Lagföring av krigsförbrytare

Fru talman! Mats Odell har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att försäkra mig om att en utpekad rysk generallöjtnant ska kunna lagföras för de krigsförbrytelser som han misstänks för. Mats Odell har även frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta för att krigsförbrytare som kommer till Sverige inte ska kunna lämna landet utan att lagföras för sina brott. Vidare har Mats Odell frågat vilka åtgärder jag har vidtagit för att uppfylla löftet om att öka lagföringen av krigsförbrytare i Sverige. Frågan är ställd mot bakgrund av att svenska medier den senaste tiden utpekat en rysk generallöjtnant såsom ansvarig för krigsförbrytelser som ska ha begåtts av soldater i ett förband som var underställt honom. Denne generallöjtnant har nyligen vistats i Sverige i samband med en svensk-rysk militärövning. Jag vill inledningsvis framhålla att det är polis och åklagare som tar ställning till om någon kan misstänkas för brott och vilka åtgärder som krävs i brottsutredningen. I vissa fall krävs åtalstillstånd från regeringen eller - där delegering har skett - från riksåklagaren för att åtal ska få väckas. Detta gäller till exempel om det är fråga om brott som har begåtts utomlands. Syftet med en sådan ordning är främst att - mot bakgrund av att Sverige har en omfattande straffrättslig jurisdiktion - avgöra om Sverige i det enskilda fallet har ett påtagligt och berättigat intresse av att lagföring sker här. Det är ytterst ovanligt att åtalstillstånd begärs från regeringen för den typ av brott som det nu uppges ha varit fråga om. När en begäran om åtalstillstånd kommer in till regeringen handläggs den regelmässigt med stor skyndsamhet. I det nu aktuella fallet gjorde Svenska Helsingforskommittén en anmälan till riksåklagaren mot en rysk generallöjtnant med påståenden om krigsförbrytelser. Riksåklagaren lämnade ärendet vidare till en åklagare som gjorde bedömningen att förundersökning inte skulle inledas eftersom det, enligt åklagaren, förelåg formella hinder för lagföring av brotten. Någon begäran om åtalstillstånd från regeringen har inte gjorts under ärendets handläggning. Jag vill i sammanhanget också framhäva det faktum att anklagelsen mot generallöjtnanten bygger på att han i egenskap av ställföreträdande chef för Leningrads militärområde var ansvarig för sina underlydandes agerande. Enligt de uppgifter jag har fått från både Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet var dock brigaden under sin tjänstgöring i Tjetjenien inte underställd den nu aktuella generallöjtnanten. Den svenska regeringen ser givetvis allvarligt på den typ av brott som anmälan avsåg. Enligt artiklarna 6 och 7 i 1984 års FN-konvention mot tortyr samt enligt den internationella humanitära rätten är det varje stats skyldighet att utreda och lagföra dem som begått eller medverkat till handlingar som innebär tortyr eller krigsförbrytelser. Det främsta ansvaret för detta åvilar självfallet den stat där brotten begåtts, men även andra stater där en misstänkt påträffas, som Sverige, har en skyldighet att tillse att brotten utreds och att gärningsmannen antingen åtalas eller utlämnas till en stat som avser att åtala. Avslutningsvis vill jag upprepa det som jag framförde i interpellationsdebatten förra året på detta tema, nämligen att det är viktigt att berörda myndigheter på olika sätt arbetar för att öka lagföringen av krigsförbrytare i Sverige. Enligt vad jag erfarit pågår ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och Migrationsverket för att ytterligare förbättra organisationen för att utreda och lagföra misstänkta krigsförbrytare. Regeringen följer också arbetet med detta.

Fru talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret. Det som dock slår en när man läser svaret och när man lyssnar på justitieministern här är de, vågar jag nästan säga, dubbla attityder som regeringen har till lagföring av krigsförbrytare. Å ena sidan, som i det aktuella fallet med en relativt högt uppsatt person som kommer hit till Sverige och som representerar ett stort och mäktigt land, omgärdas den gästande personen av en skyddande byråkratisk mur: Det föreligger formella hinder för lagföring av det anmälda brottet. Å andra sidan finns det en närmast olympisk dådkraft när det gäller att rikta sig till andra länder och kräva handling av andra länder för att lagföra krigsförbrytare. Det gäller särskilt små, känsliga och utsatta länder, som till exempel Kroatien. Här finns inga byråkratiska hinder. Innan i det här fallet generalen Ante Gotovina levererades i Haag krävde den svenska regeringen mer tydligt än någon annan att man skulle frysa medlemskapsförhandlingarna med Kroatien. Detta resulterade för övrigt, fru talman, i en halvering av det folkliga stödet i Kroatien för en anslutning till den europeiska unionen. Attityderna är ett problem, och de förvärras av det andra stora bekymret som jag ser, den principiella bristen i regeringens politik, och det är den skriande bristen på resurser för att klara av detta. Det låter väldigt storslaget i justitieministerns svar, att nu pågår ett stort arbete för att samordna resurserna. Det är ganska lätt gjort att samordna resurserna med en enda person, nämligen den resurs som hittills har varit avsatt för att systematiskt arbeta med lagföringen av misstänkta krigsförbrytare i Sverige. Samtidigt uppskattar polisen att det kan finnas upp till 1 000 misstänkta krigsförbrytare i Sverige. Trots det har det, som sagt, hittills bara funnits en enda polis som systematiskt har arbetat med de här frågorna. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt, och det står i ganska bjärt kontrast till de mycket långa pekpinnar som den svenska regeringen riktar mot mindre och i alla avseenden svagare länder i den här frågan. Man skulle, fru talman, nästan kunna tala om dubbelmoral. Tänk, fru talman, om Kroatien skulle hänvisa till sin svaga ekonomi och säga: Nej, vi har bara råd med en polis som arbetar med lagföring av krigsförbrytare, och det kan nog ta tid det här - det kan finnas byråkratiska eller till och med politiska hinder för lagföring. Jag tror inte att Thomas Bodström och Laila Freivalds skulle köpa det argumentet, men uppenbarligen är det så det i praktiken fungerar i vårt land. Man tycker då, när det nu går så bra för Sverige, att det skulle finnas lite mer resurser avsatta till detta. Om vi jämför med våra nordiska grannländer ser vi att man i Danmark, ett land med halva Sveriges befolkning och antagligen också betydligt färre krigsförbrytare, nu har upprättat en ny särskild myndighet med inte mindre än 16 högspecialiserade experter som arbetar med att utreda och lagföra misstänkta krigsbrott. I Norge är det ett tiotal som jobbar. Motsvarande standard i Sverige, Thomas Bodström, skulle vara ungefär 30 personer som för att komma upp i den nordiska standarden skulle jobba med detta i Sverige. När kommer vi att vara där? I förrgår pensionerades den hittills enda polis som specialdestinerat arbetat med de här frågorna. Jag vet, Thomas Bodström, att han har fått en efterträdare. Jag vet att man nu anställer ett antal människor. Men det är uppenbarligen fortfarande alldeles för lite. Är det inte rimligt att lite grann tona ned de moraliska brösttonerna till andra innan vi själva har kommit upp i ett 30-tal poliser som jobbar systematiskt med detta?

Fru talman! Tack, Mats Odell, för angelägen fråga i ett mycket viktigt ämne! Under våren 2005 fick vi alla i Sverige ta del av ett antal larm om situationen i Sverige angående krigsförbrytare. Sverige utmålades som en fristad för krigsförbrytare. Det var heller ingen idé att anmäla krigsförbrytare till polisen, för det blev ingenting med en sådan anmälan. Flyktingar kunde vittna om detta. De kunde också vittna om upprörande provocerande möten på gatan där de kunde möta sin före detta plågoande från annat land, som alltså också hade hittat sin fristad i Sverige, inte bara flyktingen. Migrationsverket kunde berätta att de inte polisanmälde ett stort antal människor som de själva misstänkte var krigsförbrytare. Den enda polisen, som Mats Odell här har refererat till, hade inte möjlighet att lagföra dem som anmäldes. Amnesty påpekade också att Sverige gör för lite på detta område. Beskeden från början från vår justitieminister Thomas Bodström var att Sverige inte är en fristad för krigsförbrytare och att vi har bra koll på dem i Sverige, till skillnad från andra länder. Sedan blev det ändå lite pudelrörelse från vår minister, tycker jag. I den interpellationsdebatt som jag hade våren 2005 medgav justitieministern att det kunde finnas anledning till ödmjukhet och sade att när något ändå framkommer som visar att det inte är bra i Sverige ska vi vara beredda att vidta de åtgärder som behövs. Hur har det då blivit snart ett år efter den debatten? I det här svaret från vår justitieminister konstaterar han att samarbete nu pågår mellan Rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och Migrationsverket. Bra! säger jag naturligtvis. Beskedet våren 2005 var att de skulle träffas. Det har också skett, med början, vad jag förstår, under våren 2005. Migrationsverket har också genomfört interna utbildningar för att bättre kunna få koll på läget. Med anledning av det kan man tro att Migrationsverket har kommit bättre fram vad gäller att anmäla till polisen. Vi har anledning att tro att fler blir kända. Men polisens möjligheter, som Mats Odell har visat här, är ju desamma - eller omöjligheter. Det blir inte fler lagförda. Det blir inte tuffare för krigsförbrytarna i Sverige. Frågan till vår justitieminister måste bli: Vilken är din bedömning i dag? Har det blivit bättre med Sveriges kapacitet och möjligheter att göra någonting åt situationen? Är ministern nöjd? Vid frågestunden den 27 oktober i höstas frågade jag om det fanns anledning för Sverige att göra mer med tanke på situationen i Sverige och krigsförbrytare. Då svarade ministern att det har lagts fram en larmrapport om de saker som sades i våras, alltså våren 2005. Vi fick inte tillfälle att tala om saken då, men jag tycker att det finns anledning att i dag väcka frågan: Vad sade denna larmrapport? Det är viktigt att få del av den för flera av oss och för offentligt bruk i Sverige. Vad innehöll larmrapporten? Vad finns det anledning att tala om i den angående situationen i Sverige med misstänkta krigsförbrytare i vår nation? Det är mina frågor inledningsvis, fru talman.

Fru talman! Jag ska inte plåga oppositionen med de satsningar som den socialdemokratiska regeringen har gjort på polisen och rättsväsendet. Det är trots allt den största satsning som någonsin har gjorts, vilket också har gjort att vi har betydligt fler poliser än när vi övertog regeringsmakten 1994. Det är mycket glädjande. Men nu är det här specifika uppgifter. Det är också viktigt att komma ihåg, precis som nämndes i förra interpellationsdebatten, att det inte handlar om en enda person. Det är riktigt att Hans Ölvebro var den person som tidigare hade ansvaret på RKP, och nu har det övertagits av Lars Furugård. Men RKP driver inte några egna utredningar, utan de utredningstjänsterna har tillsatts i Stockholms län, i Västra Götaland och i Skåne. Det finns också utredningskapacitet vid polismyndigheterna i Västernorrlands län, i Östergötlands län och i Kronobergs län. Nuvarande kapacitet har bildat ett nationellt väl fungerande nätverk med bland annat internationella åklagarkammaren, Migrationsverket och andra för verksamheten viktiga myndigheter. Så sent som den 19 januari hölls det senaste mötet, där det diskuterades hur man gemensamt kan bekämpa eventuella framtida misstänkta krigsförbrytare från bland annat Irak. Det pågår förstås ett internationellt arbete. Det operativa samarbetet har ökat, främst med Danmark men också med Nederländerna och Kanada. Svensk polis har under 2005 deltagit i olika konferenser som just handlat om de här frågorna. Så det har skett ganska mycket sedan vi hade interpellationsdebatten. Låt mig klargöra att Sverige har ett bra läge jämfört med många andra länder, därför att det är mycket svårare att gömma sig i Sverige än till exempel i länder som Storbritannien och Frankrike. På så sätt är det mycket större risk att människor som är krigsförbrytare eller på olika sätt vill hålla sig undan befinner sig i de länderna. Vi ska, precis som har sagts tidigare, vara ödmjuka och inse att det finns en risk även att de kommer till Sverige. De uppgifter som kom förra året skilde sig åt väldigt mycket. Det talades om 1 000 personer från Hans Ölvebro; det talades från Migrationsverket om 50-100 personer som kunde ha begått krigsbrott. Man ska alltid vara försiktig med att ange ett mörkertal, ens en uppskattningsvis siffra. Det ligger i sakens natur. Det är ett mörkertal, eftersom man inte vet hur många det är. Men oavsett hur många det är så är det viktigt att vi fortsätter att ta de här frågorna på allvar, att vi fortsätter att följa utvecklingen hos myndigheterna som har det här ansvaret och att vi hela tiden ser till att om det skulle behövas ytterligare åtgärder vi också vidtar dem.

Fru talman! Det är ju gott och väl att regeringen nu har vaknat upp och med anledning av en interpellation från Ulrik Lindgren och ett yttre tryck börjat anställa folk som ska gripa sig an de här mycket svåra och delikata uppgifterna - jag är väl införstådd med detta. Nu har alltså två departement utrett skuldfrågan. Det är gott och väl att man gör det nu. Jag får ändå betrakta det som ett besked från Thomas Bodström att den svenska regeringen inte anser att den ryske gästen är skyldig till det som Helsingforskommittén lägger honom till last. Det tror jag är ett ganska snabbt domslut. Det hade varit bättre att utreda saken innan han kom hit i stället för att göra det när han har åkt hem, om man nu ska titta på regeringens handlingskraft som vi har haft anledning att diskutera i andra sammanhang. Det finns en risk, om vi nu ska ta parallellen till tsunamikatastrofen, att vi med det som nu har hänt håller på att politisera rättsväsendet såtillvida att det är regeringen som ska lämna ett besked innan de rättsvårdande myndigheterna kan sätta i gång. Här har det blivit ett cirkelresonemang. Låt oss titta på ett par viktiga principiella frågor här. Om det skulle vara så att den ryske gästen har ett ansvar, hur skulle regeringen då ha ställt sig i immunitetsfrågan, i åtalstillståndsfrågan? Det är ganska intressant. Hade man då givit beskedet till riksåklagaren att det var grönt ljus att utreda? Och är det rimligt att regeringen ska behöva lämna tillstånd till åklagare för att åklagaren ska kunna åtala i ett fall som det här? Har Thomas Bodström funderat på det som nu har skett, att det, som jag säger, i praktiken innebär en politisering av de rättsvårdande myndigheterna? Är det inte ett varningstecken att riksåklagaren, en hedervärd person, tidigare rättschef på Justitiedepartementet, är så politiskt känslig att han hänvisar till immunitetsregler och åtalstillstånd i stället för att hantera den svenska Helsingforskommitténs anmälan som en traditionell anmälan om en mycket grov brottslighet, en brottslighet som regeringen har sagt sig prioritera? Hur ställer sig regeringen egentligen till frågan om immunitet och de väl etablerade folkrättsliga regler, som går tillbaka till Nürnbergrättegångarna, där befälhavare oavsett position inte undkommer ett straffrättsligt ansvar? Här diskuterar man om detta skulle inskränka sig till kung, president eller minister. Nu är vi nere på ställföreträdande befälhavare som åtnjuter immunitet. Är inte detta ganska märkligt? Hur rimmar det inträffade med det arbete som Sverige har lagt ned i förhållande till den internationella brottmålsdomstolen? I till exempel immunitetsfrågan driver ju Sverige där helt andra och mycket tuffare krav. Jag undrar om inte detta egentligen är ett exempel på dubbelmoral. Slutligen, fru talman, skulle jag vilja fråga justitieministern om konklusionen av det som nu har hänt. Inför risken att politisera en så här viktig del av rättsväsendet, behöver inte helt enkelt svensk lag ändras mot bakgrund av det inträffade? Det är väl en fråga man kan ställa sig. Vi har sett hur det fungerade: Räddningsverket satt och väntade på att regeringen skulle fatta beslut. Nu är delar av rättsväsendet inne på samma sluttande plan. Bör det vara på det viset, Thomas Bodström?

Fru talman! Det låter bra när vi hör vår minister tala om vad som ska ha förbättras sedan sist - utredningskapaciteten i länet ska ha byggts ut, det ska ha skett en del centralt, det är mer träffar mellan centrala myndigheter, med mera. Jag är dock fortfarande skeptisk till detta med mer kompetens ute i länen. Det tycker jag inte att man kan se när man tittar ut över Sverige. Man ska också ha i beaktande att det är fråga om en spetskompetens som behövs. Det är mycket kvalificerade och svåra ärenden. Det handlar om språken, som man naturligtvis inte kan lära upp sig på ute i länen, all möjlig internationell lagstiftning och så vidare. Detta är en spetskompetens som rimligen, i ett litet land som Sverige, skulle behöva samlas centralt så att vi har kapacitet att möta den här typen av brottslighet. Sedan begärde jag besked om den larmrapport om läget i Sverige som skulle ha kommit, med tanke på den debatt vi hade våren 2005. Jag fick inget sådant besked av vår minister i hans första anförande. Finns den över huvud taget? Vad beskriver den? Sedan replikerar Thomas Bodström med det vanliga, fru talman, nämligen att det har blivit så mycket poliser i Sverige. Om det nu är så att det till skillnad från tidigare kryllar av poliser, varför ser vi då inte mer action vad gäller denna typ av brottslighet? Det är fortfarande inte mycket action i polisens arbete på det här området. Riksåklagaren, fru talman, uttalade i Sveriges Televisions Agenda den 23 oktober att vi behöver bli fler, detta apropå antalet poliser som arbetar med denna typ av brottslighet. Jag frågade vid frågestunden i oktober om ministern delade den bedömning som riksåklagaren redovisade, och jag undrar fortfarande om minister Bodström delar denna bedömning. Då var utspelet fortfarande, som vanligt, att myndigheterna får avgöra hur många poliser som behövs.

Fru talman! Det är naturligtvis svaret fortfarande. Det vore orimligt om man lade så stor makt i mina händer att jag skulle tala om exakt hur polisen skulle fördela sina resurser. Dock är det jag som har ett stort ansvar för att se till att de har tillräckliga resurser för olika områden. Vi kan bara konstatera att polisen har gjort dessa förändringar och tillsammans med andra myndigheter intensifierat sitt arbete precis på det sätt som vi under förra våren sade att man behövde göra. Sedan tror jag, Mats Odell, att vi måste hålla isär vissa saker. Det är åklagaren som i sin självständiga bedömning har ansett att det var immunitet. Det är inte svensk lag; det är folkrättsliga regler. Detta ska inte jag överpröva, och kanske inte heller Mats Odell, utan åklagaren får själv bedöma huruvida det var rätt eller inte. Något förslag om åtalstillstånd har inte inkommit till Justitiedepartementet. Jag tycker att det är väldigt viktigt att understryka detta: Jag har över huvud taget inte gjort någon egen bedömning eftersom det inte har kommit in något förslag om åtalstillstånd. Huruvida detta skulle ha skett snabbare eller inte från Åklagarmyndigheten ska inte heller jag recensera, utan det måste Åklagarmyndigheten själv avgöra. Om det hade kommit in en fråga om åtalstillstånd kan jag försäkra Mats Odell att det omedelbart hade givits ett svar. Jag vill också, även om herrarna väl känner till det, meddela att regeringen kan samlas med en timmes varsel. Detta hade alltså skett omedelbart. Det hade inte inneburit någon fördröjning, utan då hade man fått ett svar - ja eller nej, det vet jag inte. Jag ska inte göra något slags retroaktiv bedömning, särskilt inte som jag inte har allt underlag. Frågan om åtalstillstånd kom alltså helt enkelt inte till sin prövning. Det formella beslut som togs fattades av åklagaren, och då ska också de själva, helt i enlighet med grundlagen, svara för hur de har resonerat. Vi vet som sagt att de har hänvisat till bland annat immuniteten, och den bedömning de har gjort får stå för dem. När det gäller den där larmrapporten måste jag nog få höra lite närmare om den. Jag vet inte på rak arm vad Ulrik Lindgren menar, men jag ska gärna hjälpa till efteråt och se vad det hänvisas till. Jag får återkomma i den frågan.

Fru talman! Regeringen kan samlas på en timme, säger Thomas Bodström. Många hade önskat att det hade materialiserats vid några tillfällen. När det gäller formella beslut av åklagaren är det naturligtvis riktigt att det är så. Men låt oss då titta på den här frågan. Nu blev åklagaren alltså ett filter. Han trodde inte att regeringen skulle lämna åtalstillstånd. Det är det han säger: Han trodde inte detta. Då måste jag fråga mig: Skulle det vara möjligt för den svenska Helsingforskommittén att vända sig direkt till regeringen? Åklagaren tror alltså att regeringen absolut inte kommer att bevilja åtalstillstånd. Han kan ha olika grunder för detta. Thomas Bodström säger att regeringen hade samlats med en timmes varsel och tagit ställning till denna fråga om den hade kommit in. Men är det möjligt för den svenska Helsingforskommittén, när man har goda grunder, att på den korta tid som man har en misstänkt krigsförbrytare på svenskt territorium vända sig direkt till regeringen? Även om nu regeringen är vesslesnabb kan ju åklagaren ta tid på sig och vederbörande hinna slinka ur den svenska rättvisans finmaskiga nät. Jag tycker att det är bra att denna fråga har kommit upp. Jag är tacksam för de besked som Thomas Bodström har gett på de här punkterna, att det nu tillsätts resurser. Jag upprepar min fråga: Kommer Sverige att vara i paritet med våra nordiska grannländer när det gäller resurser för att lagföra misstänkta krigsförbrytare i Sverige, och när kan vi räkna med att detta i så fall sker?

Fru talman! Det är alltid en viss risk för upprepning, men den ökning och den intensifiering vi har sett förväntar jag mig kommer att fortsätta hos myndigheterna. Jag är dock övertygad om att det allra bästa är att de själva får organisera exakt hur de ska göra, om det nu är på RKP eller i länen. Våra nordiska grannländer är inte uppbyggda på exakt samma sätt, men jag kan försäkra herrarna att om det inte fortsätter att intensifieras på det sättet kommer jag att vara den förste att påpeka det. Nu pågår dock arbetet. Det har hänt väldigt mycket på ett år. Låt oss följa arbetet och som sagt vidta de åtgärder som behövs. En konkret sak vi talade om förra året var preskriptionsreglerna. Där har vi också uppfyllt det konkreta löftet, som inte ligger på polisen utan just på regeringens bord. Det arbetet pågår nu i enlighet med det besked jag gav under förra våren. Tack så mycket för den här debatten!