Långa sjukskrivningar

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Johan Forssell har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska antalet långa sjukskrivningar och om jag avser att vidta några åtgärder i syfte att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet.

När jag tillträdde som socialförsäkringsminister hösten 2014 hade sjukfrånvaron stigit kraftigt sedan 2010. En prioriterad uppgift för mig var därför att vidta åtgärder för att hejda den ökande sjukfrånvaron. Hösten 2015 beslutade regeringen om ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Att stärka Försäkringskassans handläggning liksom arbetsgivarnas och hälso- och sjukvårdens insatser var prioriterade åtgärder.

Jag kan nu konstatera att uppgången av sjukfrånvaron har brutits. Ökningen av nya sjukfall har avbrutits, och de pågående sjukfallen avslutas tidigare. Regeringens åtgärdsprogram har bidragit till denna utveckling. Det breda arbete vi gör handlar i grund och botten om att man inte ska behöva bli sjuk av sitt arbete, men om man ändå blir det ska man få både ekonomisk trygghet och stöd åter till hälsa och arbete.

Jag kan också konstatera att antalet pågående sjukfall längre än 2,5 år ökar. Det beror bland annat på att regeringen har avskaffat den bortre tidsgränsen för maximalt antal sjukpenningdagar. Det förklaras också av ett mycket lågt nybeviljande av sjukersättning, vilket innebär att fler istället är fortsatt sjukskrivna. Jag vill dock påminna om att många av dem som tidigare utförsäkrades på grund av den bortre tidsgränsen senare återvände till sjukförsäkringen och blev sjukskrivna på nytt. Om man tar hänsyn till detta faktum framgår att ökningen av de långa sjukfallen inleddes redan under 2013 och inte i samband med att den bortre tidsgränsen togs bort i februari 2016.

Borttagandet av den bortre tidsgränsen har därför bidragit till att tydliggöra ökningen av de långa sjukskrivningarna - jag är inte intresserad av att frisera eller dölja några siffror. En tydligare problembild skapar i sin tur förutsättningar för att vidta nödvändiga åtgärder. En prioriterad fråga för regeringen är att vidta åtgärder för att stärka stödet för individen. Den som är långtidssjukskriven ska inte lämnas ensam utan få ett bra stöd för att kunna komma åter till hälsa och arbete.

Regeringen satsar på rehabiliteringskoordinatorer inom hälso- och sjukvården för att utveckla stödet till patienten. Samordningsförbunden har getts ökade resurser för att vidta samordnade insatser för långtidssjukskrivna. Regeringen har föreslagit att arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering förtydligas för att stärka individens möjligheter att återgå i arbete. Försäkringskassan har en viktig roll i att ge stöd till individen i sjukskrivningsprocessen genom att identifiera rehabiliteringsbehov och se till att berörda aktörer vidtar nödvändiga rehabiliteringsåtgärder. Som framgår i budgetpropositionen för 2018 kommer regeringen att följa Försäkringskassans arbete med att utveckla rutiner för att följa upp att insatser vidtas för dem som är långtidssjukskrivna.

De långtidssjukskrivna har synliggjorts genom regeringens politik, och flera åtgärder har vidtagits för att förbättra stödet för dem. I den mån det kan vidtas ytterligare åtgärder som hjälper dem som varit sjukskrivna mycket länge att komma tillbaka till arbetslivet är jag öppen för en sådan diskussion.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Åhörare! Tack, statsrådet, för svaret! Den här interpellationen berör ett viktigt område som angår många människor i Sverige. Men den berör också fler områden än bara socialförsäkringarna. Det handlar ju också mycket om till exempel sjukvård etcetera.

Sjukfrånvaron har historiskt sett varierat över tid. Jämfört med många andra länder har den pendlat mycket just i Sverige. Det har varit stora förändringar som inte matchas av någon motsvarande förändring i vårt hälsoläge. Detta är viktigt att komma ihåg. På aggregerad nivå mår vi åtminstone bättre än tidigare på många sätt, men ändå har sjukfrånvaron ökat under ett antal år.

Den som minns diskussionen kommer ihåg att detta var en stor valfråga 2006, där sjukfrånvaron användes för att frisera statistik, vilket socialministern nämnde här tidigare.

Sedan vidtog ett stort reformarbete med det som vi i dag kallar för rehabiliteringskedjan och som syftar till att ge insatser direkt efter 90 och 180 dagar. Tyvärr har det inte alltid fungerat som tänkt.

Vi har också under dessa år kunnat se en annan viktig skillnad. Tidigare handlade sjukfrånvaron mycket om att man hade ont i axlar och knän. Det har delvis förändrats. Nu är det tyvärr, får man säga, mycket den psykiska ohälsan som i stället växer. Den är inte alltid så enkel att diagnostisera. Det är inte heller enkelt att alltid veta exakt hur man ska hantera den. För en person kan det bästa vara att vara hemma under en tid. För många andra tror jag att det bästa snarare är att vara kvar på jobbet eller att kanske byta arbete och få en bättre arbetssituation.

Nu ser vi lyckligtvis att sjukfrånvaron håller på att plana ut. Den planar ut på en alldeles för hög nivå. Men vi får se vad som händer framöver. Det är oklart om regeringen kommer att lyckas uppnå sitt mål.

Ett område som är bekymmersamt är den långa sjukfrånvaron. Med lång sjukfrånvaro brukar man mena personer som har varit sjukskrivna i minst två och ett halvt år. Detta har ökat. Det har faktiskt skett en dramatisk ökning de senaste åren. Vi ser inte att den gruppen minskar, i alla fall inte enligt den statistik från Försäkringskassan som jag har lyckats hitta. Den ökar i rask takt.

Varför är den långa sjukfrånvaron så problematisk? Jo, det är den naturligtvis först och främst på grund av att den försätter den enskilda personen i en svår situation, med ett stort lidande. Vi vet också att sannolikheten för att någon ska lyckas ta sig tillbaka efter en lång sjukfrånvaro är mycket mindre ju längre tiden går. Möjligheterna att lyckas finna ett arbete minskar.

I detta sammanhang är det omöjligt att inte nämna borttagandet av den bortre tidsgränsen. Den förändringen gjorde regeringen i strid med rekommendationer från sina egna myndigheter och sina egna expertorgan, till exempel Försäkringskassan. Vi från Moderaternas sida varnade för det som vi nu ser börjar få effekt. Det var inte bara vi som gjorde det, utan jag tror till och med att det var en majoritet här i riksdagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta förklarar inte hela ökningen, men det är en viktig förklaring. Jag tycker ändå att det var klädsamt att socialministern beskrev det i sitt svar: att vi nu ser effekter av detta. Likväl förändrar det inte den situation vi har i dag och den mycket snabba ökning som har skett.

Mot bakgrund av att vi nu nästan börjar närma oss toppnivåer från förr, om denna utveckling fortsätter, tycker jag nog att det vore påkallat med fler åtgärder än dem som regeringen har presenterat. Jag vill gärna höra om det finns några sådana.

Herr talman! Tack, Johan Forssell, för interpellationen! Ja, det är en bekymmersam utveckling över huvud taget när det handlar om sjukfrånvaron. Framför allt är det bekymmersamt för de enskilda som drabbas om de inte får rätt stöd för att komma tillbaka till hälsa och arbete igen.

Johan Forssell har rätt i att sjukfrånvaron har pendlat i Sverige över tiden. Den har pendlat markant. Vi vet att den har påverkats av många olika saker, som vi inte hinner gå in i detalj på nu. Men samtidigt kan man titta på ohälsan i befolkningen. Johan Forssell har helt rätt i att vi svenskar blir friskare på i princip alla områden förutom när det gäller psykisk ohälsa. Där ser vi en ökning sedan slutet av 90-talet. Därför är det inte heller så förvånande att det är den vanligaste orsaken till sjukskrivning bland både kvinnor och män. Varannan kvinna och var tredje man som är sjukskriven är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Det är klart att det ställer krav, inte minst på oss politiker: att vi ska kunna anpassa oss efter den verklighet som vi har i dag.

När regeringen tillträdde hösten 2014 - detta beskrev jag i mitt interpellationssvar - hade vi en skenande sjukfrånvaro sedan 2010. Det var visserligen från låga nivåer, vilket jag är övertygad om att Johan Forssell kommer att påpeka, men icke desto mindre skenade sjukfrånvaron. Den hade ökat med 50 procent under de åren samtidigt som 100 000 personer hade utförsäkrats.

Vi ser också tydligt hur det var med ökningen av de långa sjukfallen, om man tar hänsyn till det faktum att människor snurrade runt, utförsäkrades och kom in i försäkringen igen som ett nytt sjukfall. Ökningen av de långa sjukfallen startade redan 2013. Det är naturligtvis viktigt för oss att kunna se den bilden för att kunna göra rätt saker.

Regeringen har varit väldigt tydlig. Med tanke på att sjukfrånvaron ser ut som den gör - det är psykisk ohälsa, och framför allt är det genomsnittligt relativt unga människor som drabbas - är det oerhört viktigt att föra en politik som är förebyggande och som förhindrar att människor blir sjuka. Blir man sjuk ska man ha tidiga insatser. Man ska ha rätt stöd. Ambitionen ska naturligtvis vara att människor ska komma tillbaka till arbete och hälsa igen.

En sådan sak som har kommit på plats under denna mandatperiod är till exempel nya riktlinjer från Socialstyrelsen. När det gäller lätt till måttlig psykisk ohälsa rekommenderas inte på samma sätt som tidigare heltidssjukskrivning. Det är partiell sjukskrivning som i högre utsträckning rekommenderas, så att man har ena foten kvar på arbetsplatsen. Det finns nämligen evidens för att det förkortar tiden i sjukskrivning och möjliggör att man kommer tillbaka igen. Detta har varit hela utgångspunkten för regeringens politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi behöver göra mer. Framför allt skulle jag vilja säga att det finns något som gör mig som ansvarig politiker lite upprörd just nu. Det är att samverkan mellan till exempel hälso- och sjukvården, Försäkringskassan, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen inte fungerar som det var tänkt. Man jobbar väldigt mycket i sina egna stuprör, vilket innebär att människor inte i tillräcklig utsträckning får det samordnade stöd som krävs för att de ska kunna komma tillbaka så snabbt som möjligt. Vi ser exempel på att människor faller mellan stolarna.

Detta kommer att vara ett tydligt fokus för mig framöver. Det innebär nämligen att man kommer att förkorta tiden i sjukskrivning om människor får rätt stöd för att komma tillbaka.

Herr talman! Vi ska inte prata för mycket om historien. Men eftersom det nämndes vill jag säga att sjukfrånvaron tydligt minskade under Alliansens tid vid makten. Det berodde delvis på förändringar som skedde över tid. Men jag tror också att det berodde mycket på de förändringar som alliansregeringen genomförde under väldigt hård kritik från Socialdemokraterna. Så var det. Jag tror att alla minns valrörelsen 2010, till exempel, då detta var den stora valfrågan. Reformerna genomfördes, och det tror jag har varit bra. Jag kan se i de utvärderingar som har gjorts av rehabiliteringskedjan att den har varit framgångsrik.

Sedan är jag den första att hålla med om att mer verkligen kunde ha gjorts, inte minst från 2010 och framåt. Detta är någonting man får dra lärdom av. Men jag tycker också att socialministern ska vara ärlig nog att konstatera att kritiken från hennes eget parti under den tiden handlade om att för mycket hade gjorts, inte om att mer borde göras.

Men låt oss nu prata om framtiden, för det är det som det handlar om. Vi ser en väldigt snabb ökning, och den är problematisk. Jag kunde inte höra några nya förslag från socialministern. Jag håller med om att man kan ha fokus på olika saker. Men jag kunde inte höra några nya förslag för att bryta utvecklingen. Och det som har gjorts verkar i alla fall inte ha fått någon effekt hittills på den långa sjukfrånvaron, eftersom den har ökat och fortsätter att öka.

Jag vill därför peka på några av de saker som vi moderater lade fram förslag om i riksdagen för över ett år sedan. Vi tror att man bör ha en särskild rehabiliteringskedja för de psykiska diagnoserna. Man kan inte jämföra hur det är att bryta ett ben med hur det är att utveckla en psykisk depression. Det går inte att bemöta på samma sätt. Vi tror att man behöver ha en annan rehabiliteringskedja för att direkt fånga upp detta. Det är något som inte finns på plats i dag.

Vi ser också att det finns ett antal arbetsmiljöer, inte sällan i offentlig sektor och när det gäller kvinnodominerade yrken, där den psykiska ohälsan tyvärr är väldigt överrepresenterad. Jag tror att det finns mycket att dra lärdom av här. Det handlar om hur politiken utformar olika arbetsplatser, om närhet till sina medarbetare etcetera. Men rent konkret tror vi att man behöver ha en riktad tillsyn av arbetsmiljön där det finns grupper med hög sjukfrånvaro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett annat område handlar om att få Försäkringskassan att göra det som man ska göra. Det är bra att kontrollerna vid 90 och 180 dagar nu sker oftare än tidigare. Men det finns inget som säger att det inte ska ske i 100 procent av fallen - det är syftet. Det kan vara en framgång att det har ökat från 70 till 80 procent, men jag kommer inte att vara nöjd förrän detta sker i 100 procent av fallen.

Det är ju inte för att bråka med människor, utan det är för att ge människor det stöd de har rätt till. Vi vet nämligen av erfarenhet vad som händer när man bara släpper iväg detta. Dagar blir till veckor och månader och år, och vi ska som sagt betänka att ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden desto svårare blir det faktiskt att komma tillbaka.

Jag kan konstatera att nya rapporter visar att Försäkringskassan i alldeles för få fall lyckas genomföra prövningarna på det sätt som det är tänkt enligt lagen. Nyligen kom en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen, vill jag minnas, som jag tror visade att detta görs korrekt bara i en tredjedel av fallen.

Det är väl bra att regeringen följer frågan och ska lägga fokus på olika områden, men när jag lägger ihop den starka ökningen av de långa sjukfallen med de problem som jag ringar in hade jag nog önskat att få se mer av krafttag på detta viktiga område redan här och nu.

Herr talman! Det är klart att man kan önska sig mer. Verkligheten är ändå den att med regeringens politik har vi under de här åren ökat andelen prövningar vid 90- och 180-dagarsgränserna från runt 50 procent till nu uppemot 90 procent. Det är bra. Sedan kan ambitionen alltid vara högre.

Kvaliteten i prövningarna behöver också bli bättre. Detta är ett arbete som pågår på Försäkringskassan, där man har ett tydligt uppdrag från regeringen i den delen.

Vad gör vi mer? Från och med halvårsskiftet nästa år kommer en ny lagstiftning att träda i kraft som innebär att en rehabiliteringsplan ska tas fram tillsammans med den anställde redan efter 30 dagar. Jag är enig om att i de här fallen behöver mer ske tidigare, för när man väl kommer i kontakt med Försäkringskassan är man ofta väldigt långt inne i ett sjukfall. Man behöver alltså ett stöd tidigare.

Därtill tillgängliggör vi också resurser till arbetsgivarna för att de ska kunna ta in expertresurser eftersom de naturligtvis kommer att behöva stöd i att ta det här ansvaret. Många arbetsgivare tycker att det är svårt just med psykisk ohälsa.

Det här är en av de saker som vi gör, men regeringen kommer också inom kort att komma tillbaka med fler saker.

Jag tror framför allt inte att det handlar om ytterligare popcornpolitik, utan nu handlar det om att bygga vidare på det vi ser fungerar. Vi ska täppa till de brister som vi ser, och jag är den första att skriva under på att om man nu har ökat prövningarna vid både 90- och 180-dagarsgränsen så måste också individen kunna känna sig trygg med att våra myndigheter inte bara jobbar i sina egna stuprör. De ska se till att individen får rätt stöd och inte trillar mellan stolarna, för då kommer man kanske inte tillbaka till vare sig hälsa eller arbete utan slås tvärtom ut och blir fattig. Så vill vi inte att det ska se ut, och där har jag för avsikt att göra mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns också krav som jag behöver ställa såväl på hälso- och sjukvården och Försäkringskassan som på arbetsmarknadens parter för att förebygga att människor blir sjuka i den här omfattningen. Jag är enig om att vi fortfarande ser ett alldeles för högt inflöde framför allt från kvinnodominerade arbetsplatser.

Där har dock Arbetsmiljöverket, vilket kanske kan glädja Johan Forssell, en riktad tillsyn just mot till exempel äldreomsorg för att se efter vad det är som brister i de arbetsmiljöerna och som genererar så många sjukfall. Vi har en ny arbetsmiljöstrategi där ett ben fokuserar särskilt på psykisk ohälsa.

Nu handlar det som sagt var framför allt om att hålla i en grundläggande politik. Människor ska inte behöva bli sjuka på jobbet, och om man blir det ska man få rätt stöd tidigt. Som politiker ska vi också ställa krav på att våra myndigheter och andra delar av samhället ska samverka kring individen och tillgängliggöra verktyg för detta. Det har individen rätt att förvänta sig, för man ska inte behöva bli lämnad med ohälsa och inte veta vart man ska ta vägen.

Ett exempel på en stor satsning som regeringen har gjort under den här tidsperioden är att bygga ut rehabiliteringskoordinatorer, som just är spindeln i nätet kring individen, i hela primärvården. Jag kan konstatera att man har det på nästan alla vårdcentraler i Stockholm nu.

Vi har tagit många steg i rätt riktning. Vi har brutit ökningen. De pågående sjukfallen avslutas tidigare, men mer behöver göras.

Herr talman! Jag undrar om socialministerns uppgift om att 90 procent av kontrollerna genomförs verkligen stämmer. Vi hade Försäkringskassan i utskottet i dag, och jag tyckte att det gavs en bild av en betydligt lägre nivå. Inspektionen för socialförsäkringen har som sagt nyligen beskrivit att man gör detta på rätt sätt i en tredjedel av fallen. Jag tror alltså att regeringen målar i alldeles för optimistiska färger.

Just den här interpellationen berör de långa sjukfallen, över två och ett halvt år. Där har ökningen varit väldigt kraftig de senaste åren, även om man räknar in och kompenserar för dem som annars hade gått till ALI etcetera. Sedan kan vi fundera på om det skedde från 2013 eller 2014, men det förändrar inte det faktum, herr talman, att ökningen har varit väldigt stor och att den mig veterligen också pågår.

Ökningen hade förvisso varit ännu större utan rehabiliteringskedjan. Det är bra att den finns, men det förändrar inte faktum. Man kan fundera på var vi befinner oss om ett år eller så om den här utvecklingen inte bryts, men det får vi väl se då.

Regeringen beskriver hur man vill att det ska vara. Det är en bra ambition, men det räcker inte. Man måste också ha politiken för att nå dit. Annars blir man mångordig men samtidigt väldigt fåordig, och jag tycker faktiskt att socialministern är lite fåordig när det gäller de konkreta reformerna för att nå dit man vill. Om det som gjorts varit tillräckligt ställer jag mig frågan varför vi ser den här stora ökningen av de långa sjukfallen.

Jag vill i alla fall ge ministern rätt på en punkt, och det är att en av förklaringarna är just slopandet av den bortre tidsgränsen. Precis detta varnade vi moderater för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag konstaterar, som Johan Forssell sa i ett av sina inlägg här, att jag inte har någon lust att frisera statistik.

Det var precis vad som skedde med den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen: Man räknade de människor som hade snurrat runt i försäkringen en, två och tre gånger som nya sjukfall varje gång de kom in. Det är klart att då blir ju inga sjukfall långa. Då ligger man på en väldigt låg nivå av långa sjukfall. Men det är de facto bara en chimär.

Det görs arbete för att följa upp de långa sjukfallen. Bland annat har samordningsförbunden getts ökade resurser för att göra just samordnade insatser för långtidssjukskrivna. Det är ju så att om man är långtidssjukskriven och har snurrat runt i försäkringen under alliansregeringens tid vid makten - en, två och tre gånger - är man ganska skör. Därför behöver också insatser samordnas kring de här individerna. De har en ganska lång väg kvar för att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det finns en fråga till som jag funderar mycket över, och det är att den nuvarande nivån för antalet individer som går vidare till sjukersättning ligger extremt lågt, historiskt sett. Tidigare har vi i Sverige legat på i genomsnitt runt 18 000 personer på årsbasis som går vidare till någon form av förtidspensionering.

Nu tror jag att det är 8 000 personer, och det är klart att det innebär att många blir kvar i sjukförsäkringen. Vi vet att det finns individer där som kanske aldrig kommer att komma tillbaka, och det är också någonting som vi kommer att fundera på när vi utformar vår fortsatta politik. Man ska få stöd och hjälp vidare på det ena eller andra sättet.

Jag tackar för en bra och viktig debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.