, aldrig ger efter, är tydliga och dessutom ger stöd till de demokratiska krafterna.

Fru talman! Därför tycker jag som parlamentariker att det är naturligt att ständigt upprepa krav på att frige Aung San Suu Kyi, frige de andra politiska ledarna i NLD, att man bör sträva efter en trepartsdialog mellan NLD, militärjuntan och de etniska minoriteterna och att man bör stoppa förföljelsen av andra politiska krafter liksom den förföljelse och det undertryckande som försiggår mot de etniska minoriteterna. Jag hade förmånen att få vara representant för riksdagen på IPU:s - Interparliamentary Union - senaste stora möte i Manila, Filippinerna. Något som var positivt där var mötet med många parlamentariker från området, bland annat från Filippinerna och Malaysia, och hur oerhört upprörda de var och hur positiva de var till möjligheten till en förändring. Dessutom fanns representanter från den burmesiska oppositionen där. Vi genomförde en uppmärksammad presskonferens. Det väsentliga i sammanhanget är att ständigt påtala detta, att inte förtröttas i att påpeka saken. Naturligtvis gjordes en positiv sak när Aung San Suu Kyi fick Nobelpriset. Det var också något som tydligt pekade på detta. Hur ser utrikesministern på att vi från EU:s sida skulle göra som Förenta staterna kommer att göra, det vill säga inte ta emot representanter från Asean nästa år om Asean utser Burma till ordförande? Det här var ett krav som hade klart stöd av parlamentariker i närområdet. De ville väldigt starkt att det skulle vara så här. Det var någonting som åtminstone för mig innebar en oerhört positiv upplevelse, att man så starkt gick ut i den här frågan och ville markera. Det ger mig åtminstone en förhoppning om att vi ska komma någonstans, att grannländerna inte bara tycker att man ska ha vad man kallar konstruktiva dialoger, vilket ofta är en täckmantel för att man inte alls tänker protestera. Som sagt: Hur ser utrikesministern på att vi från EU skulle göra likadant som Förenta staterna i den här frågan?

Fru talman! Det möte som det malaysiska parlamentet tog initiativ till att organisera i Burmafrågan var väldigt välkommet. Jag vet att Malaysias utrikesminister bedömer att den här gruppen har spelat en mycket viktig roll när det gäller att påverka regimen i Burma/Myanmar. Ett bevis på det är att Malaysias ambassadör i Rangoon blev uppkallad till utrikesministeriet och där fick försvara Malaysias parlamentarikers rätt att agera utifrån sin ståndpunkt. Det är klart att alla sådana här protester biter och kanske så småningom ger resultat. Frågan om hur vi ska göra i förhållande till Asean om Burma/Myanmar blir ordförande återstår att ta ställning till. Men det här är någonting som väldigt mycket oroar Aseans länder. Man inser att man har ett problem här, och man diskuterar olika möjligheter att hantera situationen. Ett alternativ är att man helt enkelt hoppar över det ordförandeskapet för att undvika problematiken. Om det blir så att Burma blir ordförande och ingen förbättring har skett kommer vi att få ta ställning till hur vi ska agera. Och vi kommer att ta ställning. Jag vill inte i dag säga hur. Ännu finns det möjligheter för grannländerna att påverka situationen så att vi över huvud taget slipper ta ställning till det. Men skulle situationen vara den att vi har Burma/Myanmar som ordförande måste vi ta ställning till hur vi ska agera.