Kortare straff för brottslingar som förlorar jobbet

Fru ålderspresident! Christian Carlsson har frågat mig om jag anser att det är rättvist att våldtäktsmän kan få kortare fängelsestraff om de på grund av brottet riskerar att förlora jobbet, eller om jag är beredd att vidta åtgärder för att avskaffa 29 kap. 5 § 7 brottsbalken. Han har också frågat mig om jag anser att det finns några andra billighetsskäl i 29 kap. 5 § brottsbalken som skulle behöva avskaffas. Han har slutligen frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att revidera 29 kap. 5 § brottsbalken.

Utgångspunkten för påföljdsbestämningen är hur allvarlig eller klandervärd den brottslighet som den tilltalade döms för är. Straff ska alltså bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Vissa försvårande och förmildrande omständigheter som kan höja eller sänka straffvärdet anges uttryckligen i lagtexten.

Vissa omständigheter påverkar inte hur allvarligt själva brottet är men kan ändå få genomslag när straffet bestäms. Återfall i brott kan i viss utsträckning medföra ett högre straff än vad straffvärdet motsvarar. Omständigheter hänförliga till den tilltalades person eller handlande efter brottet, så kallade billighetshänsyn, kan i stället medföra strafflindring.

Bestämmelsen om strafflindring, som Christian Carlsson tar upp, innehåller flera omständigheter som domstolen i skälig omfattning ska beakta. De tre första punkterna innefattar omständigheter som gärningsmannen inte har kontroll över, till exempel att den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada. De två omständigheter som därefter räknas upp grundar sig på att gärningsmannen genom någon form av frivilligt handlande efter brottet gett uttryck för ett avståndstagande från den brottsliga handlingen och därigenom framstår som mindre klandervärd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Innehållet i de tre därpå följande punkterna tar sikte på det som kallas sanktionskumulation, det vill säga de fall då den tilltalade utöver straffet också drabbas av andra sanktioner till följd av den brottsliga gärningen, till exempel avskedande eller uppsägning. Vidare finns en allmänt hållen punkt som ger domstolen möjlighet att beakta även andra omständigheter än de uppräknade.

Bestämmelsen om strafflindring ska enligt förarbetena tillämpas med viss restriktivitet. Det krävs således att billighetsskälen är av viss tyngd för att strafflindring ska medges.

Ett avskedande eller en uppsägning ska enligt bestämmelsen förorsaka den tilltalade men för att kunna leda till strafflindring. Om ett antagande om avskedande eller uppsägning visat sig felaktigt kan domstolen under vissa förutsättningar undanröja påföljden och döma till ny påföljd för brottet.

Inom Regeringskansliet pågår för närvarande inget arbete som syftar till att avskaffa någon av omständigheterna i 29 kap. 5 § brottsbalken. I sammanhanget kan noteras att riksdagen 2019 avslog ett motionsyrkande av Christian Carlsson om att reducera möjligheterna att beakta omständigheter enligt bestämmelsen med motiveringen att regleringen är väl avvägd.

Jag vill betona att regeringen bedriver ett mycket aktivt arbete på det straffrättsliga området. Exempelvis har på regeringens initiativ straffskalorna skärpts för en rad brott, bland annat grov våldtäkt, grovt rån, grov misshandel, grov utpressning, grovt olaga tvång, grovt olaga hot och grovt vapenbrott.

Vidare har regeringen reformerat sexualbrottslagstiftningen, och Sverige har nu den strängaste lagstiftningen vi någonsin haft. Men det behövs ytterligare åtgärder för att stärka lagstiftningen när det gäller sexualbrotten. Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag att bland annat se över straffskalorna för sexualbrotten och lämna förslag på de förändringar som kan behövas för att dessa i tillräcklig mån ska spegla brottens allvar.

Fru ålderspresident! Sverige behöver en rättspolitik som sätter människors trygghet och rättvisan i fokus. En man dömdes nyligen i tingsrätten för att ha våldtagit en kvinna under en massagebehandling vid ett svenskt spa, men eftersom han förlorat jobbet på grund av brottet och förmodligen inte kan jobba som massör igen valde hovrätten att sänka straffet med tre månader.

Dagens Juridik har rapporterat om fallet som tydliggör en sedan tidigare uppenbar och allvarlig brist inom svensk straffrätt. I brottsbalkens 29 kap. 5 § nämns en rad omständigheter, så kallade billighetsskäl, som gör att domstolen har rätt att döma till ett lindrigare straff än vad som annars är föreskrivet för brottet. Det är alltså en av punkterna i den här bestämmelsen som gör att kriminella här i landet kan få kortare straff, eller en lindrigare påföljd, om de blir av med jobbet på grund av sin egen brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan är om det är rimligt. Ska vi verkligen behöva ha det så? Sverige är nu ett av länderna med värst våldtäktsstatistik, enligt World Population Review. Jag är väl medveten om att våldtäktsstatistiken av flera skäl inte kan jämföras rakt av, men samtidigt har de anmälda våldtäkterna i Sverige ökat med 44 procent, enligt Brottsförebyggande rådet.

I flera av våra förorter är varannan kvinna otrygg när hon rör sig i sitt eget bostadsområde. Jag känner själv flera tjejer som berättat hur de går med nycklarna mellan knogarna och mobilen fastklistrad vid örat av rädsla för att utsättas för brott. Våldtäktsmännen och andra brottslingar får däremot sänkta straff om de förlorar jobbet på grund av övergrepp som de själva har begått. Var finns brottsofferperspektivet i detta? Och hur står det till med rättvisan i Sverige?

Det är mot denna bakgrund som jag har frågat justitieminister Morgan Johansson om han anser att det är rättvist att våldtäktsmän kan få kortare fängelsestraff om de på grund av sitt brott riskerar att förlora jobbet. Av ministerns svar att döma verkar regeringen dessvärre anse att det här är rättvist. Jag hör i alla fall inte att regeringen är beredd att göra något åt orättvisorna i 29 kap. 5 § brottsbalken. Det tycker jag är djupt beklagligt.

Fru ålderspresident! Man kan alltid diskutera straffrättssystemets utformning. Det finns strafflindringskunder och det finns också ett stort antal straffskärpningskunder. Men det viktiga är själva utgångspunkten för straffrätten, det vill säga att påföljden står i proportion till brottets allvar. Det ska man alltid ha som utgångspunkt, och det är det som domstolar alltid väger in i de enskilda fallen. Det är det man har att utgå från.

Jag kan inte gå in i enskilda ärenden, men jag kan konstatera att riksdagen står bakom hur straffrätten är utformad på den här punkten. Riksdagen har ju behandlat en motion av Christian Carlsson, och den motionen föll. Jag har inget annat att utgå från än att man anser att den här regleringen som vi har nu är väl avvägd.

Sedan handlar det här naturligtvis om hur straffrätten kring sexualbrotten ser ut totalt sett. Jag kan då konstatera att Sverige nu har en sexualbrottslagstiftning som är strängare än någonsin tidigare. Jag blir lite besviken på Christian Carlsson när han säger att vi ligger väldigt illa till och jämför våldtäktsstatistik med övriga länder. Han säger att vi skulle ha värst våldtäktsstatistik och så vidare. Det där har man gått igenom på de seriösa nyhetssajterna för att bedöma vad det är som påverkar statistiken i Sverige.

En viktig del i detta är att vi har en mycket bredare lagstiftning i Sverige. Vi har kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet. Det är det inte alla länder som har - vi fick det inte förrän 1965 - och jämför du då med länder som inte har den kriminaliseringen får du en mycket högre statistik här. Efter samtyckeslagens genomförande har vi också en bredare definition av våldtäkt, och därmed blir det också fler som faller inom den ramen, vilket påverkar statistiken för vår del.

Jag har sett att bland annat Brottsförebyggande rådet har gått igenom det här och jämfört, och vi ligger ungefär vid EU-genomsnittet, skulle jag vilja säga, när det gäller sexualbrottsstatistiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För oss är det här en viktig fråga att fortsätta arbeta med. Jag drev igenom samtyckeslagstiftningen 2018 efter nästan 20 år av lång, lång diskussion. Alliansregeringen utredde den här frågan men vågade inte gå vidare med den utan lade ett förslag som ni var på väg fram med i papperskorgen. Jag plockade upp den frågan igen och såg till att få en samtyckeslagstiftning på plats 2018 som bara den har lett till att antalet fällande domar för våldtäkt har ökat med 75 procent, vilket en utvärdering har visat. Antalet åtal ökade med 80 procent och antalet fällande domar ökade med 75 procent efter den reformen. Den är jag väldigt stolt över. Den är nog vår viktigaste straffrättsliga reform som vi gjorde under förra mandatperioden därför att den talar ett tydligt språk om att sex bygger på frivillighet. Är det inte frivilligt handlar det om ett övergrepp som du kan bli dömd för, och då är det rejäla straffskalor som du i så fall möter.

Vi skärpte också straffet för grov våldtäkt, vi införde ett oaktsamhetsbrott, vi införde bättre stöd i form av målsägandebiträden för den som utsatts för sexualbrott och mycket annat.

Sedan är jag beredd att gå vidare i straffrätten när det gäller sexualbrotten. Jag har bett en utredare att titta på frågan om sexuellt ofredande och straffskalorna som sådana. Jag anser att det finns skäl att också höja straffet för våldtäkt av normalgraden, som det heter på juristsvenska, det vill säga det som inte är den grova våldtäkten utan våldtäkten där under och den som vi pratar om här. Jag är beredd att också skärpa straffen i den delen.

Jag kommer att få ett betänkande under våren, och så får vi se vad utredaren har kommit fram till.

Fru ålderspresident! Min första fråga i interpellationen är inte särskilt svår att besvara. Den handlar om rättvisa. Antingen är det rättvist att våldtäktsmän och andra brottslingar kan få kortare straff om de riskerar att förlora jobbet eller så är det orättvist. Om det är orättvist borde regeringen också vara beredd att förändra brottsbalken.

En rättspolitik som fokuserar mer på brottslingen än på att säkerställa att straffen som utdöms i våra domstolar är rättvisa och faktiskt ger brottsoffret upprättelse är ärligt talat inte mycket till rättspolitik. Rättvisa handlar ju i grunden om att respektera andra människor och deras rättigheter - rättigheter som följer av alla människors lika värde.

Den som väljer att begå brott i stället för att behandla sina medmänniskor med respekt, den som stjäl, slår eller våldtar, den som förtrycker och på så vis är beredd att sätta sig själv över andra skapar en moralisk skuld i förhållande till brottsoffer och samhälle som måste betalas tillbaka för att rättvisans vågskål ska väga jämnt.

I och med straffet upprättas brottsoffret, och det är också genom att avtjäna ett rättvist straff som brottslingen sonar sin skuld. På så vis kan brottslingen förtjäna en andra chans - en chans att ångra sig, en chans att bättra sig. Men det är först när skulden betalas tillbaka genom ett rättvist straff som rättvisa skipas.

Självklart ska det finnas både förmildrande och försvårande omständigheter. Ett rättvist billighetsskäl kan exempelvis vara om gärningsmannen frivilligt angett sig eller försökt att begränsa skadan av sitt brott. Varje omständighet som riksdagen säger får användas i våra domstolar måste dock påverka straffet på ett sätt som är rättvist. I dag finns det en massa omoraliska straffrabatter och orättvisa billighetsskäl som ger brottslingar kortare straff och som inte går att motivera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om en rånare spränger sig in i en bank och skadas i samband med sprängningen, om ett gäng överfaller en ung man och någon i gänget själv skadas eller om ett brottsoffer av någon anledning har dröjt med sin anmälan kan detta kan leda till flera månader eller flera år kortare fängelsestraff. Det är inte rättvist i förhållande till brottsoffret, och det är därför som det behövs en utredning för att revidera 29 kap. 5 §. Jag menar att justitieministern borde vara beredd att stödja Kristdemokraterna i detta.

Fru ålderspresident! Jag menar nog att reglerna är väl avvägda här, och det har också riksdagens majoritet menat. Det är därför som det här förslaget har fallit i riksdagen.

Det viktiga är, tycker jag, att om man vill få upp straffskalorna och se till att fler gärningsmän blir dömda ska man gå på minimistraffet kring varje brott, vilket vi nu har gjort. Vi har skärpt minimistraffet för så gott som alla de grova våldsbrotten: grov misshandel, grovt rån, grovt olaga hot och grovt tvång. Det gjorde vi den förra mandatperioden. Grovt vapenbrott skärpte vi nyligen straffet för. Grov våldtäkt skärpte vi också minimistraffet för från fyra till fem års fängelse, som jag nämnde tidigare.

Det är så man får upp straffskalorna. Då får man effekt.

Har det här betytt någonting på riktigt? Ja, det har det faktiskt. År 2019 dömde svenska domstolar ut sammanlagt över 10 000 fängelseår. Man talar om den samlade straffmassan. Svenska domstolar dömde alltså sammanlagt ut över 10 000 fängelseår 2019, vilket var en ökning med nästan 30 procent på bara två år. Svenska domstolar dömer alltså ut både fler och längre fängelsestraff än vad de gjorde tidigare. En ökning på 30 procent på två år är en mycket kraftig ökning.

Jag ser det också i kriminalvården, fru ålderspresident. Vi har 1 000 fler frihetsberövade i dag än vad vi hade för två år sedan. Vi har 100 procents beläggning på både häkten och anstalter, och vi arbetar nu med att bygga ut häkten och anstalter.

Bilden man försöker sätta av att straffskärpningarna inte får någon effekt eller inte betyder någonting är därför fel. Det ser vi mycket, mycket konkret både när det gäller domstolsstatistiken och kriminalvården.

Jag kan väl säga att där har Kristdemokraterna inte precis underlättat för regeringen. Under de här sex åren har det funnits ett enda tillfälle då Kristdemokraterna har haft något riktigt inflytande. Det var när ni hösten 2018, när vi hade en övergångsregering, lyckade trumfa igenom en budget här i riksdagen enligt eget huvud.

Då sänkte ni skatten med 20 miljarder, men det värsta var att ni underfinansierade Kriminalvården med nästan 300 miljoner kronor. Det första jag fick göra när jag kom tillbaka som justitieministern i januari 2019 var därför att hälla in ytterligare en halv miljard till Kriminalvården för att man skulle kunna lösa sin uppgift.

Min poäng är alltså att det inte duger att stå här och kräva hårdare straff stup i kvarten för att sedan, när det verkligen betyder någonting och man får besluta om det här, skära ned på Kriminalvården som ju just ska lösa den uppgift som hårdare straff leder till. Det duger inte. Här har Kristdemokraterna inte visat något ansvarstagande över huvud taget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag sa i mitt tidigare inlägg gjorde inte Kristdemokraterna det när det gäller sexualbrotten heller. Den tidigare alliansregering som Kristdemokraterna satt i utredde ju samtyckeslagstiftningen och fick 2010 ett betänkande som man sedan inte vågade gå vidare med utan kastade i papperskorgen. Tack vare ett utskottsinitiativ som jag tog när jag var ordförande i justitieutskottet under våra oppositionsår lyckades vi starta en sådan process igen. Sedan kunde vi driva igenom samtyckeslagstiftningen från och med 2018, en av våra viktigaste straffrättsliga reformer som bara den alltså har lett till att antalet våldtäktsdomar nu har ökat med 75 procent i förhållande till hur det var tidigare. Det är jag faktiskt väldigt stolt och glad över.

Vi kommer att fortsätta med detta, och vi kommer att behöva skärpa lagstiftningen ytterligare för att bekämpa den här typen av brott.

Fru ålderspresident! Tack, justitieminister Morgan Johansson, för debatten!

Jag konstaterar att i Sverige kan våldtäktsmän och andra kriminella få kortare straff om de på grund av brottet blir av med jobbet. Det tycker Morgan Johansson är rättvist. Han är inte beredd att göra någonting åt detta.

Men det är inte rättvist. Det saknar brottsofferperspektiv och är inte moraliskt försvarbart. För att rättvisa ska kunna skipas i våra domstolar behöver straffen i stället stå i proportion till brottets allvar och kränkningen av brottsoffret.

Frågor som justitieminister Morgan Johansson behöver ställa sig är därför: Blir en våldtäkt mot en kvinna mindre allvarlig för att våldtäktsmannen förlorar jobbet eller behöver byta bransch? Blir ett förnedringsrån mot en ung kille mindre allvarligt för att rånaren själv skadar sig i samband med brottet? Blir våld i hemmet mindre allvarligt för att mamman som misshandlats dröjer med sin anmälan?

Det entydiga svaret på dessa frågor borde förstås vara nej. Därför ska inte heller den sortens omständigheter kunna resultera i kortare straff för gärningsmannen.

Vi behöver säkerställa att rättvisa straff kan utdömas i våra domstolar. Det är bra att regeringen har höjt minimistraffen för sexualbrotten, men i stället för att gömma sig bakom riksdagsmajoriteten är justitieminister Morgan Johansson välkommen att opinionsbilda för förändring tillsammans med Kristdemokraterna. Det verkar dock som att det krävs en ny regering för att vi ska få en svensk straffrättsreform som prioriterar människors trygghet och syftar till rättvisa.

Fru ålderspresident! Förra gången vi hade en borgerlig regering kastade man samtyckeslagstiftningen i papperskorgen. Den ville man inte gå vidare med. Det var tack vare ett utskottsinitiativ som vi socialdemokrater tog under våra oppositionsår som vi lyckades återstarta den processen och få en ordning så att vi nu har den strängaste sexualbrottslagstiftningen någonsin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag återkommer till frågan som Christian Carlsson inte svarar på, nämligen varför ni blockerade alla reformer på det här området under alla era åtta regeringsår. Den frågan har vi inte fått något svar på. Vi får väl återkomma till den under en senare debatt.

I den här diskussionen vill jag framhålla att om man ska få en effekt på riktigt är det inte straffskärpningsgrunderna och strafflindringsgrunderna man ska gå på, utan då är det minimistraffen för de enskilda brotten som är viktiga. Vi har skärpt minimistraffen för så gott som alla de grova våldsbrotten, de grova vapenbrotten, de allvarliga narkotikabrotten och även för sexualbrottet grov våldtäkt.

Jag är beredd att gå fram med ytterligare straffskärpningar just när det gäller minimistraffen för att komma åt annan brottslighet. Jag nämnde straffskärpning för våldtäkt, men det gäller också rån, som ju Christian Carlsson har diskuterat. Det finns en sittande utredning som ser över straffrätten i den delen. Det handlar bland annat om att kunna häkta fler som begår de allvarliga brotten så att de inte kommer ut på gatorna igen.

Det viktiga är att om straffnivåerna ska höjas måste man gå på minimistraffen, men då måste man också se till att det finns polisiära möjligheter att utreda brotten. Där har vi också gjort stora satsningar.

Men kom inte och säg att våra straffskärpningar inte har fått effekt. Det har de fått. Domstolarna dömer till längre fängelsestraff och till hårdare fängelsestraff än tidigare, och det syns i kriminalvården.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.