kvinnors sjukskrivningar
Interpellationsdebatt 1 mars 2005
Protokoll från debatten
Anföranden: 9
Anf. 19 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av analysen att grunden till kvinnors sjukskrivning hänger samman med rådande könsmaktsordning, vilka förändringar jag avser att vidta för att försvaga och bryta ned denna könsmaktsordning samt vad jag anser som den enskilt viktigaste frågan för att undvika en fortsatt ökning av kvinnors sjukskrivning.
Kvinnors sjukskrivning och förtidspensionering har ökat kraftigt under de senaste 25 åren. Orsakerna och förklaringarna till skillnader i hälsa och sjuklighet mellan kvinnor och män är komplexa. År 2003 svarade kvinnor för 63 % och män för 37 % av antalet dagar då sjukpenning betalades ut från sjukförsäkringen. Kvinnors sjukskrivningsperioder var i genomsnitt längre än mäns. Sjuktalet, som anger antal dagar då sjukpenning utbetalats per försäkrad person och år, var nästan dubbelt så högt för kvinnor som för män.
Det dåvarande Riksförsäkringsverket har i en sammanställning av kunskapsläget om orsakerna till skillnader i sjukskrivningsmönster mellan kvinnor och män lyft fram tre viktiga förklaringsfaktorer till könsskillnaderna: graviditetsrelaterad sjukskrivning, generellt sämre arbetsförhållanden för kvinnor och sämre möjligheter för kvinnor till arbetslivsinriktad rehabilitering. Flera studier pekar på att män får bättre stöd av arbetsgivaren än kvinnor i rehabiliteringsarbetet. Män arbetar dessutom i större utsträckning på arbetsplatser där det är lättare att anpassa arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Jag ser mycket allvarligt på dessa skillnader när det gäller rehabiliteringsmöjligheter för kvinnor jämfört med män. Arbetsgivarna måste i större utsträckning ta sitt ansvar för att rehabilitera sina sjukskrivna. En viktig åtgärd i denna riktning har varit att arbetsgivare har givits ökade ekonomiska incitament för förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering av sjukskrivna anställda. Vi kommer att följa upp åtgärden noggrant. I uppföljningen och den efterföljande utvärderingen kommer vi att särskilt uppmärksamma effekterna för kvinnors situation. Regeringen ska även tillsätta en utredare med uppdrag att se över arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. I det arbetet ska bland annat jämställdhetsperspektivet beaktas. Utredningen är snart färdig att tillsättas.
Riksförsäkringsverket bedriver sedan 1997 ett aktivt genderarbete inom sin verksamhet för socialförsäkringen. Försäkringskassan följer en fastställd handlingsplan för att säkerställa att jämställdhetsfrågorna ska vara en integrerad del av Försäkringskassans verksamhet. Vidare har Försäkringskassan av regeringen fått i uppdrag att genomföra en analys ur ett könsperspektiv av de berörda politikområdena ersättning vid arbetsoförmåga, ekonomisk familjepolitik och ekonomisk äldrepolitik. Det övergripande syftet är att identifiera jämställdhetsproblem inom socialförsäkringen samt föreslå dels hur dessa problem ska åtgärdas och dels föreslå mål och indikatorer för detta arbete. Uppdraget ska redovisas den 15 april i år. Inom ramen för uppdraget har det bland annat genomförts en utbildning för berörda handläggare i könskonsekvensanalys. De mål som myndigheten presenterar kommer att ligga till grund för gendermål i budgetpropositionen för 2006.
Jag kommer också att medverka till att det införs ett aktivt könsperspektiv inom Försäkringskassans arbete med sjukskrivning och rehabilitering.
De senaste två årens utveckling visar trots allt på en glädjande utveckling; regeringens satsningar inom ohälsoområdet har fått genomslag - allt färre personer är sjukskrivna. När det gäller inflödet av nya sjukfall är vi nere på 1997 års rekordlåga nivåer, och ohälsotalet totalt sett minskar. Från januari 2003 till januari 2005 har sjukfrånvaron räknat i sjukpenningdagar minskat med 24 %. Denna positiva utveckling avser kvinnors sjukfrånvaro i motsvarande utsträckning som mäns. Det är alltså inte proportionellt sett flera kvinnor som blir friskare, utan minskningen i sjukfrånvaro är lika bland kvinnor och män. Men givetvis nöjer sig inte regeringen med detta utan kommer även fortsättningsvis genom olika åtgärder att arbeta mot målet om en halverad sjukfrånvaro till 2008.
Anf. 20 Gudrun Schyman (-)
Fru talman! Jag ska börja med att vara artig och tacka för svaret, men sedan går jag genast över till att klaga på att jag inte har fått några svar på mina frågor. Jag har inte fått några svar över huvud taget, tycker jag.
Jag har inte tagit upp sjukskrivningsproblematiken i allmänhet, utan jag har tagit upp situationen för kvinnor i synnerhet. Det har jag gjort utifrån att vi numera har rätt mycket kunskap om hur det ser ut. Och det jag får till svar är ytterligare utredningar för att komma fram till ytterligare kunskap. Någon gång måste ju situationen vara den att regeringen också vågar ta konsekvenserna av den kunskap som finns. Jag kan inte se att det är kunskapsbrist som är det stora problemet i dag. Vi har väl dokumenterat på många olika sätt hur det ser ut.
En av anledningarna till att jag har tagit upp frågan är Riksförsäkringsverkets årsbok 2004 som tar sikte på just kvinnor, män och sjukfrånvaron. Jag antar att statsrådet har läst den. Och jag antar att statsrådet har läst vad som står i inledningen som generaldirektören Anna Hedborg har skrivit: Skillnaderna i kvinnors och mäns sjukskrivningsmönster kan förstås utifrån den rådande könsordningen. Kvinnor får betala ett högt pris för den bristande jämställdheten i familjen och i arbetslivet genom nedsatt hälsa, sjukskrivningar, förtidspensioneringar och så vidare. Det visar sig också att de aktörer i samhället som skulle hjälpa till i själva verket inte gör det utan snarare förstärker normen om kvinnors underordning.
Detta är ju en kunskap som finns, och utifrån den kunskapen har jag ställt frågor.
Den första frågan är om statsrådet delar analysen att den patriarkala maktordningen är en viktig grund i kvinnors sjukskrivning och kvinnors högre ohälsotal. Den har jag inte fått svar på.
Den andra frågan är vilka förändringar inom arbetsmarknadsområdet statsrådet vill genomföra, förändringar som alltså tar sikte på att försvaga, lösa upp och till och med se till att den här maktordningen försvinner?
Vilka specifika åtgärder kan man vidta inom arbetsmarknaden?
Och den tredje frågan är: Vilken skulle vara den enskilt viktigaste frågan? De tre frågorna har jag ställt utifrån en rätt så gedigen kunskap.
I går kväll hade jag anledning att diskutera med, och också lyssna på, Folkhälsoinstitutet. Det var en redogörelse om folkhälsan där man lyfte fram att den absolut enskilt viktigaste frågan för folkhälsan är makt och inflytande. Det går igenom i alla undersökningar som de har gjort. När vi då kan konstatera att vi har en ordning i vårt samhälle - överallt i samhället och inte minst på arbetsmarknaden - där kvinnor systematiskt är diskriminerade och underordnade och förvägrade samma makt och inflytande som män har, är det ytterligare en kunskap som visar hur destruktiv den här maktordningen är och hur den också resulterar i sjukskrivningar.
Det är just det som jag har ställt frågor omkring. Statsrådet lyckas ge ett svar som faktiskt inte tar upp de här frågorna. Jag vill ha svar på mina tre frågor.
Anf. 21 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Det är en intressant och viktig debatt. Det kan väl inledningsvis noteras att skillnaden mellan interpellantens syn och det perspektiv som jag kommer att anlägga är ganska ringa. I det avseendet finns liten anledning att titta på partibeteckningar i stället för på den gemensamma uppgift som jag hoppas att vi är tre parter här som har, nämligen att försöka utradera ojämlikheten i makt mellan män och kvinnor inom arbetslivet men också i samhällslivet i stort.
Man ska nog se, trots allt, att interpellationssvaret innehåller en del ansatser till svar. Det är riktigt att det handlar om utredningar och att det ibland handlar om att se vilken effekt olika förslag ger. Det kan man kritisera för att det tar tid. Det är lätt och enkelt att göra. Lite svårare är ju, och det får jag väl ändå efterfråga och sedan försöka bidra med själv, att komma med förslag om vad som kan göras. Kritiken är lätt att formulera. Den är lätt att instämma i. Men vad ska vi göra? Jag tänkte, fru talman, ge några förslag i debatten.
Det vi behöver göra är för det första att se till att vi har ett arbetsliv där alla får plats och en rehabilitering som inte bara är en allmän rehabilitering utan som är anpassad till de behov som kvinnor har av rehabilitering. Den hets som vi har sett de senaste månaderna när det gäller att jaga fuskande eller inbillat fuskande sjukskrivna drabbar faktiskt enligt min bedömning kvinnor hårdare, för det är svårare att förklara varför man är utbränd, trött och söndersliten av dragningar mellan privatliv och arbetsliv. Så låt oss för det första konstatera att vi inte ska jaga och hetsa sjukskrivna utan att vi i stället ska hitta ett sätt att få människor att komma tillbaka i arbetslivet. Kanhända kan vi bli överens om det.
Det andra är att värna den generella välfärden som en omfördelande modell, att satsa på en utbyggnad av den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn måste, exempelvis som andel av BNP, tillåtas växa. Det behöver bli fler som arbetar i offentlig sektor - dels för att många kvinnor har en tryggad försörjning där, en möjlighet till egen ekonomi, dels för att det som inte görs av den offentliga sektorn annars i så stor utsträckning görs av kvinnor. Att ta hand om äldre, ta hand om barn och se till att allt det där fungerar är en uppgift som kvinnor, om inte det offentliga åtar sig den, i alltför stor utsträckning kommer att få bära. De blir dubbelarbetande, återigen slitna mellan alltför stora krav.
Det tredje, och jag tycker att det är ett viktigt krav, är sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det är fullt möjligt att genomföra. De praktiska exempel som vi har sett där man har prövat det har faktiskt givit positiva effekter på kvinnors och mäns sjukskrivningstal. Det är helt enkelt mindre slitsamt att arbeta kortare tid. Det har inte visat sig ha några större negativa effekter på produktiviteten. Man jobbar mer effektivt, bättre, den tid som man faktiskt tillbringar på jobbet. Det kostar lite grann för kommunerna. Men visst kan man tänka sig en ordning där kommunerna får tillbaka en del av de pengar som man på statlig nivå sparar genom att till exempel sjukskrivningarna minskar. Det är alltså ett tredje förslag.
För det fjärde - och här rör vi oss lite över de snäva gränser som ministrar har att handskas med: Varför inte i det här sammanhanget också nämna den delade föräldraförsäkringen? Det är nu nödvändigt och måste göras tydligt att män ska bära det ansvar som det innebär att bli förälder. Det räcker inte att veta hur man gör för att bli förälder. Man måste också vara beredd att bära ansvaret, halva ansvaret, för att ta hand om barn och för att ta hand om hemmet.
Se där några konkreta förslag som jag tror att debatten skulle må bra av att också förhålla sig till.
Anf. 22 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag välkomnar Kalle Larsson till den här debatten. Det är en illustration av att vi uppskattar att ha ett starkt pådrivande feministiskt vänsterparti som vi tänker fortsätta samarbeta med för att förbättra samhället i allmänhet och kvinnors situation i synnerhet.
Jag tänker redovisa, Gudrun Schyman, var jag, och därmed också regeringen, befinner mig i de här "att göra"-frågorna. Vi är naturligtvis inte så långt framme som Gudrun Schyman skulle önska att vi var. Jag är alldeles övertygad om det. Men det finns inget annat än verkligheten. Ungefär så här är det. Jag ska redovisa detta och sedan också svara på en del frågor. Vi får se vad jag hinner i det här inlägget.
Vi arbetar just nu med förslag som jag hoppas att vi samlat ska kunna lägga fram senare. Vi har gjort en del, men det återstår mycket. Den analys, de insikter och den kunskap som ligger till grund för de förslag som vi sitter och jobbar med nu i Regeringskansliet handlar om något slags förståelse för vad det egentligen var som hände 1997. Varför fördubblades sjukskrivningarna rent allmänt - och kvinnors sjukskrivningar fördubblades i sig? Vad var det som hände? Dubbelt så många kvinnor som tidigare blev sjukskrivna. Vad beror det på?
Vi kan fråga forskningen. Gudrun Schyman säger att vi vet mycket. Men vi får inte svar på detta. Beror det på att man mår bättre av att ha få livsuppgifter? Jag tror nämligen att dubbelarbetet är en väldigt viktig orsak till den här situationen med många kvinnor som är sjukskrivna. Jag tror att det är det. Då uppstår frågan: Är dubbelarbete skadligt? Det finns en del som säger att det är skadligt om man har många uppgifter samtidigt. Hem och arbete är inte lätt att förena. Det mår man inte särskilt bra av. Andra säger att man mår bättre av att ha många livsuppgifter.
Jag hamnar i slutsatsen att jag tror att det är bra att ha många livsuppgifter. Men när påfrestningen blir för stor, när det blir för mycket, så kraschar det. Och jag tror att det är precis det som har hänt. Jag tror att det är för mycket av det här som har gjort att många kvinnor har blivit sjukskrivna.
Det där visar sig också i att det inte bara är så att det är kvinnor som har högre sjukskrivningstal. Det är bland kvinnorna ensamstående kvinnor som har de allra högsta sjukskrivningstalen. Det är en viktig kunskap. Gudrun Schyman kanske hade den. Vi har fått den, och vi funderar på hur det där hänger ihop. Vad kan man göra? Vad gör man operativt när man får sådana kunskaper?
Det är klart att detta också hör ihop med sämre villkor på arbetsmarknaden. Sämre välfärd, sämre ekonomi, sämre anställningsformer, sämre anställningstrygghet och sämre löner gör att kvinnor blir mer utsatta. De har i högre grad korttidsjobb och deltidsarbete. Man blir mer utsatt. Det ger kvinnor en mer utsatt situation och en skörare situation.
Vi har en kunskap som är väldigt viktig, som jag ska återkomma till i nästa inlägg, som handlar om de diffusa diagnoserna. Dem försöker vi förstå hur man ska kunna komma till rätta med. Kvinnor får inte tydliga diagnoser, vilket leder till att man inte riktigt vet vad man ska göra. Det ska jag komma tillbaka till, Gudrun Schyman. Jag vill gärna resonera om detta med Gudrun Schyman.
Anf. 23 Gudrun Schyman (-)
Fru talman! Ja, det finns ett helt komplext system att resonera kring. Jag börjar där statsrådet slutade: Kvinnors problem är diffusa inom sjukvården. Kvinnor får inte diagnoser.
Nej, och vad beror det på? Ja, det beror bland annat på att sjukvården är utvecklad utifrån män och mäns krämpor och symtom. Hela sjukvården, den medicinska forskningen och läkemedlen, allt detta, utgår från män. Mannen är norm. Mannen är människan. Kvinnan är avvikande, så det går det inte att göra så mycket undersökningar där. Det är så mycket hormoner och upp och ned, har man sagt. Men det är egentligen långt fler hos männen. Så är det. Det blir cirkelresonemang kring detta.
Kvinnor far illa i dagens samhälle på arbetsmarknaden och hemma, och när kroppen säger ifrån är sjukvården stum. Den hör inte. Den ser inte. Den förstår inte. Så ser det ut.
Det går alltså inte att titta på bara ett enda område. Vad jag egentligen tycker att regeringen borde förstå är att det här inte är en fråga enbart för arbetsmarknadsministern, utan det är lika mycket en fråga för familjeministern och för jämställdhetsministern - ja, i princip för alla ministrar.
Jag efterlyser ju ett forum också här i riksdagen där vi kan diskutera könsmaktsordningen - hur den ser ut, vilka konsekvenser den får och hur vi samlat ska kunna gripa oss an det gigantiska men absolut nödvändiga arbetet med att rasera denna maktordning eftersom den ställer till med så mycket elände, särskilt för kvinnor. Då hänger alla de här frågorna ihop. Det handlar om makt och inflytande, både hemma, i samhället i stort och på jobbet. Där ligger kvinnor underst. Så ser det ut.
Det är klart att vi kan diskutera vad som hände år 1997. Ja, då slog det väl ut - resultatet av nedskärningar och resultatet av ökad stress när vi har en arbetsmarknad som kräver en närvaro på 140 % för att man ska kunna hänga med. Samtidigt har vi en tillvaro hemma som bygger på föreställningen om att vi har hemmafruar och att kvinnor tar det absoluta ansvaret. Kvinnor kläms mellan dessa ökande krav och går sönder kroppsligt och själsligt. Det är precis detta som är verkligheten.
Jag tror att vi behöver en diskussion utifrån just kunskapen om könsmaktsordningen och att detta är en sammansatt fråga som inte låter sig delas upp och marginaliseras på det vis som regeringen hittills har gjort i politiken och i organiseringen av arbetet med att lägga ut det på olika departement. Angreppssättet kräver en helt annan förståelse för hur sammansatt det här problemet är.
Det är klart att jag gärna hade sett att jag fick svar som handlade om bland annat de saker som Kalle Larsson tar upp; det är ju det som hör till arbetsmarknadens område:
arbetstidsförkortning - det måste vi själklart ha,
stopp för deltider - självklart,
rätt till heltid och en lön att leva på och
en arbetsmiljö för kvinnor med lika mycket backup som vi har inom de manligt dominerade arbetsområdena.
Varför ska inte hemtjänsten ha samma backup som de som ligger ute på linor och reparerar tele- och elledningar? Och varför ska inte hemtjänstens kvinnor få gymnastik på arbetstid så att de är
fit for fight
när de ska ut och lyfta gamla, precis som brandkåren får? Det här är bara några exempel. Sådana initiativ efterlyser jag naturligtvis.
Anf. 24 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Gudrun Schyman efterlyser initiativ. Jag har gett förslag till några. Uppenbarligen instämmer Gudrun Schyman i de förslagen. Sedan får vi se vad Hans Karlssons svar är. Det är angeläget att vi blir många som driver på i de här frågorna - utan partipolitiska spärrar. I stället gäller det att se vad som är viktigast att göra.
Låt mig upprepa vad det handlar om: ett rymligt arbetsliv där alla får plats, en anpassning av rehabiliteringen också till de behov som kvinnor faktiskt har av rehabilitering, möjlighet att låta den offentliga sektorn växa i stället för att ständigt minska som andel av BNP och ett försvar av de generella välfärdssystemen - något som nu är extra aktuellt eftersom nämnda Anna Hedborg ska se över socialförsäkringssystemet, efter pensionssystemets modell.
Det är betecknande att samma sak händer nu när kvinnor börjar behöva socialförsäkringarna som det som hände när kvinnor kom in på arbetsmarknaden och började behöva pensionssystemet. Då är det dags att ändra därför att risken är för stor att det annars sker ett alltför stort uttag ur systemen. Vi delar inte den uppfattningen, liksom vi inte instämde i den kritik som fanns mot det tidigare pensionssystemet, ATP-systemet. Tvärtom ser vi det så att försäkringssystem och pensionssystem finns där därför att människor i en del skeden av livet kommer att behöva använda sig av de skattepengar man själv tidigare arbetat ihop för att få en jämn inkomstfördelning men också för att utjämna skillnader som finns mellan olika grupper i samhället - mellan rika och fattiga och mellan män och kvinnor. Båda dessa utjämningar är lika angelägna för oss.
Allra sist: En sak som vi ganska hastigt skulle kunna göra någonting åt är bedömningen av kvinnors arbetsskador. Vi vet att kvinnor med en del symtom inte får sina sjukdomar godkända som arbetsskador. Där kan vi konkret komma framåt, och ganska fort. Vad vill vi göra där, Hans Karlsson? Vad har du för förslag för att det ska bli en ändring på den punkten?
Anf. 25 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Det är bra, Gudrun Schyman, att vi är överens om problematiken kring de diffusa diagnoserna. Men det duger inte att bara hålla luftiga tal om sakernas tillstånd. Man kan ju göra frågan till en ideologi där man inte behöver komma med konkreta förslag. Det här kommer inte från himmelen.
När vi nu sitter och jobbar med vad vi senare ska göra är det till exempel fråga om hur man förbättrar och förändrar när det gäller dessa otydliga diagnoser som leder till långa väntetider och till att kvinnor sitter fast i sjukskrivningar och som till slut blir ett sätt att slås ut från arbetsmarknaden i stället för att skyndas på här. Hur gör vi det i verkligheten? Vilka förslag, vilka lagar och vilka förändringar - vilka organisationsförändringar och vilka arbetsrättsliga förändringar - behövs för att komma till rätta med detta? Det måste ju också göras, och det är precis det vi nu sitter med.
Jag kan räkna upp olika exempel. Vi ska förändra inflytandet för föräldralediga. Det har betydelse. Jag kan räkna upp de försök vi gör med arbetstidsförkortning - inte minst utifrån Vänsterpartiets önskemål. Detta pågår. Jag kan räkna upp alla de saker som man kan läsa om i tidningar och i propositionslistor och motionslistor. Det där är känt.
För min del försökte jag gå ett steg längre. Gudrun Schyman behöver inte tycka det är bra eller ens hålla med. Men vi har gjort någonting. Vi har lyckats hitta åtgärder som faktiskt minskar sjukskrivningarna i allmänhet. Ändå säger jag: Det räcker inte. Det har gått åt mycket kraft till det. Jag har ägnat två år av mitt liv, av min tid, åt detta. Det har gett en del resultat, men det räcker inte. Vi måste gå vidare.
Vi har gjort för lite. Vi har förstått för lite och vi har gjort för lite när det gäller kvinnors sjukskrivning i synnerhet. Där måste vi göra mera, och nu sitter vi och jobbar med det. Det handlar då om alla de saker som jag räknat upp.
En insikt som vi har och som jag har fått är att det är någonting skumt när kvinnor får andra diagnoser än män för sina sjukdomar. Det där kan man göra
mycket
mera åt. Vi har nyligen fått svar både från en professor, Kristina Alexandersson, och från en myndighet, Socialstyrelsen, som visar på bristerna i vården. Det tar vi nu till oss för att sedan lägga fram förslag till förändringar. Detta är en del i att förbättra både livet och arbetslivet för människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet.
Endera dagen kommer vi att tillsätta en rehabutredning. Det är ingen storvulen sak. Men den ska titta på några viktiga frågor, bland annat frågan om varför kvinnor får en annan rehabilitering än män och vilka förslag till förändringar som kan behövas för att ändra på detta.
Det är inte rimligt att det är så, men det måste läggas fram förslag som ska antas i denna riksdag för att det ska bli en förändring också i verkligheten. Det duger inte att bara önska sig, utan något måste göras. Det är ett hantverk, Gudrun Schyman, som ska göras. Vi håller på med det.
Jag ska svara på en fråga. Det är bra med sådana här debatter, och Gudrun Schyman är viktig och bra. Det är inte lätt att svara på frågan: Vad är den enskilt viktigaste frågan? Jag har tänkt mycket på den sedan jag fick interpellationen. Men jag bestämmer mig för att det är att det börjar hemma, det börjar privat, det börjar i det egna livet. Det är delat ansvar, inte mera hjälp från männen utan i äkta mening delat ansvar i livet, som är startpunkten för ett bättre jämställt liv för kvinnor och män. Det var ett svar.
Anf. 26 Gudrun Schyman (-)
Fru talman! Jag välkomnar det svaret. Jag är överens, och då utgår jag från att vi är överens om att vi ska göra föräldraförsäkringen individuell. Det måste rimligen vara en feministisk regerings uppgift att se till att vi har regelverk som gynnar det som vi tror är viktigast. Det var en väldigt bra upplysning, och den tackar jag för, även om jag ska ha den debatten med en annan minister senare.
Visst är det så, Hans Karlsson, att det är görandet som är det viktiga. Jag står inte här för att det är intressant att ha luftiga ideologiska samtal. Jag står här för att jag vet att det finns en verklighet där kunskapen om könsmaktsordningen och om kvinnors situation inte är tillräcklig på väldigt många håll. Inte bara inom sjukvården är kunskapen otillräcklig om vad det är för mekanismer som styr när det bara blir så att kvinnor inte får diagnoser, inte blir lyssnade på eller får sämre rehabilitering. Det finns en föreställning hos människor om att en del människor är viktigare än andra. Den föreställningen finns mycket levande hos väldigt många fortfarande, synen på kvinnor som mindre värda, synen på kvinnor på arbetsmarknaden som någonting tillfälligt. Det behövs inte fasta jobb, inte heltid, inte löner att leva på eftersom det finns en man som är huvudförsörjaren, som har det fasta jobbet och lönen att leva på och en arbetsmiljö som är organiserad utifrån att det ska vara effektivt och bra för honom.
Det är inte såsom det står i interpellationssvaret, att män dessutom i större utsträckning är på arbetsplatser där det är lättare att anpassa arbetsmiljön och arbetsuppgifterna. Så är det ju inte. Man måste ställa frågan: Varför är inte arbetsmiljön sådan för kvinnor? Jo, därför att de är där tillfälligt. Kunskapen om detta måste regeringen också se till att föra ut. Det krävs en feministisk folkbildning - det är min uppfattning.
Anf. 27 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag försöker, Gudrun Schyman, hålla emot att det blir så att jag står här och upprepar sådant som redan är känt. Jag tycker att det är viktigt med rätten till heltid. Det är jätteviktigt. Därför har vi satt till en utredning. Det tog tid, men nu är den på plats. Det kommer svar snart från den utredningen. Vi ska lägga fram förslag om innebär att vi stärker rätten till heltid. Det är jätteviktigt. Vi kommer med förslag som - som jag sade i förra interpellationsdebatten - ska stärka föräldralediga och föräldrar i anställningen, förslag som ska förstärka rätten till tillsvidareanställning. Det är också viktigt. Det är en annan fråga där kvinnor är systematiskt missgynnade. De kommer systematiskt till korta och blir därmed, som Gudrun Schyman säger, betraktade som tillfälliga på arbetsmarknaden. Det duger inte. Vi kommer med förslag på område efter område. Det är känt, det vet alla.
Frågan vad som är den enskilt viktigaste frågan slet jag med, det ska jag säga, Gudrun Schyman. Där är det några saker till. Varje anställd måste ha rätt att få arbetsuppgifter och kunna göra anspråk på en arbetsorganisation och arbetstider, inte bara ledigheter, som i mycket högre grad är individuellt anpassade och där man ser individen och individens behov i olika skeden av livet. Det är en annan fråga. Om hemmet är nummer ett är arbetsplatsen i väldigt hög grad nummer två. Sedan kan vi ta en debatt där vi går igenom de 14 kommande viktiga områdena. Jag ser fram emot det.
den 17 februari
Interpellation 2004/05:395
av Gudrun Schyman (-) till statsrådet Ylva Johansson om kvinnors sjukskrivningarDen studie som presenterades på DN Debatt den 10 februari, som tog upp långtidssjukskrivningarna utifrån kön, bjöd på en blixtbelysning av det höga pris som kvinnor tvingas betala för att hela samhället är ordnat på mäns villkor.
Forskarna Hélène Sandmark och Monica Renstig har kartlagt vad som skiljer de många långtidssjukskrivna kvinnorna från friska kvinnor, och till detta hade man satt rubriken Nio av tio kvinnor i landet förlorar på att yrkesarbeta. Rubriken passar säkerligen för vissa politiska analyser, framför allt de nedskärningsivrare som ställer krav på sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen.
Men vad studien egentligen visar är hur kvinnor kläms mellan ett arbetsliv som förutsätter fullt deltagande och en verklighet på hemmaplan där män smiter från sitt ansvar för hem och barn.
Frågan om skillnader mellan kvinnor och män när det gäller sjukskrivningar och förtidspensioneringar var i fokus i Riksförsäkringsverkets rapport Socialförsäkringsboken 2004 som hade tema Kvinnor, män och sjukfrånvaron. Där konstaterar man att kvinnor i strävan efter en jämställd position har brutit mot det normsystem som råder när det gäller livets begränsningar och möjligheter. Motsvarande förändringar i mäns beteende och normsystem har inte skett. Män har i stället bibehållit en överordnad position i förhållande till kvinnor, såväl i hemmet som i arbetslivet. Därmed skiljer sig livsvillkoren för kvinnor och män fortfarande väsentligt åt. RFV:s generaldirektör Anna Hedborg konstaterar i förordet att "skilda livsvillkor och brist på jämställdhet har sannolikt bidragit till kvinnors höga sjukskrivning och förtidspensionering". De olika livsvillkoren leder inte bara till ökad ohälsa för kvinnorna utan också till sämre ekonomi. Eftersom kvinnorna oftare är hemma på deltid med barnen och tar ansvar vid barnens sjukdom, får de lägre inkomster. Frånvaron leder i sin tur till sämre karriärmöjligheter och de lägre inkomsterna till sämre pension.
Det som blir tydligt när man läser dessa rapporter är att verkligheten bakom sjukskrivningarna, som vi vet är förödande för såväl individens vardagsliv som arbetsmarknaden och statsfinanserna är att:
- Arbetsmarknaden fungerar inte för kvinnor.
- Lönesättningen fungerar inte för kvinnor.
- Sjukvården fungerar inte för kvinnor.
- Fördelningen av arbete efter kön, det vill säga de traditionella könsrollerna, är destruktiv för kvinnor.
Den nuvarande organiseringen av samhället och yrkeslivet är således dysfunktionellt för halva Sveriges befolkning. Anledningen till detta är att den norm som stått som förebild för organiseringen är män. Det är män som har styrt, och det är mäns behov som stått i fokus när vardagens rutiner lärts in, när arbetsmarknaden organiserats, när lönerna förhandlats fram och när sjukvården dels bestämt vems sjukdomar som är viktiga. Den kvinnodominerade arbetsmarknaden behandlar kvinnor som "tillfälliga besökare" på arbetsplatserna. Arbetsgivarna erbjuder osäkra tillfälliga, deltidsjobb och vikariat @ som dessutom är grovt undervärderade och underbetalda.
Vad som bör göras är ur ett feministiskt perspektiv uppenbart: Lönerna i de kvinnodominerade sektorerna @ vården, omsorgen, skolan, handeln @ måste höjas radikalt. Fasta jobb och heltid måste bli standard @ även för unga kvinnor i vården och handeln. Kvinnor som vårdar människor och lokaler ska ges samma lön, teknisk backup och möjligheter till fysisk träning som de män som släcker bränder och lagar elledningar.
Den andra sidan av myntet är naturligtvis att höja kraven på männen att ta sitt ansvar för hem och barn. Kvinnors livsvillkor förblir orimliga om män inte tar sin del av det obetalda arbetet. Heltid och fast jobb är klen tröst om man är ensam om huvudansvaret för barn och hem. Statistiken visar att det inte går ihop och detta erfar kvinnor bittert i onda nackar och utbrändhet.
Sammantaget kan vi se att vi i dag har den orimliga situationen att kvinnor i princip betalar för att få jobba. De betalar ur egen portmonnä för de arbetstidsförkortningar som är nödvändiga för samhället om barnen ska få rum, betalar med sina utslitna kroppar för de omänskliga och okänsliga nedskärningarna i välfärden, betalar med sina liv för att den patriarkala maktordningen ska kunna stå stark genom modernitetens förändringar.
Riksförsäkringsverket efterlyser en bred samhällsdebatt och politisk debatt i dessa frågor. Jag delar deras syn och vill gärna initiera denna debatt med frågor till de statsråd som bär det yttersta ansvaret.
Jag vill därför ställa följande frågor:
- Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av analysen att grunden till kvinnors sjukskrivningar hänger samman med den rådande könsmaktsordningen?
- Vilka förändringar, inom det egna ansvarsområdet, avser statsrådet att genomföra för att försvaga och bryta ned denna könsmaktsordning?
- Vad bedömer statsrådet som den enskilt viktigaste frågan för att undvika en fortsatt ökning av kvinnors sjukskrivningar?