Kristendomens överlevnad i Mellanöstern

Fru talman! Ärade ledamöter! Robert Hannah har frågat mig om Sverige inom FN, EU och andra internationella organ kommer att verka för att Mellanösterns kristna folk ska ha en möjlighet att överleva i regionen, om vi kan tänka oss att ge riktat stöd till kristna folk och andra religiösa minoriteter i Mellanöstern och om bistånd bör villkoras med att mottagarna uppfyller krav på att minoritetsfolks rättigheter skyddas.

Jag delar frågeställarens oro för civilbefolkningens utsatthet i de krigsdrabbade områdena i Mellanöstern. Inte minst sedan Isils expansion inleddes på allvar 2014 bevittnar vi hur riktat våld mot religiösa minoriteter ökar. De kristna är svårt drabbade. Till skillnad från andra större grupper i regionen utgör de inte en majoritet i någon stat.

Det kan vara värt att påminna om historien. Medan kristendomen tidigt blev statsreligion i de europeiska länderna har Mellanösterns kristna ända in i vår tid fört en marginaliserad och ofta utsatt tillvaro. Verkligheten på marken är komplicerad. Ett utifrån kommande stöd till utvalda grupper kan spä på redan rådande spänningar. Att försöka rikta insatser rakt in i en mosaik av drabbade grupper blir i praktiken omöjligt när de stridande parterna vägrar ge humanitärt tillträde.

Humanitärt bistånd måste riktas till alla behövande, oavsett deras politiska, religiösa eller etniska tillhörighet eller deras geografiska bosättningsområde. Inom det svenska utvecklingsbiståndet har frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive för personer som tillhör etniska eller religiösa minoriteter, alltid varit en hörnsten.

Vill vi åstadkomma en positiv och varaktig förändring av de kristnas situation i regionen måste vi gå till roten med problemen. Vi bör stödja alla initiativ som kan bidra till att överbrygga motsättningar mellan muslimer och kristna. Alexandriainstitutet är en neutral mötesplats med en potential som jag avser att utnyttja. Den svenskledda religiösa dialogen på Cypern är likaså ett lovande exempel. Sverige är sedan 2009 en av de tio största bidragsgivarna till FN:s dialogforum Alliance of Civilizations.

Historiens oläkta sår präglar många som flytt till vårt land. De bär också med sig ovärderlig kunskap. Jag har därför tagit initiativ till fördjupad dialog med representanter för olika minoritetsgrupper med rötter i Mellanöstern. Vi behöver få en djupare förståelse för situationen, utmaningarna och behoven.

Jag kommer att i morgon träffa den syrisk-ortodoxe patriarken Ignatios Afrem II Karim, som besöker Sverige denna månad. Genom samtal med de direkt berörda och deras företrädare vill vi göra Sveriges insatser effektivare. Sverige för också en löpande dialog med biståndsorganisationerna för att vinnlägga oss om att biståndet hanteras ändamålsenligt.

Kristna ledare i Syrien och Irak har upprepade gånger vädjat till EU-länder att pröva alternativa strategier innan man hjälper kristna att permanent överge sina ursprungsområden. Till exempel har den kaldeiska kyrkan förordat att man i första hand bör understödja lokala modeller för överlevnad. Emigration får inte bli den långsiktiga lösningen på de kristnas beträngdhet.

Sverige och EU stöder FN:s ansträngningar för att få ett slut på våldet och nå en långsiktig politisk lösning på konflikterna i Syrien och Irak. Tillsammans vill vi verka för ett Syrien som är inkluderande och demokratiskt och ger skydd åt landets alla folkgrupper och trosinriktningar och stödja en demokratisk, fredlig utveckling i Irak. Detta liksom respekten för de mänskliga rättigheterna, inklusive religionsfriheten, betonar vi i vår dialog med Arabförbundet, OIC och deras medlemsländer. EU har slagit fast vikten av ansvarsutkrävande för brott och övergrepp, också mot personer ur minoritetsgrupper.

Regeringen har mellan 2013 och 2015 avsatt 150 miljoner kronor för demokratisk utveckling och stärkandet av mänskliga rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika, MENA-regionen. Sverige har sedan 2011 bidragit med 2 miljarder kronor i humanitärt bistånd till Syrienkonflikten. Stödet går både till människor i nöd inne i Syrien och Irak och till dem som tvingats fly. Sverige arbetar även med en Syrienkrisstrategi, som väntas omfatta drygt 1 ½ miljard kronor. Vi hör därmed till de EU-länder som tar störst ansvar för civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna i Mellanöstern.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för ett utförligt svar! Till att börja med vill jag säga att jag blir glad över att utrikesministern tydligt nämner att kristna ledare uppmanar att man ska ha en strategi som gör att människor inte väljer att emigrera. För att kunna göra det måste det göras insatser så att de kan stanna kvar.

Låt oss ta som exempel den kaldeiska kyrkan, som utrikesministern nämner. Den omfattar den assyriska folkgruppen. För lite mer än tio år sedan, när USA invaderade Irak, fanns det 1 ½ miljon assyrier i Irak. I dag beräknas de vara 300 000-350 000. Det kan inte beskrivas som någonting annat än en total etnisk rensning av de kristna folken. Det gäller särskilt i Irak.

Min mamma växte upp i Irak. På grund av diskriminering, förtryck och många andra orsaker var hon tvungen att lämna landet. Hon slutade skolan när hon gick i sjätte klass av en mycket enkel anledning, nämligen att hon tvingades läsa Koranen och be till Allah. Som djupt troende kristen kunde hon inte acceptera det, inte heller hennes föräldrar. De var därför tvungna av avsluta hennes skolgång.

När jag nyligen besökte landet fick jag se att de assyriska barn som i dag växer upp i Irak har det ännu värre. De unga är rädda för sina liv, de har ingen framtidstro, de väljer att inte studera, de väljer att emigrera. Det enda de tänker på är hur de ska komma därifrån. Föräldrar vågar inte skicka sina barn till universitet eftersom de är rädda för att de ska bli våldtagna eller att något annat ont ska hända dem. Messihi, som betyder kristen i Irak, är ett skamligt ord att säga, ett fult ord, som används om människor med kristen bakgrund i landet. Situationen i Irak är så pass allvarlig att jag tror att vi står inför total utrotning.

Visst, jag är jättestolt över allt bistånd som Sverige ger. Det är fantastiskt. Jag är stolt över att vara svensk, för Sverige är verkligen en humanitär stormakt, men det jag såg när jag besökte Irak var att de kristna inte litar på myndigheterna på plats. De vänder sig inte till myndigheterna över huvud taget. De vågar inte söka hjälp hos staten. Det enda sättet de får hjälp utifrån är genom kristna organisationer som Caritas, som ger direkt bistånd, och svenska biståndsorganisationer. Assyrier Utan Gränser och Assyrian Aid Society når ut till varje liten by. Till och med min pappas hemby i norra Irak nådde de ut till och kunde dela ut mat till flyktingarna där.

Jag håller med om att humanitärt bistånd ska riktas till alla behövande, oavsett religion. Det ska vara allmänt, men när det uppstår en situation där vissa grupper på grund av diskriminering inte vågar vända sig till dem som ska dela ut biståndet, då har vi en situation där de som behöver biståndet allra mest inte får del av det som vi vill skicka till dem.

Jag förstår verkligen resonemanget som utrikesministern för om att vi inte ska rikta in oss på vissa grupper, men när de mest utsatta grupperna - yazidier tillhör definitivt den gruppen - inte får tillgång till biståndet eftersom de inte litar på staten, och inte heller på de organisationer som har medlen, står vi inför en situation där de som behöver biståndet allra mest inte får någonting. Därför vädjar jag till utrikesministern att fundera på hur vi ser till att biståndet faktiskt kommer fram. Jag lägger mig inte i vilka som ska få det, men jag lägger mig i att det inte når fram i dag. Det blev helt uppenbart för mig när jag var där och såg hur det var.

Jag håller med om den forskning som visar att inom 10-15 år kommer över hälften av alla kristna med stor sannolikhet att ha lämnat regionen. Tolv miljoner kristna kommer att vara sex miljoner kristna inom en 15-årsperiod visar forskningen. Det är en total utrotning vi ser, och det gäller inte bara kristna. Det handlar om assyrier, syrianer, armenier, maroniter, kopter, grekisk-ortodoxa, romersk-katolska. Det är många olika folkgrupper som står inför utrotning. Jag önskar att det gjordes mer.

Fru talman! Islamiska statens framfart i Syrien och norra Irak chockar och berör en hel värld. Nineveslätten och området kring staden Karakosh i norra Irak, där majoriteten av landets kristna har bott i närmare 2 000 år, är tömda på kristna och kontrolleras nu av den sunnimuslimska terrororganisationen.

Vi berörs alla starkt av den situationen, men vi måste också våga tala klarspråk. Det vi ser i dag är ingenting annat än en etnisk rensning av kristna. Människor förföljs och mördas på grund av att de är kristna. Det är viktigt att vi kan säga det. Det är viktigt att vi använder de orden, för de har betydelse.

Sedan jag i höstas blev invald som riksdagsledamot har jag förvånats över hur många det är i den här kammaren som inte vill tala om, eller inte verkar särskilt intresserade av, att Sverige ska agera mot förföljelse av kristna. I den viktiga interpellationen om kristendomens överlevnad i Mellanöstern frågar sig Robert Hannah om det möjligtvis har att göra med USA:s tidigare agerande i Irak eller rent av med rädsla för att bli anklagad för islamofobi. Det kan väl inte vara så att vi på allvar menar att den kristna minoriteten i Mellanöstern för närvarande inte är särskilt utsatt, att vi inte ska fördöma, att vi inte ska göra allt som står i vår makt för att kortsiktigt skydda och få ett slut på lidandet och långsiktigt förmå regeringar i regionen att ta sitt ansvar och respektera den kristna befolkningen.

Under utskottsförhandlingarna har jag fått höra synpunkter som: Varför nämna de kristna - det finns ju andra som har det värre? Liksom åsikten att vi inte kan besvara en motion om de kristnas situation i MENA-regionen utan att tala om muslimska grupper som flyr undan förtryck på andra ställen i världen.

Vi har dock lyckats enas om bra skrivningar i den här kammaren när det gäller kristna minoriteter tack vare att det finns representanter för alla partier som har starka kopplingar till regionen och som förstår vad det handlar om och vikten av att vi står upp. Men detta borde vara självklart för oss alla.

Låt mig vara tydlig. Rätten att utöva en religion eller att inte göra det gäller alla. I går ställde jag en skriftlig fråga till biståndsministern om Burmas fruktansvärda behandling av den muslimska folkgruppen rohingya. Jag gjorde detta utan att i sammanhanget prata om Isils behandling av kristna i Mellanöstern. Jag tycker att den fruktansvärda situation som nu pågår i Indiska oceanen, där båtflyktingar nu befinner sig, krävde ett särskilt omnämnande. Jag ber er alla att klara av att göra detsamma.

I Europaparlamentet är debatten inte bättre än i denna kammare. Under förra månadens plenarsession antogs en resolution om förföljelse av kristna runt om i världen, detta med anledning av terrorgruppen al-Shababs selektiva dödande av kristna studenter i Kenya. Här röstade de svenska ledamöterna i Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet mot att förföljelsen av kristna skulle nämnas i rubriken.

Att vi markerar mot den pågående brutaliteten mot kristna betyder inte att vi skuldbelägger någon annan än förövarna, och det betyder inte att vi inte står upp för religions- och övertygelsefrihet för alla.

Fru talman! Med anledning av detta vill jag fråga utrikesministern varför det är så svårt att stå upp och markera med ord för de förföljda kristna, och varför nämndes de inte ens i utrikesdeklarationen? Ord har betydelse.

Fru talman! Denna interpellationsdebatt är väldigt viktig. I Mellanösternregionen föddes de tre monoteistiska världsregionerna kristendom, judendom och islam. I dag lever och frodas två av dessa världsreligioner, nämligen judendom och islam, inom sina ursprungsområden, medan kristendomen håller på att helt och hållet utplånas från den region där Jesus föddes och de första kyrkorna byggdes.

De första klostren och kyrkorna byggdes i tvåflodslandet, Syrien, Antiokia, Edessa och andra områden för nästan 2 000 år sedan. I dag byggs dessa kyrkor på en markanvisning i Botkyrka i stället. Det är ingen slump att den högste patriarken för den syrisk-ortodoxa kyrkan besöker Sverige och Stockholm. Hans kyrka har en stor del av sin medlemsskara i Sverige till följd av våldet i regionen.

Låt oss se detta i perspektiv. För 100 år sedan utgjorde de kristna i Mellanösternregionen kanske 15-20 procent av befolkningen. I dag är de kanske 2-3 procent. Det var 1 miljon människor som försvann från Turkiet under första världskriget i folkmordet på armenierna. En hel civilisation rycktes upp med rötterna.

Över 1 miljon kristna har lämnat Irak sedan Iran-Irak-kriget och allt som följde därefter. I Syrien är det nu massflykt. I Palestina trängs de kristna - å ena sidan har man den israeliska ockupationen, å andra sidan har man de palestinska jihadistiska islamistiska grupperingarna. I Betlehem, som ändå får sägas vara en central plats inom kristenheten och för kristna i världen, utgjorde kristna för 50-60 år sedan ungefär 80 procent av befolkningen. I dag utgör de kanske 20 procent. Vi ser den stegvisa undanträngningen av kristna i regionen. I Libanon har man gått från att vara ungefär hälften av befolkningen till 30 procent och så vidare.

Spelar det då någon roll om de kristna blir färre, kan man fråga sig. Människor kanske flyttar frivilligt. Faktum är dock att det som händer är att en hel civilisation håller på att utplånas från sina ursprungsområden och kärnområden. Det vi ser är en övergripande regional utveckling i Mellanöstern de senaste 50 åren som i grund och botten har inneburit att alla judar har åkt till Israel och att kristna har lämnat regionen för andra delar av världen eller mördats. Och shiamuslimer och sunnimuslimer slår ihjäl varandra.

Snart är hela regionen etniskt och religiöst rensad ned till varenda enskild trappuppgång. Hur kan man bygga tolerans i en värld som ser ut så? Det är den frågan vi måste ställa oss. Daesh, Isis eller Isil, som det formellt heter, och det jihadistiska våldet riskerar att bli den sista spiken i kistan för den kristna närvaron i regionen över huvud taget.

Vad kan vi då göra åt detta? Det handlar förstås om att våldet måste upphöra. Hur åstadkommer vi då detta, undrar vi. Det hela är väldigt konkret. Den internationella koalitionen försöker nu upprätthålla fronterna mot Islamiska staten så att kristna flyktingar och alla andra grupper av civila - shiamuslimer, sunnimuslimer, yazidier, turkmener, araber, kurder och så vidare - ska kunna skyddas. Att upprätthålla frontlinjerna mot Islamiska staten är A och O för att kunna skydda den sista kvarvarande skärvan av de befolkningar som nu har flytt. Det är det ena.

Det andra är Libanons stabilitet. Kriget i Syrien har drivit 4 miljoner människor ut från landet, och det har ännu inte med full kraft kommit till Damaskus. När kriget kommer till Damaskus riskerar vi att få se en syndaflod av flyktingar in i Libanon. Detta är en annan viktig fråga.

Fru talman! Det är en väldigt allvarlig situation. Det som har hänt handlar inte bara om diskriminering av minoriteter, utan IS har förvärrat situationen många gånger. Jag tycker att det har förts fram väldigt bra saker hittills i debatten, men det är ändå viktigt att betona att man måste skilja detta från den diskriminering som skedde i länderna innan IS började sin framfart. Det är felaktigt att säga att IS framför allt skulle rikta in sig mot kristna. IS ger sig ju på alla som på något sätt gör motstånd. Kristna är särskilt drabbade, naturligtvis. IS har i många fall krävt att människor ska konvertera för att de över huvud taget ska ha en chans att överleva, och inte heller det är en garanti.

Nu handlar den här debatten om kristna, men jag tror att det är viktigt att betona att det egentligen handlar om minoritetsgrupper. I de här fallen är kristna en mycket utsatt minoritet. Men vi har också yazidier, och de tillhör inte de monoteistiska religionerna, utan deras religion är väldigt annorlunda och speciell. Sedan finns det kurder, men de kan vara muslimer, kristna eller yazidier.

Det är viktigt att man inte glömmer yazidierna, för de är minst lika utsatta som de kristna. Frågan är om de inte är ännu värre utsatta, för deras religion tillhör inte ens de monoteistiska religionerna. Därför anses de ännu mer udda och annorlunda. De har redan tidigare diskriminerats svårt.

I nuläget är det svårt att villkora biståndet med att man ska beskydda den kristna minoriteten. Irak kan ju inte i nuläget beskydda någon mot IS. Man kan inte skydda civilbefolkningen oavsett om det är kristna, yazidier, muslimer eller någon annan grupp. Det är fullt krig. Nu försöker man trycka tillbaka IS.

Det är självklart viktigt att betona att kristna och yazidier är extra utsatta, men det är en felaktig bild att IS inte skulle vara ett hot också mot muslimer. IS är ett hot mot alla.

Motståndet är kraftigt. Jag har träffat muslimer som säger att de aldrig skulle våga åka till regionen över huvud taget, för de säger att om man inte själv är med i IS riskerar man att bli dödad eller fara väldigt illa på olika sätt. Man kan se hur IS har trappat upp våldet på olika sätt, senast med massavrättningar av civilbefolkning, där kvinnor och barn var den största gruppen som avrättades. Tidigare har det framför allt varit män, unga män, som har avrättats. Åtminstone i en del fall har man då skonat äldre, barn och kvinnor. Sedan har man å andra sidan utsatt kvinnor och barn för fruktansvärda övergrepp. Det är inte förmildrande. Men man kan i alla fall se en upptrappning, där det nu sker massavrättningar. Det är en fruktansvärd utveckling.

Att i det läget villkora bistånd med att man ska skydda kristna mot IS går inte, tror jag. IS är en gemensam fiende för oss alla.

Sedan har det redan tidigare funnits en diskriminering av minoriteter, inte minst kristna.

Där är det väldigt viktigt att betona religionsfrihet, för det handlar egentligen inte om kristna. Precis som nämndes finns det ett förtryck mot muslimer i Burma, rohingya. Det är en väldigt utsatt grupp. Det finns utsatta grupper som är muslimer i muslimska länder, som tillhör fel grupp, till exempel araber i Iran. Att ge minoriteterna ett starkare skydd och religionsfrihet är väldigt grundläggande.

Fru talman! Jag vill tacka alla ledamöter som nu har gjort inlägg. De är väldigt viktiga. De är kloka. Jag har ingenting att invända mot någonting av det som hittills har sagts. Möjligen tycker jag, Sofia, att vi ändå oftare på sistone har fått diskutera den här frågan. Det har förekommit interpellationsdebatter och frågor, och inte minst har frågan rests om att man skulle ha så kallade skyddade zoner för kristna och andra minoriteter i Irak.

Det är lätt att instämma i beskrivningen av den mycket allvarliga situation som vi kan se just nu i Mellanöstern. Det är ingen tillfällighet att nästan 2 procent av Sveriges befolkning i dag är av irakiskt ursprung. Det är klart att det påverkar vår debatt och vår förståelse. Jag hoppas att det också kan bidra till att vi kan få fler förslag till åtgärder.

Fredrik Malm hann inte riktigt hela vägen fram till att tala om: Vad är det vi ska göra åt den här mycket allvarliga situationen? Vad kan vi göra? Ja, vi kan ha ett generöst flyktingmottagande. Det har vi också, som alla vet. Vid det här laget är det närmare 70 000 flyktingar som vi har tagit emot sedan Syrien- och Irakkrisens utbrott. Det är mer än något annat europeiskt land.

Vi kan söka politiska lösningar och ge stöd till politiska lösningar. Vi gör det internationellt via FN. Vi gör det via EU. Vi försöker att bidra i våra bilaterala diplomatiska och politiska kontakter med olika länder.

Vi bidrar humanitärt. Där är det ett ständigt sökande efter de mest effektiva vägarna för att verkligen nå fram till berörda grupper. Ni har rest det i flera interpellationsdebatter som vi har haft tidigare, och vi har hört olika förslag. Och det har vi följt upp. Vi bjuder dessutom in, på Utrikesdepartementet, olika grupper för att diskutera med dem. Hur kan vi nå fram till yazidier eller till andra grupper, kristna grupper, som förföljs? Kan vi bli ännu effektivare i att nå fram och ändå respektera, så att säga, de grundläggande principerna för humanitärt stöd? Det är väldigt svårt att rikta in det och säga att vi bara ger till den här gruppen just nu eller att vi utesluter den där gruppen när vi ska ge humanitärt stöd.

Jag är den första att säga: Vad vi i övrigt kan bidra med ska vi göra, och vi ska söka effektiva vägar att göra det. Vi har dessutom nu beslutat att överlämna en proposition till riksdagen där vi föreslår att en väpnad styrka skickas till norra Irak för att bidra till den internationella koalitionens arbete mot Isil genom att då också utbilda irakiska försvarsstyrkor. Det är viktigt att vi finns i den här breda internationella koalitionen, som har bestämt sig för att också ta till vapen mot Isil.

När jag senast hade besök av min efterträdare som särskild representant i FN för att bekämpa sexuellt våld i krig och konflikt förstod jag också hur mycket det är kvar att göra när det gäller att beskriva de fasansfulla grymheter som Isil gör sig skyldig till, inte minst när det gäller flickor och kvinnor.

Jag uppskattar att vi har fått alla de här viktiga inläggen. Ni kan vara säkra på att jag ska fortsätta att söka alla effektiva vägar för att bekämpa Isil och för att bevara och bevaka kristna gruppers, kristna minoriteters, ställning och rättigheter.

Fru talman! Tack, utrikesministern! Jag vill börja med att prata lite grann om Syrien, om vi ändå ska prata om Isil. Egentligen handlar det mycket mer generellt om hur den kristna gruppen behandlas.

Vilka alternativ ger man egentligen i dag till de kristna i Syrien? I mina ögon är det ganska uppenbart. Man ger dem alternativen döden eller en diktator. Ärligt talat: Om jag var tvungen att välja mellan dessa två hade jag också valt en diktator. Det är förståeligt varför den kristna folkgruppen i Syrien i dagsläget väljer att stödja Asad.

Världssamfundet ger dem inte något annat alternativ. Det alternativ som står till buds för vissa av dem är att fly landet. Men i ärlighetens namn finns det inget starkt alternativ för den kristna gruppen att använda sig av. Det var så redan när kriget började. Den kristna folkgruppen i Syrien hade nämligen sett hur den kristna folkgruppen i Irak hade behandlats efter Iraks fall. De var inte intresserade av att gå samma öde till mötes. Nu gör de faktiskt det. Nu går de samma öde till mötes. De tvingas välja mellan döden eller en diktator.

Jag tycker inte att det är rimliga alternativ. Jag vet att utrikesministern gör sitt bästa, men det här är ändå en situation som man måste fundera kring. Vad ger man för alternativ till de här minoriteterna? Det är inte bara kristna, precis som Hillevi Larsson nämner.

Jag tror att behandlingen av den kristna gruppen i Mellanöstern är en typ av lackmustest för den här regionen. Ärligt talat kan jag säga att de misslyckas totalt. Oavsett vilket land man tittar på i Mellanöstern i dag kan jag säga: De misslyckas totalt, kanske inte Libanon men de andra länderna.

En kristen parlamentariker som kommer från Mellanöstern beskrev situationen för mig. Hon beskrev sig själv som fotbollen i en fotbollsmatch. Den slängs tillbaka och sparkas åt olika håll och kanter. Till slut går luften ur bollen och den är sönder. Då tar man en ny boll.

Det är ungefär den situation hon beskriver i fråga om hur den kristna folkgruppen lever. Den generella bilden i Mellanöstern, oavsett om det är områden där Isis finns eller inte, är att det är en extrem diskriminering av de kristna grupperna. De anses vara smuts. Man kan ta Egypten som exempel.

I områden i Irak, till exempel, lägger man in prostitutionshålor i de kristna stadsdelarna. Man tillåter försäljning av alkohol i just de delarna och drar till sig kriminalitet. Det gör också att ryktet för folkgrupperna blir sämre.

Kristna kvinnor klär sig inte på samma sätt som andra. De klär sig kanske lite mer utmanande generellt sett. Därför anser man att de är ett öppet forum. Vem som helst kan ta tag i dem. Det må vara så att de kristna folkgrupperna här i Sverige som har österländsk bakgrund i Mellanöstern anses vara lite mer konservativa. Men i Mellanöstern är de kanske de mest progressiva. Och är man progressiv i Mellanöstern i dag kommer man att hamna i kläm.

Jag tycker att det är viktigt att vi tar upp det faktum att det inte bara är situationen med Isis som är akut, utan situationen i Mellanöstern generellt sett är akut.

Jag skulle aldrig vilja leva under sharialagar, speciellt inte om jag inte vore muslim. Jag tror att utrikesministern också förstår att det finns många kristna folkgrupper som inte är intresserade av att leva under sharialagar. Min mamma tvingades till det när hon växte upp. Min mamma tvingades att be till Allah. Min mamma tvingades att läsa ur Koranen fast det inte var hennes religion. Jag ser i dag att situationen är ännu värre.

Om armenier, maroniter, kopter, assyrier, syrianer, grekisk-ortodoxa och romersk-katolska ska kunna överleva i den här regionen måste vi också som land faktiskt stå upp för att stater inte ska ha den typen av statsreligioner eller försöka tvinga in kristna eller andra minoriteter i Koranens budskap. Det är inte deras religion. De måste aktivt kunna få välja själva, men så ser inte situationen ut i dag.

Jag hoppas att utrikesministern kan lyfta de här frågorna. Jag var faktiskt väldigt stolt över hur utrikesministern sa ifrån när det gällde Saudiarabien.

Fru talman! Förslagen på hur vi kan agera kortsiktigt för att skydda en befolkning från utplåning är ganska få. Utrikesministern nämnde att Sverige kommer att bidra med väpnade styrkor och militära utbildare till Irak. Detta är oerhört viktigt, men vi måste också vara beredda att bistå ännu mer om Iraks regering så önskar.

Långsiktigt finns det fler förslag i interpellationssvaret. Det välkomnar jag, för religionsfriheten är som sagt ingen sidofråga. Den hör hemma i kärnan av debatten om de mänskliga rättigheterna.

Jag uppskattar att utrikesministern i sitt svar betonar att regeringen vill bidra med att överbrygga motsättningar mellan olika religiösa grupper. Det är bra att religionsfriheten kommer att betonas i dialoger med bland annat Arabförbundet. Jag ser fram emot att följa regeringens ökade ansvar att mer systematiskt arbeta med frågan. Detta är helt enkelt för viktigt för att det ska stanna vid endast symbolpolitik.

I en feministisk utrikespolitik måste Sverige bli betydligt bättre på att föra fram kvinnors utsatthet för brott mot religions- och övertygelsefriheten. Regeringen bör satsa mer på utbildning om just religionsfrihet inom ramen för de svenska ambassaderna, och när det gäller att ta fram nya landstrategier tycker jag att det arbetet bör innehålla en analys av situationen för just religions- och övertygelsefriheten.

Jag ser därför fram emot det fortsatta arbetet och ett nytag när det gäller religionsfriheten. Ord måste gå till handling!

Fru talman! I mitt första inlägg beskrev jag hur utvecklingen i Mellanösternregionen har inneburit att etnisk och religiös rensning har skapat en region där människor från olika grupper inte längre lever sida vid sida. Det är en region av homogena enklaver till stor del.

Så finns det några områden, fru talman, i Mellanöstern som fortfarande är pluralistiska, där minoriteter som inte minst den kristna befolkningen fortfarande har skydd. Ett sådant område är Israel. Det är egentligen det enda området i hela regionen där kristna kan vara helt trygga i dag. Det råkar tyvärr också vara det land som utrikesministern mest attackerar i sina tal och anföranden.

Det andra området är Libanon. Det är därför väldigt viktigt att Libanons stabilitet kan skyddas och upprätthållas, inte minst i ljuset av utvecklingen av kriget i Syrien och de demografiska förändringarna i Libanon. Det betyder, är jag rätt övertygad om, att det kommer att behövas ett betydligt större stöd från omvärlden till den libanesiska armén för att kunna upprätthålla gränsskyddet och garantera säkerheten i landet.

Det tredje är de kurdiska områdena - Kurdistan. Det gäller inte minst norra delen av Irak och delar av Syrien. Det är i dag områden dit väldigt många minoriteter har flytt, och därför är det absolut avgörande att den långa frontlinjen som egentligen går ända från gränsen mellan Irak och Iran - Khanaqin-Kirkuk-området - hela vägen bort till Kobane i centrala norra Syrien upprätthålls. Hela den frontlinjen på 130-140 mil måste upprätthållas så att inte Islamiska staten med sina tunga vapen bryter igenom, för då kommer vi att få se ett lemlästande utan dess like av civilbefolkningen i detta område. Vill vi skydda civila, inte minst de kristna, måste dessa fronter upprätthållas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det här berör diskussionen om en skyddad zon. Hade det varit möjligt att ha en skyddad zon där minoriteterna, inte minst de kristna, kunde finnas vore det såklart positivt. Men i det nuvarande akuta läget är frågan om man kan försvara en sådan zon eller om människorna riskerar att hamna ännu mer illa till om de sitter invaggade i en falsk trygghet. Det är inte säkert att det förbättrar läget.

När det gäller riktat stöd är det klart att de mest behövande ska ha stöd, men det är en väldigt kaotisk situation. Det är inte säkert att det går att nå grupperna med den precisionen.

Jag tror också rent allmänt att man måste bidra till att minska motsättningarna. Egentligen är civilbefolkningen den stora förloraren, och när vi talar om IS är det hela civilbefolkningen som drabbas i både Irak och Syrien. Även om kristna och yazidier är ännu hårdare drabbade är ju alla livrädda, och förödelsen och terrorväldet breder ut sig. Även om man lyckas överleva är IS - som faktiskt har blivit en stat, vilket var deras mål - ett terrorvälde. Det är sällan man skådar en sådan fruktansvärd terrorapparat, där det sker avrättningar på öppen gata, där kvinnor vittnar om att de själva inte får gå ut. De vill inte heller släppa ut sina barn, för barnen riskerar att gå förbi ute på gatan och bevittna halshuggningar.

Det här är en terror mot hela folk, oberoende av religion, där civilbefolkningen är den stora förloraren. I det sammanhanget tror jag att det är viktigt att man faktiskt ställer civilbefolkningen emot IS och även såklart emot förtryck överlag. Det är det vi måste koncentrera oss på.

Fru talman! Först några ord om förslag som har kommit upp om skyddade zoner för kristna och andra minoriteter.

Som jag har redovisat här i andra debatter om detta ser inte regeringen att särskilda frizoner för utsatta minoriteter skulle lösa de problem som råder till exempel i Irak. Av erfarenhet vet vi att sådana zoner är svåra att inrätta och att upprätthålla. Det är ett vanskligt alternativ med risk för att man utsätter redan utsatta människor för nya faror. Därför är vi inte övertygade om att det är en lösning.

En sak som inte har nämnts här är det faktum att principen om skyldighet att skydda, alltså responsibility to protect, faktiskt uttrycker en politisk förpliktelse för stater att skydda befolkningar i fara. Denna princip anger också att staten har samma ansvar oavsett om det handlar om fara för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller etnisk rensning.

Stater ska också få hjälp från andra stater och organisationer när det behövs. I sista hand anger den här principen att andra stater har en skyldighet att ingripa inom de ramar som följer av folkrätten till skydd för en hotad befolkning. Vi kanske inte pratar tillräckligt mycket om responsibility to protect, därför att det har hamnat i vanrykte internationellt, kan man säga, och det är svårt att få gehör för att hänvisa till denna skyldighet att skydda.

Det är ju så i dag att såväl FN och EU som naturligtvis Sverige har fördömt alla Isils handlingar. Det finns flera bindande säkerhetsrådsresolutioner där man säger att alla stater måste vidta åtgärder för att motverka Isil.

Det betyder också att vi har sagt att vi ska förhindra personer associerade med Isil och liknande grupper att ta sig till den här regionen och också hindra tillförseln av finansiella resurser. Det tycker jag är ytterligare viktiga faktorer att föra till den här debatten: Hur gör vi detta på bästa och effektivaste sätt?

Vi fortsätter alltså att driva på både i EU och i FN för effektiva och tydliga åtgärder och ställningstaganden emot övergreppen. Där har vi särskilt uppmärksammat kvinnor och barn, minoritetsgrupper och andra utsatta grupper och personer och hur viktigt det också är att ansvariga ställs till svars.

Vi uppmanar tillsammans med EU Irak att ansluta sig till ICC så att de här övergreppen kan förhindras och bestraffas. Då får också domstolen möjlighet att undersöka om det är folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser, och man får möjlighet att straffa de ansvariga. ICC kan ju inte göra det på egen hand, utan Irak måste begära att så sker.

Det här tycker jag ska läggas till den flora av insatser som vi måste göra tillsammans med andra länder i FN och i EU-sammanhang. Vi måste fortsätta vårt humanitära stöd. Det finns inga enkla lösningar, utan de är av de slag som inte minst Fredrik Malm också beskrev. Det är till exempel en enormt lång gräns som man måste bevaka. Det handlar om grupper som är utspridda, och det handlar om mångåriga konflikter som man inte precis löser på en kafferast.

Jag vill bara tillbakavisa en sak: Jag är verkligen inte den som är ute och attackerar Israel, utan jag uppmanar Israel och Palestina att återgå till förhandlingsbordet. Jag menar att det var viktigt med vårt erkännande för att göra dem lite mindre ojämlika, för vad händer om man inte gör det? Då är risken ännu större att människor radikaliseras och att man ser unga människor förlora hopp både i Israel och i Palestina. I stället bör vi göra motsatsen, det vill säga se till att de får ett hopp för framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Tack, utrikesministern! Till att börja med vill jag säga att jag blir lite illa berörd över hur den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson står här och jämför olika gruppers lidande med varandra. Jag tycker inte att man ska stå här och jämföra hur mycket olika grupper utsätts och att man därför inte ska hjälpa den ena eftersom den andra är utsatt i ännu högre grad.

Så ska man inte arbeta, och jag hoppas att Socialdemokraterna inte vill arbeta så rent politiskt. Jag vänder mig väldigt starkt emot den typen av retorik.

Jag vet att utrikesministern arbetar hårt med frågorna, men när det kommer till den kristna gruppen i Irak måste man förstå att det måste finnas kvar personer att skydda, som vill leva kvar i landet. Vi måste göra vårt yttersta för att de inte ska lämna landet.

När jag var i Irak fick jag träffa representanter från en NGO - Nineveh Minorities Rights Association. De har gjort en undersökning som visar att över hälften av Iraks kristna befolkning, främst assyrier, kommer att lämna landet om man inte får ett internationellt skydd. Man har inte det skyddet i dag. Jag kan garantera att en stor del av dessa människor kommer att lämna Irak om inte något görs. I det sammanhanget är biståndet det viktigaste verktyget för att hjälpa dem.

De kristna tar inte del av biståndet. Jag kan garantera utrikesministern att det bistånd som ges - och som är mycket bra - inte kommer fram till den gruppen. Jag har sett det med mina egna ögon. Det jag har sett är en transformator levererad av Unicef i ett av flyktinglägren. Inget annat flyktingläger har någonsin sagt att de har fått pengar utifrån. Det är Caritas och andra hjälporganisationer som har lämnat bistånd.

I det sammanhanget vill jag lyfta fram att jag tycker att det är lite konstigt att organisationen Islamic Relief får biståndspengar som ska gå till Irak. Det är en organisation som direkt utpekar en viss religion och en viss grupp människor i Irak som får biståndspengar samtidigt som det inte går att ge pengar som ska riktas till den kristna folkgruppen. Jag vill inte ge pengar till en specifikt kristen organisation, men jag vill att pengarna når fram. Då blir det konstigt att säga att Islamic Relief kan få pengar men att pengar inte kan riktas till den kristna gruppen.

Fru talman! Om detta är vi överens; vi vill att biståndet ska komma fram.

Jag har sagt att om enskilda ledamöter här har synpunkter, egna erfarenheter eller tips på vad vi kan göra bättre är vi beredda att lyssna. Jag vill gärna ha konkreta exempel, så att vi faktiskt kan följa upp frågan. Vi har en skyldighet att ständigt se till att pengarna verkligen kommer fram och att de går till rätt organisationer. Mycket av det som görs i Sverige traditionellt kanaliseras via FN-organ eller välkända etablerade organisationer som vi känner väl sedan tidigare hur de arbetar.

Jag upprepar denna inbjudan. Jag och mina medarbetare är beredda att när som helst lyssna på de erfarenheter och synpunkter ni har för att vi ska bli effektivare. Jag kommer att fortsätta att bjuda in också företrädare för minoritetsgrupper för att se hur vi bättre kan hjälpa till.

Jag är tacksam för att vi i stort har en samsyn i frågorna. Sedan måste vi vässa våra instrument och våra möjligheter att nå fram med den hjälp som behövs. Jag tror att vi står enade i analysen av läget och viljan att hitta en ännu effektivare hjälp och ett ännu effektivare stöd.

Överläggningen var härmed avslutad.