Kvotering till bolagsstyrelser

Herr talman! Jessica Rosencrantz har frågat mig om jag ämnar ta några initiativ till kvotering till andra organisationer än börsbolagsstyrelser och om jag ser några andra grunder för kvotering till bolagsstyrelser än enbart kön.

Regeringen vill öka jämställdheten i hela samhället, och en jämn fördelning av makt och inflytande är ett av regeringens delmål för jämställdhetspolitiken. Ett jämställt beslutsfattande ger företagen mångfald som kan öka deras konkurrenskraft. För att driva på utvecklingen har regeringen angett att minst 40 procent av styrelseledamöterna i aktiemarknadsbolag och statligt helägda aktiebolag ska vara av vardera kön. En promemoria med lagförslag av den innebörden har remitterats.

I promemorian görs bedömningen att flera skäl talar för att begränsa ett lagstadgat könsfördelningskrav till aktiemarknadsbolag. Dessa bolag har stått i centrum för den allmänna debatten. Det är i första hand i dessa bolag som medborgarna, som indirekta aktieägare genom pensionssystemet, kan sägas ha särskilt starka skäl att ställa krav på en könsmässigt jämnare styrelsesammansättning. Vidare är det dessa bolag som omfattas av könsfördelningssträvandena i den svenska koden för bolagsstyrning (Koden). De statligt ägda bolagen föreslås omfattas av regleringen mot bakgrund av att det inte bör råda några tvivel om att staten som ägare har minst lika höga ambitioner som aktiemarknadsbolag i fråga om jämställdhet i styrelserna. I promemorian anges att det bör utredas om motsvarande krav ska införas även för kommunala bolag. Mot denna bakgrund ämnar jag inte ta några initiativ till kvotering omfattande andra organisationer.

För de statligt ägda bolagen gäller enligt statens ägarpolicy att sammansättningen av varje styrelse ska vara sådan att balans utöver vad gäller kön uppnås avseende bakgrund, kompetensområde och erfarenhet. Vid sammansättningen ska även mångfaldsaspekter såsom etnisk och kulturell bakgrund vägas in. Urvalet av ledamöter görs utifrån en bred rekryteringsbas i syfte att ta till vara kompetens hos såväl kvinnor och män som personer med olika bakgrund och erfarenheter. Motsvarande gäller för aktiemarknadsbolag enligt Koden.

Jag ser inte någon annan grund för lagkrav om styrelsens sammansättning i andra frågor än könsfördelning, men jag förväntar mig att även näringslivets aktörer fortsätter att arbeta för att åstadkomma mångfald i bolagens styrelser och ledningar och därmed öka bolagens konkurrenskraft.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! I september presenterade regeringen sitt förslag om att lagstifta om kvotering till börsbolagens styrelser. Regeringen vill bötfälla de företag som inte når kravet om minst 40 procent kvinnor eller män till år 2019.

Herr talman! Jag är en övertygad motståndare till kvotering. En människa, menar jag, är mer än sitt kön, sin hudfärg eller för den delen sin ålder. Att lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser förminskar bland annat kvinnor till att vara just representanter för sitt kön och ingenting annat. Det riskerar också att misstänkliggöra varje kvinnas kompetens. Men, herr talman, lika illa är det att regeringen ägnar sig åt symbolpolitik i stället för att lösa verkliga problem i kvinnors vardag.

Herr talman! Jag kan acceptera att statsrådet och jag är av olika uppfattningar när det gäller kvotering till bolagsstyrelser, även om jag djupt beklagar det. Det är däremot svårare att acceptera statsrådets och regeringens hyckleri när det handlar om vilka som ska följa kvoteringsbestämmelserna. Man vill till exempel undanta fackföreningar och andra organisationer från samma krav. Varför denna dubbelmoral? Anser inte statsrådet att Karl-Petter, Torbjörn, Johan, Jonas, Magnus, Per-Olof, Anders, Tobias, Hans-Olof, Jan, Jan, Mikael, Matts eller Lars i LO:s styrelse också behöver fler kvinnliga kollegor? Kan det vara så att statsrådet egentligen inser att förslaget inte bara är ett grovt avsteg från att människor ska betraktas som lika utan också ett stort ingrepp i varje företags och organisations rätt att utse sin egen styrelse? Kan det vara så att man just därför helt enkelt inte vill röra upp känslor i fackföreningsrörelsen?

Regeringen vill införa en skyldighet för arbetstagarorganisationerna att eftersträva en jämn könsfördelning. Statsrådet Damberg vill alltså samtala med fackföreningarna men bötfälla företagen. Det stärker knappast Sveriges konkurrenskraft i en tid när nya jobb behöver växa fram.

I svaret från statsrådet får jag bland annat höra att börsbolagen har varit i centrum för den allmänna debatten och att man därför vill fokusera på dessa. Större symbolpolitik får man leta efter, herr talman. Därför vill jag fråga statsrådet igen: Varför är det viktigare att värna fackföreningarnas självbestämmande än börsbolagens?

Herr talman! Tack, interpellanten, för debatten om jämställda styrelser! Jag börjar med att formulera mig så här: Om man är övertygad motståndare i frågan blir man ganska ensam eftersom börsbolagen själva inom ramen för Koden har formulerat en målsättning om jämställda styrelser. De anser att mer jämställda styrelser, det vill säga en jämn balans mellan män och kvinnor, medför bättre styrelsearbete och därmed mer lönsamhet. Om man är motståndare till denna tanke förstår jag varför man aldrig vill ta några steg framåt i frågan.

Jag konstaterar också att Jessica Rosencrantz är ganska ensam om den principiella hållningen. Till och med hennes förra finansminister öppnade för en kvotering eftersom det tar så lång tid med denna fråga. Detta är ju inte en debatt som har förekommit under något år, utan det har tagit lång tid innan förändring har åstadkommits. Vi sa då att vi skulle utvärdera situationen efter stämmoperioden under våren och då presentera en lagstiftning, vilket vi också har gjort.

Den andra frågan handlar om ifall det bara är symbolpolitik eller om jämställdhet också börjar uppifrån i den ekonomiska och politiska eliten och makten. Jag menar att det är en viktig del av att förändra ett samhälle. Politiska beslut måste ofta utgå från ett perspektiv där man börjar i toppen med dem som har mest makt och inflytande i samhällsekonomin.

Ta bara jämförelsen med de statliga bolagen, för frågan var ju om det finns andra vägar. Jag tycker att de statliga bolagen är ett intressant exempel på att Sverige har lyckats gå före många andra länder på det här området, och det gick ganska fort. År 2000 valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att sätta ett mål om att uppnå jämställda styrelser i de statliga bolagen. Det fanns en diskussion om det: Går det? Går det för snabbt? Går det att hitta den kompetensen? På tre år tog man sig från en situation med ungefär 30 procents kvinnlig medverkan i de statliga bolagen till 40 procent. I dag har vi en i princip jämn könsfördelning.

Den här mandatperioden har jag koncentrerat mig på att få upp andelen kvinnliga ordförande i statliga bolag. Nu är vi nästan på fifty-fifty också bland kvinnliga ordförande i statliga bolag medan börsbolagen ligger på någonstans runt 6 procent.

Jag tror att vi kommer att titta tillbaka på den här tiden och fundera på hur vi kunde vara så gammalmodiga i Sverige att vi inte tog vara på samhällets fulla kompetens när vi utsåg styrelser i statliga och kommunala verksamheter och också i de privata börsbolagen.

Då kommer jag tillbaka till diskussionen om de privata börsbolagens egna målsättningar. Koden har formulerats som att de ska uppnå jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna, definierat med minst 40 procent. Är det en felaktig målsättning för Koden och börsbolagens arbete att uppnå jämn könsfördelning? Jag tror att Jessica Rosencrantz är ganska ensam om att inte se att det här är ett problem i dag och att vi måste göra någonting åt det.

Herr talman! Jag är den främsta förespråkaren för jämställdhet, men lagstadgad kvotering är inte jämställdhet. Vi har en relativt jämställd riksdag om man ser sig om i världen och jämför med andra länder, och snart har vi förhoppningsvis också en kvinnlig statsminister. Det har vi uppnått utan kvotering.

Jag vill återanknyta till den andra frågan som jag ställde till statsrådet, det vill säga om det finns andra grupper som statsrådet vill kvotera till bolagens styrelser såsom utlandsfödda och personer med annan sexuell läggning och så vidare. Svaret var nej, om jag förstod rätt, och det tycker jag är ganska signifikativt. Drar man kvotering till sin spets blir det i förlängningen absurt, för vi är mer än vår grupptillhörighet, och jag tror inte att någon av oss - kvinna eller man, svenskfödd eller utlandsfödd - vill ha olika lagar beroende på vilken grupp vi tillhör.

Jag skulle vilja att statsrådet fäster uppmärksamheten på länder som har infört kvotering. Visst kan man prata om att det är fint att börja uppifrån, men frågan är väl inte vad som är fint eller fult, utan frågan är väl vad som får effekt.

Kollar man på till exempel den norska lagstiftningen kan man konstatera att jämställdheten inte alls sipprade ned så som var avsikten med kvoteringslagen där. Vi såg att bolag bytte bolagsform för att undkomma regleringskraven. Vi såg hur ganska få kvinnor satt med stora mängder uppdrag för att uppfylla lagens krav. Den breda jämställdheten sipprade inte ned.

Jag ska inte stjäla nästa debattämne som handlar om konsekvensutredningar, men man kan fråga sig om det har gjorts en gedigen konsekvensutredning av vad denna symbolpolitik i praktiken skulle leda till.

Jag är den första, herr talman, att vilja arbeta för ökad jämställdhet. Men jag tror att vi måste börja underifrån genom att göra det enklare för både kvinnor och män att starta företag. Man ska kunna leva på sin lön. Det ska löna sig att utbilda sig. Kvinnor, som i större utsträckning än män utnyttjar trygghetssystemen, ska kunna känna att de gäller också för företagare och inte bara för den som har en anställning. Det behöver bli enklare att kombinera familj och karriär, och man ska till exempel kunna starta ett bolag inom välfärdssektorn utan att vara rädd för att den här regeringen slår undan benen för en. Man ska kunna etablera en verksamhet inom RUT-sektorn där många kvinnor är verksamma. På område efter område slår regeringen undan benen för riktiga jämställdhetsreformer, och då, herr talman, ställer jag mig frågande.

Det är nämligen inte bara så att regeringen lägger fram symbolpolitik som inte får någon verkan, utan man jobbar också aktivt mot de reformer som skulle kunna leda till någonting gott.

Vi ser också i dag att det finns en sammanställning i Dagens industri av olika remissvar som har kommit in kopplat till detta, men man har inte frågat de företag som omfattas av lagstiftningen hur de ser på det hela. Vi har detta till trots kunnat se svar från dem men också från fackförbund som från båda sidor ifrågasätter effekten av den här typen av symbollagstiftning. Lustigt nog, för att återgå till mitt första anförande, är just LO positivt till lagstiftningen - och de kommer inte att påverkas. Men faktum är att Saco, TCO och flera näringslivsföreträdare är djupt skeptiska till om det här är rätt väg att gå.

Möjligen kan statsrådet svara på hur man avser att komma åt den riktiga jämställdheten och om man har några andra förslag än bara kvoteringslagar. Och hur ser man på det faktum att det finns en stark kritik i den remissrunda som nu har genomförts?

Herr talman! Först vill jag säga att representation inte är symbolpolitik. Representation är en viktig del av jämställdhetspolitiken om man vill uppnå resultat. Det har visat sig i politiken och i de politiska partierna, och det har fått effekt. Vi ser det i många andra verksamheter där, när man börjar i toppen och åstadkommer mer jämställdhet, hela organisationen påverkas.

Vi kan återigen ta exemplet statliga bolag. När vi uppnådde jämställda styrelser fick vi också mer jämställda ledningsgrupper, och vi fick också mer jämställda rekryteringar av vd:ar. Det hängde alltså ihop, i alla fall när det gällde de statliga bolagen, och börsbolagen har sagt att de strävar efter att skapa mer jämställda organisationer och mer jämställda styrelser. Dock har man sagt det under mycket lång tid.

Jag noterade att inför valrörelsen var det flera moderater som sa: Eftersom det tar så lång tid är vi beredda att överväga kvotering för att komma framåt. Jessica Rosencrantz är uppenbarligen inte en av dem. Jag tycker att man någon gång får gå från ord till handling.

När det gäller den övergripande frågan om jämställdhetspolitik kan man konstatera att Moderaterna nästan aldrig har varit på rätt sida i någon stor jämställdhetspolitisk reform. Oavsett om vi talar om rösträtten, särbeskattningen, förskolans införande, de stora pensionsstriderna i svensk politik eller mer i nutid frågan om pappamånader för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen har Moderaterna av någon anledning alltid hamnat på den sida där man säger: Vi är visserligen för jämställdhet, men nu går det för snabbt och vi ska inte ta ett steg framåt på det här området just nu.

Det är ingen slump att Sverige är ett av de länder som har mest jämställdhet i världen. Det beror på att vi har vågat driva utvecklingen framåt och åstadkomma förändring med politik. Där har Moderaterna tyvärr hamnat på fel sida. Det är inte bara gällande de här frågorna, utan det handlar också om något så konkret som statens budget. Om vi tittar på de budgetar som ni lade under åtta års regeringstid och gör staplar över vilka som gynnades av dem - män eller kvinnor - ser vi att det finns ett gemensamt drag för de borgerliga budgetarna, och det var att män alltid gynnades mer än kvinnor.

Nu har vi vänt på det. Den här regeringen bedriver en politik för ökad jämställdhet, och det betyder att man när man utvärderar staplarna ser att det är kvinnor som gynnas av regeringens budget därför att vi har ett genuint intresse av ökad jämställdhet. Vi förstår att marknaden inte automatiskt leder till jämställdhet, utan man måste också ha politiska beslut som driver utvecklingen framåt. Jag tror tyvärr att Moderaterna kommer att hamna på fel sida många gånger i de frågorna. Jag kan beklaga det, men jag är inte så förvånad över att Moderaterna hamnar på fel sida också i den här frågan.

Jag tror att representation är en viktig del. Jag har sagt flera gånger förut att som näringsminister hade jag mycket hellre sett att näringslivet hade orkat fatta de här besluten själva för att nå den målsättning de har haft sedan lång tid tillbaka. Men någon gång måste man också komma framåt i arbetet, och det är inte omöjligt att uppnå jämställda styrelser. Det har inte minst de statliga bolagen visat att man kan göra på ganska kort tid, och det kan fler bolag göra, också de på börsen.

Herr talman! Det var många fina ord. Jag vill gärna ha en historielektion av statsrådet Damberg vid ett annat tillfälle, kanske över en kopp kaffe. Men vi befinner oss här och nu och ska prata om vad vi ska göra för att öka jämställdheten i Sverige i dag.

Jag är glad över många av de reformer som Alliansen genomförde under vår tid vid makten. Till att börja med gjorde vi det enklare för kvinnor och män att leva på sin lön. Vi gjorde till exempel tryggheten för kvinnliga företagare lite större. Numera omfattas kvinnliga företagare som inte kan jobba på grund av graviditet av graviditetspenning, precis som den som är anställd.

När vi talar om de stora frågorna vill jag också säga att jag är väldigt glad över att det numera finns möjlighet för kvinnor att starta och driva företag inom de områden i samhället där kvinnor är som mest yrkesverksamma, till exempel välfärdssektorn. Den möjligheten vill regeringen begränsa.

Jag är också glad över att RUT-sektorn har kunnat växa till, trots att regeringen nu gör vad den kan för att mota den utvecklingen.

Herr talman! Jag tror som sagt att vi måste föra diskussionen om jämställdhet på just den nivån. Vad får sunda värderingar att växa fram underifrån? Vilka konkreta politiska reformer kan vi åstadkomma för att få fler kvinnor att ge sig in i karriären, utbilda sig och ta chefspositioner?

Statsrådet kan säga vad han vill. Men det är få kvinnor och män som känner att diskussionen om börsbolagsstyrelser är relevant för dem i vardagen. Låt oss ägna mindre tid åt kvoteringslagstiftning här i kammaren! Låt oss i stället prata om reella reformer för att öka jämställdheten!

Om vägen till riktiga åtgärder vore kvotering skulle statsrådet inte vara främmande för att kvotera på andra grunder än just jämställdhet. Men det är just symbolpolitik, och det därför man ägnar sig åt den här debatten. Som kvinna, som politiker och som medborgare i det här landet tycker jag att det är tråkigt.

Herr talman! Återigen, jag tror att man ska vara försiktig med att säga att representation handlar om symbolpolitik. Det handlar om lika rätt och möjligheter i samhället.

Om kvinnors kompetens hade tagits till vara på ett normalt sätt hade vi inte haft den situation som vi har i samhället i dag. Det är inte på det sättet att kvinnor har utbildat sig mer än män bara under det senaste året. Det har kvinnor gjort under årtionden, men de har fortfarande inte fått de toppositioner i samhället som vi är vana vid att män har. Det är uppenbart att det krävs politiska beslut för att det ska gå framåt, även när det gäller representation på viktiga ekonomiska positioner i samhället.

Om vi går tillbaka till samhället handlar väldigt många viktiga frågor just nu om lön och inflytande för vanliga arbetande kvinnor. Där hamnar Moderaterna på fel sida igen. Det gäller bland annat föräldraförsäkringen. Vi vet att den är den mest cementerande delen. Den tvingar kvinnor till sämre karriärmöjligheter och gör att de får en sämre position på arbetsmarknaden. Och det drabbar både deras löneutveckling och deras framtida pension.

Vi har också diskussionen om lönekartläggning. Vi vill nu tvinga fler företag att redovisa hur lönefördelningen ser ut, så att man kan driva fram en jämnare lönefördelning på arbetsplatserna.

Det är bara två exempel på stora reformer där Moderaterna återigen hamnar på fel sida i jämställdhetsdebatten. Det krävs ett strukturerat arbete för att öka jämställdheten. Moderaterna skyller - tyvärr - ofta på att det ska ske lokalt, lite senare och någon annanstans.

Sverige hade inte varit världens mest jämställda land med en sådan politik.

Överläggningen var härmed avslutad.