Kulturarvslyftet

Fru talman! Gunilla Carlsson i Hisings Backa har frågat mig vad jag avser att göra för att Kulturarvslyftet ska uppnå de mål som satts upp. Gunilla Carlsson ger i sin interpellation en god bild av Kulturarvslyftet när hon beskriver att satsningen ger stöd till människor som är tillbaka från långtidssjukskrivning, skapar gemenskap och sysselsättning och att satsningen samtidigt bidrar till det viktiga arbetet med kulturarvet. Kulturarvslyftet är av stor betydelse för regeringen, och vi följer utvecklingen mycket noga. De senaste siffrorna från Riksantikvarieämbetet visar att det hittills inkommit 64 ansökningar omfattande 217 platser. Många av projekten sträcker sig över flera år, och totalt innebär de inkomna ansökningarna att totalt 7,6 procent av de 4 400 möjliga årsplatserna inom Kulturarvslyftet kan tas i anspråk. Regeringen har, som Gunilla Carlsson lyfter fram, mycket höga mål för Kulturarvslyftet. Den höga målsättningen beror på att behovet av de här platserna är så stort. Varje plats som skapas inom Kulturarvslyftet är värdefull och innebär att en person som i dag står långt från arbetsmarknaden kan komma i arbete, få arbetskamrater och få ekonomisk trygghet. Regeringen är därför mycket angelägen om att fler möjliga anordnare av platser upptäcker och tar till vara möjligheterna inom Kulturarvslyftet. Vi vill att satsningen ska göra skillnad för många. Omfattande insatser för att informera om satsningen görs nu av de genomförande myndigheterna. Bland annat har Riksantikvarieämbetets och Arbetsförmedlingens generaldirektörer nyligen skickat ett brev om Kulturarvslyftet till 1 600 beslutsfattare inom kommuner och landsting. Flera länsstyrelser gör också viktiga insatser för att samordna och sprida kännedom om Kulturarvslyftet. Det finns en rad förklaringar till varför det tar tid att bygga upp strukturen inom Kulturarvslyftet. Att arrangera en plats kräver att anordnaren tar ett aktivt arbetsgivaransvar och står för en del av finansieringen själv. Det innebär att det i de flesta fall krävs planering och förberedelser innan man kan komma i gång med ett projekt. Det kan krävas att man söker kompletterande finansiering eller hittar nya samverkansformer. Kulturarvslyftet är fortfarande i ett inledningsskede, och det är därför svårt att göra en säker prognos för den framtida volymutvecklingen. Vi kommer dock att fortsätta att följa och analysera satsningen noga. De platser som erbjuds ska ge meningsfull och utvecklande sysselsättning och samtidigt främja kulturarvet på bästa sätt.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, kulturministern. Frågan om Kulturarvslyftet har lyfts fram under de senaste veckorna. Det är någon som har sagt att Kulturarvslyftet har blivit ett magplask. Det har inte blivit så mycket av det. Målsättningen som regeringen hade på 4 400 platser har bara blivit en liten tummetott som det ser ut just nu. Kulturministern säger att det tar tid innan man kommer i gång med ett sådant projekt. Men det har varit i gång sedan årsskiftet. Det är ganska lång tid som har gått nu. Det är väldigt få som har fått en åtgärd inom Kulturarvslyftet. Jag fick i slutet av maj en redovisning från Riksantikvarieämbetet, som är den som håller i detta, att det är 17 personer som har kommit in i Kulturarvslyftet. Det är en sak hur många projekt som är sökta och hur många man senare har skickat vidare till Arbetsförmedlingen. För mig är det inte förrän den dagen personerna går in i projektet och får en sysselsättning i Kulturarvslyftet som man får räkna på hur många personer det handlar om. Om det var 17 kanske det har ökat något mer och i dag är 20. Det är i varje fall ett väldigt skralt resultat. Att jag ställer frågan till kulturministern beror på att jag undrar vad hon tänker göra för att uppnå målet med projektet. Vi har inte varit motståndare till det från Socialdemokraternas sida. Däremot märker vi att detta upplägg inte fungerar. Det kommer signaler från institutionerna att dagens upplägg inte ger dem möjligheter att ta emot personer inom ramen för Kulturarvslyftet. De ser stora behov av att få arbetet gjort på institutionerna. Men de lyfter fram att om de ska ta in en person måste de använda de anslag de redan har, och det resulterar i att de tar in en person inom ramen för Kulturarvslyftet men att de då får säga upp en tillsvidareanställd i andra ändan. Institutionen måste vara med och finansiera och ge handledning. Det är självklart. Personer som har varit borta från arbetsmarknaden länge, till exempel har varit sjukskrivna, behöver ordentlig handledning. Som upplägget är i dag innebär det att institutionerna inte anser att de har råd att söka dessa personer inom ramen för Kulturarvslyftet. Vad tänker kulturministern göra för att uppnå målet? Det har gått ett halvår redan, och projektet ska sträcka sig från 2012 till 2014. I svaret låter det som att det är fråga om hur lång tid som helst, men det är den period som gäller. Jag skulle vilja ha ett lite mer utförligt svar från kulturministern för att få veta vad hon tänker göra för att uppnå målet. När nu resultaten framgår, är det möjligt att tänka om, kanske göra en annan konstruktion än i dag, med tanke på kritiken?

Fru talman! Det gläder mig att vi har en interpellationsdebatt om frågan. Jag har faktiskt väntat på att oppositionen skulle vakna och vilja diskutera denna viktiga fråga. Det är bra att Gunilla Carlsson i Hisings Backa finns här. Vi kan konstatera att behovet är stort. Där är vi eniga. Jag kan också på plussidan notera flera positiva sidor, bland annat att de ansökningar som Riksantikvarieämbetet har fått in visar på en stor spridning över landet, från norr till söder. Det är fråga om stora institutioner såväl som mindre ideella föreningar och hembygdsföreningar. Flera av de projekt där ansökningar har beviljats sträcker sig över flera år. Det är alltså inte fråga om korta anställningar. Bredden är också stor. Ansökningarna omfattar digitalisering och inventering av bilder, kort, föremål och film som därmed blir allmänt tillgängliga. Det är positivt. Det är också ett gott tecken på att detta kommer att fortsätta att rulla på, om än kanske i något långsammare takt än vad vi hade hoppats på. Det är fråga om 4 400 platser, och Gunilla Carlsson får det att låta som att de skulle besättas under första halvåret. Det har vi aldrig trott. Det är 4 400 platser på tre år. Det är inte orimligt. Vi hoppas fortfarande att 1 000-1 200 platser ska besättas under detta år. Slår man ut detta per kommun är det fråga om cirka fyra personer per kommun. Det här är inte en oöverstiglig uppgift för våra institutioner, varken för de statliga museerna, länsmuseerna, kyrkorna eller för många andra. Dessutom är det här stödet generöst. Det är därför jag blir lite överraskad när Gunilla Carlsson framför en del missuppfattningar i satsningen. De gäller till exempel att institutionerna själva måste tillhandahålla handledare. Naturligtvis är det de olika institutionerna eller föreningarna som själva kommer fram till vad som behöver göras, men 270 miljoner kronor är avsatta för handledning. Det är extrajobb till professionella. Det kan vara arkivarier, konservatorer, arkeologer eller bibliotekarier. Det är ingenting som institutionerna behöver ta av sina egna resurser. Det är ett stort tillskott. Självklart måste det finnas en handledning, och vi är angelägna om, och vi har varit tydliga med det, att handledningen måste ske med kvalitet. Det ska inte vara fråga om att hur som helst placera ut människor som inte har arbetat på lång tid - det är dem vi talar om. De vill börja jobba men har kanske inte jobbat på många år. Då är bemötandet på varje arbetsplats viktigt. Det kan vara en förklaring till att det hela har tagit längre tid. Både Gunilla Carlsson och jag som har varit aktiva i politiken länge vet att ibland kan man inte informera nog. Det är inte så att det inte har funnits information, men jag har också besökt institutioner och förvånats över att de ibland kan säga att de inte har hört något och inte fått någon information. Då kan det ha gått ut rätt mycket information såväl på hemsidor som med posten och på alla möjliga olika sätt. Inte desto mindre är det uppenbart att det även i fortsättningen behövs mer information. Därför är jag glad över det brev som Angeles Bermudez-Svankvist och Lars Amréus, generaldirektörerna för Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet, sände ut nyligen. Det har också gått ett liknande brev till samtliga stift och ledningen i Svenska kyrkan.

Fru talman! Jag blev inte så mycket klokare. Jag frågade kulturministern om hon kan tänka sig att göra konstruktionen annorlunda med tanke på kritiken. Den senaste socialdemokratiska regeringen initierade Accessprojektet, som riktades in på att bevara kulturarvet med hjälp av digitalisering. Det kom i gång snabbt, men det hade en annan inriktning och finansiering. Institutionerna fick full ersättning. Jag vet att man vände sig till en annan målgrupp. Det är ändå viktigt att kulturinstitutionerna själva säger att de inte har finansieringen. Kulturministern säger att institutionerna inte behöver stå för finansieringen själva eller att de kan få handledare. Jag förstod inte riktigt - handledningen skulle vara någon annanstans, eller något sådant. För mig är det viktigt att dessa personer har tillgång till handledning nära sig. Problemet är ofta att det finns en handledare som inte riktigt fungerar som en handledare hela tiden. För människor som har varit borta från arbetsmarknaden länge och känner sig osäkra är det viktigt att ha tillgång till en nära handledning. Det kostar pengar för institutionerna att erbjuda kvalitativ handledning för dessa personer. En av frågorna är varför detta inte har lyckats. Det är säkert så att information inte har gått ut ordentligt. Men det borde man ha tänkt på när projektet startades, det vill säga hur informationen kommer ut på ett bra sätt så att vi får det resultat vi vill uppnå. 4 400 platser gäller för perioden 2012-2014. Det innebär 1 200 platser på ett år. Om man har fått ut 20 personer under första halvåret är det en lång sträcka innan man når upp till ett tusental vid årsskiftet. Vi talade om digitaliseringen av vårt kulturarv. Regeringen har startat något som kallas för fas 3. I min hemstad finns ett företag som har fas 3-anställda. De digitaliserar museernas bildarkiv och annat. Företaget får 5 000 kronor i månaden för varje anställd person. Här blir det en situation där institutionerna ska ta ansvar för att få in människor i arbete - och få betala för det. Samtidigt finns andra företag som har som affärsidé att driva fas 3-projekt, utför samma jobb, men får betalt för dessa personer. Det känns knepigt för mig i denna diskussion att dessa personer gör samma jobb men med helt olika förutsättningar. Få personer har nåtts, och det finns pengar avsatta. Skulle kulturministern kunna tänka sig att göra om den här konstruktionen och säga att vi inte har lyckats fullt ut och att vi tar de resurser vi har och lägger på institutionerna så att de kan anställa personer med en ordentlig lön och ersättning för att vidta de här åtgärderna?

Fru talman! Det är utmärkt om det också finns människor som via fas 3 kan få arbete med att digitalisera kulturarvet. Behovet är stort. Jag tror egentligen inte att det räcker med 4 400 personer på tre år för att digitalisera de rika samlingar vi har och göra dem tillgängliga. Det är dessutom arbeten som jag tror känns väldigt meningsfulla. Det är glädjande, och det var en nyhet för mig. Access var en satsning som mycket riktigt infördes av den förra, socialdemokratiska regeringen. Vi moderater tyckte att den var mycket bra. Det var också därför som vi förlängde den under ytterligare två år och ökade satsningarna med 100 miljoner. Men det var också, precis som Gunilla Carlsson säger, en annan satsning. Det handlade i huvudsak om arbetslösa akademiker inom kulturarvssektorn som hade gått arbetslösa länge och som genom Access fick en möjlighet att få jobb inom framför allt museivärlden. Det tyckte vi var alldeles utmärkt. Vi såg också att det behovet fanns. Det vi nu talar om är en helt annan kategori. Det är människor som kanske inte har jobbat inom kulturarvet tidigare. Det finns akademiker också i den gruppen. Men jag har noterat att det finns många fördomar gentemot människor som inte har arbetat under lång tid. Det är också en viktig pedagogisk uppgift att komma över fördomarna och beskriva att det är människor som du och jag. Där tycker jag att en större del av de problem som vi har mött när vi har diskuterat det här ligger. I början av året när förordningen var antagen och vi visste att riksdagen också hade godkänt detta träffade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och jag företrädare för såväl kulturmiljöarbetet som Arbetsförmedlingen. Vi fick intrycket att båda var på banan och samarbetade bra, och det har man också gjort. Men jag vill återkomma till att det trots allt finns en risk för fördomar gentemot människor som har hamnat utanför arbetsmarknaden. Det är den gruppen som det handlar om nu. Det här är riktiga jobb, och de är också riktigt betalda. De är pensionsgrundande. Det är trygga jobb. Det är kanske inte meningen att man för all framtid ska stanna inom till exempel arkivsektorn eller arbeta med kulturmiljöer. Det kan man också göra utomhus. Men man ska få en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det kanske kan utvecklas till fasta arbeten inom den här sektorn, men det måste inte vara så. Däremot ser vi i kultursektorn stora behov av att ta till vara de rika skatter som bland annat finns i våra magasin. Det är därför vi är så glada över att den här satsningen har kommit i gång.

Fru talman! Jag skulle vilja uppmana kulturministern att besöka dem som jobbar inom fas 3-projektet i Göteborg. De är inte riktigt lika glada över att ha den typ av anställning som kulturministern pekar på. De är frustrerade och deprimerade. De har låga ersättningar för att göra det här jobbet. Jag uppmanar kulturministern att besöka dem, för de känner inte riktigt den glädje som kulturministern själv gör. Jag tycker att det är intressant att man pratar om fördomar. Nu ska kulturinstitutionerna gå in i Kulturarvslyftet och möjliggöra för människor att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det tycker jag är jättebra. Jag tycker absolut att vi ska se till att alla människor som har varit borta från arbetsmarknaden ska komma tillbaka. Det är därför vi socialdemokrater satsar på jobb och utbildning. Vi vet att det är mycket viktigt. Men om kulturinstitutionerna ska vara med i Kulturarvslyftet och erbjuda en tjänst till någon som har varit arbetslös eller sjuk länge ska de inte få full kostnadstäckning. I Accessprojektet, dit det kom akademiker, fick de däremot full kostnadstäckning. Då undrar jag: Vad är skillnaden? Var finns fördomarna någonstans? Man ska inte få samma ersättning för de här personerna som man får för personer med en akademisk utbildning. De kan också ha en akademisk utbildning men varit sjukskrivna under en längre period. Jag tycker att kulturministern pratar emot sig själv lite grann när det gäller fördomarna. Varför har man full kostnadstäckning för institutionerna i det ena fallet men inte i det andra fallet?

Fru talman! Det här är en större satsning än någon av de tidigare. Den är på 800 miljoner kronor. Det är också en större bredd på de institutioner eller andra aktörer som kan ta emot människor. I den meningen skiljer sig detta mycket från andra satsningar som har gjorts på arbetsmarknadsområdet. Det är också en stor satsning på jobb som handledare, och då talar vi om professionella handledare. Jag räknade upp flera i den gruppen tidigare som via Riksantikvarieämbetet ska fungera som handledare. Det är, precis som Gunilla Carlsson säger, viktigt att det finns en ordentlig handledning. Jag hyser en stor tilltro till att det här kommer att fungera väl, men inte utan vidare. Gunilla Carlsson frågar vad jag är beredd att göra. Det finns ett behov av att fortsätta att informera om detta och besöka dem nu när de börjar komma i gång. Drygt 70 olika projekt har fått godkänt. Jag vet att många andra är på gång. Länsstyrelserna är aktiva. De kunde kanske ha agerat lite tidigare eftersom vi hade en information för länsstyrelserna redan i januari. Det handlar om att fortsätta att informera, uppmärksamma och ge goda exempel på hur det fungerar för att bland annat motverka fördomar. Gunilla Carlsson får mer än gärna vara delaktig i detta. Därför vill jag gärna lämna över några av de broschyrer om Kulturarvslyftet som vi har tagit fram. De handlar om hur det fungerar och var man kan söka pengar, och de visar också på den stora spridning när det gäller mottagare och arbetsuppgifter som är möjlig inom detta. Eftersom vi brukar göra det inom kulturutskottet vill jag samtidigt överlämna en sommarbok och önska Gunilla Carlsson trevlig läsning och en skön sommar.