Kritik mot långa häktningstider och omfattande restriktioner

Fru talman! Linda Snecker har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att möta kritiken från FN:s tortyrkommitté i fråga om häktningstider och restriktioner. Hon har också frågat om jag tänker ta några initiativ för att förhindra att barn även i fortsättningen placeras i svenska häkten med restriktioner.

De frågor som Linda Snecker ställer är angelägna och högt prioriterade av regeringen. Det stämmer att mycket långa häktningstider förekommer i undantagsfall. Det är då fråga om personer som är misstänkta för mycket allvarlig brottslighet. I dessa fall kan intresset av att kunna utreda brotten många gånger motivera att en person är häktad en längre tid och kanske även har restriktioner. Ungdomar häktas bara när de är misstänkta för allvarliga brott och då andra alternativ saknas.

Häktning innebär dock alltid ett lidande för den enskilde. Häktningen ska därför alltid vara befogad och proportionerlig. Den som är häktad bör inte heller isoleras från omvärlden i större utsträckning än vad som är absolut nödvändigt. Det gäller särskilt i fråga om unga personer. Det är därför angeläget att arbeta för att begränsa häktningstiderna och den tid den häktade är isolerad.

Jag vet att både Åklagarmyndigheten och Kriminalvården arbetar aktivt med dessa frågor. Åklagarmyndigheten presenterade under förra året en rapport som innehåller förslag om tydligare krav på åklagarens beslut om restriktioner och om ökade möjligheter till kontakt med omvärlden. Åklagarmyndigheten arbetar vidare med dessa frågor. För Kriminalvården är arbetet med ökad tid i gemensamhet och isoleringsbrytande åtgärder prioriterat. Kriminalvården har dessutom i uppdrag att under 2013-2016 genomföra en särskild satsning för unga klienter. Som ett resultat av uppdraget arbetar Kriminalvården bland annat med tidiga insatser riktade till unga i häkte och ett ökat antal psykologer i häktena samt ökade möjligheter till studier och andra aktiviteter. Kriminalvårdens ambition är att isoleringsbrytande åtgärder för alla unga i häkte bland annat ska innefatta mänsklig kontakt under minst två timmar om dagen. Jag följer myndigheternas arbete med stort intresse.

Det kan också bli aktuellt för regeringen att se över om det behöver vidtas ytterligare åtgärder för att begränsa långa häktningstider och användningen av restriktioner och den isolering som ofta blir följden av detta. Bland de frågor som jag ser som intressanta är till exempel möjligheten att hitta fler alternativ till häktning, såsom elektronisk övervakning, samt förhållandena för ungdomar som har häktas.

Fru talman! Tänk dig att du 22-23 timmar per dag sitter inlåst i ett rum som inte sträcker sig så mycket mer än avståndet mellan dessa två talarstolar. I rummet finns en säng, ett litet skrivbord, en stol och en tv. Här sitter du ensam. För att gå på toaletten ringer du på en klocka. Du får inte träffa dina barn, din familj och dina vänner. Den enda utomhusvistelsen du får är en timmes promenad per dag. Det är en promenad på bara ett par kvadratmeter i ett inhägnat område där du bara kan se himlen genom ett galler. Du måste gå i åttor för att inte bli yr. Här sitter du i minst tre månader utan att veta vad som kommer att hända. Det här är verkligheten för hälften av alla häktade i Sverige.

Det kallas att sitta häktad med restriktioner. Restriktioner innebär att man i häktet inte får träffa andra häktade eller vistas i gemenskap med andra, följa vad som sker i omvärlden, läsa tidningar och ta emot besök. Du får inte ha någon som helst elektronisk kommunikation eller skicka eller ta emot försändelser. Enligt den statliga häktesutredningen fann man att 40-50 procent av det totala antalet häktade får restriktioner i Sverige.

FN:s tortyrkommitté kallar att vara häktad med restriktioner för isolering och definierar det som tortyr. FN:s specialrapportörer mot tortyr definierar solitary confinement som en fysisk och social isolering av personer som är instängda i sina celler under 22-24 timmar per dygn. Det är vad Sverige ständigt sysslar med.

Sverige får mycket kritik, och vi har fått det sedan CPT besökte Sverige 1991. Vid samtliga besök har frågan om restriktioner aktualiserats. CPT kritiserar Sverige för att grunderna för restriktionerna inte uttrycks tillräckligt tydligt i lag, att det inte är tillräckligt tydligt var restriktioner åläggs, att varje restriktion borde kunna motiveras och påpekar särskilt problemen med isolering som sker i svenska häkten.

Vid jämförelse av häktningstider och isoleringar runt om i Europa är Sverige tillsammans med Irland, Luxemburg och Rumänien de länder som inte har någon övre gräns för hur långa häktningstider kan vara. Enligt Fair Trial International är det allvarligaste problemet för Sverige att restriktionerna innebär isolering, för inget annat land har problematiken som Sverige har.

Det finns anledningar när restriktioner måste användas. Det håller jag med om och alla de utredningar som ändå påpekar faran med restriktioner och långa häktningstider. De är befogade vid recidiv och kollusionsfara. Men det svenska häktningssystemet är ovanligt i Västeuropa. Andra länder har restriktioner, men de tillämpas inte så omfattande eller långvarigt som i Sverige. Åklagaren ska ompröva anledningarna till restriktionerna så ofta det finns anledning. Så står det i varje fall i lagen. Det är tingsrätten som ger det generella restriktionstillståndet, åklagaren definierar.

Därför vill jag fråga statsrådet om det verkligen är befogat och proportionerligt att Sverige isolerar häktade under minst tre månader när andra länder i Europa inte alls behöver använda sig av samma system. Är det så att rättsväsendet i Sverige är så ineffektivt att vi återkommande får kritik från FN sedan 1991?

Fru talman! Först och främst vänder jag mig mot beskrivningen att Sverige skulle ha sämre förhållanden än majoriteten av de andra länderna. Det finns kritik mot många länder och på många olika punkter. Jag vill hävda att det generellt sett inte är en rättvisande bild av svenska häkten.

Låt mig också problematisera. Häktningar är en tvångsåtgärd som per definition innebär isolering. Skälet till att man häktar en person är för att den inte ska kunna påverka utredningen. Annars ska inte personen häktas. Häktningar utan isolering är i princip inte verkningsfulla och ingenting vi sysslar med.

Det stämmer att det är åklagaren som föreslår. Men det är domstolen som prövar häktningsskälen. Det gör man inte efter en övre tidsgräns utan efter en proportionalitetsprincip. Ju grövre brott du är misstänkt för, desto längre ska det vara möjligt att hålla dig häktad. Ju mildare brott, desto kortare häktningstid.

Typiskt sett prövas detta varannan vecka, och ibland varje vecka. Det stämmer att vi inte har en fast övre gräns. I stället för den övre gränsen har vi proportionalitetsprincipen.

Men det har också hänt en hel del positivt. Det gäller det som jag beskrev om åklagarens arbete och Kriminalvårdens arbete för att öka de mänskliga relationerna. Men det handlar också om att man numera kan överklaga de olika restriktionerna var och en för sig. Om man uppfattar att man har fått omotiverade restriktioner kan man överklaga dem restriktion för restriktion, vilket inte var möjligt tidigare. Det ser jag som positivt. Då krävs det också att åklagaren kan motivera restriktion för restriktion - precis det som Linda Snecker efterlyste.

Jag delar delvis Linda Sneckers problembild. Vi har för långa häktningstider, och vi har framför allt för tuff isolering när det gäller barn. Jag tror att huvudlösningen för att komma åt de långa häktningstiderna är att kunna bryta ned målen och att kunna delavgöra mål. De längsta häktningstiderna har vi i de väldigt komplicerade målen, där enskilda kan råka ut för att utredningen tar lång tid. Då menar jag att det måste kunna vara möjligt att avgöra skuldförhållandet i ett tidigare skede. Man kan dela upp målet, och där har vi redan haft en del förändringar. Man kanske också kan utöka möjligheten till videoupptagning så att man kan dela upp målen tydligare än vad man gör i dag.

När det gäller isoleringsbiten måste vi ha mycket mer av mänsklig kontakt och hitta fler vägar för att göra tiden i häktet mänskligare för dem som trots allt måste sitta där för att vi ska kunna utreda allvarlig brottslighet.

Fru talman! Jag vill inte heller påstå att Sverige har sämre förhållanden under häktningstiden. Men kritiken handlar om att vi har alldeles för långa häktningstider med den tillhörande isolering som våra restriktioner innebär. Om det skulle vara motiverat, som statsrådet menar att det är, måste det betyda att Sverige också har en extremt kriminell brottslighet - ovanligt kriminell jämfört med resten av hela Västeuropa. Det skulle i så fall kunna motivera de långa häktningstiderna.

Vad jag tycker är särskilt allvarligt, och som statsrådet nämner, är isoleringen som görs av barn. Barn häktas med restriktioner i Sverige. Man får tänka sig att det inte längre är den lilla biten mellan våra talarstolar här som det handlar om, utan det handlar om ett barn. Det är ett barn som man inte kan kontakta. Man vet inte hur barnet mår. Man vet inte när barnet kommer att komma ut. Man vet att barnet har gjort någonting dumt, men du kan inte kontakta barnet, eller krama det. Det enda du vet med säkerhet är att när barnet kommer ut efter häktningstiden kommer det att må väldigt dåligt.

År 2012 var 120 ungdomar mellan 15 och 17 år häktade i Sverige. 40 procent häktades i kortare tid än 14 dagar och 80 procent kortare än två månader. 80 procent hade restriktioner under 23 dagar. Det var alltså 120 barn. Barn sitter ofta häktade lång tid i Sverige, i ungefär 30 dagar. Detta drabbar barn extra hårt. Isoleringen gör att barn får allvarliga hälsoproblem, overklighetskänslor, ångest, panik, tvångstankar och även en stark önskan att göra sig själva illa. Enligt Barnombudsmannen informeras inte barn i tillräckligt hög grad innan de häktas om sina rättigheter. De kan bli förhörda utan advokat och utan att föräldrarna är informerade.

Det värsta tror jag är att innan man hamnar i häktet som barn tillbringar man en tid i arresten, alltså hos polisen. Det brukar vara i ungefär fyra dygn. Förhållandena i arresten är att det finns en madrass på golvet. Det finns ingen möjlighet att ta kontakt med någon på utsidan.

Om man läser Barnombudsmannens rapport Från insidan ser man hur barn och ungdomar berättar att just tiden i arresten var fruktansvärd. Det var den värsta tiden i deras liv. De ser häktningen och häktningstiden som en befrielse.

Enligt Rikspolisstyrelsen ska inte barn förvaras i arrest. Det ska finnas alternativ, till exempel under bevakning i ett förhörsrum eller någonting liknande. Men i rapporten från Barnombudsmannen har alla ungdomar man har träffat förvarats isolerade i en cell.

Därför undrar jag: Tänker statsrådet ta några initiativ för att se till att inga barn sitter i polisens arrest i fyra dygn?

Vi har talat lite om vad isoleringen gör. Jag tror att vi är överens om, du och jag, att de två timmarna av gemenskap är en miniminivå för vad en människa klarar av när det gäller att inte ha kontakt med en annan människa. Om man läser Kriminalvårdens årsredovisning för 2012, där målet är att varje person ska ha mer än två timmars interaktion och gemenskap, ser man att det bara är 5 av 41 restriktionsavdelningar som klarar av detta mål 2012.

Det är bra att statsrådet nu följer Kriminalvårdens målsättning att bryta isoleringen för barn. Men om Kriminalvården inte ens kan bryta isoleringen för häktade vuxna krävs det lite mer än att statsrådet följer frågan. Det behövs resurser. Det är precis det här som FN ständigt kritiserar.

Fru talman! Jag och Linda Snecker är överens om att barn så långt det över huvud taget är möjligt inte ska förvaras i arrest. Om vi ska diskutera den frågan på djupet hoppas jag att Linda Snecker återkommer med en interpellation om den.

När det gäller häktningar och häktningar med restriktioner vill jag bara säga att det inte handlar om att man vet att barnet har gjort någonting dumt. När vi häktar barn är de misstänkta för mycket grov brottslighet och riskerar att själva påverka utredningen. Om vi talar om långa häktningstider talar vi om mycket allvarlig brottslighet.

Jag tycker att åklagarväsendet och Kriminalvården tar dessa frågor på mycket stort allvar. Linda Snecker läste upp tre år gamla siffror. Jag kan lova att vi för 2013, 2014 och 2015 kommer att se en positiv utveckling. Vi kommer att se att vi bryter detta. När vi till och med går in på den tid då den här regeringen har haft ansvaret och fattat besluten kommer vi att se en positiv utveckling.

Vi kommer dock tyvärr inte att komma ifrån det faktum att det finns ett skäl till att man har blivit häktad. Man har blivit häktad därför att man är misstänkt för allvarlig brottslighet där man riskerar att påverka brottsutredningen.

Det är möjligt att vi i Sverige har några fall med väsentligt längre häktningstider än andra länder. Det kan också bero på att vi har höga rättssäkerhetskrav i Sverige, och inte på att brottsligheten är speciellt mycket grövre. Vi anser att man måste utreda både saker som talar mot och för dem som sitter häktade.

Jag tror inte att vägen för att minska de längsta häktningstiderna är att frångå proportionalitetsprincipen och ha någon allmän övre gräns. Vägen att gå framåt för att klara att minska de långa häktningstiderna - som jag tror att Linda Snecker och jag är överens om är ett allvarligt problem - är att kunna bryta upp komplicerade mål och avgöra dem i delar. I så fall kan man i verkligheten korta utredningstiderna.

Sedan ska man också komma ihåg, fru talman, att ett skäl till att flera av dessa personer sitter på väldigt långa häktningstider är att de på inget sätt deltar i utredningen. De vägrar att svara på en enda fråga. Det gör brottet så mycket svårare att utreda, och det gör det svårare att förkorta häktningstiderna. Men vi ska från samhällets sida göra allt vi kan för att se till att ha så korta häktningstider och ett så effektivt rättsväsen som möjligt och att man så snabbt som möjligt komma till domstolen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Vi är inte helt överens. Statsrådet kan vara helt på det klara med att jag inte negligerar anledningen till att en person blir häktad. Men jag vill också påpeka att man inte behöver delta i en utredning. Det finns inte några sådana krav. Man är inte skyldig sig själv att förkorta sin egen häktningstid på något sätt. Där ska rättsväsendet vara effektivt och medmänskligt och se till att vi inte isolerar människor på det sätt som vi gör i dag.

Jag tror att vi är överens om att vi är ganska förtjusta i Åklagarmyndighetens rapport Häktningstider och restriktioner från 2014. Jag har läst den med glädje. Jag tycker om förslagen som Åklagarmyndigheten lägger fram tillsammans med Kriminalvården om att man till exempel ska motivera samtliga restriktioner mycket tydligare inför häktningsförhandlingen - det är väldigt bra. Det ska följa med häktningsframställan, och åklagaren ska arbeta tillsammans med Kriminalvården för att minska de 22 timmarna i isoleringen. Det finns mycket man kan göra för att bryta isolering i ett häkte, till exempel gemenskapsvistelse och samsittning.

Varför krävs det egentligen fler restriktioner i Sverige? Och varför så ofta, jämfört med andra länder? Och hur hjälper egentligen isoleringen åklagare och polis att utreda brott? Jag ser inte tydligheten i att vi måste isolera människor för att utreda brott. Det är frågor som vi måste ställa oss.

Avslutningsvis tänker jag citera en av ungdomarna som Barnombudsmannen har intervjuat i häktet. Han heter Joel och säger: Man blir inte snällare för att man sitter här. Det fattar vem som helst att om man bara umgås med kriminella i några år så blir du inte mindre kriminell för det.

Fru talman! Nej, man är naturligtvis inte skyldig att svara på en enda fråga från vare sig polis eller åklagare. Men det säger sig självt att det är väsentligt svårare för polis och åklagare att utreda brott om ingen som är föremål för utredningen deltar genom att svara på frågor. Det kommer per definition att göra utredningstiden längre, alldeles oavsett hur rättighetsbilden ser ut.

Linda Snecker säger att hon inte ser varför vi måste isolera människor för att utreda brott. Det ska jag förklara. När du är misstänkt för brott riskerar du att påverka utredningen. Det är skälet till att vi häktar människor, och det är skälet till att vi har isolering. Annars kan man prata sig samman om sin version, och man kan förstöra bevismaterial och därmed omöjliggöra en brottsutredning. Skälet till att vi häktar och till att vi har isolering är att man annars kan utbyta information och förstöra förundersökningen.

Jag har försökt förklara i den här debatten att jag egentligen delar Linda Sneckers problembild. Vi har för långa häktningstider, vi har för mycket isolering och barn sitter häktade för länge. Däremot är jag inte säker på att lösningen ligger där Linda Snecker tror att den ligger.

Jag tror att det handlar om mycket aktivt arbete från åklagare, aktivt arbete från domstolar och att göra det som man är satt att göra. Det handlar om att se till att proportionalitetsprincipen efterlevs och att personer inte är häktade längre än de ska. Det handlar även om att titta på om det kan finnas ändringar i processrätten som gör att de långa komplicerade målen kan delas upp så att personer kan få ett avgörande tidigare och därmed kan bli frikända eller förflyttade till anstalt för att avtjäna straffen där.

Tack för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.