Lönebidraget

Fru talman! Anneli Särnblad har frågat mig om jag med takhöjningen i lönebidraget avsåg att fler arbetshandikappade personer skulle få möjligheter till rehabilitering och vad jag avser att göra åt den situation som nu har uppkommit. Inledningsvis vill jag framhålla att det var den förra regeringen som föreslog en höjning av det så kallade lönebidragstaket. Vi välkomnade det förslaget eftersom det har legat still i väldigt många år. Den förra regeringen hade också föreslagit ytterligare medel till finansieringen av lönebidrag för 2006 och 2007 och även det samtyckte vi till. Lönebidrag är ett viktigt instrument för att människor med svåra funktionshinder ska få jobb, och genom vidtagna åtgärder hoppas vi att fler arbetsgivare stimuleras att anställa dem. Jag är litet osäker på vad Anneli Särnblad menar med "att höjningen riskerar att inte bli en höjning". Lönebidragets storlek fastställs utifrån lönen men med 16 700 kronor som högsta bidragsgrundande lönenivå. I de fall lönen är lägre än 16 700 kronor är det den lönen som ligger till grund för bidragsnivån. Hänsyn ska tas till arbetstagarens arbetsförmåga och de arbetsuppgifter som ska utföras. Bidraget får lämnas i högst fyra år, och under den tiden ska bidraget trappas ned till noll. Om det finns särskilda skäl så kan en förlängning ske. En sådan förlängning får bara ske om det är motiverat med hänsyn till arbetstagarens arbetsförmåga. Den ska också omprövas regelbundet. Målet för en anställning med lönebidrag är dessutom alltid att den ska övergå i en anställning utan subvention. Lönebidraget är alltså inte en subvention till ekonomiskt svaga företag. För arbetstagare som anställs i en allmännyttig organisation gäller ett särskilt regelverk utöver ovanstående. Om personen som anställs har ett funktionshinder som medför att det motiverar ett bidrag som överstiger 80 procent av det bidragsgrundande beloppet så får också ett anordnarbidrag på 70 kronor per dag lämnas. Även i dessa fall ska omprövning ske regelbundet och om arbetsförmågan har förbättrats så att det är motiverat att sänka bidragsnivån under 80 procent får inte heller anordnarbidrag lämnas. Företrädare för allmännyttiga organisationer har hävdat att de tar emot personer med mycket begränsad arbetsförmåga och att det därför är motiverat med denna särställning i form av anordnarbidrag. Om den individuella arbetsförmågan förbättras så finns inte detta motiv längre. Jag vill poängtera vikten av att underlätta för funktionshindrade att få en plats på arbetsmarknaden. Vi är ännu bara i början av vår regeringsperiod men min avsikt är att vi på olika sätt ska se över nuvarande insatser för att se om det finns förbättringar att göra eller om det finns andra vägar att gå för att underlätta för att fler personer med funktionshinder ska få en plats på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag är glad att jag ställde den här frågan till ministern i en interpellation, så att jag kan få berätta om vissa händelser i vårt land som han kan ha i åtanke i sitt fortsätta arbete. Jag vill också glädjas åt ministerns svar, där han poängterar vikten av att funktionshindrade ska ha en plats på arbetsmarknaden. Där är vi helt överens. Men jag får inte denna vilja att gå ihop med det som nu händer på arbetsmarknaden när det gäller framtiden och de tankar som den moderatledda regeringen har. Höjningen av lönebidraget var ett bra förslag. Det hade legat stilla för länge. Höjningen var ett mycket efterlängtat och positivt beslut för de arbetshandikappade, som genom lönebidragen får en chans till rehabilitering och, framför allt, en ingång i arbetslivet. De signaler som jag nu får från olika regioner är att de nya anställningarna inte längre är aktuella, vilket känns lite oroväckande. Det har inte blivit någon höjning eller fler anställningar. Jag vet att ministern inte kan gå in på enskilda fall, men jag vill ändå berätta om ett som ministern kan ha med sig i sitt fortsatta arbete för att förbättra för de arbetshandikappade. Detta handlar om hur det kan fungera här i Sverige och om den oro som det har pratats om hela kvällen här. En kvinna beskriver för mig sin plats i samhället i dag som slängd på soptippen, helt värdelös och ingen bryr sig. I alla år har hon kämpat, haft jobb och varit egen företagare. Sedan hände det som - som hon beskriver det själv - inte får hända en flerbarnsmor. Hon fick förslitningsskador. I alla år hade hon kämpat. Efter en lång process började hon arbetsträna. Hon blev även lovad att hon nu skulle få lönebidrag. I november fick hon besked om att hon skulle få aktivitetsstöd i stället för rehabiliteringsersättning och att det för närvarande inte fanns några pengar till lönebidrag, men efter nyår skulle det komma nya. I december kom så hennes första chock som gällde aktivitetsstödet på 3 400 kronor. Ingen hade talat om detta för henne, och där stod hon och skulle köpa julmat och julklappar och med en bunt inkassokrav. Sänkta skatter var det enda hon hörde talas om hela tiden i tv och radio. Regeringen har bestämt, ni får gå till det sociala, fick hon höra. Nästa chock kom i januari, när hon fick höra att det inte skulle bli något lönebidrag. Det skulle inte bli några nya lönebidragsanställningar, och gamla anställningar får kraftigt sänkta bidrag. Hon beskriver det: Man har nu lyckats slå undan benen för mig. Jag orkar inte mer. Jag vill göra rätt för mig och ha ett jobb att gå till varje dag. Jag vill känna mig behövd i samhället. Det är just detta som det handlar om. I sitt svar poängterade ministern tydligt vikten av att man underlättar för dem med arbetshandikapp, och därför hoppas jag att den moderatledda regeringen nu ser på detta och att medel till arbetshandikappade skjuts till. Jag ser fram emot att höra ministerns åtgärdsprogram och vad han är beredd att göra när jag nu har berättat om det här fallet. En sak är säker: När den här kvinnan hör ministern och hans kolleger tala om sänkta om skatter är det inget som berör henne. Hon vill ha stöd och hjälp. Det är i dag 60 000 människor i Sverige som har lönebidrag. Oron ute i landet är stor. Jag vill gärna höra ministerns besked. Jag har berättat om ett fall, och det finns många fler. Vad tänker ministern och den moderatledda regeringen nu göra?

Fru talman! Lönebidraget är ett mycket bra sätt att hjälpa människor ut på arbetsmarknaden. Den ideella sektorn har, tycker jag, tagit ett mycket stort ansvar i det sammanhanget. Det är väl många från den ideella sektorn som uppvaktat många av oss - från alla partier - om just takhöjningen när det gäller lönebidraget. Det gjorde man naturligtvis i hopp om att dels kunna ge de anställda en lite bättre lön, dels själva få lite mer hjälp med finansieringen av de här anställda personerna. De förhoppningarna har tyvärr i många sammanhang grusats. När de här lönebidragen ska omförhandlas hos Arbetsmarknadsverket hävdar de, faktiskt med viss rätt, att det är ganska rimligt att arbetsförmågan hos den som haft lönebidrag ett antal år har ökat, det vill säga att vederbörande kan sitt jobb lite bättre. Enligt regelverket ska man då, naturligtvis, ha en liten, en mindre, ersättning. Det problem som då uppstår är att den här sektorn saknar denna betalningsförmåga. Många gånger har de lönebidragsanställda personerna något slags känslomässig koppling till den förening eller organisation som de jobbar åt. Och många gånger kan de gå med på för låga eller kanske inga löneökningar alls för att få ha kvar jobbet och för att den ideella organisationen ska ha råd att betala ut de här lönerna. Detta är ett problem. Som jag tidigare sagt följer Arbetsmarknadsverket på ett riktigt sätt det regelverk som man ska följa. Men samtidigt finns det en annan verklighet. I det här fallet kan man säga att regelverket för sättet att hantera lönebidragen inte riktigt stämmer överens med verkligheten i den ideella sektorn. Vi är många som i många år har kämpat med frågan. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern funderade på ett alternativ, nämligen att ha en speciell reglering för dessa ungefär 11 000 personer som jobbar i den ideella sektorn så att de föreningar och organisationer som har de här personerna anställda ska kunna fortsätta med det. Föreningen i sig gör en samhällsinsats. Men man gör också en samhällsinsats genom att låta de här personerna få ett meningsfullt arbete. Jag är väl medveten om att det jag här sagt inte stämmer överens med regelverket. Men det vore ändå intressant att höra arbetsmarknadsministerns synpunkter på om det vore möjligt att ha ett annorlunda regelverk för de ideella organisationerna, för i någon mening är det en vinna-vinna-situation. Den arbetshandikappade får en meningsfull sysselsättning, och den ideella organisationen kan utveckla och förbättra sin verksamhet.

Fru talman! Lars Lilja sammanfattar hela problematiken väldigt väl och väldigt tydligt. Det är precis så som han säger. Jag är den förste att hålla med om att den ideella sektorn på det här sättet har, som Lars Lilja säger, tagit ett stort ansvar. Det har varit viktiga uppgifter. Jag håller också med Anneli Särnblad om att anställningsformen med lönebidrag är en väldigt viktig del för många med handikapp när det gäller att ha en möjlighet att vara med på arbetsmarknaden eller att komma in där igen. Därför höjde vi också här i kammaren lönebidraget i, skulle jag vilja säga, bred enighet. Det är precis som Lars Lilja säger, nämligen att vi inte har ändrat i själva regelverket, utan det är Arbetsmarknadsverket som gör den individuella bedömningen av arbetsförmågan. Och precis som Lars Lilja säger är det om man haft lönebidrag ett tag inte orimligt att tro att man vid en individuell prövning visar sig ha fått mer arbetsförmåga just av det skälet att man har varit med och jobbat under kanske något år eller så. Jag förstår vad Lars Lilja far efter och kan ha sympatier för det. Men samtidigt är det lite problematiskt därför att tanken med lönebidraget inte är att det ska vara ett stöd till den ideella sektorn, utan det ska vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att hjälpa de personer att komma in som står längst ifrån. Å andra sidan kan man inte slita sig från en sympati för den ståndpunkt som Lars Lilja ger uttryck för - att det här ändå har varit ett ganska bra sätt för personer med handikapp och liknande att kunna ta sig in. Det finns ett skäl till att man har två öron och en mun, och det är att man ska lyssna mer än man pratar. Utan att binda mig vid någonting tycker jag att det här är ett viktigt område att fortsätta att nogsamt studera. Jag tror att det är oerhört viktigt. När jag som i de tidigare interpellationsdebatterna pratar om insatser för dem som står längst ifrån och säger att det är där vi ska försöka lägga krutet, särskilt under en högkonjunktur, menar jag att det här är ett sådant område som vi ska titta mer på. Sedan kan jag möjligen glädja dig, Anneli Särnblad. Jobbavdraget gynnar också den som är anställd med lönebidrag. Jobbavdraget innebär att många sköna hundralappar kommer i lönekuvertet också när det gäller den kvinna i det enskilda fall som du beskrivit. Det här var väl ungefär slutsatsen.

Fru talman! Först vill jag tacka ministern. Jag tänker på de glädjande siffror som jag hörde om tidigare i dag och som vi ser när det gäller arbete i Sverige. Jag tänkte att jag bara måste säga till ministern att den ekonomi och det vi lämnade över faktiskt var i ett riktigt bra läge - så kan man känna. Vi politiker säger att vi ska vara ute i verkligheten för att se hur det här. Men det är ju så, ministern, att det finns lite olika verkligheter. En verklighet var den jag berättade om - den kvinna som just nu befinner sig i en väldigt tuff situation. Ministern har inte riktigt svarat. Han talar om jobbavdrag. Men när det gäller åtgärder för dem som på grund av arbetshandikapp har svårt att komma in skulle jag vilja att ministern gav ett svar till den kvinna som nu sitter och funderar på hur hennes liv ska bli och som tänker: Jag kommer inte att få någon lönebidragsanställning på grund av att det inte finns pengar till att skapa fler. Sedan har vi jobbavdraget. Ja, vi får väl se hur det blir med det. Men alla vill ha en plats i samhället och göra rätt för sig. Man vill kunna säga: I dag går jag till jobbet. Att komma in i arbetslivet igen och att ha gnistan och känna sig behövd handlar det om. Efter de olika interpellationsdebatterna här i kväll kan man i alla fall känna en viss oro när det gäller försämringarna och annat som händer i samhället i stort. Jag hoppas att ministern ger ett svar till den här kvinnan. Hur ser hennes framtid ut, och vad är lösningen? Är det jobbavdraget som ministern då kommer att nämna? Den här kvinnan hade alltså trott att hon skulle få en lönebidragsanställning, som hon hade blivit lovad. Men det fanns inga pengar. Jag tänkte också på att det i Sverige är så att var femte arbetslös har något slags arbetshinder eller funktionshinder. Jag har pratat med väldigt många som det här har blivit en chock för. Jag förväntar mig att ministern här i dag talar om vilka förslag regeringen har när det gäller att dessa människor ska få en möjlighet på arbetsmarknaden.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern har också rätt. Lönebidraget är till för personer som har ett arbetshandikapp. Det är man medveten om även inom den ideella sektorn. Det är just det som i någon mening är roten till det här problemet. Jag är glad över att ministern ändå vill reflektera lite grann över möjligheten att eventuellt fundera på en lösning för den ideella sektorn som är sådan att de här personerna kan hjälpas till att fortsatt få en meningsfull sysselsättning och som är sådan att den ideella sektorn fortsatt kan dra nytta av de här personernas arbetsförmåga. Jag är glad över det svar jag har fått och hoppas att ministerns funderingar så småningom kan konkretiseras i någon form av förslag om lönebidragen och den ideella sektorn.

Fru talman! Anneli Särnblad pratade om den goda ekonomi som Socialdemokraterna lämnat efter sig. Ja, jag är den förste att ge Socialdemokraterna beröm för saneringen av statsfinanserna på 1990-talet. Det var en väldigt god politisk åtgärd och ett fullföljande av det arbete som påbörjades efter det att den stora bubblan sprack i början av 1990-talet. Men de som läst finansplanerna för slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet konstaterar att den ljuspunkt som Allan Larsson pratade om minsann var långt borta. Vi har haft en fantastisk produktivitetsutveckling under de senaste 10-15 åren - en utveckling i världsklass i de allra flesta branscher. Problemet var att den inte åtföljdes av netto särskilt många nya jobb. Vi beskrevs ofta som jobless growth under ett långt tag. Nu händer det lite saker. Jag kan inte efter ca 130 dagar ta åt mig all ära av det. Det skulle det naturligtvis vara förmätet att göra. Vi har också en hög internationell konjunktur som ligger i botten. Vi vill gärna förstärka den konjunkturen genom att just sänka trösklar på vägen in. För att gå tillbaka till den fråga som Anneli Särnblad ställde om vad jag svarar kvinnan på att det inte finns några pengar. Ja, det är inte problemet. Vi har faktiskt höjt lönebidraget, så det är inte orsaken. Orsaken är det som Lars Lilja beskriver, alltså Arbetsmarknadsverkets bedömning av arbetsförmåga i de enskilda fallen. Då hamnar man i den situation som Lars Lilja så väl beskrev. Att ha en ambitionsnivå som är hög när det gäller att underlätta för personer med handikapp att ta sig in på arbetsmarknaden tycker jag är en väldigt viktig uppgift. Det finns nog mycket att lära här. När man reser runt i landet träffar man på olika typer av försöksverksamheter som har tillkommit inom ramen för arbetsförmedlingen, ofta eller i alla fall inte sällan med ESF-rådspengar. Där har också handikapporganisationerna varit involverade. De är väldigt engagerade, av naturliga skäl, men också väldigt goda lobbyister. Som Lars Lilja sade har de allra flesta av oss träffat handikapporganisationerna många gånger på just detta tema. Det tycker jag är ett engagemang som vi ska bejaka och ta till oss för att se hur vi kan underlätta för personer med handikapp att komma in på arbetsmarknaden på ett bättre sätt. Lönebidraget är ett viktigt sådant redskap. Vi har höjt bidraget - det var bred enighet om det - och vi har inte ändrat i de regler som Lars Lilja refererar till. När det gäller argumentet som du har hört i det enskilda fallet tror jag att det är lite mer invecklat än att det inte finns några pengar, för det gör det.

Fru talman! Tack så mycket, ministern. Jag tänker på kvinnan som sade: Man har slagit undan benen för mig. Jag orkar inte mer. När det handlar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ministern, har ni dragit ned väldigt många sådana. Hela kvällen har vi i den ena interpellationsdebatten efter den andra fått höra vilka försämringar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ni i den moderatledda regeringen gör. Det är rätt att man prövar att ge människor som hamnar i ett arbetshandikapp eller i utanförskap i stort rätt att återkomma i arbete. Men om man inte följer upp det med arbetsmarknadspolitiska insatser, till exempel lönebidrag eller anställningsstöd, riskerar det att bli till mångas nackdel och framför allt till samhällets nackdel. För att en människa ska ha möjlighet att komma tillbaka i arbete är det nödvändigt med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag har under kvällen blivit alltmer oroad över Sveriges framtid av den arbetsmarknadspolitiska debatten och den moderatledda regeringens inställning på området. För att återgå till kvinnan som jag tidigare nämnde, vet jag mycket mer som hon känner och tänker. Hon sade till mig: Man säger att skattesänkningar kommer att göra Sverige till ett rikt land. Men skattesänkningar kommer att göra Sverige till ett mycket, mycket fattigt land.

Fru talman! Om det omvända hade gällt, att skattehöjningar hade lett till att Sverige skulle bli ett väldigt rikt land, skulle vi väl ha ett hundraprocentigt skattetryck. Jag tror att inte ens Anneli Särnblad är särskilt intresserad av det, om jag ska vara helt ärlig. Nu är vi tillbaka i den grundläggande debatten som vi har haft många gånger. Jag ska inte trötta ut kammaren med den, utan vi struntar i den och går tillbaka till det grundläggande som interpellationen handlar om, nämligen vad vi gör för att se till att personer med handikapp har lättare att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Låt mig konstatera att vi har särskilt anställningsstöd, lönebidrag, Samhall och skyddade anställningar. Jag tycker att det är viktiga former för att underlätta sökandet efter delaktighet på arbetsmarknaden för den som verkligen befinner sig långt från arbetsmarknaden, har höga trösklar och besvärligt att ta sig in. Det var som sagt därför vi var med och höjde lönebidraget, och där fanns det, vad jag förstår, ingen oenighet mellan våra respektive partier. Frågan som Lars Lilja pekar på och som är underliggande i Anneli Särnblads interpellation är viktig. Det här är två principer som man kan diskutera länge. Att utnyttja lönebidraget som ett sätt att stödja ideella föreningar är kanske inte riktigt avsikten. Det är som sagt ett individuellt stöd för personer att kunna ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Å andra sidan kan man resonera som Lars Lilja gör - jag tycker att det finns meriter i det - att detta kanske ändå är ett bra sätt att nå en vinna-vinna-situation i det hela. Jag lovar att ha med det som utgångspunkt för fortsatta funderingar. Det är viktigt att se till att personer med handikapp har en möjlighet att vara med.