Kusiners arvsrätt

Fru talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig om jag och regeringen har för avsikt att se över arvsordningen så att kusiner åter kan få arvsrätt när närmare släktingar saknas.

Samhället ser på många sätt annorlunda ut i dag jämfört med när arvsrätten för kusiner slopades för drygt 90 år sedan. Det har till exempel blivit enklare att klarlägga vilka arvingar som finns efter en avliden person. Vissa av de argument som lyftes fram till stöd för att avskaffa arvsrätten för kusiner gör sig därför naturligen inte gällande i samma utsträckning i dag. Avskaffandet av kusiners arvsrätt byggde dock på argument av olika slag. Det är till exempel fortfarande förhållandevis sällsynt att en person saknar andra, närmare släktingar än kusiner. En arvsrätt för kusiner skulle därför i de allra flesta fall inte ha någon betydelse.

Det ska också framhållas att Allmänna arvsfonden, i de fall fonden är närmast till arv, har möjlighet att under vissa förutsättningar avstå arvet. Det stämmer inte att Allmänna arvsfonden tar del i arv eller testamente i strid med den ursprungliga tanken med fonden. Arvsfondens verksamhet är noga reglerad i lag, och de medel som tillfaller fonden gör stor skillnad i samhället. Medlen används för att stödja ideell verksamhet till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning.

Arvsrätten kan inte utsträckas hur långt som helst. Någonstans måste gränsen dras. Att gränsen går vid kusiner är inte unikt för vårt land. Sedan arvsrätten för kusiner avskaffades i Sverige har flera nordiska länder följt efter. Det är dock viktigt att påpeka att den som känner en stark samhörighet med sina kusiner har alla möjligheter att i ett testamente bestämma hur kvarlåtenskapen ska fördelas.

Jag kan avslutningsvis konstatera att den fråga som Mikael Eskilandersson tar upp inte är ny. Den har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen. Civilutskottet avstyrkte så sent som i april i år bifall till en motion med samma innebörd. Jag delar den uppfattning som riksdagen gett uttryck för. Det finns därför inte skäl att se över möjligheterna att utvidga arvsrätten till att omfatta kusiner.

Fru talman! Problemet är regeringens ingångsvärde när det gäller arv och arvslagar. Regeringen utgår från att människor vet när de ska dö, att de vet under vilka förutsättningar de ska dö och att de dessutom har funderat över vilka lagar som gäller redan långt tidigare. Med denna logik kan man givetvis tycka att det ska vara vistelselandet och inte medborgarskapet som avgör vilka regler som ska gälla. Man kan också tycka att det ska finnas ett testamente om inte arvsordningen tilltalar den avlidne.

De flesta människor har dock inte planerat sin egen död och har heller inte koll på exakt vilka regler som gäller. Dessutom vet de inte alltid om vilka andra förutsättningar som påverkar.

För den som har barn är det självklart att utgå från att barnen ska ärva, men det är ju inte säkert att det blir så. Om hela familjen plötsligt skulle utraderas, kanske i ytterligare ett av de närmare 200 bombdåd som hittills har drabbat Sverige bara i år, finns det kanske inga barn kvar som kan ärva, vilket man inte gärna kan ha planerat för. Att arvet då plötsligt ska hamna hos föreningar som Somaliska riksförbundet i Sverige, Skånes Horn av Afrika eller Yallatrappan är sällan i den avlidnes intresse eller ens i hans sinnevärld innan han dör.

Allmänna arvsfonden bildades för att tillgodose det uppväxande släktets underhåll och uppfostran. I propositionen från 1928 kom den att nedtecknas som en särskild fond för främjande av barn- och ungdomsvård och fostran. Hur detta går ihop med Somaliska riksförbundet i Sverige, föreningen Skånes Horn av Afrika eller Yallatrappan får Morgan Johansson gärna förklara för mig.

Det är också ett storstadsperspektiv att man står långt ifrån sina kusiner och att dessa därför inte ska vara arvsberättigade. Så ser det kanske ut i Stockholm och kanske även i Lund men knappast på vår landsbygd där många markegendomar har delats upp vid tidigare arvsuppgörelser och där kusiner numera lever som grannar med angränsande mark som under många århundraden ägts av samma släkt.

Att man vid en högre ålder och utan närmare släktingar än kusiner bör vara medveten om arvsordningen är visserligen sant. Men tyvärr dör inte alla vid en särskilt hög ålder. Inte heller är det alltid klart vilka arvingar som egentligen finns förrän det är för sent att skriva ett testamente.

Med regeringens logik borde alla som inte vill ge sitt arv till Somaliska riksförbundet i Sverige eller till Yallatrappan alltid skriva ett testamente som säger hur arvet ska fördelas om arvingar enligt svensk lag saknas. För vem vet egentligen vilka arvingar som finns i livet den dag som arvet ska fördelas.

Fru talman! Till att börja med kan jag konstatera att man inte behöver veta när man ska dö för att skriva ett testamente. Jag skulle tro att de allra flesta som skriver ett testamente inte har en aning om det. Det är väl bara de som ligger på sin dödsbädd som kan ha ett hum om det. Men de allra flesta som skriver ett testamente vet nog inte när de ska dö.

Jag ska reda ut hur stor denna fråga är. Kusinarv skulle bara kunna komma i fråga om det inte finns någon make eller maka i livet, om det inte finns några barn i livet, om det inte finns några barnbarn i livet, om det inte finns några syskon i livet, om det inte finns några syskonbarn i livet, om det inte finns några syskonbarnbarn i livet, om det inte finns några föräldrar i livet, om det inte finns några far- eller morföräldrar i livet, om det inte finns några mostrar, morbröder, fastrar eller farbröder i livet men där det ändå kanske kan finnas någon kusin i livet. Så ser ordningen ut. Med denna uppräkning förstår man vilken mikroskopisk fråga som detta egentligen är. Det är en mycket liten andel av den totala kvarlåtenskapen som vi här talar om.

Om man skulle falla ifrån utan att ha någon av alla dessa i livet och vill att ens kusiner ska ärva en, då kan man skriva ett testamente. Och man behöver, som sagt, inte veta när man ska dö för att göra det. Det kan man göra precis när som helst.

Fru talman! Kusinarvet avskaffades alltså för snart 100 år sedan. Vi är, återigen, inte ensamma om det. Kusinarv finns inte i Finland, inte i Danmark och inte på Island. Jag ser inget skäl att återinföra det i Sverige.

Fru talman! Trots att det var ganska få gånger som kusiner blev föremål för ett arv var det tillräckligt många för att man över huvud taget skulle känna sig tvingad att bilda Allmänna arvsfonden. Det är ganska mycket pengar som Allmänna arvsfonden i dag hanterar. Tyvärr kunde inte riksdagens utredningstjänst utreda exakt hur mycket pengar det skulle röra sig om som kusiner i stället skulle ärva, eftersom det inte fanns något register att utgå från. Jag har faktiskt försökt men har fått till svar att man helt enkelt inte kunde se hur mycket pengar det skulle bli. Däremot är det nog få människor som inte heller skulle ha kusiner i livet.

Det finns en rättvisetanke bakom detta. Att kusiner inte ärver innebär att om man råkar ha en moster, morbror, faster eller farbror i livet så ärver den. Men om den inte är i livet ärver givetvis inte denna moster, morbror, faster eller farbror. Det gör att kusinerna på den ena sidan kan få del av ett arv men inte kusinerna på den andra sidan, helt beroende på i vilken ordning denna moster, morbror, faster eller farbror råka dö. Råkar morbrodern dö innan ärver inte den sidan med kusiner, och om fastern råkar dö innan ärver inte den sidan med kusiner. Det blir i princip en slumpgenerator, alltså att det blir slumpmässigt huruvida man får ett arv eller inte. Ofta handlar det ju om att morbrodern, mostern, fastern eller farbrodern har en ganska hög ålder. Oftast blir det därför i praktiken ändå kusinerna som tar över arvet.

Sedan finns det en poäng i det som Morgan Johansson säger om att de flesta andra nordiska länderna inte har kusinarv. Norge har kusinarv.

När man tillsatte en utredning för att börja titta på gemensamma regler kring arv kom den expert som tillsattes för Sveriges del i början av 2000-talet, och som hade gjort en längre sammanställning, fram till att det bästa vore att gå på Norges linje, eftersom han ansåg att Norges linje var den mest rättvisa, det vill säga att alla borde införa kusinarv igen i stället för att Norge borde ta bort kusinarv. Sedan konstaterar han att det också kan finnas andra politiska aspekter så att detta ändå inte kommer att genomföras.

Jag tycker att vi borde ta efter Norges exempel. Jag har svårt att se att Allmänna arvsfonden är en bättre lösning än att kusiner får del av arvet.

Fru talman! Jag tror att alla som hörde uppräkningen i mitt förra inlägg förstår vilken mikroskopisk fråga vi talar om. Det kanske rör sig om några promille av det totala antalet dödsfall där detta över huvud taget skulle kunna komma i fråga. Sedan är det fråga om hur många av dem som har kusiner i livet. Någonstans måste man dra en gräns. Mikael Eskilandersson säger att det beror mycket på slumpen här. Men så är det väl med alla arvssituationer, alltså att det är slumpen som avgör vilka som dör och vid vilka tillfällen och hur arven då fördelas? Det är väl inte unikt för just denna situation? Tvärtom är det så med alla arvssituationer.

Sedan gav sig Mikael Eskilandersson också på Allmänna arvsfonden i sitt förra inlägg. Låt mig bara säga att Allmänna arvsfonden har under de 90 år som man har verkat kunnat stödja enormt viktig verksamhet för barn, unga och funktionshindrade i Sverige. Man finansierade till exempel föregångarna till barnavårdscentralerna, mödravårdscentralerna, allmän förskola och studiestöd innan vi hade en välfärdsstat som vi nu har, alltså innan dessa system var uppbyggda. På senare år har man finansierat till exempel Bris hjälptelefon, Glada Hudik-teatern, Cirkus Cirkör och Friends, som jobbar mot mobbning, samt mycket annat. Det är i grunden en mycket fin verksamhet och ett nödvändigt stöd. Den förvaltas av Kammarkollegiet och står under tillsyn från dem. Mikael Eskilandersson vill påstå att detta skulle gå till något slags extremistisk verksamhet. Men det har inte kunnat framläggas några som helst bevis eller belägg för det.

Allmänna arvsfonden är och förblir en viktig del när det gäller att fördela pengar till exempelvis barns, ungas och funktionshindrades behov.

Fru talman! För att vara en mikroskopisk fråga är det förhållandevis många miljoner som man ändå förvaltar i Allmänna arvsfonden. En stor del av dessa pengar skulle inte hamna i Allmänna arvsfonden om kusiner hade arvsrätt. Så mycket kan man i alla fall konstatera.

En av de största grupperna som får pengar från Allmänna arvsfonden är gruppen för integrations- och mångfaldsprojekt. Jag vet inte om jag tycker att det riktigt går hand i hand med det som faktiskt var tanken med att man skulle verka för det uppväxande släktets välgång, det vill säga för ungdomsprojekt.

Sedan kan jag också se att Allmänna arvsfonden lägger väldigt mycket pengar på allehanda allmänt välmenande projekt. Men frågan är om det är rätt av staten att ta in pengar som skulle kunna ärvas av någon annan för att sedan dela ut dem till projekt som man själv tydligen tycker är bättre.

Det handlar om rättvisa, att vi ska ha ett rättvist system som också är förutsägbart och där inte slumpen avgör vem som får arvet. Jag menar att det är betydligt mer slumpartat när moster, morbror, faster och farbror ärver men inte kusiner. Det vore mer rimligt att dra gränsen efter kusiner. Då skulle båda föräldrasidorna få samma arvsmöjlighet.

Det är inte slumpen som avgör hur arvet normalt fördelas. Om mina barn ärver får de ju 33 procent var, eftersom jag har tre barn. Det är inte slumpen som avgör det arvet. Det är först när det inte finns bröstarvingar som det inte finns särskilt klara regler.

Fru talman! Ja, det gäller bröstarvingarna. Men sedan har du de andra arvsklasserna, där det kan handla om syskonbarn, syskonbarnbarn och så vidare. Där kommer i så fall slumpfrågan in, om den kedjan på något sätt är bruten innan arvet kan fördelas. Jag tycker nog att det är ett ganska svagt argument som anförs i just den delen.

I grunden är det som sagt en väldigt liten fråga. Vill man att ens kusiner ska ärva får man helt enkelt skriva ett testamente. Det är inte svårare än så.

Sedan har Mikael Eskilandersson synpunkter på hur Allmänna arvsfonden ska fördela sina pengar. I vanlig ordning när SD yttrar sig låter det: Gå gärna ut med pengar, men inga pengar till invandrare! Det är detta det handlar om: inga pengar till integrationsprojekt! Det är väl det som SD är ute efter i grunden i den här debatten. Det brukar alltid sluta på det sättet när man pratar med SD.

Allmänna arvsfonden stöder som sagt verksamhet som finansierar det jag räknade upp tidigare: Glada Hudik-teatern, Cirkus Cirkör, Friends, Bris hjälptelefon och mycket annat. Det gör man alldeles oavsett vilken etnisk bakgrund de barn och ungdomar och funktionshindrade har som får del av pengarna. Det tycker jag är rätt och riktigt. Det är så det ska fungera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.