Kritik mot förslaget om ny sjukskatt

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig om jag avser att ge Försäkringskassan i uppdrag att utreda orsaken till att antalet arbetsskadeanmälningar och arbetsskadeprövningar minskar.

Arbetsskadelivränta beviljas den som på grund av en arbetsskada får en nedsättning av sin förmåga att skaffa sig inkomst med minst en femtondel. Nedsättningen av arbetsförmågan ska bedömas vara bestående under minst ett år.

Före den 1 juli 2008 gällde att sjukersättning kunde beviljas om en individs arbetsförmåga bedömdes som nedsatt för minst ett år, det vill säga samma varaktighetskrav som för arbetsskadelivränta. Därför prövades också förmånerna ofta samtidigt.

När den tidigare regeringen avskaffade den tidsbegränsade sjukersättningen upphörde denna koppling. Någon analys av konsekvenserna för arbetsskadeförsäkringen gjordes inte.

LO-TCO Rättsskydd AB anser att det finns risk att människor numera missar att ansöka om arbetsskadelivränta då det saknas en naturlig tidpunkt att väcka frågan om livränta. LO-TCO Rättsskydd AB har därför föreslagit att frågan om livränta bör aktualiseras vid en fast tidpunkt under en sjukperiod. Utan att ta ställning till detta förslag i sig tror jag att det finns anledning att pröva vägar att förhindra att människor gör rättsförluster.

Inspektionen för socialförsäkringen granskar för närvarande varaktighetskravet inom arbetsskadeförsäkringen, och även den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen hade förslag inom arbetsskadeförsäkringens område. För närvarande bereds utredningens förslag inom departementet, och jag har för avsikt att återkomma i de här frågorna.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Den svenska arbetsskadeförsäkringen kom till för mer än 100 år sedan. Då var risken för plötsliga olycksfall i arbetet betydande jämfört med i dag då en betydligt större andel av arbetskraften finns inom tjänstesektorn. Arbetslivet har kraftigt förändrats och orsakssambandet mellan skada, psykisk ohälsa och arbete är betydligt mer komplext i dag. Gränssnittet mellan arbete och privatliv är inte alltid glasklart. Inte sällan kan det finnas bakomliggande faktorer i den enskildes liv som har bidragit till ohälsan som kommer fram i arbetet.

I och med att arbetsmarknaden har förändrats i rask takt har arbetsskadeförsäkringen ibland upplevts som oflexibel. Den bygger på gamla sanningar. För den enskilde är inte sällan tillämpningen oförutsägbar och inte alltid rättssäker, eftersom man inte vet vad man kan förvänta sig av försäkringen.

Under de år som vi arbetade med Socialförsäkringsutredningen hade vi förstås fokus även på arbetsskadeförsäkringen. Vi hade underlag från Arbetsskadekommissionen, Riksrevisionen, Inspektionen för socialförsäkringen och Försäkringskassan. Det som framkom i rapporterna var brister i fördelningen mellan kvinnors och mäns beviljande av arbetsskadelivränta, trots att en lättare bevisregel infördes 2002 just för att man skulle få det mer jämställt. Det har inte hjälpt. Man ser att fördelningen när det gäller beviljandegraden är ungefär 24 procent för kvinnor och 39 procent för män.

Den medicinska evidensen styr beviljandegraden när det gäller livränta. Det leder till olika utfall för kvinnor och män, därför att männen är normen i försäkringen. När man tittar på beviljandegraden för män och kvinnor i mansdominerade yrken är det nästan lika. Det säger ganska mycket, tycker jag.

Dessutom finns det fler studier, i forskning och så vidare, med fokus på mansdominerade yrken än motsvarande för kvinnor. Förstärkt forskning och ett bedömningsstöd som uppdateras med ny kunskap behövs alltså, inte minst inom psykisk ohälsa och problem med rörelseorganen bland kvinnor.

Därför föreslår Socialförsäkringsutredningen att kunskapssammanställningar och relevant forskning ska ligga till grund för en föränderlig förteckning över ersättningsgrundande sjukdomar, en levande förteckning som följer med i tiden när det handlar om arbetsrelaterade skador och sjukdomar. Det skulle enligt förslaget i utredningen vara ett arbetsmedicinskt råd, i samarbete med SBU som skulle ansvara för det här.

Vi tittade också på hur de nordiska grannländernas arbetsskadeförsäkringar ser ut. Vi var bland annat i Finland och tittade på deras arbetsskadeförsäkring som är incitamentsstyrd. Det finns liksom morot och piska för både företag och arbetstagare att arbeta mycket med frågorna.

Vi nådde inte riktigt dit, men det kanske kommer framöver. Det är jätteviktigt att man ganska omgående kommer till rätta med de skevheter som finns i försäkringen. Det är därför jag har skrivit den här interpellationen.

Man ser att antalet arbetsskadeanmälningar och arbetsskadeprövningar minskar. Det finns alldeles för mycket spekulationer kring varför. Jag kommer att återkomma till att man behöver en samlad statistik. Alla olika organisationer och myndigheter har sin egen statistik.

Min fråga är ändå: Varför tror ministern att antalet anmälningar inom området minskar?

Herr talman! Jag är ingen minister. Jag är ledamot. Men jag har erfarenhet av detta efter att ha varit fackligt aktiv ända fram till 2006 då jag kom in i riksdagen. Jag har varit skyddsombud och även jobbat mycket med arbetsskadeförsäkringen.

Förändringen och försämringen av sjukförsäkringen var en bidragande faktor, precis som ministern säger i sitt svar. Men människors tilltro till en försäkring bidrar också. Om man inte får sin arbetsskada godkänd ligger det i sakens natur att man inte vill anmäla den. Om man hela tiden upplever att man blir kränkt av ett system där arbetsskadeförsäkringen inte levererar vid en arbetsskada och om man som kvinna hela tiden konstaterar att den skada man har beror på att man har blivit gammal och sliten i ryggen och inte på jobbet finns det en tendens att inte vilja anmäla den.

Till Lotta Finstorp vill jag säga att det är viktigt att poängtera att Försäkringskassan har gjort en egen utredning och konstaterat att avslag tenderar att vara sämre utredda när man hanterar försäkringen. Det skriver också Inspektionen för socialförsäkringen. Man tittar inte riktigt på det utan gör en exponeringsutredning, vilket innebär att man ringer till den skadade och ställer frågor om personen i fråga och inte om arbetslivet.

Det finns ganska tydliga utredningar från Inspektionen för socialförsäkringen, Försäkringskassan och Riksrevisionen. Det är märkligt att Lotta Finstorp inte har tagit del av dem.

Jag hade en diskussion och debatt om det här med den tidigare socialförsäkringsministern i den borgerliga regeringen, Ulf Kristersson, men även med arbetsmarknadsministern eftersom frågan om social arbetsmiljö men även arbetsmiljö i stort påverkar situationen, framför allt sjukförsäkringen. Mitt tips till Lotta Finstorp är alltså: Läs det som Försäkringskassan har skrivit om arbetsskadeförsäkringen och om varför människor tenderar att inte anmäla.

Detta hänger även ihop med hur arbetslivet ser ut i dag. Otrygga anställningar leder till att man tenderar att låta bli att anmäla eftersom risken för att inte få fortsätta på arbetet hänger ihop med om man anmäler en arbetsskada på grund av dålig arbetsmiljö på jobbet.

Det är lite mer komplicerat. Men det finns också tydliga fakta i frågorna.

Jag vill meddela att jag avstår från mitt andra inlägg.

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka Lotta Finstorp för att hon hjälper till att lyfta fram och hålla fokus på en viktig fråga.

Vi har precis nu, i augusti, fått in remissvaren på den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen. Utan att på något sätt avisera fortsatta utredningar eller liknande under en interpellationsdebatt kan jag vara tydlig med att vi kommer att återkomma när det gäller just arbetsskadefrågorna. De är väldigt angelägna.

De båda tidigare talarna har lyft upp några saker som verkligen är grundläggande problem. Vi ser att anmälningar görs mer sällan sedan förändringen i sjukförsäkringen och att antalet har sjunkit ganska radikalt.

Vi måste dock ha klart för oss, vilket också har berörts här, att just arbetsskadeförsäkringen är konstruerad för en annan tid och hanteras utifrån det. Den hanteras utifrån ett industrisamhälle. I dag vet vi att det som gör människor sjuka på jobbet ofta har psykosociala orsaker. Kvinnor i kontaktyrken är starkt överrepresenterade.

Med min bakgrund som förbundsordförande för ett fackförbund som organiserar kvinnor i offentlig sektor vet jag också hur man resonerar kring arbetsskadeförsäkringen, och kan bekräfta den bild som Eva-Lena Jansson ger. Det är i princip omöjligt för kvinnor som har någon av dessa diagnoser att få en arbetsskada godkänd. Därför tycker man inte att det är någon idé att anmäla den. Jag såg någon siffra om det här ganska nyligen. Jag tror att beviljandegraden för dem som verkar inom vård och omsorg låg någonstans runt 1 procent. En väldigt tydlig könsaspekt slår alltså igenom i vår arbetsskadeförsäkring. Det är naturligtvis både allvarligt och oacceptabelt.

I en tid då inte minst allt fler kvinnor blir sjuka av sina jobb, emellanåt också av en kombination av att man inte får ihop sitt jobb med sitt privatliv, måste vi ha en arbetsskadeförsäkring som dels kan svara mot en modern och föränderlig arbetsmarknad, dels kan utvecklas i takt med att arbetsmarknaden förändras. Det sker nämligen väldigt fort.

Herr talman! Det finns mycket som Annika Strandhäll och jag har en samsyn kring när det gäller försäkringen. Den måste bli modernare, och den måste följa med i tiden. Jag tror att det skulle vara bra om man kunde skruva på den så att den helt enkelt följer hur arbetsmarknaden förändras, så att man inte måste göra om den varje gång. I så fall är det lätt att det går alltför många år innan man skruvar om den.

Låt mig återkomma till problemet med kunskap och statistik. I debatten blir det ganska högljutt eftersom det inte finns någon sammanvägd statistik. Man tenderar att lägga tonvikten vid det som passar en i debatten. Det är en sak som Socialförsäkringsutredningen såg. Det blir svårt för oss lagstiftare i den här kammaren att veta vad som är vad. Vi måste få objektiva verktyg som underlag när vi ska fatta beslut. Sammanhållen statistik är ett av förslagen i utredningen. Det vore väldigt bra, tror jag.

En annan fråga som jag vill belysa är att det ser väldigt olika ut för män och kvinnor. Ungefär 30 000 arbetsolyckor anmäldes 2013. Skillnaden mellan varför man råkar ut för en olycka på arbetet var markant. Unga män hade högst olycksfallsfrekvens 2012. Man klämmer sig och skadar på något sätt främst händer och fingrar.

För kvinnor är situationen annorlunda. Det beror också på att vi i allmänhet jobbar inom andra yrken, och det är därför kanske inte så konstigt. Men det är intressant att olycksfallsfrekvensen för kvinnor är störst i åldersgruppen 55-59 år. Olycksfallen gäller då höft, ben och fötter. Det är ofta inom vården som man skadar sig vid lyft och så vidare.

Vi ska också komma ihåg att antalet arbetsskador, antalet arbetsolyckor med sjukfrånvaro och antalet arbetssjukdomar minskar med antalet arbetade timmar. Vi arbetar ju fler timmar i dag. Det är viktigt att titta på detta när man diskuterar den här frågan. Okej, vi arbetar fler timmar, och då ser statistiken ut på det sättet.

Det krävs en fördjupning i den här frågeställningen. I utredningens betänkande finns det mycket som man kan analysera. Vi hade säkert kunnat hålla på ännu längre med arbetsskadeförsäkringen.

Jag ser inte att det skulle vara problematiskt att ge Försäkringskassan i uppdrag att vara den som gör djupdykningen i och analysen av orsaken till att antalet anmälningar och prövningar ser ut som det nu gör. Förhoppningsvis beror det på att det sker färre arbetsskador. Det kan vara så, men då kan man i stället hamna i spekulation åt det hållet.

Jag vill se svart på vitt i den här frågan. Jag tycker att det ändå är ett uppdrag som Försäkringskassan skulle kunna få av ministern, eftersom den är frikopplad från Socialförsäkringsutredningens förslag. Jag skulle gärna vilja att ministern ytterligare vidareutvecklade möjligheterna att göra det redan nu.

Herr talman! Tack för detta belysande inlägg som också visar hur skillnaderna kan se ut och vad det faktiskt är som drabbar kvinnor respektive män i olika åldersspann!

Jag delar Lotta Finstorps ingång, att vi behöver ett bättre kunskapsläge. När det gäller varaktighetskravet och varför arbetsskadeanmälningarna har gått ned så mycket håller ISF just nu på med en egeninitierad granskning. Den handlar om konsekvenserna för arbetsskadeförsäkringen av att den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades utan konsekvensanalys och om detta kan hänga ihop. Väldigt mycket av problematiken ligger nog där.

Med utgångspunkt från det regelverk för sjukförsäkringen som vi har i dag skulle detta inte vara svårt att åtgärda, till exempel genom att i stället införa en prövning vid 90- eller 180-dagarsgränsen. Men vi går vidare med detta. Jag är ganska säker på att Inspektionen för socialförsäkringen ska vara klar med uppdraget under 2015, så resultatet borde komma relativt snart.

Jag delar också det som förs fram här om de förslag som kommer från den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen om arbetsskadeförsäkringar. En del av dessa förslag tarvar ytterligare analys och fördjupning. Därför har vi för avsikt att återkomma i dessa frågor.

Med utgångspunkt från min roll som socialförsäkringsminister kan jag i fråga om arbetsmiljösituationen och kvinnors arbetsmiljö säga att jag ibland tycker att det är slående hur lite kunskap som vi egentligen har om kvinnors arbetsmiljö och hur den påverkar kvinnors hälsa. Regeringen sköt ju till en del resurser under våren för att man skulle forska vidare om kvinnors arbetsmiljö. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi skaffar oss en bättre bild och ett bättre kunskapsunderlag utifrån kopplingen till arbetsskadeförsäkringen i stort. Det handlar om vilka åtgärder som vi behöver vidta för att skapa ett bättre läge för att komma till rätta med ohälsan bland kvinnorna i Sverige.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka ministern för en bra debatt i en väldigt viktig fråga. Eftersom vi ska ha en ytterligare interpellationsdebatt som anknyter till samma problematik kan vi kanske vidareutveckla det hela då.

Jag ser fram emot ISF:s utredning. Som jag ser det är problemet med arbetsskadeförsäkringen - när jag har försökt att sätta mig in i den och när jag satt i utredningen - att det finns många myndigheter och organ som gör bra saker så att säga på sin kammare, men man måste få ihop det till en helhet. Jag hoppas att ISF:s utredning visar att man har fått ihop dessa delar till en helhet.

När det gäller kvinnors arbetsmiljö och hälsa är det skrämmande att den forskningen är mycket mindre omfattande jämfört forskningen om män, mäns arbetsplatser, mäns hälsa och så vidare. Så det är klart att det bara kan bli bättre, absolut.

Tack för en bra debatt så här långt!

Herr talman! Jag har fått säga det som jag i nuläget kan säga i den här debatten. Det är en angelägen fråga.

Jag tackar för en bra debatt och ser fram emot att återkomma till den.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Mats Persson har frågat mig om jag avser att dra tillbaka förslaget om ny sjukskatt med anledning av den massiva kritiken.

Mats Persson påstår att regeringen saknar en plan för att komma till rätta med problemen med de stigande sjuktalen. Det stämmer inte. Redan i september 2015 beslutade regeringen om ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Åtgärdsprogrammet har lett till ökad medvetenhet om allvaret i sjukskrivningsfrågan och därigenom till ökad mobilisering i frågan. Detta har bidragit till att ökningstakten för sjukfrånvaron nu avtar och att Försäkringskassan har skrivit ned sjukpenningprognosen för första gången på mycket länge.

Försäkringskassan, arbetsgivare och hälso- och sjukvården är alla viktiga aktörer i åtgärdsprogrammet. Ett stort antal åtgärder har vidtagits i syfte att utveckla dessa aktörers roll i sjukskrivningsprocessen. Jag vill nämna några särskilt viktiga.

Försäkringskassan har fått i uppdrag att stärka sin sjukförsäkringshandläggning och ett resurstillskott på 250 miljoner kronor för detta arbete. Till följd av regeringsuppdraget har Försäkringskassan vidtagit ett flertal åtgärder för att utveckla handläggningen av sjukpenningärenden. Detta bedöms vara en bidragande orsak till att ökningstakten för sjukpenningtalet nu börjar avta. Denna bedömning delar jag med flera instanser. Bland annat Svenskt Näringsliv tar upp detta i sitt remissvar till förslaget om hälsoväxling.

Försäkringskassan har också fått i uppdrag att genomföra breda informationsinsatser beträffande sjukförsäkringen.

Överenskommelsen med SKL om en kvalitetssäker och effektiv sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess är ett av regeringens viktigaste verktyg för att stimulera kvalitetshöjande insatser inom hälso- och sjukvården. Årets överenskommelse omfattar 1,5 miljarder kronor. De utvecklingsinsatser som har vidtagits inom ramen för överenskommelsen har bidragit till att sjukskrivning i större utsträckning ses som en del av vård och behandling. Det handlar till exempel om utbildning av läkare i försäkringsmedicinska frågor och vidareutveckling av rehabiliteringskoordinatorsfunktionen för att främja kontakterna mellan vården och patientens arbetsgivare.

För att sjukskrivningsprocessen ska fungera väl krävs det också att sjukskrivna anställda får ta del av de åtgärder på arbetsplatserna som behövs i varje enskilt fall för att möjliggöra återgång i arbete. I detta ingår att arbetsgivaren kan få stöd i arbetet med att minska sjukfrånvaron när det behövs. Försäkringskassan har därför fått i uppdrag att utvärdera och utveckla stödet till arbetsgivarna. Uppdraget genomförs i samråd med arbetsgivarföreträdare. Regeringen har dessutom vidtagit åtgärder i syfte att säkerställa kompetensutvecklingen för företagshälsovårdsläkare.

Min bedömning är att vi har tagit ett stort kliv framåt i arbetet med att skapa en väl fungerande sjukskrivningsprocess. Den snabba ökningen av sjukfrånvaron som pågått sedan 2010 har nu bromsats upp. Det återstår fortfarande att vända utvecklingen.

Detta är en av regeringens mest prioriterade frågor. Arbetet får inte avstanna. De vidtagna åtgärderna ska följas upp, och åtgärdsprogrammet ska utvecklas. I detta ingår att arbeta vidare med förslaget om hälsoväxling. Regeringen har dessutom erbjudit parterna på arbetsmarknaden möjligheten att i stället komma överens om trovärdiga lösningar som kommer att minska sjukfrånvaron. Om parterna inte kommer överens om ett alternativt förslag kommer regeringen att överväga att lägga fram lagförslaget om hälsoväxling.

Herr talman! Tack för svaret, socialförsäkringsministern!

Att bli sjuk kan drabba oss alla. Sjukdom är inte alltid något man själv kan hjälpa, utan den kan drabba mig som människa av en slump eller av orsaker som ligger utanför min egen kontroll. Därför har vi i Sverige valt en modell som jag tycker är väldigt bra: Hela samhället delar på risken i händelse av sjukdom.

Hur ska vi då dela den risken, ta ansvar för samhället tillsammans och tillsammans ta ansvar för dem som drabbas av arbetsoförmåga och sjukdom? När man utformar framtidens socialförsäkringar måste man naturligtvis utforma reglerna på ett sätt så att vi inte gör det svårare för människor som är sjuka eller som har varit sjuka att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Det förslag som regeringen nu lägger fram innebär att en arbetsgivare - offentlig eller privat - får en ökad kostnad på någonstans mellan 12 000 och 15 000 kronor per år för en långtidssjukskriven. Detta innebär ju att vägen tillbaka till arbetsmarknaden blir längre för den som i dag står utanför eller för den som har en sjukdomshistoria.

Detta blir också väldigt tydligt när man hör handikapporganisationerna uttala sig om regeringens förslag. Man ser en risk för att det höjer trösklarna ytterligare för den som lever med någon form av ohälsa eller funktionsnedsättning, och man känner en rädsla för att arbetsgivaren nu kom-mer att tveka att anställa den som har en sjukdomshistoria eller en kronisk sjukdom.

Arbetsmarknaden präglas redan i dag av att det är väldigt svårt för den som har en funktionsnedsättning eller som har varit sjukskriven att komma in på arbetsmarknaden. Att göra det ännu svårare för den som har en sjukdomshistoria eller nedsatt arbetsförmåga att komma tillbaka till arbetsmarknaden när det är tufft redan i dag är ett mycket, mycket märkligt förslag.

Herr talman! Jag tycker att man måste se sjukförsäkringen som en del av hela den samlade politiken för full sysselsättning, för att människor ska kunna arbeta och för att människor ska kunna gå tillbaka till arbete. Då måste man också utforma reglerna på ett sätt så att det är möjligt för den som har nedsatt arbetsförmåga, en funktionsnedsättning eller som har varit sjukskriven att också komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Med klinisk precision ser dock regeringen nu till att göra det dyrare för arbetsgivaren att anställa och därmed minska möjligheten för den som har en sjukdomshistoria att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är ett steg i helt fel riktning. Det är tvärtemot det som Sverige behöver just nu.

Det vi i stället skulle behöva göra för att minska den kostnadsutveckling vi ser i sjukförsäkringen är att införa ytterligare en karensdag efter den 14:e dagen i sjukförsäkringen och att på ett mycket tydligare sätt se till att Försäkringskassan lever upp till de regler som finns och tydligt prövar individens arbetsförmåga, något som vi från undersökningar vet inte sker i dag.

Det är den typen av politik vi skulle behöva för att bryta det ökade antalet sjukfall och samtidigt ta ansvar för att skapa en arbetsmarknad där alla behövs, alla får plats och där det är möjligt för den som har en sjukdomshistoria och som i dag har väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden att komma tillbaka in på densamma.

Min fråga till socialförsäkringsministern är: Vad är det ministern ser som Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv och De Handikappades Riksförbund inte ser? Vad är det ministern ser som den samlade massiva kritiken inte ser?

Herr talman! Tack, Mats Persson, för den här interpellationen!

Mats Persson tar upp många olika saker, och lite fundersam blir jag ju. Var har Mats Persson varit de senaste sex åren? Mellan 2010 och 2014, när Mats Perssons parti satt i regering, steg ju sjuktalen med 55 procent, om än från låga nivåer. Med den politik som den dåvarande regeringen förde lyckades man samtidigt genomföra 100 000 utförsäkringar av människor som hade någon form av ohälsa.

Detta ledde till att en mycket, mycket stor andel människor gång efter annan snurrade runt i sjukförsäkringssystemet samtidigt som sjuktalen steg och, precis som Mats Persson väldigt tydligt påpekar, samtidigt som prövningarna vid de tidiga tidsgränserna sjönk till under 50 procent. Detta innebär att individen tog hela risken. Man fick inte de prövningar som skulle göras av arbetsförmågan vid de tidiga tidsgränserna, och sedan drabbades man av en utförsäkring.

Detta leder inte människor tillbaka till hälsa, vilket också de ökade sjuktalen tydligt visade oss.

Det regeringen har gjort sedan vi tillträdde hösten 2014 är att genomföra ett historiskt brett åtgärdspaket där vi riktar oss till arbetsgivare, till Försäkringskassan, till hälso- och sjukvården och faktiskt även till medborgare i stort genom att lyfta upp och sätta sjukskrivningsfrågan på agendan på ett helt annat sätt än vad ni lyckades med under era år.

Vi kan också se att vi nu faktiskt håller på att vända utvecklingen. Med regeringens åtgärder har ökningstakten in i sjukförsäkringen halverats senaste året. Vi har en plan. Vi genomför åtgärder, och vi ser resultat, på riktigt, för människor.

Det som dock är alarmerande och som jag som ansvarig minister har att ta hänsyn till i det här läget är att vi just nu, trots detta, fortfarande har 200 000 svenskar i vår sjukförsäkring och att vi alltjämt ser en ökning. Det är alltså inte tillräckligt. Vi har inte vänt utvecklingen.

Prognosen just nu säger att vi 2020 riskerar att ha en kvarts miljon människor som inte är på arbetsmarknaden utan som sitter på bänken i vår sjukförsäkring. Det är en oacceptabel situation för en regering som tycker att det är viktigt att tillvarata människors arbetsförmåga och att ge människor möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen.

Det som framför allt är problemet är just att det inte fungerar tillräckligt väl ute på arbetsplatserna när det gäller de tidiga insatserna. Regeringens förslag till hälsoväxling innebär ingen fördyring för arbetsgivarna. Det är ett kostnadsneutralt förslag, där arbetsgivarna kompenseras genom att vi också sänker arbetsgivaravgiften. Faktum är att det är de privata arbetsgivarna, de små företagen, dessutom med de lägsta sjuktalen, som kommer att vara vinnare på det här.

Funktionsnedsattas möjligheter på arbetsmarknaden är ett problem. Det är jag den första att skriva under på. Där behöver vi göra många olika insatser, men det är inte förslaget till hälsoväxling som är problemet, utan problemet är att vi har en diskriminering på arbetsmarknaden, och det är där vi behöver fokusera på att bryta denna utveckling.

Jag kommer tillbaka till det i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Tack för svaret, socialförsäkringsministern!

Jag noterar i debatten att ministern vid flera tillfällen har sagt att den massiva kritiken mot förslaget är överdriven och att man överdriver förslagets negativa konsekvenser.

Kritiken är ju massiv, inte bara från de mindre företagen och de större företagen, utan även från Sveriges Kommuner och Landsting, som är en offentlig arbetsgivare. Kritiken är massiv också från de organisationer som företräder människor som står långt från arbetsmarknaden eller som har en funktionsnedsättning. De känner oro över det förslag som regeringen och ministern nu har gått fram med.

Vad innebär då detta förslag? Förslaget innebär att en arbetsgivare som har en långtidssjukskriven får en ökad kostnad på någonstans mellan 12 000 kronor och 15 000 kronor varje år. Det är helt riktigt som ministern säger att förslaget också innebär att arbetsgivaren får en lägre kostnad, eftersom arbetsgivaravgiften ska sänkas. Den kostnaden motsvarar ungefär 50 kronor per månad och anställd.

Den som gör sin matematik inser att om man då har någon som är långtidssjukskriven ska man ha 25-30 andra anställda som går till jobbet varje dag för att kalkylen ska gå ihop för föreståndaren på förskolan eller småföretagaren som har ett plåtslageri.

Oavsett om det är en privat eller offentlig arbetsgivare är det den risken som de här organisationerna nu känner kommer att göra det svårare att bli anställd för den som har en funktionsnedsättning eller en sjukdomshistoria eller för den som har varit sjukskriven tidigare. Arbetsgivaren kommer att välja någon annan i stället för den som har den erfarenheten eller bakgrunden.

Den kritiken tycker jag att vi ska ta på allvar. Den kritiken pekar på att förslaget riskerar att skapa en arbetsmarknad med ännu högre trösklar, att arbetsmarknaden fungerar ännu sämre och inte sänker antalet sjukskrivningar. Redan i dag har arbetsgivaren, offentlig eller privat, starka ekonomiska drivkrafter att ha friska medarbetare.

Det är inte så att enhetschefen på förskolan eller småföretagaren inte märker av om någon anställd inte kommer till jobbet eller om någon anställd är sjukskriven. Det märks i verksamheten, och det finns redan i dag ett sjuklöneansvar som innebär kostnader för arbetsgivaren.

Förslaget innebär med klinisk precision att det blir svårare för den som har en funktionsnedsättning, som har en sjukdomshistoria eller som tidigare har varit sjukskriven att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det står i skarp kontrast till den arbetsmarknad vi behöver skapa, där alla människor behövs, där alla har en roll att fylla, där trösklarna måste bli lägre, inte högre.

Jag ställde tidigare en fråga som jag inte fick svar på. Jag upprepar min fråga. Vad är det ministern ser som Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv och De Handikappades Riksförbund inte ser? Vad är det i deras kritik som ministern inte vill lyssna till? Vad är det i deras kritik som ministern menar inte håller eftersom regeringen avser att lägga fram och driva igenom detta förslag?

Herr talman! Mats Persson har inte råd att kasta sig med generella floskler. Jag tror inte att Sverige har råd att kasta sig med generella floskler om vilken arbetsmarknad som vi önskar. Vi måste jobba med konkreta åtgärder för att hantera en situation där Sverige gång efter annan har varit nästan världsledande när det gäller sjuktal. Det drabbar företag, arbetsgivare och enskilda individer som slås ut från arbetsmarknaden. Vi måste vidta alla åtgärder vi kan för att vända utvecklingen.

Jag skulle vilja peka på några mycket viktiga saker som Mats Persson försöker ge i sin bild av regeringens förslag till hälsoväxling. Han kallar den dessutom lite föraktfullt för sjukskatt.

Det handlar om en mer rättvis fördelning av kostnaderna för sjukskrivningarna över arbetsmarknaden, inte ökade kostnader för arbetsgivarna. Det är tråkigt att Mats Persson bidrar till en missvisande bild.

Det här handlar om att de arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden som de facto har låga sjuktal, över tid har haft låga sjuktal, också kommer att bli vinnare på regeringens förslag. Men de arbetsgivare som över tid har dragits med höga sjuktal, till exempel kommuner och landsting, framför allt i kontaktyrken som toppar sjuktalen, kommer att få en högre kostnad. De kommer att få möjlighet att påverka kostnaden själva genom att arbeta bättre förebyggande, genom att arbeta bättre med den arbetsplatsnära rehabiliteringen samt genom att skapa förutsättningar för människor att komma tillbaka till arbete och hälsa igen efter en sjukdom. Det är oerhört viktigt att påpeka att detta har varit den ena grundbulten i regeringens förslag.

Den andra grundbulten har varit att skydda de grupper på arbetsmarknaden som har en svag ställning. Därför är de undantagna i regeringens förslag. De omfattas inte av regeringens förslag. Arbetsgivarna kommer inte att ha några ökade kostnader för de personer som har en tidigare sjukdomshistorik eller har någon form av anställningsstöd på grund av antingen en svag ställning på arbetsmarknaden eller en funktionsnedsättning.

Det är viktigt att påpeka detta eftersom dessa bilder bidrar till en missvisande debatt.

Det som också är oerhört viktigt att säga när Mats Persson talar om massiv kritik är att, ja, det finns kritik, framför allt från arbetsgivarorganisationerna. Det finns en oro från handikapporganisationerna. Jag för också en dialog med dem. Vi tar naturligtvis in handikapporganisationernas synpunkter när vi tittar på remissvaren för att se vad som kan förbättras ytterligare för att skapa trygghet. Men vi löser inte problemen med selektion på arbetsmarknaden genom att lägga ned ett förslag som vi tror kan bidra till att få tillbaka fler av de 200 000 svenskar som nu har slagits ut från arbetsmarknaden på grund av sjukskrivning.

Jag måste avsluta det här inlägget med att påpeka att vi har öppnat en möjlighet för parterna på arbetsmarknaden, fack och arbetsgivare, att om de är kritiska mot förslaget lägga fram en egen lösning. Regeringen kommer i så fall inte att gå fram med förslaget till hälsoväxling. Det har vi varit tydliga med från dag ett. Jag träffade så sent som i går arbetsgivarna på den landstingskommunala sidan och facken.

Herr talman! Det är tråkigt att ministern tycker att jag sysslar med floskler när jag tar upp den kritik som flera remissinstanser har fört fram i debatten. Förslaget leder till att trösklarna in på arbetsmarknaden blir högre. Förslaget leder till att arbetsmarknaden fungerar sämre. Det är inte mina floskler. Det är vad som står svart på vitt i de remissvar som har kommit in på regeringens förslag.

På vilket sätt blir det enklare att komma tillbaka till arbetsmarknaden när kostnaden ökar för arbetsgivaren att anställa och när risken för arbetsgivaren ökar? På vilket sätt blir det enklare att komma tillbaka till arbetsmarknaden i dag? Det är svårt att förstå hur det är tänkt att fungera.

Ministern har varit tydlig i dag. Regeringen kommer att gå fram med förslaget. Det var många som hade en förhoppning om att regeringen skulle dra tillbaka förslaget eftersom kritiken har varit så massiv.

Samtidigt blir jag lite förundrad. Ministern säger att om det mot förmodan skulle vara så att arbetsmarknadens parter kommer fram med något annat förslag är regeringen beredd att dra tillbaka förslaget. Det har varit uppenbart utifrån reaktionerna att arbetsmarknadens parter inte kommer att lägga fram något annat förslag. Men viktigast av allt: Jag undrar om regeringen tror på sin egen politik. Vem har egentligen ansvar för politiken i Sverige? Vem har ansvar för hur arbetsmarknaden och sjukförsäkringen fungerar? Jag trodde att det var regeringen, men regeringen säger att om någon annan lägger fram ett förslag kan regeringen tänka sig att dra tillbaka förslaget. Det är otroligt märkligt agerat.

Jag konstaterar, herr talman, att svaret har varit tydligt. Regeringen kommer att gå fram med förslaget, och min definitiva bedömning och den massiva kritiken från remissinstanserna visar att förslaget kommer att göra att arbetsmarknaden kommer att fungera sämre. Det är mycket olyckligt.

Herr talman! Mats Persson pratade tidigare om att lyssna. Jag konstaterar att han inte lyssnar på vad jag säger i den här interpellationsdebatten. Han har en förberedd agenda och förberedda inlägg som han håller sig till.

Ja, det finns kritik från arbetsgivarorganisationerna och handikapporganisationerna. Regeringen tittar på vad vi kan förbättra i förslaget till hälsoväxling. Expertmyndigheter i form av Inspektionen för socialförsäkringen, IFAU, TCO, Saco, till stora delar LO, arbetstagarorganisationerna, vilka tillsammans företräder ungefär 3 miljoner arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden, talar om för mig att förslaget behövs. Det behövs starkare ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna när det gäller framför allt de långa sjukskrivningarna. I dag har arbetsgivare i Sverige inget ekonomiskt ansvar. Det innebär att för en undersköterska inom hemtjänsten i en kommun som blir sjukskriven på grund av utmattning, vilket ofta leder till långa sjukskrivningar, har arbetsgivaren ett kostnadsansvar under de första två veckorna. Lagom till dag 90, när en vikarie finns på plats, finns inte drivkrafterna för arbetsgivaren på samma sätt. Den personen riskerar att bli permanent utslagen från arbetsmarknaden. Det är dyrt för Sverige, dåligt för arbetstagarna, företagen och verksamheterna.

Mats Persson vet uppenbarligen mer än jag i fråga om att arbetsmarknadens parter kan komma överens. Jag träffade de landstingskommunala arbetsgivarna i går, och jag träffar de statliga arbetsgivarna i morgon. De arbetar på bra med egna initiativ för att möta oron inför de ökande sjukskrivningarna.

Överläggningen var härmed avslutad.