Kulturpolitikens förankring i den representativa demokratin

Herr talman! Anneli Särnblad har frågat mig vad jag ämnar göra för att förankra utredningsväsendet i hela Sverige och inte göra det enbart till ett verktyg för sittande regering. Frågan är ställd mot bakgrund av de två utredningar som regeringen tillsatt för att ta fram förslag om dels kulturpolitikens inriktning och arbetsformer, dels villkoren för radio och tv i allmänhetens tjänst. Inledningsvis vill jag poängtera att kommittéväsendet fyller en viktig demokratisk funktion och är en central del av den svenska förvaltningsmodellen. Kommittéerna har till uppgift att ta fram fakta, analysera dem och lägga fram förslag som ska ge regeringen väl underbyggda och tillförlitliga beslutsunderlag. Det är regeringens ansvar att organisera det statliga kommittéväsendet så att kraven på effektivitet, kvalitet och offentlighet tillgodoses. Det görs i varje enskilt fall en prövning av vilken utredningsform som är mest ändamålsenlig. Det kan vara antingen en parlamentarisk kommitté, en ordförandeledd kommitté eller en särskild utredare. Kulturutredningen är en kommitté med en ordförande och fyra övriga ledamöter som besitter sakkunskap inom olika delar av kulturområdet och den statliga förvaltningen. Översynen av villkoren för radio och tv i allmänhetens tjänst görs av en särskild utredare. Jag delar Anneli Särnblads uppfattning om vikten av offentlighet, insyn och samråd med berörda parter i kommittéernas arbete. Detta kan dock tillgodoses på olika sätt. Till exempel har Kulturutredningen, i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat, knutit till sig en referensgrupp med företrädare för samtliga riksdagspartier. Kulturutredningen har även knutit till sig ett antal övriga referensgrupper inom olika sakområden och har dessutom haft en rad möten med företrädare för kulturlivet runt om i Sverige för att inhämta synpunkter och förankra arbetet. På liknande sätt ska Public service-utredningen enligt direktiven under arbetets gång ha en dialog med riksdagens partier och ha kontakter med public service-företagen och berörda myndigheter. Utöver detta har utredningen träffat ett stort antal andra aktörer, till exempel företrädare för företag och organisationer på medieområdet, under arbetets gång. Regeringen har alltså gett tydliga direktiv till utredarna att utifrån ett öppet arbetssätt ha dialog och kontakter med både riksdagens partier och andra berörda aktörer. Samtidigt har regeringen sett det som viktigt att valet av utredningsform ger utrymme för största möjliga effektivitet och ändamålsenlighet i arbetet.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret. När jag ställde frågan var jag intresserad av hur svaret skulle bli. Jag hörde kulturministerns svar, där hon poängterade att kommittéväsendet fyller en viktig demokratisk funktion. Jag har sedan sett hur man handlar i olika utredningar, och jag tycker att man inte följer sin principiella uppfattning i frågan. Vi är 349 ledamöter som sitter i Sveriges riksdag, och en hel del väljare har röstat på oppositionen. Ministern har i många tv-sändningar och andra medier sagt att hon vill ha en bred och hållbar kulturpolitik för framtiden. Men om hon menar vad hon säger borde hon också lyfta in oppositionen i en dialog för en bred politik inom kulturpolitikens framtid. Man kan se lite olika på frågan om verkligt inflytande eller inte. Det talas om en referensgrupp. Om ministern menar vad hon säger vore det klädsamt om Kulturutredningen hade blivit en bred parlamentarisk utredningsgrupp där de politiska partierna varit med från början. Men vi ser nog där lite olika på saken. Titta på public service-frågan. Den här regeringen har rivit upp något som en majoritet i riksdagen var överens om. När sedan en utredning tillsätts i denna viktiga fråga är det en ensamutredare. Det är anmärkningsvärt. Där borde man ha sett till att alla partierna i riksdagen var med för att få en bred uppgörelse i framtiden också i denna för Sverige viktiga fråga. Jag menar att för kulturens del och för Sveriges del hade det varit viktigt om ministern haft en bred uppgörelse i politiken. Om vi möts över partigränserna, sitter i en utredning och för en dialog, kan det bli ett bra och långsiktigt politiskt beslut för framtiden. Det är anmärkningsvärt. Jag skrev interpellationen för att ta upp frågan om vikten av att ha en dialog - den representativa demokratin. Folket har valt oss 349 ledamöter till denna riksdag. Det är klart att det går att ha ensamutredare i många frågor, men i stora politiska framtidsfrågor är det bäst med en bred diskussion i public service-frågan och i kulturpolitiken.

Herr talman! Jag tror inte att det är någon större oenighet mellan Anneli Särnblad och mig när det gäller vikten av dialog och vikten av ett öppet samtal. Sedan kan man alltid fråga sig hur man bäst når en sådan dialog, om man vill få fram alla möjliga synpunkter. Det vill vi. Vi kan börja med Kulturutredningen, som Anneli Särnblad nämner. Den har ett speciellt arbetssätt. Utredningen har en referensgrupp knuten till sig med företrädare för samtliga sju partier i riksdagen. Annika Nilsson sitter för Anneli Särnblads eget parti. Vad jag har förstått har det varit en öppen dialog, ett givande och tagande i diskussionerna mellan utredarna och denna grupp. Jag är inte ett dugg bekymrad i den delen för att dialogen inte skulle verka. Eftersom vi talar om öppenhet och behov av dialog, finns det också många andra som är berörda av Kulturutredningen. Jag skulle vilja säga att det är ett mycket öppet arbetssätt som kulturutredningen har med möten, referensgrupper och expertgrupper. Jag tror att de har träffat drygt tusen personer på olika platser i Sverige under de nio, tio månader som utredningen hittills har arbetat. Public service-utredningen skiljer sig i många delar från den tidigare utredningen som var parlamentarisk. Det här är inte fråga om någon omfattande översyn utan det handlar snarast om hur man stärker public service-uppdraget. Detta har vi diskuterat flera gånger tidigare. Jag är lite förundrad över att Anneli Särnblad talar om principiell uppfattning och att det är anmärkningsvärt. Hur såg det ut tidigare? Här har vi faktiskt en förändring. Vi kan fråga oss om den är bra eller inte. Riksdagens revisorer har granskat hur utredningsväsendet och kommittéväsendet har förändrats under tidens gång. År 1981 var ungefär var tredje utredning parlamentarisk. Nu är det var tionde utredning. På kulturområdet där Anneli Särnblad och jag är förankrade och djupt engagerade tillsattes det under den förra mandatperioden - alltså med en socialdemokratisk regering som tydligen är så otroligt engagerad i att det ska vara parlamentariska utredningar - en orkesterutredning med en ensamutredare. Ingen skugga över Astrid Assefa, men det var en ensamutredare. Vi har Klenoder i tiden med Keith Wijkander som är strålande bra - han är också vår huvudsekreterare i kulturutredningen. Det var en ensamutredare. När det handlar om det internationella kulturlivet var det Ingrid Dahlberg. Hon är strålande bra. Hon är ordförande för Skansen och för Svensk scenkonst. Det var en ensamutredare. Barnkulturutredningen hade förvisso en viss parlamentarisk sammansättning med representanter för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte en enda representant för allianspartierna. Det hindrar inte att vi tar till oss många av de förslag som har kommit fram i Barnkulturutredningen. Plats på scen som handlade om jämställdheten innehåller också mycket intressant. Inte heller det var en parlamentarisk utredning utan en kommitté under ledning av Birgitta Englin som är en strålande duktig chef för Riksteatern. Hon sitter också med som expert i vår kulturutredning. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför Anneli Särnblad är så upprörd med tanke på att hennes eget parti har verkat i helt annan riktning tidigare.

Herr talman! Jag har förstått att ministern inte lyssnar eller förstår vad jag menar. Jag vill säga att jag inte över huvud taget kritiserar någon som sitter i en utredning för att inte ha kompetens. Det vill jag markera. Jag har suttit i både majoritet och opposition i kommunpolitiken och landstingspolitiken. Jag har lärt mig att om man vill ha en bred och djup förankring i olika partier - oavsett partifärg - och om man vill ha framgång i politiken med ett stabilt förslag som håller oavsett vilket parti som styr en kommun eller ett landsting brukar man bjuda in alla parter från början. Ministern och jag ser på olika sätt på det. För mig är det viktigt att många får vara med när man ska ha en bred uppgörelse och få bra politiska beslut som håller över tid. Där skiljer vi oss åt. Det visar sig väldigt tydligt nu i debatten. Jag vill att vi ska nå ett bra resultat. Om man säger till ett parti att de får vara med och tycka lite vid sidan om men att vi kör en utredning så har man redan från början tydligt markerat att de får vara med i en referensgrupp och att man sedan kommer att dundra fram med sina förslag ändå. Jag tycker att det är bra med referensgrupper, men vi ser olika på detta. För mig är verklig insyn att man får vara med och spela från början. Det är inte att man får sitta på läktaren ett tag, utan man är ute på plan och passar bollar i olika frågor, oavsett vad man tycker. Om det ska bli ett bra mål kan det vara bra att ha passat några gånger. Då kanske man kommer överens om att passa på plan så att man få bra resultat. Jag tycker också att public service-frågan är anmärkningsvärd. Den har varit väldigt livad. Man bröt alltså upp ett avtal som en majoritet i riksdagen hade varit överens om. Då borde man ha den magkänslan och den fingertoppskänslan att man insåg att det kanske var viktigt att alla partier var med från början. Det är det jag menar. Jag har inte någonting emot dem som utreder frågan. De är mycket kompetenta och duktiga personer. Men ministern förstår inte och lyssnar inte på vad jag säger. Jag tycker att det är sorgligt. Det gäller också Kulturutredningen, som ministern säger. Om vi ska få en hållbar kulturpolitik för framtiden oavsett partifärg hade det varit bra om vi hade kommit överens i vissa viktiga frågor. Vi ser olika på detta. Det är tråkigt, men vi får hoppas att det blir viss förändring i framtiden när det gäller synen på den representativa demokratin.

Herr talman! Nej, Anneli Särnblad, jag tycker inte att det är sorgligt. Jag tycker att det är väldigt hoppingivande med den kulturutredning som nu arbetar just därför att den har blivit så väl mottagen. Det finns en stor längtan efter att få diskutera de här frågorna och ett behov och önskemål om att det ska hända något nytt. Det har det inte gjort på länge trots att omvärlden har förändrats. Jag är väldigt glad över den här utredningen. Eftersom vi inte tycker olika när det gäller sammansättningen utan är eniga om att det är väldigt kompetenta utredare hoppas jag att Anneli Särnblad ska tycka att det är välkommet att utredningen har kommit till. Man kan ju alltid ha synpunkter på hur en utredning ska vara sammansatt. Anneli Särnblad ser helst att det är en parlamentarisk utredning och tror att det borgar för stabilitet och förändring över tid. Jag är inte helt övertygad om det. Vi kan också konstatera att tydligen inte heller den förra regeringen var det eftersom den inte tillsatte utredningar som var parlamentariska - inte en enda på kulturområdet. Den som möjligen finns är Mål i mun. Det var ett utskottsinitiativ, så det var inte heller något som kom direkt från Kulturdepartementet. Rätt eller fel, men så har det sett ut över tid. Det har väl också att göra med att utredningarnas uppgift delvis har blivit en annan. Från att ha varit mer kunskapsbyggande och faktasamlande handlar det nu mer och mer om att kunna leverera konkreta förslag. Det finns många som har sett tillbaka. När vi diskuterade hur en framtida utredning ska vara organiserad kunde man titta på den förra utredningen, den som levererade ett resultat 1995. Den var parlamentarisk. Den beskrivs som något av elefantiasis. Man försökte greppa allting. Det slutade med att man egentligen inte kom fram till några förändringar över huvud taget. Det blev ett status quo. Det är inte den situation vi befinner oss i nu. Sverige har förändrats radikalt sedan 1974 års kulturpolitik. Vi är med i EU. Vi har en omfattande invandring. Vi har en omfattande urbanisering. Den nya tekniken finns här. Verklighetsbilden ser helt annorlunda ut. Då är det viktigt att det blir en kulturutredning som kan leverera. Det pågår hela tiden en politisk process. Den pågår i kulturutskottet. Det är diskussioner i kammaren. Referensgruppen gör inspel. Den sitter inte alls passiv och tyst. Det är inte den bild som jag har fått. När utredningen väl har lagt fram ett förslag kommer den politiska processen i gång med remissbehandlingar och diskussioner inför propositionsskrivande. Ju fler som deltar i kulturdebatten och på olika sätt är involverade i kulturutredningen desto gladare blir jag. Det kommer att borga för att det här blir förslag som kommer att hålla för framtiden.

Herr talman! Ju mer vi debatterar desto längre ifrån varandra kommer vi. Du förstår mig inte över huvud taget i den här frågan kan jag känna. Det är jättebra att vi ser på kulturpolitiken för framtiden. Både du och jag brinner för kulturpolitiken i framtiden. Men kulturministern svarade inte på frågan om public service. Tycker inte ministern att det är lite oroväckande att inte alla partier är med i denna viktiga fråga? Den moderatledda regeringen rev upp den frågan när riksdagen var överens och det fanns en majoritet. Ser ministern inte hur viktigt det hade varit att sammanföra alla partier igen för att komma överens i den frågan? Jag blir nästan upprörd över att ministern inte förstår vad det är som jag vill poängtera och vikten av att alla är med från scratch. Jag kan säga till ministern att vi har stora debatter här i kammaren om kulturpolitiken. Men vi har över huvud taget inte sett något intresse från den borgerliga sidan här i kammaren för vad vi socialdemokrater tycker. När det gäller att ha en dialog tycker jag inte att vi har samma språk. Dialog för mig är att man får vara med och spela och inte sitta på läktaren och hurra. Det handlar om att över partigränserna bygga en framtid och en hållbar utveckling. Ministern säger att det blir en hållbar kulturframtid. Men vi vet inte hur kammaren ser ut 2010. Förhoppningsvis ser den helt annorlunda ut än i dag. Jag menar att det hade varit klädsamt om ministern hade tillsatt en parlamentarisk utredning i denna viktiga fråga därför att det 2010 förhoppningsvis ser helt annorlunda ut. Då hade vi ändå kunnat ha en hållbar kulturpolitik.

Herr talman! Jag brukar inte ha svårt att förstå folk. Jag tycker inte att jag har svårt att förstå Anneli Särnblad heller. Däremot har jag svårt att förstå varför det inte finns en rejäl självkritik om det nu är så viktigt med dessa parlamentariska utredningar och varför detta inte fanns i en större omfattning under den tidigare mandatperioden, men det gjorde inte det. Jag kan lägga till några ytterligare namn på min lista. Anders Forsman utredde konstnärernas villkor. Det var en ensamutredare. Yvonne Rock svarade för utredningen om mångkulturåret. Detta är utmärkta personer vilkas kompetens och kunskap också finns med hos alliansregeringen. Ibland inträffar det val, och det händer att det blir en ny regering. Så skedde 2006. Då omprövas ibland politiken. När det gällde Public service-utredningen var det en enig regering som ansåg att det var rätt att korta sändningstillståndet till tre år för att man skulle se över förutsättningarna, just för att stärka public service. Det kan inte ha undgått Anneli Särnblad att det är väldigt mycket som sker på medieområdet just nu och att det finns hot mot public service. Och det hotet kommer inte från alliansregeringen.