Kyrkoantikvarisk ersättning

Herr talman! Louise Thunström har frågat mig om jag och regeringen avser att ta ytterligare initiativ för att säkerställa att vårt kyrkliga kulturarv bevaras för framtiden.

I skrivelsen De kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan – om förvaltningen av det kyrkliga kulturarvet (skr. 2023/24:109) pekar regeringen på två framtidsfrågor som bedöms ha avgörande betydelse för den framtida förvaltningen av det kyrkliga kulturarvet: finansieringen och beredskapsarbetet.

Vad avser finansieringen kan jag konstatera att riksdagen, på regeringens förslag, har beslutat om en ökning av anslaget för kyrkoantikvarisk ersättning med 30 miljoner kronor från 460 miljoner till 490 miljoner kronor årligen från och med 2025. Detta är den första ökningen av anslagets nominella belopp sedan 2010. Fyra socialdemokratiskt ledda regeringar och två kontrollstationer hann passera innan den nuvarande regeringen föreslog en ökning. Det socialdemokratiska intresset för det kyrkliga kulturarvet är därför en välkommen nyhet.

Vad avser beredskapsarbetet konstaterar regeringen i skrivelsen att betydelsen av åtgärder som stärker krisberedskapen har ökat utifrån det rådande omvärldsläget, vilket även påverkar arbetet med det kyrkliga kulturarvet. Det är regeringens bedömning att detta är en utveckling som kommer att hålla i sig och vara viktig att följa upp, till exempel inom ramen för kommande kontrollstationer.

Svenska kyrkan är representerad i det råd för skydd av kulturarv som efter regeringens uppdrag den 29 februari 2024 har bildats av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungliga biblioteket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelserna och Statens fastighetsverk. Rådets syfte ska enligt uppdraget vara att bidra till en effektiv beredskapsplanering för skydd av samlingar av kulturarv samt kulturhistoriskt värdefulla fastigheter och miljöer i Sverige. En delrapport inkom i februari 2025, och arbetet ska pågå till och med den 28 februari 2027.

Avslutningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på att regeringen i skrivelsen gör bedömningen att staten – genom regeringen, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna – tillsammans med Svenska kyrkan även fortsättningsvis bör ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Det är i användningen som ett kulturarv ges betydelse. Det innebär också att skyddet av kulturarvet inte bara handlar om att spara det till eftervärlden utan också om att det måste fungera och vara tillgängligt, anpassat, relevant och användbart.

Svenska kyrkan finns i hela landet, i städer, i småorter och på landsbygden. Kyrkobyggnaderna är spridda över hela geografin, ibland som den enda kvarvarande samlingsplatsen i mindre samhällen. Detta gör att de har en funktion inte bara som religiösa rum utan också som en samhällsresurs och därmed är både en lokal och en nationell angelägenhet.

Svenska kyrkans församlingar och pastorat är sammantaget Sveriges största förvaltare av egendom skyddad för sina kulturhistoriska värden. Det är inte bara kulturarvet som på många sätt är unikt utan också förvaltningsformen.

Efter relationsändringen mellan staten och kyrkan övertog Svenska kyrkan ansvaret för vården av dessa kulturhistoriska miljöer. I gengäld instiftade staten den kyrkoantikvariska ersättningen för att kompensera svenska kyrkan för de inskränkningar och ökade kostnader som skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen innebär. Det kyrkliga kulturarvet är nämligen inte enbart svenska kyrkans ansvar och intresse utan tillhör oss alla, oavsett medlemskap i kyrkan.

Ersättningen har sedan 2010 uppgått till samma belopp, 460 miljoner kronor årligen, vilket innebär att den i realiteten kraftigt sjunkit i värde.

I budgeten för 2025 fanns en mycket välkommen ökning av den kyrkoantikvariska ersättningen från 460 miljoner till 490 miljoner kronor årligen. Det är en ökning som fanns med i både regeringens och Socialdemokraternas budgetförslag, och det är den första höjningen sedan 2009. Dock är detta långtifrån det som Svenska kyrkan bedömt vara både rimligt och nödvändigt, och under 2024 genomförde Svenska kyrkan ett aktivt kampanjarbete för att påvisa behoven.

Många glesbygdsförsamlingar bär ett särskilt tungt ansvar. Dessa har ofta ett stort antal skyddade byggnader men en krympande medlemsbas och därmed begränsade resurser. Länsstyrelsen i Norrbotten beskriver detta som ett orimligt stort kulturarvsansvar i förhållande till ekonomiska förutsättningar. När en allt större andel av församlingarnas ekonomi måste gå till underhåll av kyrkobyggnader och lokaler får också annan verksamhet stå tillbaka. Det kan handla om barn- och ungdomsverksamhet, körer, diakoni, samtalsstöd, integrationsarbete och samverkan med civilsamhället. Församlingarna får mindre möjlighet att vara närvarande där människor faktiskt finns. I förlängningen påverkas också kyrkans roll som en öppen och levande del av lokalsamhället. Risken är att man helt enkelt tvingas prioritera byggnader framför människor och verksamhet.

För att möta dessa utmaningar vill Svenska kyrkan ha en successiv höjning av ersättningen till 700 miljoner kronor per år till 2027, med efterföljande indexreglering. Det saknas alltså 210 miljoner kronor årligen.

Min fråga till kulturministern är därför: Hur bedömer kulturministern Svenska kyrkans förslag om att successivt höja ersättningen till 700 miljoner kronor per år fram till 2027, sett till de behov som redovisats i kontrollstationsrapporten?

Herr talman! Jag kan konstatera att jag inte kan uttala mig om budgetar som inte har förhandlats eller presenterats än. Frågan om pengar är något som jag får återkomma till längre fram.

Men ibland, herr talman, häpnar man. Låt mig återigen påminna både ledamoten och kammaren om det faktum att fyra socialdemokratiska regeringar och två kontrollstationer hann passera när man inte lade en krona på den kyrkoantikvariska ersättningen. Det är såklart välkommet att Socialdemokraterna nu engagerar sig i frågan, men jag kan konstatera att inte heller ledamoten har ett svar på hur man ska finansiera de 210 miljoner kronorna som ledamoten hävdar saknas. Jag kan också konstatera att av de 563 punkter och politiska beslut som fattades på S-kongressen, från ledamotens parti, handlade inte en enda om den kyrkoantikvariska ersättningen.

Det är väl kul att S åtminstone visar intresse i frågan i talarstolen i riksdagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt att ställa mina frågor till kulturministern i form av en interpellation, men svaret jag fick av ministern på en tidigare skriftlig fråga gjorde att jag ändå kände mig lite manad till debatt.

Så som kulturministern formulerade sitt skriftliga svar och även det svar som jag fick höra nu antydde hon att tidigare regeringar visat bristande intresse. Tonfallet i svaret kan också uppfattas som raljerande. Det är anmärkningsvärt. Därför vill jag klargöra att det ingår i mitt uppdrag som riksdagsledamot att kontrollera regeringens arbete, och det gör man bland annat genom frågor och interpellationer.

Jag ställde en fråga om huruvida regeringen tänker ta ytterligare initiativ för det kyrkliga kulturarvet, och jag fick då i det skriftliga svaret veta vad Socialdemokraterna inte har gjort. I en debatt kan den typen av argumentation kanske komma till sin rätt, men när det kommer från ett departement och i ett svar på en skriftlig fråga tycker jag att det helt enkelt är oprofessionellt.

Fram till 2015, herr talman, räckte pengarna bra. Vid tidpunkten för nästa kontrollstation, 2019, och de efterföljande åren befann vi oss dessutom mitt i en global pandemi. Kultursektorn var en av de hårdast drabbade sektorerna. Mycket av den politiska kraften och resurserna gick till att säkra överlevnaden för den kulturella infrastrukturen och de fria kulturskaparna. Det här påverkade förstås också prioriteringarna vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningen.

Vi socialdemokrater instämmer med regeringen om att staten även i fortsättningen ska ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas. Regeringen menar att det är av vikt att Svenska kyrkan säkerställer de kulturmiljövårdande myndigheternas insyn. Vi socialdemokrater vill också framhålla vikten av att det antikvariska behovet går hand i hand med Svenska kyrkans behov av en adekvat verksamhet.

Den kyrkoantikvariska ersättningen är inriktad på skydd och bevarande, men frågan är faktiskt större än så. För att kulturarvet ska vara relevant behöver det också vara levande, och det antikvariska synsättet kan därför behöva kompletteras med fler synsätt för att nå de politiska målen om att ett kulturarv ska användas och utvecklas.

Resursfrågan kommer att vara på den politiska dagordningen under överskådlig tid framöver. Med tanke på hur kulturen prioriteras, eller kanske inte prioriteras, har jag mycket svårt att föreställa mig en ökning med ytterligare 210 miljoner per år till kyrkoantikvarisk ersättning under de kommande åren.

Jag menar också att det vore synd om diskussionen stannade där. Många kyrkor står i dag oanvända när de skulle kunna fyllas med innehåll som ger kulturarvet liv och tillgängliggör det för fler. Överenskommelsen med staten och kyrkan slöts på 90-talet. Med detta sagt menar jag inte att modellen inte har tjänat oss väl, men utformningen och tillämpningen av modellen och kanske även kulturmiljölagen kan behöva ses över i syfte att förbättra förutsättningarna och långsiktigheten.

Kan kulturministern tänka sig att initiera en sådan översyn?

Herr talman! Vad gäller översyn återrapporterar Svenska kyrkan varje år. Vi får en årlig rapport över hur man har använt anslaget, vad anslaget har räckt till och vad man har gjort för prioriteringar inom ramen för anslaget. Det är också de årliga rapporterna som sedan ligger till grund för de diskussioner man har när man når en kontrollstation och ska se hur man ska få pengarna att räcka på bästa sätt. De årliga rapporterna finns, och de låg till grund för den kontrollstation som fanns tidigare, som vi nu har fattat beslut om i fråga om budgeten, och kommer att så göra även framöver.

Herr talman! Jag måste ändå få stanna upp vid ledamotens beskrivning av tidigare regeringars arbete. Det är klart att man som opposition har ett uppdrag att granska regeringen. Det välkomnar jag. Men jag tycker ändå att det är på sin plats att påminna såväl ledamoten som kammaren om vad den tidigare regeringen faktiskt gjorde. Då är det helt relevant att ta fram fakta, nämligen att fyra S-ledda regeringar inte gjorde något åt den kyrkoantikvariska ersättningen.

Ledamoten menade att pengarna räckte fram till 2015. Det må så vara. Men 2019 hävdar ledamoten att man inte kunde lägga fram några medel på grund av omvärldsläget och pandemin, det vill säga de prioriteringar man var tvungen att göra. Jag respekterar det. Jag förstår att precis som den här regeringen måste göra prioriteringar var även ledamotens regering tidigare tvungen att göra prioriteringar.

Låt mig påminna ledamoten om vilket läge vi har i Sverige och världen i dag. Vi har ett krig i vårt närområde. Vi har ett höjt säkerhetsläge i och utanför Sverige. Omvärldsläget är allt annat än lugnt och stilla just nu, och det ställer mycket höga krav på oss att arbeta med vår beredskap och säkerhet såväl nationellt som internationellt.

Vi har gått med i Nato, och vi har haft en inflation på 11 procent som vi ärvde från S-regeringen. Och Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Trots dessa omständigheter valde den här regeringen att prioritera frågan om den kyrkoantikvariska ersättningen och faktiskt lägga 30 miljoner kronor mer. Det tänker jag ändå är en signal till ledamoten om vad regeringen tycker och vill när det kommer till det svenska kyrkliga kulturarvet.

Herr talman! Det blir en märklig dialog, diskussion eller debatt här. Före 2015 klarade sig Svenska kyrkan relativt bra, och det står också i den kontrollstationsrapport man har lämnat ifrån sig.

Herr talman! Om kulturministern ändå hade lyssnat på vad jag sa. Jag sa faktiskt att den kyrkoantikvariska ersättningen är inriktad på skydd och bevarande, men frågan är större än så. För att ett kulturarv ska vara relevant behöver det också vara levande, och det antikvariska synsättet kan därför behöva kompletteras med fler synsätt på kulturarvet.

Det vore synd om diskussionen kring det kyrkliga kulturarvet hamnade just vid den kyrkoantikvariska ersättningen i pengar. Det antyds i kontrollrapporten från Svenska kyrkan, och även jag tycker så, att utformningen och tillämpningen av modellen, kanske även kulturmiljölagen, kan behöva ses över i syfte att skapa förbättrade förutsättningar och förbättrad långsiktighet.

Det råder ett tufft ekonomiskt läge. Jag har svårt att tänka mig att regeringen kan lägga 210 miljoner extra nästa år för den kyrkoantikvariska ersättningen, men jag skulle önska att vi framöver kan hitta en bred samsyn om hur staten och kyrkan tillsammans kan ta ansvar för det kyrkliga kulturarvet.

Vi har ett rikt och omfattande kulturarv, som vi kan vara stolta över på många sätt. Men det rymmer också svåra och smärtsamma delar. De delarna är också vårt kulturarv, och de behöver vi också visa upp.

Det ska som sagt vara ett levande kulturarv. Det vore väldigt synd med stängda kyrkor på landsbygden som är fina till det yttre och som kanske kostar pengar men ändå inte ger oss tillgång till kulturarvet.

Med detta tackar jag kulturministern för debatten. Jag önskar en trevlig kultursommar och hoppas att vi kan hitta en bred samsyn om hur vi på sikt kan ta ansvar för det kyrkliga kulturarvet.

Herr talman! Jag förstår att frågan är bredare än bara den kyrkoantikvariska ersättningen. Men ytterst är flera av de frågor som ledamoten pekar på sådant som Svenska kyrkan måste få vara delaktig i och även fatta beslut om. Vilka kyrkor på landsbygden som hålls stängda eller inte är inte något som regeringen ska bestämma över eller ta ansvar för. Det är upp till Svenska kyrkan att fatta de besluten och göra de prioriteringarna.

Det är däremot vårt ansvar att se till att Svenska kyrkan har medel – det är därför vi kommer tillbaka till finanserna – och kan göra bra prioriteringar inom ramen för den verksamhet man bedriver. Det kyrkliga kulturarvet är en stor del av det.

I den skrivelse som vi lämnade ifrån oss till riksdagen konstaterades också att de två största frågorna när det gäller hur vi ska hantera vårt kyrkliga kulturarv är framför allt finansieringen och beredskapsarbetet. Det är det som träffar regeringen och riksdagen i det arbete som vi har framför oss.

Men detta är självklart ett arbete som måste göras hand i hand. Staten och Svenska kyrkan måste göra det gemensamt och tillsammans. Vi har en uppbyggd process för hur sådant ska gå till, med kontrollstationer, årliga rapporter och samtal däremellan. Jag ser fram emot att fortsätta det arbetet även framöver.

Det är klart att vi alla önskar en bred samsyn i viktiga frågor. Det här är viktiga frågor när det gäller vårt gemensamma kulturarv. Jag ser också fram emot att vi kan ha bra samtal framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.