Livsmedelsstrategin 2.0

Herr talman! Malin Larsson har frågat mig om jag anser att det är viktigt med en hållbar livsmedelsproduktion och att vi måste minska utsläppen från den svenska livsmedelsproduktionen, varför varken styrmedel eller förslag till åtgärder för att minska utsläppen av både växthusgaser och luftföroreningar finns med i livsmedelsstrategin 2.0 samt hur och när jag tänker agera utifrån Klimatpolitiska rådets rekommendationer.

Den nyligen presenterade livsmedelsstrategin 2.0 är en tillväxtstrategi för ökad svensk livsmedelsproduktion. I den beskriver regeringen vad som måste göras för att nå det mål om en ökad livsmedelsproduktion som riksdagen beslutade om 2017. Strategin innebär ett mer fokuserat arbete för att stärka lönsamheten och konkurrenskraften och öka robustheten i livsmedelskedjan. Med det sagt vill jag vara tydlig med att livsmedelsstrategin 2.0 ligger inom ramen för tidigare proposition och riksdagsbeslut.

Att vi nu har vässat och konkretiserat strategin ytterligare genom bland annat nya fokusområden och nya åtgärder innebär inte att regeringen, som Malin Larsson hävdar, släpper frågor om hur miljö- och klimatmålen ska nås. Tvärtom har regeringen höga ambitioner inom samtliga hållbarhetsperspektiv – ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet – i hela kedjan.

Det pågår ett omfattande arbete för att få på plats de nödvändiga förutsättningarna för att det långsiktiga 2045-målet ska kunna nås. För att utsläppsminskningarna ska bli verklighet krävs bland annat att elen finns där den behövs, att tillståndsprocesser kortas, att arbetskraften har den nödvändiga kompetensen och en växande bioekonomi. Jag välkomnar att Klimatpolitiska rådet lyfter fram regeringens aktiva arbete i dessa frågor.

Malin Larsson menar att livsmedelsstrategin 2.0 saknar styrmedel eller förslag till åtgärder för att minska utsläppen av både växthusgaser och luftföroreningar. Livsmedelsstrategin 2.0 är mer än en produkt; det är också en process för att långsiktigt stärka den svenska livsmedelsproduktionen.

I det arbetet har regeringen redan innan livsmedelsstrategin 2.0 beslutades vidtagit flera viktiga åtgärder. Som exempel kan jag nämna att regeringen för bara någon vecka sedan lämnade en begäran till EU-kommissionen om att, av klimatskäl, återinföra den vallersättning som den förra regeringen avskaffade. Detta är bara ett exempel på den typ av åtgärder som Malin Larsson efterfrågar.

Diskussionerna tenderar att kretsa kring valet mellan ökad produktion och hållbar produktion. Det handlar inte om att välja det ena eller det andra, utan en hållbar livsmedelsproduktion är en förutsättning för ökad produktion och ökad lönsamhet samt för att trygga livsmedelsförsörjningen på sikt.

Det geopolitiska läget och de senaste årens kriser har satt fokus på vikten av en robust livsmedelsförsörjning. Regeringens utgångspunkt är att företagare inom jordbruket behöver ha bättre förutsättningar att öka sin produktion genom stärkt konkurrenskraft och lönsamhet.

Konkurrenskraft och lönsamhet är grundläggande för att jordbruket ska kunna investera i klimatomställningen och för att möta de miljö- och klimatutmaningar som finns. Det gäller inte minst anpassningar till ett förändrat klimat.

Herr talman! Den nationella livsmedelsstrategin med sikte mot år 2030 antogs här i kammaren redan 2017. Det övergripande målet var en ökad hållbar produktion av mat. Det var en socialdemokratisk landsbygdsminister som då samlade hela kedjan, men också hela politiken, i arbetet för att sedan kunna sjösätta Sveriges första livsmedelsstrategi, som alla stod bakom.

De senaste årens kriser med både coronapandemin, ökade geopolitiska spänningar och klimatförändringar har visat hur sårbart vårt livsmedelssystem kan vara. En uppdaterad strategi är därför nödvändig för att Sverige ska kunna möta både nuvarande och, framför allt, framtida utmaningar.

Den här regeringen utlovade tidigt en uppdatering, och vi räckte upp handen och sa att vi gärna hjälper till. Men det behövdes inte, ansåg ministern då, eftersom det bara handlade om en uppdatering. Man lovade mycket, men vi fick vänta på resultatet. Den uppdaterade strategin försenades rejält. Men till slut kom den sedan länge utlovade uppdateringen av livsmedelsstrategin. Förhoppningarna var stora, inte minst eftersom regeringen hade tagit så gott om tid på sig för uppdateringen.

Och hur blev det? Jo, den uppdaterade strategin väckte omfattande kritik från flera håll, från branschorganisationer, forskarsamhället och civilsamhällesorganisationer. En del av kritiken rörde strategins avsaknad av konkreta, tydliga och mätbara mål.

Tyvärr blev uppdateringen en besvikelse även på miljö- och klimatområdet. Många anser att den nya livsmedelsstrategin är ett steg tillbaka och att den helt utelämnar hur miljö- och klimatmålen ska nås. Ministern sa i sitt anförande, herr talman, att man har vässat och konkretiserat. Men man fokuserar inte på miljö- och klimatområdet, utan man låter bli att komplettera och utveckla detta.

Både LRF och Klimatpolitiska rådet har på var sitt håll dragit slutsatsen att det med rätt insatser går att minska lantbrukets klimatpåverkan med en fortsatt stark svensk livsmedelsproduktion.

Därför vill jag fråga ministern här i dag: Vad anser ministern krävs för att ställa om lantbruket och minska lantbrukets klimatpåverkan? Och varför har regeringen valt att inte inkludera tydliga och mätbara mål i livsmedelsstrategin 2.0?

Herr talman! År 2017 antogs livsmedelsstrategin. Det kanske är viktigt att påpeka att livsmedelsstrategin 2.0 inte ersätter strategin från 2017. Den sätter fokus på delar som har blivit mer aktuella på grund av omvärldshändelser sedan 2017. Förhoppningen är att strategin kombinerat med de åtgärder i övrigt som regeringen har aviserat eller redan genomfört också ska innebära större skillnad på gårdsnivå.

När livsmedelsstrategin presenterades av dåvarande landsbygdsministern togs den emot med klang och jubel. Äntligen hade vi satt ned foten och ville öka livsmedelsproduktionen i Sverige! Efter det har det bara gått åt andra hållet. Det är det som har varit problemet med den förra strategin, och det ska vi nu försöka ändra på.

Då behöver man också andra åtgärder än sådana som är strategier på ett papper. Det är därför vi jobbar hårt med regelförändringar. Det är därför vi, till skillnad från tidigare regeringar, använder det utrymme vi kan få genom den gemensamma jordbrukspolitiken och skickar det tillbaka till bönderna, vilket är tanken med den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi skickar inte in det i statskassan, som den socialdemokratiskt ledda regeringen gjorde.

Detta gör skillnad med nästan tre kvarts miljard kronor i det svenska jordbruket. Bönderna får ägna sig åt sina djur, sina åkrar, sina traktorer och det de vill i stället för en oftast ständigt ökande administration. Detta är centralt. Att vi återför vallstödet är också centralt.

Malin Larsson nämner målen. Det fanns inga tydliga mål i den förra livsmedelsstrategin. Det stod bara att vi skulle öka livsmedelsproduktionen. Regeringen har nu meddelat att vi vill ändra på detta. Det beskrivs på tre sidor i strategin vilka målen skulle kunna vara. Men i enlighet med hur det funkar i statsapparaten vill regeringen säkerställa detta med de expertmyndigheter som vi har. Vi har bett dem ge oss förslag och vidimera att målen är rätt. Det arbetet är redan initierat.

Jag nämnde att livsmedelsstrategin är att se som mer än en produkt. Regeringen har som sagt redan innan man beslutade om strategin vidtagit en lång rad åtgärder. Produktionen påverkas av en mängd politiska beslut, och allt kan inte nämnas i en strategisk produkt som ska hålla över tid.

Jag vill dock konstatera att eftersom livsmedelsstrategin 2.0 inte ersätter den förra strategin betyder det att de skrivningar om miljö och klimat som finns i strategin från 2017 ligger fast. Det behöver inte Malin Larsson oroa sig för.

Herr talman! Tack till ministern för svaren så långt!

Jag vill fortsätta att lyfta avsaknaden av ambitioner från både ministern och hela regeringen på klimat- och miljöområdet. Samtidigt pratar vi alltmer om vikten av beredskap och att öka vår försörjningsförmåga. Det här hänger ihop, och vi instämmer nog alla i att vi måste öka både försörjningsförmågan och beredskapen.

Det hänger nära samman med att vi också minskar våra utsläpp och att vi hjälps åt med att ställa om lantbruket för att minska vårt beroende av andra länder, framför allt skurkstater som Ryssland. Vi har fantastiska möjligheter inom landets gränser att tillverka förnybart bränsle och viktiga insatsvaror som konstgödsel. Dessutom har vi en stor elproduktion och möjlighet att bygga ut den i närtid via både vind och sol.

Vid samma tid, herr talman, som regeringen lade fram den nya uppdaterade livsmedelsstrategin 2.0 presenterade Klimatpolitiska rådet sin årliga rapport med en fördjupning om jordbrukets klimatpåverkan samt rekommendationer. Rapporten visar att det är fullt möjligt att minska jordbrukets utsläpp av växthusgaser samtidigt som livsmedelsproduktionen ökar och självförsörjningsgraden stärks.

I rapporten presenterar Klimatpolitiska rådet 13 rekommendationer till regeringen på jordbruksområdet. Dessa sammanfattas i tre punkter.

För det första: Ta fram en gemensam målbild och strategi för jordbrukets klimatomställning. För det andra: Utveckla nationella och europeiska styrmedel för kostnadseffektiva klimatåtgärder. För det tredje: Stärk kunskapsuppbyggnaden genom förbättrade mätmetoder, ökad analyskapacitet och rådgivning till lantbrukare.

Den nya, uppdaterade livsmedelsstrategin 2.0 hann inte ens kallna på sin väg från tryckeriet innan uppmaningen att utveckla den nya strategin kom – detta för att målen om en ökad livsmedelsproduktion ska kunna förenas med klimatmålen.

Klimatpolitiska rådet skickade också ett brev till landsbygdsministern med en uppmaning att utveckla livsmedelsstrategin 2.0 i enlighet med Sveriges klimatmål.

Regeringens uppdaterade livsmedelsstrategi prioriterar som vi har hört ökad produktion, robusthet i livsmedelsförsörjningen och exportfrämjande insatser. Detta är också viktigt, men det både vi och rådet konstaterar är att strategin saknar en tydlig inriktning för hur en ökad livsmedelsproduktion ska förenas med målet om nettonollutsläpp till 2045.

De lantbrukare och andra aktörer i livsmedelskedjan jag besöker vill ställa om. De är innovativa, och de vill bidra. Men tyvärr tycks regeringen inte vara lika innovativ och vilja bidra lika mycket.

Vad har landsbygdsministern svarat på brevet från Klimatpolitiska rådet, och hur tänker landsbygdsministern ta sig an de 13 rekommendationerna?

Herr talman! Den svenska livsmedelsproduktionen är ett föredöme i väldigt många avseenden, till exempel vad gäller god djurvälfärd, låg antibiotikaanvändning och låg miljö- och klimatpåverkan.

Om vi inte själva producerar maten är vi hänvisade till att importera mat och därmed exportera miljö- och klimatpåverkan. Jag ser ingen som helst nytta i att välja att inte producera här och i stället importera när vi vet att det i många fall leder till ett utsläppsläckage. Eftersom vi gör det bättre än andra ser jag över huvud taget ingen rimlighet i att importera exempelvis lammkött från andra sidan jorden. Sverige har ju fantastiska förutsättningar för sådan produktion.

Detta är också en viktig del i viljan att öka produktionen. För mig och regeringen är en ökad svensk livsmedelsproduktion inte bara en fråga om mat av hög kvalitet, sysselsättning och ökad livsmedelsexport. Det är också ett sätt för Sverige att ta sitt miljö- och klimatansvar.

Vi fick tidigare i vår Klimatpolitiska rådets rapport med ett antal rekommendationer, och nu analyserar vi dem. Regeringen kommer att fortsätta att utveckla både miljö- och klimatpolitiken och jordbrukspolitiken både på EU-nivå och i Sverige. Regeringen är fast besluten att Sverige ska uppfylla sitt åtagande kopplat till minskningar av klimatutsläpp. Därför föreslog regeringen i den senaste budgetpropositionen en ny och högre reduktionsplikt. Regeringen satsar även på en förstärkning och en förlängning av Klimatklivet och på ett nytt stöd till produktion av biogas i jordbruket. Även vissa insatser inom det nationella stödet Kväveklivet, som regeringen inför 2025, kan utöver miljönyttan ha en positiv klimateffekt.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för debatten.

Vi har under flera år sett hur jordbruket påverkas av klimatförändringarna. Det är torka, skyfall med mera. Sverige är också ett av de länder som har högst klimatavtryck från det vi äter eftersom vi importerar mycket mat. Maten vi äter står för en fjärdedel av hushållens växthusgasutsläpp. Det är lika mycket som transporterna.

Vi måste öka vår svenska livsmedelsproduktion och samtidigt minska utsläppen från den samma, vilket är fullt möjligt. Men förslag och konkreta åtgärder för detta lyser med sin frånvaro i den uppdaterade livsmedelsstrategin 2.0.

Ministern räknade upp en del självklarheter, som vi alla kan skriva under på, och det är bra att regeringen har tagit sitt förnuft till fånga och höjer reduktionsplikten. Detta har vi tidigare debatterat i kammaren.

Men Sverige har nu en SD-regering som styr landet med en politik som ökar utsläppen i stället för att fokusera på att minska beroendet av Ryssland och andra skurkstater och få igång en ökad hållbar produktion av viktiga insatsvaror.

I en interpellationsdebatt för två år sedan sa landsbygdsministern att regeringen har höga ambitioner när det gäller samtliga hållbarhetsperspektiv och att ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet krävs för att nå en konkurrenskraftig livsmedelskedja. Men, herr talman, tyvärr tycks landsbygdsministerns och den SD-ledda regeringens höga ambitioner på miljö- och klimatområdet i stället ha reducerats.

Herr talman! Efter åtta år av miljöpartistisk eller vänsterpartistisk regering – för att använda samma sätt att beskriva tingens ordning som ledamoten – kan vi konstatera att den svenska livsmedelsproduktionen definitivt inte har ökat. Frågan är hur mycket mer klimatsutsläpp det har lett till att miljöpartister och vänsterpartister, ivrigt påhejade av en hel del socialdemokrater på både EU-nivå och nationell nivå, tillåtits att bara minska och minska livsmedelsproduktionen. Man har varken stöttat bönderna eller förändrat regelverket så att de kan ägna sig åt det de allra helst vill, nämligen leverera mat till oss som inte producerar mat. Det skulle vara intressant att räkna på.

Den vidareutvecklade livsmedelsstrategin är ett startskott för ett mer fokuserat och ambitiöst arbete med att stärka livsmedelskedjans konkurrenskraft, förbättra lönsamheten och öka produktionen av svensk mat. Ett av strategins fokusområden är att öka robustheten i livsmedelskedjan. Strategin ska bidra till en ökad uthållighet hos företagen så att livsmedelsförsörjningen kan tryggas även vid påfrestningar. Grunden för en robust livsmedelskedja och en hållbar livsmedelsproduktion är lönsamma företag. Här kan det finnas en ideologisk skillnad mellan en borgerlig och en socialistisk regering, men det är lönsamma företag som kan investera och göra mer.

Jag avslutar med att konstatera: Det vi inte kan producera i fredstid kommer vi aldrig att kunna producera i tider av kris eller ytterst krig, och vi kommer inte heller att kunna möta de miljö- och klimatutmaningar som ledamoten lyfte fram.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.