kurdernas rättigheter

Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag avser att agera för att kurderna ska få bestämma sin egen framtid i en folkomröstning ledd av FN och hur jag avser att agera för att Sverige ska få representation i irakiska, iranska, syriska och turkiska Kurdistan. Inledningsvis vill jag understryka att minoriteters ställning är en fråga som Sverige fäster stor vikt vid; det gäller kurder och andra grupper. Det är alltid staters regeringar som har det yttersta ansvaret för att mänskliga rättigheter respekteras i förhållande till egna och andras medborgare inom den egna jurisdiktionen. Det gäller också i de länder som Yvonne Ruwaida nämner. Det är sålunda dessa regeringar som har ansvaret för att minoritetsrättigheter - däribland kurders - upprätthålls. De aktuella staterna har att tillse att kurdernas rättigheter, som bland annat uttrycks i 1966 års internationella konvention om civila och politiska rättigheter, respekteras och upprätthålls. Sverige anser att kurderna ska ges utrymme inom befintlig statsbildning att komma i åtnjutande av sina rättigheter, samtidigt som Iraks, Irans, Syriens och Turkiets territoriella integritet ej kan ifrågasättas. Någon folkomröstning i FN:s regi av det slag som frågeställaren syftar på är därför inte aktuell. Om kurdernas rättigheter kränks har det internationella samfundet skyldighet att reagera. Sverige känner stark solidaritet med det kurdiska folket och har upprepade gånger fördömt brott mot de mänskliga rättigheterna begångna mot kurder. Diskussioner pågår nu i Irak om landets framtida statsskick och samhällsstruktur liksom om kurdernas framtida roll och relation till centralmakten. Dessa frågor måste det irakiska folket, inklusive kurderna, ta ställning till. För att detta ska vara möjligt måste förutsättningar skapas för att alla fritt och utan tvång ska kunna delta i det kommande beslutet. Vad gäller den andra frågan - Sveriges representation - vill jag framhålla att svenska officiella företrädare i de länder som nämns också är representanter gentemot medborgare av kurdisk etnicitet. Detta utesluter inte särskild närvaro i de områden där kurder finns om detta tjänar svenska intressen. Så länge de extrema säkerhetsproblemen kvarstår i Irak kommer Sverige inte att återupprätta någon representation i landet. När säkerhetssituationen tillåter kommer verksamheten på ambassaden i Bagdad att återupptas. Det blir då aktuellt att undersöka om någon form av representation i norra delen av landet är motiverad. Vad gäller de övriga länderna ser vi ingen anledning att öppna någon representation speciellt i de kurdiska delarna.

Fru talman! Utrikesministern! Jag börjar med att tacka för svaret. Jag ska återge ett brev från Carl Bildt för snart tio år sedan, den 31 augusti 1999. Han skriver följande: I dag lämnar de ryska trupperna Estland och Lettland och den sovjetiska ockupationen som har förstört för länderna upphör. Länderna ges frihet och oberoende efter fem smärtsamma årtionden. Det här är en dag för glädje och firande för det svenska folket. Diskussionen om länders territoriella integritet gällde inte när man skulle ge det lettiska, det estniska eller det litauiska folket sin frihet. Då förde man inte en diskussion om att Sovjet hade en territoriell integritet, utan man var glad den dagen då de baltiska staterna fick sin frihet och sin självständighet. Men den här diskussionen dyker upp när det gäller kurdernas rättigheter. Jag hävdar att kurderna har rätt att själva få bestämma över sin egen framtid. Jag skulle vilja att Sverige i internationella sammanhang kunde verka för att kurderna själva ska få ta ställning till sin egen framtid i en folkomröstning. Sedan får man se hur det internationella samfundet förhåller sig till det. Det skulle vara ett steg i rätt riktning. Kurdernas rättigheter har kränkts genom tiderna. Eller är det så att det har ett annat värde när stormakterna satte gränserna efter tredje världskriget än när stormakterna satte gränserna efter första världskriget? Under det osmanska riket hade kurderna autonomi och en självständighet som de inte har sett sedan dess. Det var stormakter som England och Frankrike som satte de gränser som i dag delar kurdiska familjer. Det är bakgrunden. Jag tycker att vi måste fundera över detta. Vad är det för skillnad på första världskriget och tredje världskriget när det gäller de gränser som sattes? Vad är det för skillnad på kurdernas rättigheter och de baltiska folkens rättigheter? Jag skulle vilja att Sverige kunde följa en annan linje här. Det som kurderna själva har bett om när det gäller situationen i Irak är ett stöd för idén om en federation i Irak. Det handlar inte om att Sverige ska säga att så här ska det bli utan om att stödja idén om en federation. Det ger en möjlighet till ett ökat självstyre. Det är inte en linje som Sverige i dag har antagit. Det har varit en önskan från samtliga kurdiska grupperingar som finns. Utrikesministern pratar om att det är en extrem situation när det gäller säkerheten i Irak. Jag skulle vilja kalla det för en krigssituation. Jag undrar hur utrikesministern ser på det. Människor upplever att det är en krigssituation. Delar utrikesministern min uppfattning eller kommer utrikesministern att fortsätta att hävda att det är en extrem situation när det gäller säkerheten? Jag tror att internationell närvaro är nödvändig för att bidra till en stabilisering, precis som det är nödvändigt med bistånd och annat. Jag återkommer i nästa inlägg när det gäller situation för kurderna i Turkiet, Iran och Syrien.

Fru talman! De kurdiska nationella minoriteterna i olika länder har naturligtvis rätt att utöva sin kultur och sin religion och att tala sitt eget språk liksom de har rätt till det skydd som i övrigt följer av de mänskliga rättigheterna. I de diskussioner som nu pågår i Irak om landets framtida statsskick och samhällsstruktur diskuteras också vilken status de kurdiska områdena ska ha i förhållande till centralmakten, men det är det irakiska folket, inklusive kurderna som ska ta ställning till den frågan.

Fru talman! Det var ett väldigt kortfattat svar. Jag fick inget svar på min fråga. Jag gjorde en jämförelse mellan de baltiska folkens rättigheter och det kurdiska folkets rättigheter. Jag tycker att det är en väldigt relevant jämförelse och en väldigt relevant frågeställning. Det är säkert en fråga som många kurder ställer sig. Sverige har bejakat att de baltiska staterna har fått sin frihet och sin självständighet. Varför bejakar man inte att kurderna ska få självständighet och frihet? Jag tror att många frågar sig: Har inte vi samma värde och samma rättigheter? Är det en skillnad på de gränser som sattes efter första världskriget och de som sattes efter tredje världskriget? När det gäller frågan om en federation handlar det inte om att Sverige ska gå in och säga att så här ska ni ha det. Kurderna vill ha en federation eftersom de är rädda inför framtiden. De är rädda för att man ska styra över dem. De har varit utsatta för det, och deras rättigheter har blivit kränkta gång på gång, både i Irak och i de andra länderna. De har enats kring att stödja tanken på en federation. Det finns en politisk enighet om detta. Jag tror att det vore väldigt bra om omvärlden kunde stödja den idén. Det handlar inte om att säga precis hur irakierna måste göra det, utan det handlar om att säga att det kanske vore bra idé. Det finns även andra grupperingar i Irak som stöder en sådan idé. De som inte stöder den är majoritetsgruppen, och så brukar det vara. Jag vill återkomma till närvaron. Jag tror att vi i omvärlden har ett otroligt ansvar. Ockupationsmakterna och krigsmakterna har ju egentligen det största ansvaret, men jag tror att vi i omvärlden också har ett ansvar för att se till Irak inte blir ett nytt Afghanistan. Vi har också ett ansvar i Afghanistan, men den här diskussionen handlar inte om det. Jag tror att det behövs bistånd, men det behövs också närvaro av omgivningen. Jag tror att en svensk närvaro vore väldigt bra. Kurdernas rättigheter kränks väldigt allvarligt i Turkiet, Iran och Syrien, och jag blir orolig över det efter att själv ha varit i de här regionerna. Jag tycker inte att UD:s beskrivning av detta i till exempel Turkiet ger en heltäckande bild. Man har ingen egen närvaro i den kurdiska delen av Turkiet. Det finns ingenstans som människor kan vända sig och ge en rapport när de har blivit fängslade eller torterade. Om det inte kan finnas en svensk närvaro skulle jag åtminstone vilja att Sverige skulle kunna agera för en sorts MR-byråer. FN skulle till exempel kunna ha byråer för mänskliga rättigheter. Dit skulle folk kunna komma och rapportera. Sedan kan detta användas av till exempel Migrationsverket när de gör bedömningar om asylskäl och så vidare och av FN när de gör bedömningar av situationen i ett land. Vi behöver närvaro i regioner där mänskliga rättigheter kränks. Detta skulle kunna vara en idé som man införde över hela världen samtidigt. Då skulle man inte peka ut till exempel Turkiet, Syrien eller något annat land. Det skulle bli någonting man införde överallt. Det skulle vara byråer som människor kunde vända sig till när mänskliga rättigheter kränks. När Amnesty gör det här jobbet är det ingen som riktigt tror på dem. Det är ingen som tar deras uppgifter på allvar. De räknas inte. Jag ser det som ett väldigt stort problem. Vi behöver få in statistik och underlag. Människor behöver någonstans att vända sig. Nu gäller det kurderna som vi diskuterar här. Man måste kunna lita på de uppgifterna. Sverige skulle kunna jobba för en sorts MR-byråer i de här områdena.

Fru talman! Jag delar helt Yvonne Ruwaidas uppfattning när det gäller kränkning av kurdernas rättigheter i Turkiet eller i andra stater. Det finns anledning för oss i Sverige, som stöder kurderna i de här avseendena, att också överväga på vilket sätt vi kan säkerställa att fakta kommer fram så att man får ett bra underlag för att bedöma hur situationen ser ut. Det är naturligtvis ingen lyckad situation att det finns uppgift som står mot uppgift och att man inte har riktigt klart för sig hur situationen egentligen ser ut. Det första steget man har anledning att ta är att ta reda på hur saker förhåller sig. Jag inser betydelsen av att det finns en närvaro som är mer kontinuerlig än när en MR-ambassadör eller en MR-organisation reser ut och på det viset försöker ta reda på omständigheterna. Det är ju så vi arbetar i dag. I det arbete som Sverige bedriver för att samla information om MR-situationer för att sedan lägga ut den på vår hemsida på UD, som vi har ambitionen att hålla så aktuell som möjligt, använder vi i allra högsta grad Amnestys rapportering. Vi använder även andra MR-organisationers rapportering. Vi har anledning att fundera över på vilket sätt vi kan stödja dem som är aktiva för att skydda mänskliga rättigheter så att deras närvaro är så kontinuerlig och konkret som möjligt och så att man kan vara säker på att man fångar upp de fakta som finns. Jag håller med om att vi säkerligen kan göra mer för att hitta bra former för att säkerställa vår kunskap om MR-situationen för kurder i Turkiet och i andra länder. Det vill jag gärna ta till mig och fundera vidare på. När det sedan gäller Iraks statsskick är en federation av något slag naturligtvis en av de tänkbara lösningarna. I det läge som i dag råder anser vi dock att det är folkgrupperna i Irak som måste ges möjlighet att ta ställning till den frågan. Det finns ju flera folkgrupper där, och de olika grupperingarna har ett gemensamt intresse av att frågan får en lösning som är acceptabel. Kurdernas intressen måste få komma fram och vara avgörande för det beslut som man kommer fram till. Bara en liten kommentar, Yvonne Ruwaida. Bildts brev som Yvonne Ruwaida åberopar skrevs i en situation där tre länder som hade varit ockuperade av Sovjetunionen efter att ha varit fria och självständiga stater återfick sin suveränitet. Jag tycker inte att vi ska dra sådana här paralleller utan behandla de olika situationerna utifrån de förutsättningar som finns. Det finns likheter och olikheter, och det finns förhållanden som man ska vara väldigt noggrann med att beakta. Jag uppskattar att Yvonne Ruwaida lyfter fram olika omständigheter i samband med kurdernas sak, för de måste finnas med när man till slut kommer fram till ett avgörande, men i det här fallet handlar det om att beslutet måste fattas i Irak. Vi vill säkerställa att kurdernas intressen blir beaktade.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för det positiva svaret när det gällde bevakningen av de mänskliga rättigheterna. Jag kommer att följa utvecklingen och kanske få delta i utformningen av hur vi kan stärka bevakningen av mänskliga rättigheter. När det gäller situationen i Irak tycker jag ändå att vi från omvärlden har ett ansvar. Iraks gränser har inte bestämts underifrån utan av stormakterna. Dessa har dragit upp väldigt raka gränser. Det framgår när man studerar kartan hur väldigt raka de är. Man har ritat upp dem på en karta, och sedan har dessa gränser funnits. Det finns minoritetsgrupper i Irak, och kurderna är inte den enda minoriteten där. Deras rättigheter är alltid hotade. En federation med regionalt folkstyre är, som jag och många andra från Irak ser det, ett sätt att se till att ställningen för minoriteterna, inte bara för kurderna, blir starkare. Jag tror att en federation är en väldigt bra lösning, och det är en lösning som kurderna efterfrågar. Jag tycker att vi från svensk sida på olika sätt kan stödja en sådan lösning. Vi kan till exempel från svensk sida inbjuda till en konferens på svensk mark för att diskutera frågan hur man kan stärka minoritetsgruppers ställning i Irak. Jag är rädd för att ställningen för minoriteter i Irak kommer att försvagas och att det i framtiden kommer att bli problem och kanske till och med inbördeskrig. Det är en situation som varken irakierna eller omvärlden har någon glädje av. Vi kommer nog att fortsätta debatten om detta framöver.