Läkares ansvar i sjukskrivningsprocessen

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig om jag gör bedömningen att läkare bör ta ett större ansvar i sjukskrivningsprocessen. Vilka initiativ tänker jag i så fall ta för att detta ska förverkligas?

Det är oroande att sjukfrånvaron har stigit med ca 75 procent sedan 2010. Att bryta denna utveckling och stabilisera sjukfrånvaron är en av regeringens mest prioriterade frågor. Det kräver insatser på bred front och från ett antal olika aktörer för att komma till rätta med problemet. Jag anser att hälso- och sjukvården och inte minst läkaren är en viktig aktör och har en mycket viktig roll att spela i sjukskrivningsprocessen.

Under hösten 2015 presenterade regeringen ett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. I det har regeringen identifierat sju områden där insatser behöver vidtas under mandatperioden och där Försäkringskassan, arbetsgivarna och hälso- och sjukvården är de viktigaste.

När det gäller hälso- och sjukvården planerar regeringen därför en rad åtgärder, till exempel att utveckla kunskapsstöd för primärvården avseende vård och behandling av sjukdomar som i hög grad leder till sjukfrånvaro. Regeringen kommer också att vidta åtgärder för att öka kunskapen om sjukskrivningspraxis och sjukskrivningsprocessen.

Vidare planerar regeringen att ge berörda myndigheter i uppdrag att utveckla utfallsmått inom hälso- och sjukvården för sjukskrivnas återgång i arbete i syfte att öka kunskaperna om i vilken utsträckning vårdens insatser leder till avslutad sjukskrivning.

I regeringens överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om åtgärder för en effektiv sjukskrivningsprocess satsar vi 1,5 miljarder kronor för att stimulera bättre sjukskrivning och rehabilitering inom hälso- och sjukvården.

Överenskommelsen består av flertalet insatser inom prioriterade områden såsom en jämställd sjukskrivningsprocess, kompetenssatsning i försäkringsmedicin för läkare och andra berörda yrkesgrupper, rehabiliteringskoordinatorer för tidig samverkan, stimulansmedel för förbättrade insatser vid lindrig och medelsvår psykisk ohälsa och långvarig smärta samt stöd till utökat elektroniskt informationsutbyte mellan hälso- och sjukvården och Försäkringskassan.

Avsikten med de olika åtgärderna är att på olika sätt underlätta hälso och sjukvårdens eget arbete vid sjukskrivning men även samarbetet med andra aktörer i sjukskrivningsprocessen i syfte att förebygga eller förkorta sjukskrivning samt främja patienters återgång i arbete.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag delar i stora delar ministerns syn att samverkan primärt är oerhört viktigt för att få ned de höga sjukskrivningstalen.

Anledningen till min interpellation är en debattartikel i Ulricehamns tidning om de ökande sjukskrivningarna och vikten av samverkan för att nå regeringens mål om ett sjukpenningtal på nio dagar. Artikeln är underskriven av bland annat försäkringsdirektören för sjukförsäkringen hos Försäkringskassan. Det som främst väckte mitt intresse i artikeln handlar om läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen. Även den nya rapporten från ESO visar detta; de har med en del tankar och funderingar om det och om hur man skulle kunna förändra processen.

Jag citerar ur debattartikeln: "För att nå regeringens mål om ett sjukpenningtal på nio dagar till år 2020 krävs därför att arbetsgivare och läkare kliver fram på ett helt annat sätt än i dag och att samhällets inställning till sjukskrivning förändras i grunden.

Det är alltså Försäkringskassan som skriver. "Vi ska också se till att rätt person får rätt ersättning redan vid det första beslutet om sjukpenning. Detta kommer att förkorta sjukskrivningarna, men Försäkringskassans insatser räcker inte. Arbetsgivarnas, läkarnas och samhällets inställning till sjukskrivning är minst lika viktig för att få ner sjukfrånvaron."

Man skriver vidare att det inom läkarkåren krävs samsyn om när sjukskrivning är en lämplig behandling - men kanske framför allt om när det inte är det. Det vore intressant att höra hur ministern ser på detta.

Det står i artikeln: "Läkarna ska i sina intyg ta ställning inte bara till patientens sjukdom utan också till dess konsekvenser. Det är sedan Försäkringskassan som bedömer förmågan till arbete. Vårt uppdrag är nämligen inte att pröva hur sjuk någon är - vi bedömer möjligheten att arbeta." Det är naturligtvis försäkringsdirektören för sjukförsäkringen som är huvudperson i debattartikeln.

Jag tycker att debattartikeln är jätteintressant. Jag vet att Försäkringskassan jobbar med - vrider och vänder på - detta för att komma till rätta med sin del avseende de ökande sjuktalen. Individens möjlighet till återgång till arbete måste vara i fokus inte bara hos den enskilde utan också hos arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Försäkringskassan. Alla måste samverka.

Det innebär att arbetslinjen måste finnas med även i denna fråga. Det är en stor mänsklig förlust om sjuka slås ut från arbetslivet trots att de inget hellre vill än att arbeta. Om vi fokuserar på och utgår ifrån de som inget hellre vill än att arbeta måste vi också hitta lösningar på hur man kan göra detta på ett bra sätt.

I socialförsäkringsutredningen finns det kunskapsunderlag från olika forskning på senare tid, bland annat om vilka framgångsfaktorer som främst påverkar återgång till arbete. Det ska vara en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård och en ansvarstagande och engagerad arbetsgivare som också samarbetar med hälso- och sjukvården. Långtidssjukskrivna hjälps bäst genom tidig återgång till arbete, även före det att full arbetsförmåga återställs.

I dag är det så att man bara kan bli sjukskriven på fasta nivåer; det är 25, 50, 75 eller 100 procent. Det kan vara ett väldigt stort steg för den som har varit arbetsför på bara 25 procent att gå upp till halvtid. Det har under många år diskuterats om man skulle kunna hitta en mycket mer flexibel återgång till arbete genom tätare procentsatser, eller vad man ska säga - eller kanske helt flexibla sådana. Det vore intressant att höra ministerns åsikt om det.

Herr talman! Jag tackar Lotta Finstorp för interpellationen.

Jag är övertygad om att det vi står och diskuterar i dag är en helt central fråga för sjukfrånvaron i Sverige och för vår syn på sjukfrånvaro. Även under den förra uppgången av sjuktalen, i början av 2000-talet, försökte Försäkringskassan ha ett sådant här fokus. Man lanserade nationellt en stor kampanj, som många av oss minns, om att det är just människors arbetsförmåga man bedömer och inte hur sjuka de är. Den blev väldigt omdiskuterad, men jag tror att det finns något som är extremt centralt i den synen.

Det är också någonting vi, nu när sjuktalen ökar igen, de facto behöver plocka upp i den allmänna debatten och även försöka hålla i över tid. Försäkringskassans nya generaldirektör Ann-Marie Begler beskriver det som att vi skulle behöva en folkbildningskampanj i Sverige om synen på sjukskrivning och sjukfrånvaro - och nyttan av sjukskrivning och sjukfrånvaro. Det gäller framför allt kanske nyttan emellanåt av sjukskrivning kopplat till psykisk ohälsa.

Det vi självklart bör och ska ha i fokus är att tillvarata den förmåga människor har. Där tror jag att Lotta Finstorp sätter fingret på en möjlig väg framåt för vår del, där vi definitivt skulle kunna titta vidare på det här med en mer steglös återgång till arbete. Jag vet att vi har ganska rigida procentsatser och att det emellanåt kan vara ett hinder. Det är någonting vi tittar på och är beredda att återkomma med.

Återgång till arbete är också någonting som är genomgående i det åtgärdspaket regeringen presenterade i höstas, inte minst när det gäller de satsningar vi gör inom hälso- och sjukvården. Vid årsskiftet gjorde vi även om den tidigare överenskommelse man haft med SKL, hälso- och sjukvården och regeringen. Bland annat trycker vi särskilt mycket på att vi gärna vill att inte bara vissa utan alla landsting till exempel ska utveckla så kallade rehabiliteringskoordinatorer, som just kan vara den tidiga länken mellan arbetsgivare och hälso- och sjukvård. Det handlar om att se till att människor både kanske behåller en kontakt med sin arbetsplats och kommer tillbaka så snart som möjligt om de är heltidssjukskrivna.

Det finns många studier som pekar i en riktning där man talar om sjukskrivning som en behandlingsmetod. Det är nämligen så vi måste börja prata om sjukskrivning: som en behandlingsmetod bland andra behandlingsmetoder. Sjukskrivning som behandlingsmetod kanske egentligen inte är det lämpligaste vid lätt eller måttlig psykisk ohälsa, vilket är en av de absolut största orsakerna till sjukskrivning i dag.

Vi vet att det för människors möjlighet att komma tillbaka till hälsa och till arbetsmarknaden igen är oerhört viktigt att de har kvar en kontakt med sin arbetsplats. Det kan till och med handla om att i viss mån fortsätta att arbeta, eller komma tillbaka så tidigt som möjligt. Detta måste vi våga prata mer om.

Herr talman! Tack för en bra debatt i det här stora och svåra ämnet, ministern. Det är faktiskt en tredjedel av statens budget vi talar om, och förstås mycket mänskligt lidande.

Rehabkoordinatorer tror jag absolut på. I Södermanland hade vi ett Finsamprojekt som nu är permanentat hos landstinget. Det hette Rehabskelettet. Det är ett ganska obehagligt namn, men det var väldigt bra och framgångsrikt - otroligt bra. Jag tror att Finsam kan vara en viktig aktör i detta arbete för dem som är långtidssjukskrivna och kanske dessutom inte har en arbetsgivare som blir den fjärde parten i dialogen.

Synen på och nyttan av sjukskrivningar är jag väldigt glad att ministern tar upp. Vi måste prata om det intressanta i sjukskrivning som behandling.

Jag tror att det många gånger är där man hamnar, och det finns en stor del av detta i de sjukskrivningstal vi ser. Det handlar om attityden till sjukskrivning.

Vi kan också titta på de stora regionala skillnaderna i sjukskrivningar, som inte går att förklara med en sämre hälsa. Man kan se att vissa län har betydligt högre sjukskrivningstal än vad framför allt storstäder har. Stad och land gör stor skillnad. Detta skulle man behöva göra en större utredning om och analysera tydligt.

Samverkan är oerhört viktig. Låt oss titta på aktörerna: patienten, arbetsgivaren, Försäkringskassan och hälso- och sjukvården. En av aktörerna, hälso- och sjukvården, har i dag inte uppdraget att vårda och behandla för återgång till arbete. Det tror jag att man måste titta på. Om alla fyra nu ska samverka och dra åt samma håll för återgång till arbete när så är möjligt måste man få in en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård i hälso- och sjukvårdens lagstiftning.

Jag tittade på portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och funderade verkligen på detta med återgång till arbete. Som första paragraf står: Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det finns ingenting om att man ska vårda och behandla för att människor ska komma tillbaka till det liv de hade tidigare.

I den andra paragrafen står: Den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Om vi tänker på blåljus, till exempel, ska den som har den svåraste problematiken komma först. Om man skulle få in detta med återgång till arbete - hur ska då triageringen se ut? I dag jobbar alla med triagering inom hälso- och sjukvården. Man prioriterar och sorterar utifrån behov, smärta, diagnos och så vidare.

Hur ser ministern på detta? Om det är önskvärt att få in återgång till arbete - hur ska man kunna få in det i lagstiftningen utan att man på så sätt säger att den som har ont i ryggen ska gå före den som kommer in med hjärtinfarkt? Så kommer det ju aldrig att bli, men ändå.

Detta är en jätteintressant problematik. Jag vet att det finns ett sådant förslag i socialförsäkringsutredningen. Det finns mycket kritik från läkarkåren och hälso- och sjukvården till detta, och det är klart att om man ställer det på sin spets blir det absurt. Jag tror ändå att det är oerhört viktigt att få in det här på något sätt. Vård och behandling ska sträva mot att man kan komma tillbaka till jobb eller studier.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp! Du sätter fingret på flera viktiga saker i det som du tar upp här.

Låt mig börja med de regionala skillnaderna. Det är någonting som vi har sett under lång tid. Dessutom ser vi att så fort sjuktalen ökar, ökar också de regionala skillnaderna. Det är precis det vi ser nu.

I det åtgärdspaket som vi lanserade i höstas finns en del som handlar om att vi ska ta initiativ till analys av sjukskrivningspraxis och sjukskrivningsmönster som tar sikte på just detta. Detta arbete håller vi nu på med.

Utan att för den sakens skull rista någonting i sten finns det olika sätt att stärka det hela så att man får en jämnare bedömning över landet när det gäller likartade diagnoser. Det ena är det som redan ligger i åtgärdsprogrammet. Socialstyrelsen har nu ett uppdrag från åtgärdsprogrammet som handlar om att de ska följa upp, uppdatera och utvärdera det försäkringsmedicinska beslutsstödet. Vi räknar med att den del som handlar om psykisk ohälsa kommer att komma redan i höst. Det är ett verktyg för att stärka bedömningarna - att de görs mer likartat.

Om inte detta skulle räcka förs det en diskussion sedan tidigare om möjligheten att införa så kallade förskrivningskoder för läkare. Där är vi inte ännu, men jag tycker att det är lite spännande. Man skulle alltså på läkarintygen tydligt kunna identifiera vilka läkare det är som har sjukskrivit för att till och med kunna följa en viss läkares eller en viss vårdcentrals sjukskrivningsmönster. Vi ser, vilket ESO-rapporten också pekar på, att det i undantagsfall tyvärr dyker upp varianter där enskilda individer om de får ett nej till sjukskrivning på ett ställe går till en annan vårdcentral för att där kanske få en annan bedömning och en sjukskrivning. Det här är naturligtvis någonting som vi alla vill stävja, och förskrivningskoder skulle kunna vara ett sätt att få en bättre bild av det hela. Men det är något som jag får återkomma till.

Jag delar bilden av dem som inte har en arbetsgivare och som är långtidssjukskrivna. Regeringen skjuter nu till 59 miljoner årligen för att stärka Finsam. Det handlar bland annat om att fokusera på just långtidssjukskrivna. Vi kommer att följa upp arbetet, och vi är också beredda att vidta fler åtgärder. Jag har en stark tro på att Finsam kan vara ett gott verktyg.

När det handlar om återgång i arbete som en del av hälso- och sjukvården delar jag bedömningen att det är viktigt att fortsätta att ta steg i den riktningen. I de stimulansmedel som vi nu har förhandlat om med Sveriges Kommuner och Landsting finns detta tydligt med. Det står till och med att för att man ska ianspråkta dessa sjukskrivningsmedel ska sjukskrivningen vara en del av vård och behandling, och hälso- och sjukvårdens insatser ska främja patientens återgång i arbete. Det är ett steg i en riktning.

Jag tror att Lotta Finstorp vet hur känslig frågan om att gå in i lagstiftningen är. Det är i hög grad en kulturfråga som vi kommer att behöva fortsätta att arbeta med. Vi är inte där riktigt ännu, men jag delar i grunden synen i det som du säger kopplat till detta.

Herr talman! Tack, ministern! Jag känner att regeringen håller på att ändra attityden till detta. Vi fick ofta höra när alliansregeringen försökte skruva på socialförsäkringarna att vi var hårda och kalla. Må så vara, men det var precis det här som vi behövde försöka komma åt. Attityder, som det mycket handlar om i detta, ändrar man inte på en eller två mandatperioder. Det handlar om attityder hos befolkningen och hos olika aktörer i de här frågorna.

59 miljoner extra till Finsam är jättebra. Men det blir fler förbund, så det blir inte så mycket mer pengar.

ESO:s rapport är intressant. Där finns en hel del av detta. Läkaren ska diagnostisera, trots att många sjukdomar saknar distinkta diagnoskriterier. Men läkaren ska också bedöma arbetsförmågan hos patienten kopplat till arbetsuppgifter. Det kräver väldigt specifik kunskap om olika delar av arbetslivet. Det är nästan övermänskligt att kunna känna till detta.

ESO föreslår att Försäkringskassan ska kunna ställa upp kvalitetskrav för vårdgivare som utfärdar sjukintyg. Det var lite av det som ministern var inne på; det skulle till exempel kunna vara förskrivningskoder. ESO:s förslag är att det ska vara vissa specifika läkare som utfärdar sjukintyg. De ska ha en speciell kompetens när det gäller socialförsäkringen och systemet och även arbetsmarknaden.

Många människor som är sjukskrivna berättar att de inte förstår systemet. Det är inte transparent. Läkaren skriver ett läkarintyg på att man ska vara sjukskriven till 100 procent. Försäkringskassan gör en helt annan bedömning. Denna transparens måste man arbeta med mycket mer så att det blir tydligare för den enskilde.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp! Jag brukar försöka beskriva det så här: Om man i grunden har den ambition som också ni hade under den långa tid som ni satt i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen att på riktigt försöka lösa frågan om sjukskrivningarna är det komplext. Det finns flera olika delar i detta.

Jag tror att det någonstans är detta man måste ha för ögonen i det som vi nu gör. I grund och botten handlar det om att de individer, medborgare etcetera som verkligen är i behov av sjukskrivning på grund av sin diagnos naturligtvis ska ha det.

Då ska man veta att försäkringen finns där, att den är trygg och att man kan få det stöd och den hjälp som man behöver. Men då ska sjukskrivning också bedömas vara den rätta behandlingsmetoden för den diagnosen.

Just nu har vi ett läge i Sverige där vi kan konstatera att den vanligaste sjukskrivningsorsaken är lätt till måttlig psykisk ohälsa. Två av tre drabbade är kvinnor. Många är relativt unga och har småbarn hemma och hela arbetslivet framför sig.

Det finns studier som tydligt pekar mot att en långvarig heltidssjukskrivning är direkt kontraproduktiv för den diagnosen. Då ska det här inte vara en partipolitisk diskussion i grunden. Vi ska i stället diskutera hur vi kan stötta och se till att de instrument som vi har till vårt förfogande och våra myndigheter på bästa sätt kan stötta dessa många gånger relativt unga kvinnor tillbaka till hälsa och till arbetslivet och arbetsmarknaden igen, så att de inte fastnar i det ena eller det andra. Det kommer också att bidra till att vi lyckas med att få en låg och stabil sjukfrånvaro.

Överläggningen var härmed avslutad.