krigsförbrytare i Sverige

Fru talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska myndigheter ska ställa misstänkta krigsförbrytare inför rätta. Frågan är ställd mot bakgrund av att det den senaste tiden framkommit uppgifter i medierna om att det bland asylsökande i Sverige kan finnas människor som misstänks för krigsförbrytelser. En förutsättning för att krigsförbrytare ska kunna lagföras i Sverige är att polis och åklagare får kännedom om att dessa människor befinner sig i landet. Här spelar Migrationsverkets personal en avgörande roll eftersom det är i handläggningen av asylärenden som det är mest troligt att uppgifter om begångna krigsförbrytelser kommer fram. Migrationsverkets interna regler för hur sådana här fall ska hanteras är tydliga. Om Migrationsverkets handläggare misstänker att den asylsökande gjort sig skyldig till brott i hemlandet, eller det land varifrån han eller hon begett sig till Sverige, ska detta omedelbart rapporteras vidare internt enligt fastställda rutiner. Om misstankarna bedöms vara välgrundade ska ärendet anmälas till åklagare. Enligt Rikskriminalpolisen handlar det om ett mycket begränsat antal ärenden som kommit till polis och åklagares kännedom. Detta bekräftas av Migrationsverket som uppskattar att ett tjugotal anmälningar varit aktuella under senare tid. Det handlar alltså inte om några stora balanser av outredda folkrättsbrott, som den svenska brottsbeteckningen lyder, hos polis och åklagare. Däremot kan det naturligtvis finnas ett antal personer i Sverige som kan ha gjort sig skyldiga till folkrättsbrott utan att det kommit till polisens kännedom. Vi bör dock ha i åtanke att de siffror som nämnts i debatten bara är grova uppskattningar. Någon säker statistik finns över huvud taget inte. Det viktiga är nu att berörda myndigheter uppmärksammat denna fråga och att man på olika sätt arbetar för att öka lagföringen av krigsförbrytare i Sverige. Inom Migrationsverket arbetar man till exempel med att utveckla arbetsmetoderna och att höja kunskapsnivån när det gäller hur dessa frågor ska beaktas vid asylprövningen. Jag vet också att det pågår samtal mellan Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket om hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. Detta är faktorer som på sikt förhoppningsvis kommer att ha en positiv inverkan på lagföringen av krigsförbrytare. Både jag och migrationsministern följer det arbetet noga och är beredda att vidta åtgärder om myndigheternas egna ansträngningar visar sig vara otillräckliga.

Fru talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska myndigheter ska ställa misstänkta krigsförbrytare inför rätta. Frågan är ställd mot bakgrund av att det den senaste tiden framkommit uppgifter i medierna om att det bland asylsökande i Sverige kan finnas människor som misstänks för krigsförbrytelser. En förutsättning för att krigsförbrytare ska kunna lagföras i Sverige är att polis och åklagare får kännedom om att dessa människor befinner sig i landet. Här spelar Migrationsverkets personal en avgörande roll eftersom det är i handläggningen av asylärenden som det är mest troligt att uppgifter om begångna krigsförbrytelser kommer fram. Migrationsverkets interna regler för hur sådana här fall ska hanteras är tydliga. Om Migrationsverkets handläggare misstänker att den asylsökande gjort sig skyldig till brott i hemlandet, eller det land varifrån han eller hon begett sig till Sverige, ska detta omedelbart rapporteras vidare internt enligt fastställda rutiner. Om misstankarna bedöms vara välgrundade ska ärendet anmälas till åklagare. Enligt Rikskriminalpolisen handlar det om ett mycket begränsat antal ärenden som kommit till polis och åklagares kännedom. Detta bekräftas av Migrationsverket som uppskattar att ett tjugotal anmälningar varit aktuella under senare tid. Det handlar alltså inte om några stora balanser av outredda folkrättsbrott, som den svenska brottsbeteckningen lyder, hos polis och åklagare. Däremot kan det naturligtvis finnas ett antal personer i Sverige som kan ha gjort sig skyldiga till folkrättsbrott utan att det kommit till polisens kännedom. Vi bör dock ha i åtanke att de siffror som nämnts i debatten bara är grova uppskattningar. Någon säker statistik finns över huvud taget inte. Det viktiga är nu att berörda myndigheter uppmärksammat denna fråga och att man på olika sätt arbetar för att öka lagföringen av krigsförbrytare i Sverige. Inom Migrationsverket arbetar man till exempel med att utveckla arbetsmetoderna och att höja kunskapsnivån när det gäller hur dessa frågor ska beaktas vid asylprövningen. Jag vet också att det pågår samtal mellan Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket om hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. Detta är faktorer som på sikt förhoppningsvis kommer att ha en positiv inverkan på lagföringen av krigsförbrytare. Både jag och migrationsministern följer det arbetet noga och är beredda att vidta åtgärder om myndigheternas egna ansträngningar visar sig vara otillräckliga.

Fru talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska myndigheter ska ställa misstänkta krigsförbrytare inför rätta. Frågan är ställd mot bakgrund av att det den senaste tiden framkommit uppgifter i medierna om att det bland asylsökande i Sverige kan finnas människor som misstänks för krigsförbrytelser. En förutsättning för att krigsförbrytare ska kunna lagföras i Sverige är att polis och åklagare får kännedom om att dessa människor befinner sig i landet. Här spelar Migrationsverkets personal en avgörande roll eftersom det är i handläggningen av asylärenden som det är mest troligt att uppgifter om begångna krigsförbrytelser kommer fram. Migrationsverkets interna regler för hur sådana här fall ska hanteras är tydliga. Om Migrationsverkets handläggare misstänker att den asylsökande gjort sig skyldig till brott i hemlandet, eller det land varifrån han eller hon begett sig till Sverige, ska detta omedelbart rapporteras vidare internt enligt fastställda rutiner. Om misstankarna bedöms vara välgrundade ska ärendet anmälas till åklagare. Enligt Rikskriminalpolisen handlar det om ett mycket begränsat antal ärenden som kommit till polis och åklagares kännedom. Detta bekräftas av Migrationsverket som uppskattar att ett tjugotal anmälningar varit aktuella under senare tid. Det handlar alltså inte om några stora balanser av outredda folkrättsbrott, som den svenska brottsbeteckningen lyder, hos polis och åklagare. Däremot kan det naturligtvis finnas ett antal personer i Sverige som kan ha gjort sig skyldiga till folkrättsbrott utan att det kommit till polisens kännedom. Vi bör dock ha i åtanke att de siffror som nämnts i debatten bara är grova uppskattningar. Någon säker statistik finns över huvud taget inte. Det viktiga är nu att berörda myndigheter uppmärksammat denna fråga och att man på olika sätt arbetar för att öka lagföringen av krigsförbrytare i Sverige. Inom Migrationsverket arbetar man till exempel med att utveckla arbetsmetoderna och att höja kunskapsnivån när det gäller hur dessa frågor ska beaktas vid asylprövningen. Jag vet också att det pågår samtal mellan Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket om hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. Detta är faktorer som på sikt förhoppningsvis kommer att ha en positiv inverkan på lagföringen av krigsförbrytare. Både jag och migrationsministern följer det arbetet noga och är beredda att vidta åtgärder om myndigheternas egna ansträngningar visar sig vara otillräckliga.

Fru talman! Tack, ministern, för interpellationssvaret. Men jag är kanske inte så där sprudlande entusiastisk över innehållet. Fru talman! Få saker torde vara mera stötande och chockerande än att som flykting ha funnit en fristad i Sverige och ha kommit undan sina plågoandar och likväl på en gata i Sverige stöta på en av de plågoandar som förföljt vederbörande i hemlandet. Den människa som har plågat har då också funnit en fristad i Sverige. Det kan vara begripligt att sådant stundtals inträffar. Sverige har ju fortfarande, trots den socialdemokratiska flyktingpolitiken, ett hyggligt rykte både vad gäller den som flyr från förtryck och vad gäller den förtryckare som flyr av rädsla för straff i sitt hemland. Alla söker de sin fristad i Sverige. Man kan inte arrangera ett så finmaskigt nät att inte även fula fiskar får asyl i Sverige. I mitten av mars larmade dock medierna om att Sverige inte anstränger sig särskilt mycket när det gäller att fånga in krigsförbrytare som befinner sig i Sverige. Justitieministerns kommentar då, enligt TT, var att han inte tycker att Sverige har blivit en fristad för krigsförbrytare utan att Sverige har bra koll på förbrytarna och att Sverige är ett av de länder som hårdast arbetat på att få till stånd internationella överenskommelser på området internationella domstolar. Det siststämda, alltså vad gäller det internationella arbetet, kan stämma. Men det är väldigt svårt att se att detta håller när det gäller uttalandet om hemmaplan. Migrationsverket har, enligt min mening, alldeles uppenbart inte koll på läget. Polisen har en polis som anstränger sig på det här området, och lagstiftningen är inte ordnad i enlighet med den av Sverige ratificerade Romstadgan - en lagstiftning som ska vara till hjälp med att beivra dessa brott mot folkrätten. Det finns också många vittnesbörd från enskilda människor om att det är meningslöst att polisanmäla. Hur kan då landets justitieminister uttala att Sverige inte är en fristad och att Sverige har bra koll på läget? Enligt Rikskriminalens ende polis som arbetar med den här typen av ärenden och som har synat ungefär 500 personer som fått asyl borde ungefär hälften av dem ha uteslutits från asylrätten på grund av samröre eller position i hemlandet som inte renderar dem status som flyktingar utan tvärtom som en del av förtryckarapparaten i hemlandet. Därmed inte sagt att det inte är möjligt att lagföra dem och att få dem fällda för brott mot folkrätten, men de hade definitivt inte rätt till asylrätten. Är detta, herr minister, att ha koll på läget och att veta hur det står till? I ministerns skriftliga svar i dag tycker jag att det finns lite grann av samma anda. Migrationsverket har tydliga regler. Mycket få ärenden kommer till polisen för kännedom - ja, underförstått: Finns de inte där, eller vadå? Vidare har Migrationsverket sina tydliga regler och strävar på med att utveckla arbetsmetoderna och höja kunskapsnivån. Migrationsverket, polisen och åklagaren talar med varandra om bästa möjliga organisation. Är alltså det här inget eller ett litet problem? Vidare: Om det skulle bli problem är ministern beredd att göra något. Självklart blir frågan fortfarande: Är det så att inga åtgärder behöver vidtas, och är det bara för Sverige att fortsätta att titta?

Fru talman! Tack, ministern, för interpellationssvaret. Men jag är kanske inte så där sprudlande entusiastisk över innehållet. Fru talman! Få saker torde vara mera stötande och chockerande än att som flykting ha funnit en fristad i Sverige och ha kommit undan sina plågoandar och likväl på en gata i Sverige stöta på en av de plågoandar som förföljt vederbörande i hemlandet. Den människa som har plågat har då också funnit en fristad i Sverige. Det kan vara begripligt att sådant stundtals inträffar. Sverige har ju fortfarande, trots den socialdemokratiska flyktingpolitiken, ett hyggligt rykte både vad gäller den som flyr från förtryck och vad gäller den förtryckare som flyr av rädsla för straff i sitt hemland. Alla söker de sin fristad i Sverige. Man kan inte arrangera ett så finmaskigt nät att inte även fula fiskar får asyl i Sverige. I mitten av mars larmade dock medierna om att Sverige inte anstränger sig särskilt mycket när det gäller att fånga in krigsförbrytare som befinner sig i Sverige. Justitieministerns kommentar då, enligt TT, var att han inte tycker att Sverige har blivit en fristad för krigsförbrytare utan att Sverige har bra koll på förbrytarna och att Sverige är ett av de länder som hårdast arbetat på att få till stånd internationella överenskommelser på området internationella domstolar. Det siststämda, alltså vad gäller det internationella arbetet, kan stämma. Men det är väldigt svårt att se att detta håller när det gäller uttalandet om hemmaplan. Migrationsverket har, enligt min mening, alldeles uppenbart inte koll på läget. Polisen har en polis som anstränger sig på det här området, och lagstiftningen är inte ordnad i enlighet med den av Sverige ratificerade Romstadgan - en lagstiftning som ska vara till hjälp med att beivra dessa brott mot folkrätten. Det finns också många vittnesbörd från enskilda människor om att det är meningslöst att polisanmäla. Hur kan då landets justitieminister uttala att Sverige inte är en fristad och att Sverige har bra koll på läget? Enligt Rikskriminalens ende polis som arbetar med den här typen av ärenden och som har synat ungefär 500 personer som fått asyl borde ungefär hälften av dem ha uteslutits från asylrätten på grund av samröre eller position i hemlandet som inte renderar dem status som flyktingar utan tvärtom som en del av förtryckarapparaten i hemlandet. Därmed inte sagt att det inte är möjligt att lagföra dem och att få dem fällda för brott mot folkrätten, men de hade definitivt inte rätt till asylrätten. Är detta, herr minister, att ha koll på läget och att veta hur det står till? I ministerns skriftliga svar i dag tycker jag att det finns lite grann av samma anda. Migrationsverket har tydliga regler. Mycket få ärenden kommer till polisen för kännedom - ja, underförstått: Finns de inte där, eller vadå? Vidare har Migrationsverket sina tydliga regler och strävar på med att utveckla arbetsmetoderna och höja kunskapsnivån. Migrationsverket, polisen och åklagaren talar med varandra om bästa möjliga organisation. Är alltså det här inget eller ett litet problem? Vidare: Om det skulle bli problem är ministern beredd att göra något. Självklart blir frågan fortfarande: Är det så att inga åtgärder behöver vidtas, och är det bara för Sverige att fortsätta att titta?

Fru talman! När det gäller siffror som man är osäker på - eller mörkertal och så vidare - ska man just av det skälet vara väldigt försiktig med att dra säkra slutsatser. Det ligger så att säga i sakens natur i fråga om mörkertal. Dock har det framkommit uppgifter som ändå är så allvarliga att myndigheterna och, naturligtvis, också regeringen har tagit det här på stort allvar. Givetvis - det finns ju regler för detta - ska myndigheterna själva kunna samarbeta. Men det är tydligen så att det inte har fungerat på ett sätt som man är helt nöjd med. Det är också med anledning av det som det har hållits ett möte. Den 31 mars träffades företrädare för Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket för att diskutera hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. En arbetsgrupp har tillsatts, och ytterligare ett möte kommer att ske under sommaren. Det är naturligtvis så att vi tar detta på allvar, och vår inställning har varit att Migrationsverket ska anmäla sådant här. Men för att det inte ska råda något som helst tvivel bereds nu ett förslag inom Regeringskansliet om en ändring i instruktionen för Migrationsverket innebärande ett uttryckligt krav på att samråd ska ske med Rikspolisstyrelsen vid misstanke om att en asylsökande begått exempelvis krigsförbrytelser. Det vore således alldeles fel att säga att vi inte har tagit den här frågan på allvar. Det har vi naturligtvis gjort. Däremot vidhåller jag att Sverige har varit ett av de länder som hårdast drivit frågan om att bekämpa den här typen av brottslighet. När det gäller krigsförbrytare handlar det också om Internationella krigstribunalen. För tydlighetens skull vill jag också säga att Sverige inte är ett bra land att gömma sig i därför att vi har en helt annan kontroll över de personer som finns här jämfört med vad de flesta andra europeiska länder har. I Sverige kan det mycket väl vara så att det finns personer som kommer hit av annat skäl och som i vissa fall till och med inte upptäcks. Men skillnaden jämfört med andra länder är att där vet man över huvud taget inte vet vilka personerna är och hur många personer som har kommit in i landet. I Sverige har vi alltså en större möjlighet till kontroll. Som sagt: Oavsett statistiken och även om Sverige är ett bra land utifrån de här förutsättningarna måste naturligtvis samrådet mellan de olika myndigheterna fungera. Det är också därför, och även för att det inte ska råda någon osäkerhet kring var regeringen står i de här frågorna och för att det inte ska uppstå några missförstånd mellan myndigheterna, som det arbetas på att få fram nämnda instruktion vid sidan av det samarbete som har intensifierats mellan de olika myndigheterna.

Fru talman! När det gäller siffror som man är osäker på - eller mörkertal och så vidare - ska man just av det skälet vara väldigt försiktig med att dra säkra slutsatser. Det ligger så att säga i sakens natur i fråga om mörkertal. Dock har det framkommit uppgifter som ändå är så allvarliga att myndigheterna och, naturligtvis, också regeringen har tagit det här på stort allvar. Givetvis - det finns ju regler för detta - ska myndigheterna själva kunna samarbeta. Men det är tydligen så att det inte har fungerat på ett sätt som man är helt nöjd med. Det är också med anledning av det som det har hållits ett möte. Den 31 mars träffades företrädare för Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket för att diskutera hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. En arbetsgrupp har tillsatts, och ytterligare ett möte kommer att ske under sommaren. Det är naturligtvis så att vi tar detta på allvar, och vår inställning har varit att Migrationsverket ska anmäla sådant här. Men för att det inte ska råda något som helst tvivel bereds nu ett förslag inom Regeringskansliet om en ändring i instruktionen för Migrationsverket innebärande ett uttryckligt krav på att samråd ska ske med Rikspolisstyrelsen vid misstanke om att en asylsökande begått exempelvis krigsförbrytelser. Det vore således alldeles fel att säga att vi inte har tagit den här frågan på allvar. Det har vi naturligtvis gjort. Däremot vidhåller jag att Sverige har varit ett av de länder som hårdast drivit frågan om att bekämpa den här typen av brottslighet. När det gäller krigsförbrytare handlar det också om Internationella krigstribunalen. För tydlighetens skull vill jag också säga att Sverige inte är ett bra land att gömma sig i därför att vi har en helt annan kontroll över de personer som finns här jämfört med vad de flesta andra europeiska länder har. I Sverige kan det mycket väl vara så att det finns personer som kommer hit av annat skäl och som i vissa fall till och med inte upptäcks. Men skillnaden jämfört med andra länder är att där vet man över huvud taget inte vet vilka personerna är och hur många personer som har kommit in i landet. I Sverige har vi alltså en större möjlighet till kontroll. Som sagt: Oavsett statistiken och även om Sverige är ett bra land utifrån de här förutsättningarna måste naturligtvis samrådet mellan de olika myndigheterna fungera. Det är också därför, och även för att det inte ska råda någon osäkerhet kring var regeringen står i de här frågorna och för att det inte ska uppstå några missförstånd mellan myndigheterna, som det arbetas på att få fram nämnda instruktion vid sidan av det samarbete som har intensifierats mellan de olika myndigheterna.

Fru talman! När det gäller siffror som man är osäker på - eller mörkertal och så vidare - ska man just av det skälet vara väldigt försiktig med att dra säkra slutsatser. Det ligger så att säga i sakens natur i fråga om mörkertal. Dock har det framkommit uppgifter som ändå är så allvarliga att myndigheterna och, naturligtvis, också regeringen har tagit det här på stort allvar. Givetvis - det finns ju regler för detta - ska myndigheterna själva kunna samarbeta. Men det är tydligen så att det inte har fungerat på ett sätt som man är helt nöjd med. Det är också med anledning av det som det har hållits ett möte. Den 31 mars träffades företrädare för Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket för att diskutera hur ett ökat samarbete och samverkan mellan myndigheterna ska komma till stånd. En arbetsgrupp har tillsatts, och ytterligare ett möte kommer att ske under sommaren. Det är naturligtvis så att vi tar detta på allvar, och vår inställning har varit att Migrationsverket ska anmäla sådant här. Men för att det inte ska råda något som helst tvivel bereds nu ett förslag inom Regeringskansliet om en ändring i instruktionen för Migrationsverket innebärande ett uttryckligt krav på att samråd ska ske med Rikspolisstyrelsen vid misstanke om att en asylsökande begått exempelvis krigsförbrytelser. Det vore således alldeles fel att säga att vi inte har tagit den här frågan på allvar. Det har vi naturligtvis gjort. Däremot vidhåller jag att Sverige har varit ett av de länder som hårdast drivit frågan om att bekämpa den här typen av brottslighet. När det gäller krigsförbrytare handlar det också om Internationella krigstribunalen. För tydlighetens skull vill jag också säga att Sverige inte är ett bra land att gömma sig i därför att vi har en helt annan kontroll över de personer som finns här jämfört med vad de flesta andra europeiska länder har. I Sverige kan det mycket väl vara så att det finns personer som kommer hit av annat skäl och som i vissa fall till och med inte upptäcks. Men skillnaden jämfört med andra länder är att där vet man över huvud taget inte vet vilka personerna är och hur många personer som har kommit in i landet. I Sverige har vi alltså en större möjlighet till kontroll. Som sagt: Oavsett statistiken och även om Sverige är ett bra land utifrån de här förutsättningarna måste naturligtvis samrådet mellan de olika myndigheterna fungera. Det är också därför, och även för att det inte ska råda någon osäkerhet kring var regeringen står i de här frågorna och för att det inte ska uppstå några missförstånd mellan myndigheterna, som det arbetas på att få fram nämnda instruktion vid sidan av det samarbete som har intensifierats mellan de olika myndigheterna.

Fru talman! Det lät nu något bättre. Det är klart att vi alla kan hålla med om att man ska vara försiktig med de siffror som det bollas med och med enskildas utsagor som vittnar om något som inte är särskilt systematiskt undersökt. Man måste ändå ta på största allvar det som har framkommit under mars månad i form av larm från enskilda, från myndigheter och från polis. Det är gott och väl att det hölls ett möte den sista mars och att det finns en arbetsgrupp som ska träffas igen till sommaren liksom att det då kanske blir någon form av precisering av instruktionen - eller vad som nu menas med krav på samråd med Rikskrim från Migrationsverkets sida. Det kan mycket väl vara så att Migrationsverket har blivit bättre under de senaste åren. Såvitt jag förstår har man tillsatt en egen samordningsgrupp för frågor som rör ämnet och också fortbildat en hel del personal som ska bli kunnigare i tortyrfrågor exempelvis. Men Ekot, som larmade under mars månad om det här, uppger att de har träffat anställda på Migrationsverket som andas en hel del uppgivenhet. Det är, enligt dessa anställda, ingen idé att polisanmäla. Och förvisso finns det fortfarande en mängd underkapacitet på Migrationsverket. Man har många oerfarna handläggare som kanske på tre timmar och på ett för dem främmande språk ska avgöra om det finns någon misstanke åt det här hållet. Ekot gjorde också en genomgång med Migrationsverket angående 42 av de 53 ärenden där Migrationsverket självt hade klassat de asylsökande som sannolika krigsförbrytare. Enligt denna undersökning var det bara en enda av dessa 42 som hade polisanmälts, trots de tydliga regler som enligt det skriftliga svaret finns inom Migrationsverket. Överdirektören på Migrationsverket, Lars-Gunnar Lund, uppgav till TT att det inte ingår i deras uppdrag att leta efter krigsförbrytare. Det kanske låter rimligt i och för sig, men man tycker ändå att det skulle vara väldigt öppna ögon på Migrationsverket för att, när det dyker upp sådant, omedelbart åtminstone polisanmäla ärendet. Nu säger vår minister att det ska bli ett uttryckligt krav på samråd. Det kanske ska uppfattas så att det ska bli ännu tydligare att Migrationsverket ska samarbeta med polisen på ett tvingande sätt. Vår minister har i debatten inte alls berört hur han ser på polisens resurser. Vi har en enda polis som arbetar med personer misstänkta för folkrättsbrott. Danmark har 17 personer, såvitt jag förstått, i en egen myndighet, och Norge har ett tiotal under sin rikskriminalpolis. Den ende polis som vi har uppskattar att det kanske är tusen personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten och befinner sig i Sverige. Vilken är ministerns värdering? Har Danmark och Norge fel? Det är hälften så stora länder men relativt Sverige stora staber som arbetar med det här. Gör de fel värdering och vi rätt värdering av vilka polisresurser som behöver avsättas för den här typen av brott? Det finns som sagt många enskilda människor som vittnar om att det är meningslöst att anmäla. Det händer ingenting om man anmäler att en av ens plågoandar finns i Sverige. Detsamma säger Diskrimineringsbyrån, som Juan Fonseca driver. Amnestys generalsekreterare säger detsamma. Finns det ett realt problem som polisen behöver jobba med?

Fru talman! Det lät nu något bättre. Det är klart att vi alla kan hålla med om att man ska vara försiktig med de siffror som det bollas med och med enskildas utsagor som vittnar om något som inte är särskilt systematiskt undersökt. Man måste ändå ta på största allvar det som har framkommit under mars månad i form av larm från enskilda, från myndigheter och från polis. Det är gott och väl att det hölls ett möte den sista mars och att det finns en arbetsgrupp som ska träffas igen till sommaren liksom att det då kanske blir någon form av precisering av instruktionen - eller vad som nu menas med krav på samråd med Rikskrim från Migrationsverkets sida. Det kan mycket väl vara så att Migrationsverket har blivit bättre under de senaste åren. Såvitt jag förstår har man tillsatt en egen samordningsgrupp för frågor som rör ämnet och också fortbildat en hel del personal som ska bli kunnigare i tortyrfrågor exempelvis. Men Ekot, som larmade under mars månad om det här, uppger att de har träffat anställda på Migrationsverket som andas en hel del uppgivenhet. Det är, enligt dessa anställda, ingen idé att polisanmäla. Och förvisso finns det fortfarande en mängd underkapacitet på Migrationsverket. Man har många oerfarna handläggare som kanske på tre timmar och på ett för dem främmande språk ska avgöra om det finns någon misstanke åt det här hållet. Ekot gjorde också en genomgång med Migrationsverket angående 42 av de 53 ärenden där Migrationsverket självt hade klassat de asylsökande som sannolika krigsförbrytare. Enligt denna undersökning var det bara en enda av dessa 42 som hade polisanmälts, trots de tydliga regler som enligt det skriftliga svaret finns inom Migrationsverket. Överdirektören på Migrationsverket, Lars-Gunnar Lund, uppgav till TT att det inte ingår i deras uppdrag att leta efter krigsförbrytare. Det kanske låter rimligt i och för sig, men man tycker ändå att det skulle vara väldigt öppna ögon på Migrationsverket för att, när det dyker upp sådant, omedelbart åtminstone polisanmäla ärendet. Nu säger vår minister att det ska bli ett uttryckligt krav på samråd. Det kanske ska uppfattas så att det ska bli ännu tydligare att Migrationsverket ska samarbeta med polisen på ett tvingande sätt. Vår minister har i debatten inte alls berört hur han ser på polisens resurser. Vi har en enda polis som arbetar med personer misstänkta för folkrättsbrott. Danmark har 17 personer, såvitt jag förstått, i en egen myndighet, och Norge har ett tiotal under sin rikskriminalpolis. Den ende polis som vi har uppskattar att det kanske är tusen personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten och befinner sig i Sverige. Vilken är ministerns värdering? Har Danmark och Norge fel? Det är hälften så stora länder men relativt Sverige stora staber som arbetar med det här. Gör de fel värdering och vi rätt värdering av vilka polisresurser som behöver avsättas för den här typen av brott? Det finns som sagt många enskilda människor som vittnar om att det är meningslöst att anmäla. Det händer ingenting om man anmäler att en av ens plågoandar finns i Sverige. Detsamma säger Diskrimineringsbyrån, som Juan Fonseca driver. Amnestys generalsekreterare säger detsamma. Finns det ett realt problem som polisen behöver jobba med?

Fru talman! När man diskuterar de här frågorna är det väldigt viktigt att inte bara jämföra och säga att det är 17 personer i Danmark och en i Sverige som arbetar med detta. Så är det ju inte. Det förhåller sig på det sättet att Rikskriminalen bara har en person som arbetar heltid med folkrättsbrott. Det är Hans Ölvebro. Men hans funktion är att vara till stöd för polismyndigheter och åklagare som arbetar med dessa fall samt vara behjälplig i rättshjälpsärenden. Det blir naturligtvis många fler. Skulle det nu komma fler anmälningar är det förstås polisens ansvar att se till att man organiserar det på ett sådant sätt att man kan tillmötesgå det och fullgöra de uppgifter som behöver göras för att klara av det. När det gäller satsningen på polisen ska jag inte plåga oppositionen med att upprepa de satsningar som vi har gjort. Det är kanske ändå värt att upprepa att det i år har blivit fler poliser för femte året i rad; det är 1 200 fler i dag. I den saken är det ingenting som faller på regeringen. Som sagt är det viktigt att understryka att polisen har organiserat sitt arbete så att man har en person som är till stöd för andra poliser som arbetar med de här uppgifterna.

Fru talman! När man diskuterar de här frågorna är det väldigt viktigt att inte bara jämföra och säga att det är 17 personer i Danmark och en i Sverige som arbetar med detta. Så är det ju inte. Det förhåller sig på det sättet att Rikskriminalen bara har en person som arbetar heltid med folkrättsbrott. Det är Hans Ölvebro. Men hans funktion är att vara till stöd för polismyndigheter och åklagare som arbetar med dessa fall samt vara behjälplig i rättshjälpsärenden. Det blir naturligtvis många fler. Skulle det nu komma fler anmälningar är det förstås polisens ansvar att se till att man organiserar det på ett sådant sätt att man kan tillmötesgå det och fullgöra de uppgifter som behöver göras för att klara av det. När det gäller satsningen på polisen ska jag inte plåga oppositionen med att upprepa de satsningar som vi har gjort. Det är kanske ändå värt att upprepa att det i år har blivit fler poliser för femte året i rad; det är 1 200 fler i dag. I den saken är det ingenting som faller på regeringen. Som sagt är det viktigt att understryka att polisen har organiserat sitt arbete så att man har en person som är till stöd för andra poliser som arbetar med de här uppgifterna.

Fru talman! När man diskuterar de här frågorna är det väldigt viktigt att inte bara jämföra och säga att det är 17 personer i Danmark och en i Sverige som arbetar med detta. Så är det ju inte. Det förhåller sig på det sättet att Rikskriminalen bara har en person som arbetar heltid med folkrättsbrott. Det är Hans Ölvebro. Men hans funktion är att vara till stöd för polismyndigheter och åklagare som arbetar med dessa fall samt vara behjälplig i rättshjälpsärenden. Det blir naturligtvis många fler. Skulle det nu komma fler anmälningar är det förstås polisens ansvar att se till att man organiserar det på ett sådant sätt att man kan tillmötesgå det och fullgöra de uppgifter som behöver göras för att klara av det. När det gäller satsningen på polisen ska jag inte plåga oppositionen med att upprepa de satsningar som vi har gjort. Det är kanske ändå värt att upprepa att det i år har blivit fler poliser för femte året i rad; det är 1 200 fler i dag. I den saken är det ingenting som faller på regeringen. Som sagt är det viktigt att understryka att polisen har organiserat sitt arbete så att man har en person som är till stöd för andra poliser som arbetar med de här uppgifterna.

Fru talman! Det låter ytterligt förvånande. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat från Rikskriminalpolisen har de en person som arbetar med detta. Eftersom det rör sig om kvalificerade utredningar kan det inte läggas ut jobb ute i distrikten på de olika polismyndigheterna. Det brukar i stället vara tvärtom. De skickar i väg ärenden därför att de inte kan hantera dem själva utan skickar dem till Rikskriminalpolisen, till den ende polis som har att jobba med det. Nu säger vår minister att det finns fler poliser än denne Hans Ölvebro som jobbar med dessa brott. Det låter som en helt annan uppgift än den jag har fått in. Jag vill naturligtvis på olika sätt ha bekräftat att det faktiskt förhåller sig så. Till dess tror jag inte på den uppgiften, utan jag tror på det Rikskriminalpolisen själv har uppgett, att det finns en polis som arbetar med den här typen av ärenden. Rättsfrågorna har ministern inte berört, alltså om Sverige fullföljer det som man började med genom att ratificera Romstadgan från 1998. Därefter var tanken att vi också skulle få en inarbetning i svensk lagstiftning så att även lagstiftningen skulle kunna vara ett verktyg i arbetet för att bättre kunna beivra den här typen av brott. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skulle inte preskriberas alls. Man skulle kunna utkräva ett så kallat befälsansvar. Det kom det ett utredningsförslag om år 2002. Men lagstiftningsarbetet för att få det fram till riksdagen har dröjt, och vi ser inte när det kan komma. Där önskar jag naturligtvis också ett besked från ministern. När kommer anpassningen av svensk lag till Romstadgan efter den ratificering som vi har gjort? Det talas om förslag till hösten. Blir det så, eller? Ett annat område är utbildningssidan. Domare och åklagare behöver utbildas i detta. Kommer någon form av utbildning för berörd personal så att man ytterligare kan skärpa arbetet på det här området?

Fru talman! Det låter ytterligt förvånande. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat från Rikskriminalpolisen har de en person som arbetar med detta. Eftersom det rör sig om kvalificerade utredningar kan det inte läggas ut jobb ute i distrikten på de olika polismyndigheterna. Det brukar i stället vara tvärtom. De skickar i väg ärenden därför att de inte kan hantera dem själva utan skickar dem till Rikskriminalpolisen, till den ende polis som har att jobba med det. Nu säger vår minister att det finns fler poliser än denne Hans Ölvebro som jobbar med dessa brott. Det låter som en helt annan uppgift än den jag har fått in. Jag vill naturligtvis på olika sätt ha bekräftat att det faktiskt förhåller sig så. Till dess tror jag inte på den uppgiften, utan jag tror på det Rikskriminalpolisen själv har uppgett, att det finns en polis som arbetar med den här typen av ärenden. Rättsfrågorna har ministern inte berört, alltså om Sverige fullföljer det som man började med genom att ratificera Romstadgan från 1998. Därefter var tanken att vi också skulle få en inarbetning i svensk lagstiftning så att även lagstiftningen skulle kunna vara ett verktyg i arbetet för att bättre kunna beivra den här typen av brott. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skulle inte preskriberas alls. Man skulle kunna utkräva ett så kallat befälsansvar. Det kom det ett utredningsförslag om år 2002. Men lagstiftningsarbetet för att få det fram till riksdagen har dröjt, och vi ser inte när det kan komma. Där önskar jag naturligtvis också ett besked från ministern. När kommer anpassningen av svensk lag till Romstadgan efter den ratificering som vi har gjort? Det talas om förslag till hösten. Blir det så, eller? Ett annat område är utbildningssidan. Domare och åklagare behöver utbildas i detta. Kommer någon form av utbildning för berörd personal så att man ytterligare kan skärpa arbetet på det här området?

Fru talman! Det låter ytterligt förvånande. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat från Rikskriminalpolisen har de en person som arbetar med detta. Eftersom det rör sig om kvalificerade utredningar kan det inte läggas ut jobb ute i distrikten på de olika polismyndigheterna. Det brukar i stället vara tvärtom. De skickar i väg ärenden därför att de inte kan hantera dem själva utan skickar dem till Rikskriminalpolisen, till den ende polis som har att jobba med det. Nu säger vår minister att det finns fler poliser än denne Hans Ölvebro som jobbar med dessa brott. Det låter som en helt annan uppgift än den jag har fått in. Jag vill naturligtvis på olika sätt ha bekräftat att det faktiskt förhåller sig så. Till dess tror jag inte på den uppgiften, utan jag tror på det Rikskriminalpolisen själv har uppgett, att det finns en polis som arbetar med den här typen av ärenden. Rättsfrågorna har ministern inte berört, alltså om Sverige fullföljer det som man började med genom att ratificera Romstadgan från 1998. Därefter var tanken att vi också skulle få en inarbetning i svensk lagstiftning så att även lagstiftningen skulle kunna vara ett verktyg i arbetet för att bättre kunna beivra den här typen av brott. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skulle inte preskriberas alls. Man skulle kunna utkräva ett så kallat befälsansvar. Det kom det ett utredningsförslag om år 2002. Men lagstiftningsarbetet för att få det fram till riksdagen har dröjt, och vi ser inte när det kan komma. Där önskar jag naturligtvis också ett besked från ministern. När kommer anpassningen av svensk lag till Romstadgan efter den ratificering som vi har gjort? Det talas om förslag till hösten. Blir det så, eller? Ett annat område är utbildningssidan. Domare och åklagare behöver utbildas i detta. Kommer någon form av utbildning för berörd personal så att man ytterligare kan skärpa arbetet på det här området?

Fru talman! Det låter ytterligt förvånande. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat från Rikskriminalpolisen har de en person som arbetar med detta. Eftersom det rör sig om kvalificerade utredningar kan det inte läggas ut jobb ute i distrikten på de olika polismyndigheterna. Det brukar i stället vara tvärtom. De skickar i väg ärenden därför att de inte kan hantera dem själva utan skickar dem till Rikskriminalpolisen, till den ende polis som har att jobba med det. Nu säger vår minister att det finns fler poliser än denne Hans Ölvebro som jobbar med dessa brott. Det låter som en helt annan uppgift än den jag har fått in. Jag vill naturligtvis på olika sätt ha bekräftat att det faktiskt förhåller sig så. Till dess tror jag inte på den uppgiften, utan jag tror på det Rikskriminalpolisen själv har uppgett, att det finns en polis som arbetar med den här typen av ärenden. Rättsfrågorna har ministern inte berört, alltså om Sverige fullföljer det som man började med genom att ratificera Romstadgan från 1998. Därefter var tanken att vi också skulle få en inarbetning i svensk lagstiftning så att även lagstiftningen skulle kunna vara ett verktyg i arbetet för att bättre kunna beivra den här typen av brott. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skulle inte preskriberas alls. Man skulle kunna utkräva ett så kallat befälsansvar. Det kom det ett utredningsförslag om år 2002. Men lagstiftningsarbetet för att få det fram till riksdagen har dröjt, och vi ser inte när det kan komma. Där önskar jag naturligtvis också ett besked från ministern. När kommer anpassningen av svensk lag till Romstadgan efter den ratificering som vi har gjort? Det talas om förslag till hösten. Blir det så, eller? Ett annat område är utbildningssidan. Domare och åklagare behöver utbildas i detta. Kommer någon form av utbildning för berörd personal så att man ytterligare kan skärpa arbetet på det här området?

Fru talman! I Sverige är allt organiserat så att vi har en rikskriminalmyndighet, och i den funktionen har Hans Ölvebro till uppgift att vara till stöd för andra polismyndigheter. Nu har det varit ganska låg frekvens i arbetet ute hos polismyndigheterna. Det är väl det som har varit problemet - att anmälningar inte har kommit. Om det skulle visa sig att det behövs fler personer och det kommer fler anmälningar kan naturligtvis arbetet ute på polismyndigheterna öka och Rikskriminalpolisen behöva vidta åtgärder. Men det ska inte vi bestämma här i riksdagen eller jag på Justitiedepartementet. Det vore en mycket märklig situation. Sverige har arbetat hårt för att på olika sätt ge stöd åt den internationella brottmålsdomstolen. Det handlar om lagstiftning. Preskription är viktig, även om det inte är det allra viktigaste. Men det kommer att komma konkreta lagförslag. Enligt planeringen ska de komma under det här året; det är riktigt. Det är också viktigt att vi på olika sätt arbetar med att ta emot personer som har dömts för krigsförbrytelser. Det har vi gjort. Bland annat befinner sig en av de mest omtalade personerna, Plavsic, på Hinseberg. Det är ett tydligt exempel på att Sverige tar de här frågorna på så stort allvar att vi, även om vi är ett litet land, var beredda att ta emot en av de mest omtalade personerna. Vi har i dagarna fört diskussioner om ytterligare personer som i framtiden kan komma att avtjäna sitt straff i svenskt fängelse. Det är ingen tvekan om att Sverige står starkt i den här frågan, men vi kan ändå vara ödmjuka och konstatera att när något ändå framkommer som visar att det inte är bra ska vi vara beredda att vidta de åtgärder som behövs. Det har vi gjort i det här fallet, och det kommer vi att göra också i framtiden när det behövs.

Fru talman! I Sverige är allt organiserat så att vi har en rikskriminalmyndighet, och i den funktionen har Hans Ölvebro till uppgift att vara till stöd för andra polismyndigheter. Nu har det varit ganska låg frekvens i arbetet ute hos polismyndigheterna. Det är väl det som har varit problemet - att anmälningar inte har kommit. Om det skulle visa sig att det behövs fler personer och det kommer fler anmälningar kan naturligtvis arbetet ute på polismyndigheterna öka och Rikskriminalpolisen behöva vidta åtgärder. Men det ska inte vi bestämma här i riksdagen eller jag på Justitiedepartementet. Det vore en mycket märklig situation. Sverige har arbetat hårt för att på olika sätt ge stöd åt den internationella brottmålsdomstolen. Det handlar om lagstiftning. Preskription är viktig, även om det inte är det allra viktigaste. Men det kommer att komma konkreta lagförslag. Enligt planeringen ska de komma under det här året; det är riktigt. Det är också viktigt att vi på olika sätt arbetar med att ta emot personer som har dömts för krigsförbrytelser. Det har vi gjort. Bland annat befinner sig en av de mest omtalade personerna, Plavsic, på Hinseberg. Det är ett tydligt exempel på att Sverige tar de här frågorna på så stort allvar att vi, även om vi är ett litet land, var beredda att ta emot en av de mest omtalade personerna. Vi har i dagarna fört diskussioner om ytterligare personer som i framtiden kan komma att avtjäna sitt straff i svenskt fängelse. Det är ingen tvekan om att Sverige står starkt i den här frågan, men vi kan ändå vara ödmjuka och konstatera att när något ändå framkommer som visar att det inte är bra ska vi vara beredda att vidta de åtgärder som behövs. Det har vi gjort i det här fallet, och det kommer vi att göra också i framtiden när det behövs.