Kritik från det finanspolitiska rådet

Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta med anledning av Finanspolitiska rådets förslag. Monica Green har ställt en liknande fråga. Finanspolitiska rådet ställer sig i allt väsentligt bakom inriktningen på regeringens politik. Rådet konstaterar också att inriktningen på politiken är expansiv. Även om skillnaden mellan regeringens och rådets syn alltså inte är så stor gör rådet en annan bedömning än regeringen när det gäller avvägningen mellan å ena sidan behovet av ytterligare stimulanser och å andra sidan sunda och uthålliga offentliga finanser. De offentliga finanserna har snabbt och oväntat försvagats mycket kraftigt. I vårpropositionen räknar regeringen till exempel med 160 miljarder kronor i lägre skatteintäkter 2009 och 225 miljarder kronor lägre för 2010 jämfört med för bara ett år sedan. De offentliga finanserna är alltjämt mycket osäkra. Ytterligare budgetförsvagande reformer utöver regeringens redan mycket omfattande åtgärder i linje med rådets förslag skulle kunna riskera att försvaga Sveriges förmåga att möta kommande nedgångar i krisens kölvatten. Förslagen skulle också kunna riskera att framtvinga nedskärningar och skattehöjningar för att åter nå balans i de offentliga finanserna. Detta är en väg som jag inte är villig att gå in på i det här läget. Självklart följer regeringen utvecklingen noga och kommer i ljuset av det offentligfinansiella läget kontinuerligt att ompröva behovet av ytterligare åtgärder.

Herr talman! I morse träffade jag 70 avgångselever på ett gymnasium i Skövde. Det är elever som om en vecka ska sjunga: Sjungom studentens lyckliga dag och den ljusnande framtid är vår. Dessa ungdomar var inte så optimistiska även om de var glada över att de ska ta studenten. De känner, trots att jag försökte ingjuta framtidstro och hopp om att de behövs, en oro över hur det ska gå i framtiden och varför inte deras kunskap efterfrågas och varför de inte får sommarjobb och jobb. De kände en oro. Jag försökte ge dem framtidshopp, som jag sade, och en tro på att det här kommer att gå vägen. Jag är besviken på och ledsen över att regeringen inte vill göra någonting åt den ungdomsarbetslöshet som finns. Jag vet att Anders Borg brukar säga: Vi gör mycket, vi har redan gjort mycket och vi är bäst i Europa. Tyvärr stämmer inte något av det som Anders Borg hävdar. I detta korta svar som han har gett till mig och Eva-Lena Jansson hänvisar han till att det inte är så stor skillnad mellan Finanspolitiska rådets rekommendationer och hans egen politik. Det är ju fel. Anders Borg vet att Finanspolitiska rådet har en skarp kritik mot regeringens ekonomiska politik. Sedan hänvisar Anders Borg till att det är den mest expansiva finanspolitiken i OECD-området. Det stämmer inte heller. Man kan titta på hur OECD har jämfört de här länderna. Då hamnar Sverige på elfte plats och inte alls i toppen, som Anders Borg hävdar. Dessutom säger Anders Borg - och det har vi diskuterat tidigare, Anders Borg och jag - att vi blir så expansiva eftersom vi har de här automatiska stabilisatorerna. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder att när arbetslösheten stiger betraktas regeringen som expansiv. Varför blir det så? Jo, därför att vi har en arbetslöshetsersättning i det här landet - den är tyvärr inte så hög längre, men den ger ändå en viss ekonomisk trygghet - och i takt med att arbetslösheten stiger ökar de här satsningarna, som Anders Borg kallar dem, eftersom det går åt mycket pengar till den arbetslösheten. Då betraktas det som expansivt av Anders Borg. Jag beklagar det. Eller är det så, Anders Borg, att du räknar med att ju högre arbetslöshet det är desto mer kredit ska du få när det gäller att det ska betraktas som en mer expansiv politik? Det är väldigt ovarsamt, och jag tycker inte att man ska vara så ovarsam och slarvig med Sveriges ekonomi. Låt oss tala allvar, Anders Borg, och inte raljera om arbetslösheten eller påstå att Sverige ligger i topp eller påstå att vi har en superbudget eller påstå att vi redan har gjort allt som går att göra och att vi därför inte kan göra något mer! Tala sanning, Anders Borg! Ni har sänkt skatterna med 70 miljarder. Därför har ni inga pengar att satsa på de ungdomar som jag träffade i morse och som så gärna vill ha ett jobb och inga pengar att satsa för att få Sverige ur krisen.

Herr talman! Tack, Anders Borg, för svaret! Jag är inte så där jätteimponerad av svaret. Men jag har i alla fall fått ett svar. Det ska jag vara tacksam över. Arbetslösheten fortsätter att öka. Hade vi stått här om någon vecka hade vi förmodligen sett hur mycket arbetslösheten hade ökat under maj månad. Trots att arbetslösheten ökar och trots att oppositionen, representanter för Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting gång på gång poängterar att det finns ett behov av en aktiv politik kvarstår regeringens passivitet. Som jag lyfter upp i min interpellation har till och med regeringens eget finanspolitiska råd vid upprepade tillfällen pekat på områden där regeringen borde agera. Jag ska ta upp några av de förslag som Finanspolitiska rådet lyfter fram. Man menar att statsbidragen till kommuner bör höjas mer än vad regeringen har aviserat och att arbetslöshetsersättningen bör vara konjunkturberoende, så att den blir mer generös i dåliga tider än i goda. En tidsbegränsad höjning av a-kassan kan vara ett första steg mot en sådan permanent reform, säger man. Man föreslår att de arbetsmarknadspolitiska insatserna för de korttidsarbetslösa ska ökas, vilket jag tycker är alldeles utmärkt. Dessutom framför Finanspolitiska rådet att det är missvisande att presentera expansionen i jobb- och utvecklingsgarantin som en kraftfull aktiv satsning. Den är i stället, som man skriver, en följd av att fler långtidsarbetslösa behöver försörjningsstöd. Det menar Finanspolitiska rådet. Det är ganska häpnadsväckande kritik från regeringens eget råd. Jag har då ställt frågan, herr talman: Vilka åtgärder är finansministern beredd att vidta med anledning av Finanspolitiska rådets förslag? Jag kan inte läsa någonstans att man kommer att göra någonting. Därför blir svaret från finansministern, som jag tolkar det: ingenting. Man avvaktar. Man följer utvecklingen noga. Det tror jag att vi har hört ända sedan september, i höstas. Man avvaktar och avvaktar och följer utvecklingen noga. Då ska man komma ihåg att Sveriges Kommuner och Landsting så sent som i december skrev ett brev till regeringen där man påtalade vikten av att få pengar för att slippa säga upp människor i välfärden. Nu ser vi att man i varenda kommun får säga upp människor. Det betyder att ungdomar inte kommer in. Vi tycker att det är viktigt, herr talman, att investera i ungdomar och att investera i de välfärdsjobb som finns i kommuner, så att inte ett vårdbiträde behöver bli uppsagd, få en dålig a-kassa för att sedan kanske till och med hamna i socialbidrag. Vi tycker att det är viktigt att till exempel göra miljöinvesteringar i de så kallade miljonprogrammen, att även de omfattas av ROT-avdrag. Då ser vi också att det skapar jättemånga jobb. Det finns massor med förslag, inte bara dem som jag lyfter upp från Finanspolitiska rådet. Problemet, som jag ser det, herr talman, är att finansministern verkar tycka att det enda aktiva man kan göra är att avvakta. Det är, herr talman, inte så aktivt. Att följa utvecklingen noga betyder att man sitter på läktaren och tittar på i stället för att vara aktiv. Vi ser nu hur regeringar i hela Europa agerar och reagerar, inte avvaktar. Herr talman! Min fråga blir då: Varför är Sveriges regering så passiv? Varför tror man inte på politiken? Om man inte tror på politiken borde man per definition abdikera och lämna över till någon annan som tror att politiken kan göra skillnad. Det tror jag, herr talman.

Herr talman! Ja, Finanspolitiska rådets rapport är intressant. Nu ska man inte citera som någon har citerat Bibeln, men det är ju det som görs. Man kan notera att Finanspolitiska rådet är en anhängare av jobbskatteavdrag, har gratulerat regeringen till att man har sänkt a-kassan och är för en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Jag tror att man ska lägga märke till att Finanspolitiska rådet inte alls är någon hejarklack till vare sig oppositionen eller regeringen, utan det står faktiskt för sig självt. Det talas om att det är regeringens råd. Det blir lite löjligt att devalvera rådet på det sättet. Låt det stå där det står och ha sina åsikter! Sedan debatterar vi åsikterna. Men att försöka klistra dessa åsikter på den ena eller den andra blir ganska hopplöst. Sedan säger Eva-Lena Jansson: Titta på hur andra länder agerar och reagerar på krisen! Jo, vi har sett den tyska regeringen. Vad har den gjort det sista dygnet? Jo, den har berövat svenska bilarbetare massor med jobb. Det är det som är innebörden av det här räddningspaketet till Opel. EU:s konkurrensregler fungerar inte. Saab är den stora förloraren på nattens uppgörelse, på den aktivitet och den respons som den tyska regeringen har kommit med, som Eva-Lena Jansson förespråkar. Det är döden för ett litet land som Sverige när detta inträffar. Vi kan diskutera vad en regering ska göra i ett extremt osäkert konjunkturläge, men en sak är alldeles klar. Alla i Sverige som inte sitter i Finansdepartementet har en enda åsikt: mer pengar. Det finns egentligen ingen som försvarar statskassan och de offentliga finanserna mer än finansministern och Finansdepartementet och statsministern. Det är i praktiken så maktfördelningen i alla regeringar som är demokratiska fungerar. Då är det inte särskilt upplyftande att räkna upp ännu ett av de här pengakrävande särintressena. Sedan är frågan: Tycker då Socialdemokraterna att man ska bryta igenom utgiftstaket? Det tycker LO-tidningen. Är det er åsikt att man ska släppa detta? Finanspolitiska rådet säger att det inte har något egenvärde att stå fast vid det här. Är det Socialdemokraternas hållning? Det är en viktig fråga inför den kommande diskussionen. Nu tycker jag att man i ärlighetens namn ska läsa vad som står, så att man inte gör för stora åsiktsskillnader mellan Finanspolitiska rådet och regeringspartierna. På s. 7 säger man, efter att ha diskuterat om det ska vara expansiv politik eller inte expansiv politik, om sina motparter: Det finns högst respektabla argument för en mer försiktig hållning, det vill säga den hållning som regeringen intar. Det sägs också att man i den här konjunktursituationen, i den här dramatiska nedgången, måste vara klar över att den ekonomiska politikens möjligheter att motverka en nedgång är begränsade. Det är en fråga på marginalen hur stora finanspolitiska stimulanser som bör sättas in. Man är också väldigt tydlig om den målkonflikt som regeringen i Sverige, liksom andra regeringar, står inför: Spenderar man för mycket nu har man inga pengar kvar sedan - man bränner krutet för tidigt. När den verkliga krisen sätter in tvingas man till stora nedskärningar i en situation som redan är en lågkonjunktur. Om tiden tillät skulle jag kunna läsa upp ett långt citat från s. 7.

Herr talman! I en svår internationell nedgång är naturligtvis regeringens ansvar att agera väldigt tydligt. Man måste lägga om politiken i expansiv riktning så att finanspolitiken stöttar. Man måste säkra stabiliteten i det finansiella systemet, och man måste vidta åtgärder som förhindrar att arbetslösheten biter sig fast. Jämfört med praktiskt taget alla andra regeringar i Europa och i andra industriländer har den svenska regeringen på alla tre punkterna vidtagit mer omfattande åtgärder än man vidtagit i det stora flertalet länder. Låt mig börja med finanspolitiken. För några år sedan hade vi 4 procents överskott i de offentliga finanserna. Nu är vi på väg mot ungefär 4 procents underskott - det vill säga ett omslag på 8 procent av bnp. Det finns andra länder som uppvisar ett liknande omslag, tyvärr i huvudsak länder som har förött sina offentliga finanser på industristöd och bankstöd. Vi har använt våra resurser till att stötta upp efterfrågan; det är där vi utmärker oss. Vi har en gemensam europeisk återhämtningsplan. Tanken är att alla länder ska åstadkomma i storleksordningen 1,25 procent av bnp i åtgärder. Vi har åstadkommit 1,5 procent. Det handlar om mellan 45 miljarder i år och, inklusive garantierna, 60 miljarder nästa år. Till detta kommer de automatiska stabilisatorerna. Även där är bedömningarna från bland annat Finanspolitiska rådet, OECD, IMF och kommissionen likartade. Sverige är ett av de länder i världen som har de mest omfattande automatiska stabilisatorerna. Nu säger Monica Green att vi har en a-kassa som inte längre är så hög. Men där blir argumentationen lite haltande. Vi har stora automatiska stabilisatorer därför att vi i Sverige har mer omfattande sociala trygghetssystem än man har i andra länder och därför att vi har skatter som i större utsträckning är beroende av konjunkturella inslag. Det är det som är våra stora automatiska stabilisatorer. Det kan inte vara så att Sverige å ena sidan har en underutvecklad, nedskuren eller förstörd a-kassa och å andra sidan har stora automatiska stabilisatorer. Nej, det går inte ihop. Det är helt enkelt så att vi har en relativt generös arbetslöshetsförsäkring som ger en bra avvägning mellan drivkraften att komma tillbaka till arbete och en inkomsttrygghet under den tid man söker jobb. Det är väl när det gäller bankerna som en socialdemokratisk regering skulle ha agerat annorlunda - sett till hur socialdemokratiska regeringar runt om i Europa har agerat. Man skulle naturligtvis på ett ineffektivt sätt ha stjälpt miljarder över bankägare och banker för att köpa upp dåliga tillgångar. Det är så att säga den socialdemokratiska modellen, mest utrerat tillämpad i Storbritannien. Men då föröder man sina offentliga finanser och har inte råd med några program som stöttar efterfrågan eller som innehåller aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är skiljelinjen. Vi håller i skattepengarna. Vi håller i skattebetalarnas intressen. Vi ger inte bort pengar vare sig till industriföretag eller till bankföretag. I stället värnar vi de offentliga finanserna. Därför kan vi föra en expansiv finanspolitik. Allra tydligast blir skiljelinjen när vi diskuterar den tredje punkten. Vad gör man för att förhindra att arbetslösheten biter sig fast? Ja, vi har till exempel förstärkt jobbavdraget. Det gör att det lönar sig bättre att arbeta. Det betyder att det, när vi sedan får en återhämtning och jobben kommer, finns drivkrafter för människor som i dag är arbetslösa att komma tillbaka. Och det betyder, precis som Finanspolitiska rådet så noga utvecklar, att vi har en bättre fungerande arbetsmarknad och att vi snabbare får en sysselsättningsuppgång när vi väl får tillbaka efterfrågan. Det är en av de mest effektiva åtgärder vi kan vidta för att förhindra att arbetslösheten biter sig fast. Den alldeles uppenbara slutsatsen är att regeringens omfattande aktiva åtgärder - en mycket snabb utbyggnad av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i kombination med en generellt efterfrågestimulerande politik och resoluta åtgärder för att hantera bankkrisen - lägger grunden för att vi ska ha en bra krishantering i Sverige.

Herr talman! Man kan visst ha en relativt hög a-kasseersättning och ändå ha misslyckats. Det är ju vad regeringen har gjort. Man har sänkt a-kassan. Det är, som Anders Borg säger, en drivkraft. Han påstår nämligen att de som nu förlorar sitt arbete är lata och att de egentligen inte skulle ha gjort någonting om de hade fått ersättning. Därför måste han straffa dem. Det är ju vad Anders Borg säger och kallar för drivkraft. Jag tycker att det är cyniskt att beträffande alla människor som just nu blir arbetslösa påstå: Gör vi dig bara lite fattigare kommer du säkert att hitta ett jobb. Jag blir upprörd över att vi har en finansminister med en så cynisk människosyn. Regeringen själv säger att arbetslösheten kommer att stiga med ungefär 5,5 procent, från 6,2 procent år 2008 till 11,7 procent år 2011. Detta är mycket allvarligt. Dessutom säger regeringen själv att 30 procent av dem som nu förlorar sitt arbete aldrig kommer tillbaka till ett jobb. Också detta är mycket oroande och mycket allvarligt. Ändå väljer regeringen att vara passiv och att säga: Om vi bara gör dem fattigare kommer de säkert att hitta ett jobb. Tänk att visa en sådan nonchalans gentemot alla människor som nu ställs utanför arbetsmarknaden samtidigt som arbetslösheten dag för dag stiger ända fram till år 2011! Det är oroande och obehagligt att behöva ha en regering som är så nonchalant. Fortfarande vill jag veta vad Anders Borg menar med "expansiv". Han menar kanske att ju mer arbetslösheten stiger, desto mer ska han av andra länder i EU betraktas som expansiv. Är det vad Anders Borg menar? Det är i alla fall på det han hänger upp sin argumentation. Anders Borg påstår att man bygger ut de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, komvux och så vidare. Varför gör ni det? Jo, därför att ni har slaktat komvux. Ni har sabbat a-kassan, och ni har dragit ned på arbetsmarknadspolitiska utbildningar och program. Finanspolitiska rådet, som Anders Borg själv har tillsatt, vill ni inte lyssna på och inte heller på Konjunkturinstitutet som säger att det borde satsas mer på bland annat kommuner och landsting. Problemet, säger Finanspolitiska rådet, är i dagens läge inte att det satsas för mycket. Problemet är att det satsas för lite. Ändå väljer Anders Borg att påstå att Finanspolitiska rådet har fel. Konjunkturinstitutet har fel. Oppositionen i riksdagen har fel, men det säger han alltid så det är väl inget nytt. Nyheten är att han inte ens lyssnar på det råd som han själv har tillsatt och inte heller på Konjunkturinstitutet och andra ekonomiska bedömare. Anders Borg och möjligtvis de som i denna kammare applåderar honom är ensamma om att tycka att det är tillräckligt och om att påstå att det är att ta ansvar när man försätter människor i arbetslöshet. Trots att Anders Borg med öppna ögon i sin egen vårproposition redovisar att 30 procent av alla människor som nu kommer att bli arbetslösa inte kommer tillbaka till arbete tänker han inte göra någonting. Jag tycker att det är ett fruktansvärt hanterande.

Herr talman! Jag är inte riktigt säker på att jag den här gången heller fick något svar. Lars Calmfors, som är ordförande i regeringens finanspolitiska råd, säger att det är förenat med större risker att inte göra någonting alls. Man kan väl jämföra det med att sitta och titta på ett tak som läcker. Man ser att taket läcker och tänker: Det kan börja läcka värre så det är dumt att göra någonting nu. Det är bättre att vänta tills hela taket rasar in. Då kan vi investera och göra någonting. Så, herr talman, är det jag upplever regeringen. Vi befinner oss i en jobbkris som inte har sett sitt motstycke på jag vet inte hur många år, och då säger regeringen att vi ska avvakta, att vi ska följa utvecklingen noga, för det kan bli sämre. Och vad gör vi då? Ja, uppenbarligen är det så att regeringens politik går ut på att göra det sämre, eftersom kommuner och landsting nu tvingas säga upp människor, tvingas skicka den ena välfärdsarbetaren efter den andra ut i a-kassa. Det enda expansiva man gör är att tillsätta mer pengar till a-kassan, som naturligtvis måste finansieras, i stället för att öka de arbetsmarknadspolitiska insatserna för korttidsarbetslösa, som man skulle kunna göra, och i stället för att investera i att fler ungdomar kan komma ut på arbetsmarknaden. Mer än var fjärde ungdom är i dag arbetslös. I stället för att ge mer pengar till kommuner och landsting, till sjukvården och till välfärdsjobben, väljer man alltså att vara aktiv på det sättet att man sitter på läktaren och följer utvecklingen noga, och så säger man att man är ansvarstagande. Herr talman! Jag skulle vilja säga att det här är brist på ansvarstagande. Jag förstår att den här regeringen är nervös, därför att man inte är van vid att hålla i pengar på det här sättet. Men jag kan i alla fall inte se att det är speciellt ansvarstagande att lämna människor därhän och säga: Det är så illa ställt nu, så vi törs inte göra någonting. Vi väntar tills taket har rasat ned. Då kan vi vara beredda att göra insatser. Tillbaka till förslaget från Finanspolitiska rådet, som i alla fall några av oss har läst. De säger att regeringen borde ha satsat pengar redan i år i stället för att avvakta till 2010. Varför säger man det? Jo, därför att man ser att regeringens politik nu innebär att man spär på arbetslösheten, att arbetslösheten ökar. Varje välfärdsarbetare som inte kan jobba utan i stället får gå på a-kassa eller socialbidrag är ett resursslöseri, både för de människor som är i behov av verksamheten och för de här människorna som inte får känna sig behövda längre, därför att Anders Borg och hans regering har bestämt att det är bättre att vara passiv. Det är jobbkris nu. Vi tycker att man ska investera i människor. Vi tycker att man ska investera i ROT-bidrag, så att man kan göra miljöinvesteringar i miljonprogrammen. Och regeringen säger: Nej, det räcker att du, Eva-Lena Jansson, investerar i din villa. Det räcker liksom. Hallå! Är det någon som har sett miljonprogrammen? Är det någon som har sett min villa? Varför ska jag få göra ROT-avdrag om jag har en sommarstuga i Spanien? Det här är en helt befängd politik. Vi behöver ha en aktiv politik nu. Angela Merkel kan man kalla mycket, men hon är kristdemokrat och är vald av tyska folket. Hon har valt att agera, därför att hon har sett att det händer någonting i omvärlden. Hon tror att det är bra att göra någonting nu. Jag har respekt för att hon fattar besluten utifrån vad som är bäst för Tyskland. Jag förväntar mig att en svensk regering gör vad som är bäst för Sverige. Och det bästa att göra för Sverige är inte att avvakta, att sitta på läktaren och följa utvecklingen, herr talman. Jag är inte nöjd med svaret.

Herr talman! Finanspolitiska rådet tar ganska lätt på det här med utgiftstaket. Och min fråga, som ännu är obesvarad, till er socialdemokratiska debattörer här är huruvida ni också tar lätt på utgiftstaket och tycker att man bör bryta igenom det. Sedan vill jag bara påminna er om att er partiledare på första maj utlovade en reform eller en förändring av politiken som kostar 37 miljarder. Det är ingen som har visat någon finansiering av detta från socialdemokratiskt håll. Wanja Lundby-Wedin föreslog att man skulle ta bort den första karensdagen. Det är ingen som har visat upp någon finansiering av det. Jag tror att det är väldigt viktigt att man håller kvar vid utgiftstaken och det finanspolitiska ramverket. Med den politik som ni förespråkar här kommer räntorna att stiga så småningom, men framför allt har man inga marginaler sedan när det går illa, om det skulle gå illa. Vi har en ganska osäker konjunktursituation. Det finns många som har väldigt skarpa uppfattningar om hur det faktiskt kommer att gå 2010 och 2011, men de prognoserna ska man inte fästa för mycket avseende vid. Ingen vet egentligen hur det kommer att gå. Och ni kommer att bränna allt krut. Om ni hade varit i regeringsställning nu skulle ni ha bränt allt krut före september och ingenting skulle finnas kvar. Det är det som är ansvarslöshet. Och det är brist på ansvar för dem som faktiskt lever i fattigdom och armod att när situationen förändras har ni inga pengar kvar för att stödja dem.

Herr talman! Låg mig försöka tydliggöra varför drivkrafterna spelar roll för arbetsmarknadens funktionssätt och arbetslösheten. Under den tid jag satt i Arbetsförmedlingens styrelse, på den tiden Ams, drev den dåvarande regeringen omfattande projekt för att vi skulle skärpa kontrollsystemen och skärpa rättssäkerheten inom Arbetsförmedlingen. Det ledde till att antalet personer som erhöll arbetslöshetsersättning och som fick sanktioner, det vill säga drabbades av sänkt ersättning eller andra reprimander, ökade trefaldigt. Man skärpte regelverket tydligt därför att det var viktigt att säkra att människor som är arbetslösa söker arbete. Samtidigt stramades systemet med förtidspensioner upp högst påtagligt och ett enhetsförsäkringsverk infördes. Man sänkte marginalskatterna genom att kompensera för egenavgifterna. Varför gjorde Socialdemokraterna detta? Var det för att de uppfattade arbetslösa som lata människor? Nej, det är helt enkelt så att drivkrafter spelar roll. Drivkrafter spelar roll för alla beteenden. Att jag tror att de är viktiga för arbetsmarknaden är av samma skäl som jag är skeptisk till och tror att man måste reglera ersättningar för bankdirektörer. Ger vi bankdirektörer drivkrafter att ta stora risker, kommer de också att ta stora risker. Samma sak gäller naturligtvis här. Det är viktigt att vi har skatter som gör att det lönar sig att söka arbete. Det är också viktigt att vi har skatter som gör att det lönar sig att vara på arbetsmarknaden, därför att det påverkar lönebildningen. Det är delvis av de här skälen som vi har en aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom att vi har en aktiv arbetsmarknadspolitik har vi ett arbetstest även i tider med svag efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen kan helt enkelt erbjuda den som är arbetslös en åtgärd för att säkra att vederbörande står till arbetsmarknadens förfogande. Det är logiken i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, den logik som Socialdemokraterna förr i tiden försvarade. Låt oss igen ta det här med den expansiva politiken. För ett par år sedan hade vi i Sverige 4 procents överskott. 4 procent av bnp motsvarar i storleksordningen 120 miljarder kronor. Nu har vi ungefär 4 procent i underskott. Det motsvarar ungefär 120 miljarder i underskott. Det vill säga att det är ett väldigt kraftigt omslag från överskott till underskott. Det har skett under 2008 och 2009, då vi har haft en kraftig nedgång i finanspolitiken. Senast i nationalräkenskaperna ser vi att medan de privata investeringarna faller kraftigt ökar de offentliga investeringarna väldigt kraftigt. OECD har också framhållit att Sverige satsar osedvanligt stora resurser på infrastruktur, för att ta det som exempel. Vid sidan av det här har vi också en expansiv penningpolitik och en växelkurs som dämpar nedgången. Vi har också breda program för att säkra stabiliteten i de finansiella systemen. Sammantaget använder vi de offentliga resurserna i finanspolitiken, i penningpolitiken, hos Riksbanken, hos Riksgäldskontoret för att göra vad vi kan för att dämpa nedgången. Och det gör vi utan att föröda de offentliga finanserna, därför att i det ögonblick som vi tappar greppet om de offentliga finanserna tappar vi greppet om krishanteringen. Vi vet att vi kan ha en lång kris framför oss med stigande arbetslöshet. Vi vet att det finns kvarstående risker. Det kan inträffa saker i världsekonomin eller i vår närhet som ställer till ytterligare bekymmer. Har vi då avhänt oss vår rörelsefrihet, vårt manöverutrymme och våra resurser, ja då hamnar vi i en sits som Gordon Brown och andra som har förött sina offentliga finanser och nu tvingas höja skatter och skära ned i offentliga utgifter. Den politiken ska vi inte bedriva. Vi har gjort mer än de flesta för att vi ska ha en expansiv politik. Vi har lagt en bombmatta av åtgärder som ska säkra en stabiliserad efterfrågan. Vi har gjort det med viktmakthållande av god hushållning med offentliga medel, och det är naturligtvis en fördel för Sverige.

Herr talman! När Anders Borg säger att han har gjort en bombmatta av åtgärder är det därför att han började med att slakta komvux och skära ned på arbetsmarknadspolitiska åtgärder när han tillträdde den här regeringen. Nu tillförs lite grann av det som regeringen skar bort, och då kallar Anders Borg det för en bombmatta. Jag tycker att det är allvarligt. Vi har en efterfrågekris i landet. Anders Borg vill inte stimulera efterfrågan. Han säger att han har gjort allt och därför kan han inte göra mer. Men varför har vi en efterfrågekris, Anders Borg? Låt oss tala allvar! Sjabbla inte bort detta med att påstå att budgetunderskottet visar att ni har varit expansiva! Det är slarvigt av Anders Borg att säga så. Varför har vi en efterfrågekris och en konsumtionskris? Jo, för att ni har gjort de fattiga och de arbetslösa fattigare. De kan inte konsumera. De rika, dem som ni har gött med era skattesänkningar, konsumerar inte heller utan håller i sina pengar och plånböcker. Ni har skapat en otrygghetschock i landet. Därför förvärrar ni krisen. Det är inte ni som har skapat den internationella lågkonjunkturen, men ni har förvärrat den genom att skrämma människor och ge dem otrygghetschocken. Vi vill investera i åtgärder som ger jobb, till exempel i kommunerna och i byggsektorn. Men ni har i stället valt att sänka skatterna för dem som redan har det bra. Därför har ni inget att lägga på åtgärder nu. När det gäller hänvisningen till Mona Sahlin sade hon att vi ska börja det strävsamma arbetet med att bit för bit återställa rättvisan i takt med att ekonomin tillåter det.

Herr talman! Finansminister Anders Borg svarar inte på varför man inte vill investera i ungdomar eller varför man inte vill investera i nya miljösmarta lösningar i miljonprogramsområdena. Jag får inget svar på varför man inte vill investera i välfärdsjobb utan låter kommuner och landsting säga upp många välfärdsarbetare. I stället låter man människor gå över på a-kassa och socialbidrag och ser hur den posten hela tiden ökar. Det är en passiv utveckling. Regeringen har sysslat med att öka arbetskraftsutbudet, inte bedriva jobbpolitik. Vill man veta vad det får för konsekvenser kan man gå in på svt.se och söka på Marian Radetzki. Där beskriver han det jobbprogram som han skissade på för tio år sedan och som vi nu ser i full blom i det svenska samhället. För mig är det viktigt att ha en faktisk politik och att vilja göra något. Har det börjat läcka i taket är det viktigt att man börjar reparera och inte väntar på att hela taket ska rasa in, som regeringen gör. Man väljer att skjuta på investeringar. Man väljer att avvakta och sitta på läktaren. Det är beklagansvärt. Jag hoppas att många medborgare tar tillfället i akt och protesterar mot den borgerliga regeringen genom att rösta rött i Europaparlamentsvalet och på det sättet markera att man vill ha ett nytt arbetssätt och en ny rödare politik både i Sverige och i Europa. Med det, herr talman, ber jag att få tacka för debatten.