Långtidsarbetslösheten

Fru talman! Michael Anefur har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att få bukt med den kraftigt växande långtidsarbetslösheten, om jag har några idéer utöver att fortsätta att göra de saker som han menar hittills inte visat sig fungera och hur jag ställer mig till de förslag för att minska långtidsarbetslösheten som andra partier har presenterat.

Långtidsarbetslösheten är inte bara ett problem för den som drabbas utan är något som angår oss alla. Varje gång någon tar sig ur långtidsarbetslöshet minskar vi risken för socialt utanförskap och ökar samtidigt skatteintäkterna till vår gemensamma välfärd. Med budgetpropositionen för 2021 har regeringen därför vidtagit kraftfulla åtgärder för att den som blir arbetslös ska få möjlighet till utbildning och omställning och vid behov få stöd att hitta ett nytt arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken uppgår till över 9 miljarder kronor 2021. Över 2 miljarder kronor satsas för att öka antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning, upphandlade matchningstjänster, extratjänster och introduktionsjobb. I regeringens vårändringsbudget för 2021 föreslås ytterligare 448 miljoner kronor för att fler arbetslösa ska få en insats. För att fler arbetssökande med funktionsnedsättning ska komma i arbete eller börja studera föreslår regeringen ökade resurser för arbetsförberedande insatser.

Regeringen har beslutat att den tillfälliga möjligheten att förlänga den maximala stödtiden för extratjänster, introduktionsjobb och nystartsjobb som regeringen införde under 2020 även ska gälla under 2021. Subventionerade anställningar är effektiva insatser för att få personer med svagare förankring på arbetsmarknaden i arbete.

I april 2021 införde Arbetsförmedlingen på regeringens uppdrag ett intensivår inom etableringsprogrammet. Fokus i intensivåret ligger på språk, arbetsplatsnära insatser och kortare utbildning. Syftet är att deltagarna ska komma i arbete inom ett år. Så kan längre arbetslöshetstider motverkas.

Många långtidsarbetslösa saknar den kompetens som behövs för att etablera sig på arbetsmarknaden. Regeringen har vidtagit åtgärder för att fler arbetslösa med utbildningsbehov ska studera. I november 2020 vidgade regeringen möjligheten för arbetslösa att studera med bibehållet aktivitetsstöd. Regeringen har även beslutat att studiestartsstöd under 2021 ska kunna lämnas till den som är anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen, oavsett hur länge personen har varit arbetslös. I juni 2021 utökas också möjligheten att deltidsstudera parallellt med deltagande i jobb- och utvecklingsgarantin.

Regeringen arbetar även för att etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa ska införas i enlighet med parternas förslag. Etableringsjobb innebär en helt ny modell att subventionera och stimulera anställningar för nyanlända och långtidsarbetslösa. Insatsen kommer att bidra till att fler nyanlända och långtidsarbetslösa kan komma i arbete när ekonomin öppnar upp igen.

Regeringen kommer fortsatt att noga följa utvecklingen på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag vill sedvanligt börja med att tacka ministern för svaret. Det finns få frågor som är så avgörande både på individuell nivå och på samhällsnivå som att man får ett arbete och kan försörja sig själv. Ju fler som arbetar, desto större personlig frihet och, vilket inte är oväsentligt, desto mer intäkter till staten, kommunerna och regionerna - alltså mer resurser till den gemensamma välfärden. Detta bör rimligen leda till att inga resurser eller insatser lämnas ogjorda för att förhindra arbetslöshet, inte minst långtidsarbetslöshet.

Detta var grunden till min interpellation. Utifrån frågans allvar hade jag kanske väntat mig ett mer fylligt och framåtsyftande svar från minister. Det här känns lite grann som ett mallsvar, och det är möjligt att ministern har fått den här frågan många gånger förut. Men jag konstaterar att det bara är lite, om ens något, som är nytt i svaret. Det finns inga förslag på hur långtidsarbetslösheten ska kunna knäckas. Svaret innehåller en redovisning - gott så - av hur mycket ytterligare pengar regeringen satsar.

Men allvarligt talat är det kanske inte i första hand mer pengar som behövs. Problemet är att nuvarande åtgärder inte har lyckats tillräckligt väl för att bryta ökningen av långtidsarbetslösheten, som nu närmar sig 200 000 personer. 200 000 personer är långtidsarbetslösa i Sverige. Det vore inte seriöst av mig att säga att nuvarande insatser inte gör någon nytta alls; det är klart att de gör. Men problemet är att de inte räcker. Långtidsarbetslösheten ökar ju och biter sig fast.

Fru talman! Det handlar inte endast om coronaeffekter, utan det här är tyvärr en trend som vi har kunnat se under många år. Minister Nordmark räknar upp matchningstjänster, extratjänster, introduktionsjobb etcetera. Så konstaterar man återigen att regeringen minsann tillför mer pengar, senast i vårbudgeten 448 miljoner för att fler arbetslösa ska få insatser.

Men detta spelar mindre roll om insatserna inte leder till att fler kommer i arbete. Jag tolkar det som att ministern och därmed regeringen har brist på nya tankar om hur långtidsarbetslösheten ska kunna knäckas. Det är oroande, främst för dem som står utan arbete. Att bara fortsätta som man har gjort hittills och som inte har fungerat fullt ut kommer rimligen inte att fungera bättre oavsett hur mycket resurser man satsar.

Jag ställde också frågan till ministern om hon funderar på att möjligen titta på oppositionens olika förslag och modeller. På det får jag inget svar alls, vilket kanske inte är så märkligt eftersom regeringar av olika färger inte så gärna tar till sig av andras förslag. Men just i frågan om långtidsarbetslöshet borde alla vi politiker samla oss för att nå allra bästa resultat.

Till slut vill jag ställa en fråga till ministern om hur hon ser på arbetslösheten framöver och om regeringen kan tänka sig att öka stödet till arbetsintegrerade sociala företag.

Fru talman! Inför nästa debatt kan jag ändå inte låta bli att gå in även i den här debatten.

Jag reagerar nämligen på svaret. Så här säger ministern: "Varje gång någon tar sig ur långtidsarbetslöshet minskar vi risken för socialt utanförskap och ökar samtidigt skatteintäkterna till vår gemensamma välfärd."

Precis så är det. Men man kan också vända på det: Varje gång någon hamnar i långtidsarbetslöshet ökar vi risken för socialt utanförskap och minskar samtidigt skatteintäkterna till vår gemensamma välfärd.

Det är den andra sidan av myntet, och det är precis där vi har hamnat. Vi har hamnat så illa som interpellanten Michael Anefur tog upp: Enligt Arbetsförmedlingen var det 182 000 personer som var långtidsarbetslösa i maj. Det är alltså enligt Arbetsförmedlingen själv en rekordhög långtidsarbetslöshet i Sverige.

Precis som Michael Anefur nämnde berättar ministern om allt som regeringen gör för att minska arbetslösheten. Jag ska inte lasta den nuvarande arbetsmarknadsministern för allting, för hon har inte varit med under hela perioden, men varför ska vi tro att regeringen har lösningen på de här problemen med tanke på att allting som regeringen har gjort hittills uppenbarligen har gått åt fel håll? Det har ju lett till ökad arbetslöshet.

När regeringen tillträdde 2014 låg Sverige på 11:e plats i EU. I dag ligger vi på 24:e plats i EU när det gäller arbetslöshet. Trots Stefan Löfvens löfte om att vi skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet är det nu bara tre länder i EU som har högre arbetslöshet än Sverige. Samtidigt har vi den högsta långtidsarbetslösheten i modern tid.

Därför undrar jag: Varför ska vi lita på att Socialdemokraterna och regeringen har lösningen på detta när det har gått så totalt fel hittills?

Fru talman! Jag kommer att ha möjlighet att fortsätta att debattera just arbetslöshetsfrågan med Jan Ericson i nästa interpellationsdebatt. Men jag kan konstatera att vi samtidigt har den högsta sysselsättningsgraden i Europa. Vi är många som jobbar, och vi har också många som söker arbete i Sverige. Vi har alltså ett högt arbetskraftsdeltagande, och då får man också en hög arbetslöshet.

Det är också väldigt vanskligt i tider av pandemi och kris att göra jämförelser här och nu. Men självklart måste vi göra allt som står i vår makt för att bryta arbetslösheten och framför allt se till att långtidsarbetslösheten inte biter sig fast.

Jag välkomnar Michael Anefurs viktiga interpellation här i dag. Vi kan väl konstatera att vårt land har prövats väldigt hårt under coronakrisen. Arbetslösheten steg väldigt snabbt. Samtidigt ser vi nu att vi har ett nytt läge.

När vi tittar på statistiken ser vi att det nu i över två månaders tid är fler som går från arbetslöshet till arbete än vad det är som kommer in som inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Vi har sett en återhämtning i svensk ekonomi och att arbetsmarknaden har visat en väldigt stor motståndskraft.

Utvecklingen är alltså bättre än prognosen från december, och det är klart att den politik som vi har fört har bidragit till detta läge. Korttidsarbete som omfattar 600 000 svenskar och kraftfulla stödåtgärder till företag för att rädda jobb och företag har spelat mycket stor roll.

Samtidigt som vi ser ljuspunkterna är det förstås viktigt att komma ihåg att det finns många branscher som fortfarande har det tufft, och det råder en stor utmaning med en växande långtidsarbetslöshet. Jag bejakar alltid, fru talman, goda idéer för hur man kan arbeta för att bryta långtidsarbetslösheten. Framför allt tror jag mycket på den lokala kraften, vikten av samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och arbetsintegrerande sociala företag, som Michael Anefur lyfter fram. Vidare är det viktigt att vi ser till att människor verkligen får rätt förutsättningar att stärka sin ställning för att komma närmare ett arbete.

Fru talman! Jag har tittat på dem som finns inom jobb- och utvecklingsgarantin, långtidsarbetslösa, i vårt land. Vi kan konstatera att många av dem saknar gymnasieutbildning, det vill säga den grundläggande kunskapen och kompetensen för ett arbetsliv som ställer rätt höga krav på människors kunskaper. Det är därför det är så viktigt att vi satsar så stort som vi gör i dag på just utbildning, det vill säga möjlighet att samtidigt som man uppbär aktivitetsstöd läsa upp sin gymnasiekompetens och att studera på deltid - som gäller från denna månad för dem som befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin - med hjälp av förändringar i studiestartsstödet.

Precis som Michael Anefur säger är det viktigt att människor får stöd. Det räcker inte med bara pengar, utan det är också centralt att det finns en myndighet i form av Arbetsförmedlingen som levererar bra och att det finns ett stort och starkt engagemang på den lokala nivån. Det är något som jag tror mycket på.

Därför är en del av det arbete som regeringen nu gör, som handlar om att skapa bättre strukturella förutsättningar genom att reformera Arbetsförmedlingen en viktig del. Det handlar både om att arbetsgivare ska få tag på rätt kompetens lättare och snabbare och att människor ska få rätt förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden. Det är mycket som görs. Etableringsjobben är också en reform som kommer att spela en stor roll för de långtidsarbetslösa.

Fru talman! Jag tror i min enfald att alla politiker vill lösa frågan - även regeringen.

Låt oss titta på Arbetsförmedlingens anslagssparande, på vanlig svenska det Arbetsförmedlingen lämnar tillbaka efter budgetåret. Det är stora summor. För 2020 lämnade Arbetsförmedlingen tillbaka nästan 3 ½ miljard som gällde arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag är inte säker på att det är hundraprocentigt bra att i det läget tillföra ännu mer pengar. Man kan säga att det rör sig om det året. Men om vi sedan tittar tillbaka till 2015 visar det sig att man har lämnat tillbaka pengar varje år, åtminstone ett par år i närheten eller över 2 miljarder per år. Jag hade som gammal kommunpolitiker blivit oerhört upprörd om min barn och utbildningsförvaltning hade lämnat tillbaka 100 miljoner och sagt att de var jätteduktiga och fick pengar över. De hade inte alls varit duktiga eftersom de inte hade fullgjort uppdraget. Jag tror att det är samma sak med Arbetsförmedlingen, och jag antar att ministern kan bli lika upprörd.

För många av våra nyanlända utrikes födda är språket helt avgörande. Det hjälper inte längre med att erbjuda möjligheter, utan jag tror att man måste ställa krav: Du måste lära dig språket. Du måste lära dig svenska. Annars kommer du alltid att vara utanför. Att vara utanför göder dåligt självförtroende och dålig social status och ökar risken att hamna i alldeles fel situationer i livet.

Vi kan tyvärr se att flera sociala företag går i konkurs. Jag inser att det till stor del beror på coronan. Vad som är tråkigt är att dessa företag inte har fått ett större specialriktat stöd. Dessa företag ger riktiga jobb till människor som annars skulle stå otroligt långt ifrån arbetsmarknaden. Där har regeringen misslyckats. Om de sociala företagen hade hållits lite mer under armarna så att de också hade kunnat övervintra hade det varit en betydligt bättre situation när coronan avtar.

Mycket av det ministern sa i sitt anförande handlar inte i första hand om de långtidsarbetslösa utan om de arbetslösa. Jag delar uppfattningen att när handeln och restaurangerna kommer igång, när vi släpper på restriktionerna, blir det självklart en mängd nya jobb - och det är tacknämligt. Jag är inte dugg avundsjuk, så att säga. Det är jättebra. Men jag är rädd för att vi måste hitta nya sätt för de långtidsarbetslösa.

Förstärk nystartsjobben. Ge jobbstimulanser till den enskilde. Ge mer handledarstöd till företag som gör insatserna. Utöka stödet till sociala företag. Gör större och hårdare satsningar på språkutbildning. Dessa punkter bör regeringen ta till sig och fundera över.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern säger att det är vanskligt att bedöma arbetslöshet under en pandemi. Fast det här handlar inte om pandemin över huvud taget. Jag nämnde att år 2014 låg Sverige på elfte plats i EU i fråga om arbetslöshet. År 2019 hade Sverige halkat ned till plats 22. Trots fem år av stark högkonjunktur var alltså Sverige det land i EU där arbetslösheten hade ökat allra mest i hela EU. Dessutom var Sverige sämst under pandemin 2020 när det gällde utvecklingen av arbetslösheten. Det var sämst av alla länder i hela EU. Då halkade Sverige ned till plats 23, och nu har vi halkat ned till plats 24. Utvecklingen går utför hela tiden, men det stora fallet i Sverige jämfört med omvärlden skedde mellan 2014 och 2019 i en mycket stark högkonjunktur.

Sanningen är den att regeringen har misslyckats i högkonjunktur, i lågkonjunktur och under pandemin. Man har misslyckats hela tiden, varje år, oavsett hur konjunkturen har sett ut. Varför ska vi då lita på regeringen i dag?

Jag misstror inte arbetsmarknadsministerns vilja och önskan att få ned arbetslösheten, men jag misstror regeringens förmåga eftersom det inte finns något nytt. Man provar samma sak som man har gjort förut, som inte har lyckats, och så tror man att man ska lösa problemen genom att stoppa in mer pengar. Jag tror inte att det är vägen framåt.

Jag vill höra något nytt från arbetsmarknadsministern, ett nytt sätt att tänka, nya idéer. Om inte arbetsmarknadsministern har något sådant i sin egen verktygslåda, läs Moderaternas motion och vad vi föreslår. Vi har en massa förslag, och vi visade 2006 att de fungerar. Vi har sedan byggt ut vår politik ytterligare. Lyssna och ta till er! Då kanske vi kan göra något bra tillsammans.

Fru talman! När det gäller arbetslöshetssiffrorna vill jag dela med mig hur det såg ut förra våren när vi var mitt i pandemin. Det var intressant att se vad som hände i olika länder.

Det visade sig att i vissa länder minskade arbetslösheten kraftigt. När vi borrade i detta visade det sig att det i vissa länder inte gick att anmäla sig som arbetssökande. Man lämnade helt enkelt arbetskraften, och man sökte inte efter arbete.

I Sverige har vi ett system där människor står till arbetsmarknadens förfogande. Man anmäler sig till Arbetsförmedlingen. Det är också en förutsättning för att uppbära olika ersättningar.

Det är alltså svårt att jämföra i en pandemi. Det var ju inte så att de här länderna fick minskande arbetslöshet eller tillväxt av jobb, utan det var helt enkelt så att man inte kunde anmäla sig.

I Sverige såg vi att nio av tio som blev arbetslösa anmälde sig till Arbetsförmedlingen digitalt, vilket visade att det är väldigt positivt att man har satsat så mycket på it-systemen.

Det är också så att Sverige fortsatt har en högre sysselsättningsgrad nu - till och med under pandemiåret 2020 - än när Stefan Löfven tillträdde som statsminister, så vi har ändå haft en positiv utveckling. Men vi är ju inte alls nöjda, och det är ett jätteallvarligt problem att vi har en växande långtidsarbetslöshet.

Jag vill svara dig, Michael Anefur, att jag delar din uppfattning: Vi ska inte ha tillbaka en spänn från Arbetsförmedlingen. Vi vill ju att de resurser som vi satsar på arbetsmarknadspolitiken ska användas. Om vi sedan får tillbaka resurser därför att vi hade bedömt att arbetslösheten skulle bli högre och att det skulle kosta mer i ersättning är det okej. Men det här gäller insatserna, för det är viktigt att människor får rätt insatser så att de verkligen får stöd. Det handlar om plikt och rätt för oss socialdemokrater.

Sfi från dag ett är förstås också viktigt utifrån de frågor som Michael Anefur ställer. Här vill jag lyfta fram en reform som jag verkligen ser fram emot att utvärdera och lära av och gärna diskutera här i kammaren.

I april i år införde vi något som heter intensivår. Det är en satsning som riktar sig till människor som finns i jobbutvecklingsgarantin och kommer från etableringsprogrammet. Intensivåret är precis vad det heter. Under ett års tid får man en räcka av olika insatser: sfi, alltså språkutbildning, praktik på arbetsplatser och olika utbildningsinsatser. Det är en kedja av insatser som stärker individens ställning.

Utöver det inför vi nu en intensiv praktik som riktar sig till arbetsgivare. De får betalt för att erbjuda denna intensiva praktik, och individen får ett bevis och en viktig rad på sitt cv.

Utöver det uppmuntrar vi till informellt lärlingskap. Till exempel folkhögskolor och fackliga organisationer kan bidra till mentorsprogram och hitta sätt att stödja individen vid sidan av de insatser som bland annat arbetsgivare, Arbetsförmedlingen och kommunerna gör.

Det ska bli väldigt intressant att utvärdera det här och se om vi kan lära oss av det för att bli mer effektiva i arbetsmarknadspolitiken.

Något som också är nytt är som sagt etableringsjobben, som vi just nu jobbar för fullt med att få på plats som en helt ny form av subventionerad anställning för långtidsarbetslösa.

Fru talman! Tack, ministern, för att vi är överens om att man inte ska ha tillbaka pengar från AF! Det är bra.

En sak som jag tror krånglar till det här att inte tillräckligt många får chansen att prova på ett jobb är att för en liten arbetsgivare är det hundra system. Ministern kan dem förhoppningsvis, men jag kan inte reda ut dem och lära mig alla förkortningar och allt vad det heter hit och dit. Jag förstår den lilla arbetsgivaren som säger: "Nej, jag tyar inte. Jag låter bli det. Jag hade väl kunnat, men ." Och tar man sig igenom den djungeln får man kanske inte ens ett handledarstöd, utan det kostar en trots att det är sagt att det inte ska göra det. Där finns mer att göra, helt uppenbart.

Sedan detta med hög sysselsättningsgrad. Det är ju lite av en lek med ord. Det som är väsentligt, det som till slut gäller, är hur många som har arbete och hur många som är arbetslösa. Sedan kan vi kalla det vad vi vill.

Jag är glad över att vi har en hög sysselsättningsgrad. Jag är glad över att många vill söka arbete. Jag kan också konstatera att vi är betydligt fler i Sverige nu än när Stefan Löfven tillträdde. Det kan måhända ha viss bäring på sysselsättningsgraden beroende på om man räknar procent eller om man räknar antal.

Vi ska inte försöka lura oss själva på något sätt. Vi har ett jätteproblem med långtidsarbetslöshet i det här landet, oavsett hög eller låg sysselsättningsgrad. Och jag menar att vi som sitter i Sveriges riksdag, vi som stiftar lagar, och ni som sitter i regeringen måste göra det här tillsammans - inte för vår egen skull, fru talman, utan för dem som står utanför och har lång väg in. Det är det absolut viktigaste.

Fru talman! Tack, Michael Anefur, för en mycket viktig interpellation!

Vi behöver verkligen vidta alla åtgärder vi kan för att bryta långtidsarbetslösheten och se till att den inte biter sig fast. Det är som jag ser det den största utmaningen på svensk arbetsmarknad just nu med tanke på att vi nu ser ljuspunkter - fler går från arbetslöshet till jobb - men också att de som stod långt från arbetsmarknaden redan före pandemin har fått det tuffare. Det är därför vi behöver vidta fler åtgärder som ger effekt.

Att vi har utökat möjligheterna att studera är som sagt viktigt. Vi vet att många av dem som är långtidsarbetslösa saknar gymnasieutbildning, så det är en viktig del. Där är intensivåret, som jag har nämnt, och även etableringsjobben viktiga reformer som regeringen nu går fram med. Vi jobbar även med reformeringen av Arbetsförmedlingen.

Michael Anefur nämnde de arbetsintegrerande sociala företagen. Här vill vi se till att ha en mångfald av aktörer, fru talman, som kan bidra till att människor verkligen får rätt stöd utifrån sina förutsättningar. Jag vill säga att just arbetsintegrerande sociala företag ofta har en unik förmåga att möta människor som står långt från arbetsmarknaden - det kan vara långtidsarbetslösa eller människor som nyss har hamnat i arbetslöshet.

Det här är viktiga frågor nu när vi reformerar myndigheten och ska se till att förbättra och effektivisera både matchningen och arbetsmarknadspolitiken generellt sett i Sverige i dag.

Fru talman! Jag tackar för en viktig interpellation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.