Konsekvenserna av domen i Lavalmålet

Fru talman! Patrik Björck har frågat mig två saker. Den första frågan är om jag är beredd att ta initiativ till en lagstiftning som i förhållande till EG-domstolens dom i Lavalmålet återställer ordningen på svensk arbetsmarknad. Den andra frågan är om jag fortfarande ställer mig bakom den svenska modellen med starka parter på arbetsmarknaden och där kollektivavtalen är en självklarhet. Låt mig börja med att besvara den andra frågan. Svaret på den frågan är ja. Jag ställer mig fortfarande bakom den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal. Jag har tidigare i flera interpellationsdebatter och frågesvar och i artiklar förklarat varför jag tycker att denna modell är bra och värd att värna om. Vi har den svenska modellen att tacka för ett allmänt lugn på arbetsmarknaden med ett jämförelsevis lågt antal konflikter och domstolstvister. Jag svarar ja även på Patrik Björcks första fråga. Jag är beredd att ta initiativ till en lagstiftning som både står i överensstämmelse med EG-rätten och skapar förutsättningar för en fortsatt välfungerande svensk modell på arbetsmarknaden. I själva verket är det så att jag omedelbart när domen meddelades den 18 december förra året tog just det initiativet. Inom Regeringskansliet inledde vi genast en analys av EG-domstolens dom för att utreda dess konsekvenser när det gäller möjligheten att vidta stridsåtgärder i fall av utstationering av arbetstagare till Sverige. Jag kallade snabbt till ett samråd med arbetsmarknadens parter i syfte att höra hur de ser på domen och dess konsekvenser och för att diskutera hur vi nu ska gå vidare med arbetet. Detta inledande samråd ägde rum den 28 januari. Mötet var mycket konstruktivt och visade på samsyn i fråga om hur vi ska hantera de frågor som uppkommit genom domen i Lavalmålet. Vid mötet var alla överens om att det nu inte bara är lagstiftarens ansvar att se över lagstiftningen, exempelvis när det gäller den så kallade lex Britannia och utstationeringslagen. Ett stort ansvar ligger också hos arbetsmarknadens parter när det gäller att se till att de kollektivavtal man vill att arbetsgivare från andra medlemsländer ska ansluta sig till uppfyller de krav på transparens och förutsebarhet som EG-domstolen ansåg brast i det aktuella kollektivavtalet. Det rådde också enighet kring att någon form av utredning nu snabbt måste tillsättas för att närmare analysera domen och dess konsekvenser och komma med förslag på åtgärder. Vi håller nu som bäst på med att tillsätta en sådan utredning, där tanken är att den ska verka i mycket nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Lavaldomen innebär definitivt inte slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag är övertygad om att vi även i framtiden kommer att kunna ha en välfungerande arbetsmarknadsmodell som samtidigt står i full överensstämmelse med EG-rätten. I den mån vår lagstiftning behöver ses över för att åstadkomma detta kommer vi att göra det.

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Det här är väl ett av de interpellationssvar som jag har fått av arbetsmarknadsministern som jag är minst missnöjd med. Det är alltid något, kanske. Vi är mycket på ett gränsfält, och den svenska arbetsmarknadsmodellen har många delar. Nu har tyvärr en hel del av de delar som upprätthåller den svenska arbetsmarknadsmodellen fått rätt rejäla törnar av den politik som arbetsmarknadsministern och alliansregeringen står för. Det gör att det naturligtvis insmyger sig en viss försiktighet, eller kanske till och med i värsta fall misstänksamhet, när det gäller hur mycket handling som ligger i orden att arbetsmarknadsministern står bakom den svenska modellen. Det har vi hört i många debatter förr, som framkommer här. Sedan har handlingen visat någonting helt annat, och man har gjort någonting helt annat. Varje del som man kan rädda av en modell som har varit exempellöst framgångsrik när det gäller att lägga grunden för en stor del av den fantastiska ekonomiska utveckling som vi har sett i det här landet under många år är viktig. Finns då den konstruktiva diskussionen mellan regeringen och parterna när det gäller den här frågan ser vi naturligtvis positivt på det. Det är ingenting annat att säga på den punkten. Vad man då kan fundera över är detta. När generaladvokatens utlåtande kom i våras var vi alla på gott humör. Det fanns orimligheter i det också - man blir väl aldrig helt nöjd - men i huvudsak var ett utlåtande i den linjen någonting som vi hade kunnat leva med. När domen sedan kom strax före jul var det väl inte bara jag som blev både förvånad och besviken utan många med mig. Men just vid det tillfället upplevde jag i och för sig att arbetsmarknadsministern darrade lite på manschetten och yttrade sig väldigt tveksamt om han i det läget var beredd att ändra den svenska lagstiftningen så att man skulle kunna omintetgöra de negativa effekter som EG-domen har. Det är ändå ett samspel mellan EG-rätten och den svenska rätten som man måste få att fungera. När man utformade utstationeringslagen en gång i tiden hade man naturligtvis den målsättningen och den tron att utformningen så som den var då skulle räcka för att möjliggöra svensk arbetsmarknadsmodell. Nu visade sig domstolsutslaget vara utformat på det sättet att den svenska lagstiftningen inte räckte till. I det här läget ser jag ändå positivt på att man är beredd att se över det här. Jag kan naturligtvis sträcka ut en hand och säga att det känns bra om det finns en samsyn. Jag skulle också vilja att arbetsmarknadsministern på fler punkter och i fler frågor visade kärleken till den svenska arbetsmarknadsmodellen och inte bara delade ut björnkramar i alla andra fall. Det skulle kännas lite tryggare. Det är väl tveklöst så att det ligger ett stort ansvar på arbetsmarknadens parter, men just nu ligger det stora ansvaret på regeringen att snabbt se till att täppa igen de hål som uppstår. Frågan är: Hur fort är man beredd att agera?

Fru talman! Rätt rejäla törnar mot den svenska modellen, säger Patrik Björck. Ja, om man definierar den svenska modellen som en socialdemokratisk modell är det naturligtvis helt korrekt. Men den svenska modellen känner ingen politisk färg. Den borde inte göra det. Jag vill återigen påminna om att det var en borgerlig regering som i maj 1928 införde kollektivavtalslagen, i strid mot Socialdemokraterna, som organiserade en politisk strejk på tre timmar mot kollektivavtalslagen. Varför var det så? Jo, de borgerliga politikerna på 20-talet insåg att en kollektivavtalsbaserad modell är bra därför att den ger förutsägbarhet, stabilitet och arbetsfred under avtalsperioderna. Det argumentet håller fortfarande, och den debatten kan vi gärna ta. Så är det med det. När jag fick den här interpellationen tänkte jag: Nu måste jag ta fram en artikel. Det har ju skrivits en del om det vi håller på med, och allting är väl inte alltid positivt i alla tidningar. LO-tidningen hade en artikel på nätet med rubriken "Alla positiva efter första träffen". Jag har satt upp det på jobbet, för det är väl första och sista gången man får en sådan artikel efter ett möte man organiserar. Det var ett väldigt bra och konstruktivt möte. Det var det därför att alla runt bordet insåg att vi nog får ta ett djupt andetag nu, att vi inte kan ha en ordning där vi snurrar till det för oss på ett sådant sätt att det uppfattas som att det hotar de grundläggande spelreglerna för lönebildning och funktionssättet på arbetsmarknaden. Vi kommer att hantera den här domen i Sverige, tillsammans med parterna. Vi kommer att göra det med den juridiska experthjälp som vi kan få. Regeringen kommer att göra sitt. Vi kommer att titta över de lagar och regler som behöver ändras både för att vi ska kunna följa EG-rätten och domstolens dom och för att vi ska kunna värna om det som vi vill värna om, nämligen grunderna för relationerna på svensk arbetsmarknad. Men det handlar naturligtvis också om att parterna själva behöver titta över avtalskonstruktioner. Den bärande kritiken i domen handlar ju om bristen på transparens just i det här enskilda avtalet, som gjorde att det var svårt att avgöra i vilken mån det kunde sägas vara okej att det ena avtalet trängde ut det andra. Det var liksom ingen strid om det omkring bordet, utan alla insåg att det var på det sättet. Vi kommer att se till att den expertgrupp som kommer att arbeta med det här kommer att jobba väldigt nära parterna. Det blir något slags iterativt arbete där man jobbar parallellt med varandra för att se till att man hanterar det här på bästa sätt. Jag vill poängtera lite grann att vi har kontakt också med andra länder och EU-kommissionen om detta. Det ska påpekas. Det är onekligen så att den här domen har fått stor uppmärksamhet i ett och annat av länderna i vår omgivning. Man har varit väldigt nyfiken på hur vi tolkar det här och på vilket sätt vi anser att vi kan hantera konsekvenserna av domen. Jag har också haft kontakt med sysselsättningsutskottet i EU-parlamentet och andra som har varit intresserade av detta. Då är det väldigt skönt att konstatera just att vi har en process på gång med parterna, att det finns en samstämmighet om arbetets inriktning och tempot i arbetet. Parallellt med den här diskussionen pågår naturligtvis ett annat arbete som vi alla följer med stor spänning, nämligen fördiskussionen, eller vad man ska kalla det, om en start av en eventuell förhandling om ett nytt huvudavtal. Även om de två spåren inte finns i samma arbetsgrupp är det klart att det ena har en viss påverkan på det andra. Det är därför viktigt att vi skyndsamt kommer framåt.

Fru talman! Ja, LO-tidningen skriver, som sagt, ganska förbindligt om det här, och det är väl trevligt. Jag sade också inledningsvis att jag var ovanligt lite missnöjd med svaret. Jag har också läst tidningar. Jag har läst en tidning där man inte skriver exakt likadant men nästan. Man skriver så här: Efter domen är det alla mot Urban. Det var ju nästan som att man var sams. Men det är klart att det finns ett litet orosmoment, i det här fallet personifierat av Urban. Det gäller naturligtvis även den historia som arbetsmarknadsministern och arbetsmarknadsministerns regering har när det gäller försvaret av den svenska modellen. Den förskräcker ju. Detta om den svenska modellen är socialdemokratisk eller inte är lite roligt. Det kan man skoja om. Men nu är det så att det här fantastiska landet som vi lever i och bebor faktiskt har styrts av socialdemokratin under större delen av både min och arbetsmarknadsministerns levnad. Så man kan väl inte säga någonting annat än att det parti som jag tillhör ändå har haft ett visst inflytande på den nuvarande arbetsmarknadsmodellen. Jag tror inte att det är överord att säga så. Det här med historia är också lite kul. Det roliga med borgerliga politiker är att de alltid beskriver Socialdemokraterna som väldigt fantastiska förr. Om jag får lov att leva länge, vilket jag hoppas, kommer jag att höra arbetsmarknadsministerns efterträdare om några decennier säga: Förr var Socialdemokraterna fantastiska, men nu är ni inte bra. Då kommer de att säga: Vi ska återupprätta någonting, arbetslinjen eller någonting annat som ni har tappat på vägen. Det är någon lite lustig tic ni har i borgerligheten. Ni beundrar alltid er barndoms socialdemokrater. Det finns kanske någon psykologi i det där. Ni satt och såg på barnprogrammen, och sedan kom Palme på tv, och det lät fint. Ni tycker att det var Bamse och så. Det finns alltid något sådant moment i er diskussion. Samtidigt är ni naturligtvis medvetna om att det land som vi under många, många år har byggt är ett land som svenska folket faktiskt djupt uppskattar. De känner förträffligheten i den politik vi står för. Okej, så långt är det väl bra. Jag deltog i ett interparlamentariskt möte i Bryssel häromdagen där man diskuterade Lissabonstrategin. Där var det ett ord som var på allas läppar: flexicurity . Det uttalades på slovenska och polska och franska och tyska och så vidare, både av mina partikamrater i Europa och av arbetsmarknadsministerns partikamrater. Vad som är väldigt uppenbart när man pratar med sina europeiska kolleger är att de har väldigt dålig uppfattning, insikt, information och kunskap om den arbetsmarknadsmodell som vi har i Sverige. Det kanske i och för sig inte är något konstigt, men det är lite sorgligt eftersom vi under 70 år faktiskt har haft en väldigt välfungerande flexicurity i det här landet, och nu håller EG på att hota den modellen genom den här taffliga domen från EG-domstolen. Väldigt många kolleger var däremot intresserade. Jag hade många diskussioner och samtal både med partikamrater och med andra just om det här. Vad jag möjligen skulle önska är att arbetsmarknadsministern hjälper till och informerar ute i Europa. Det är väl illa nog om vi tampas här om hur modellen ska utformas. Men vi skulle då kunna undvika att man lägger sig i utifrån i onödan, för det gagnar inte den här politiska debatten, tycker jag.

Fru talman! Jag vet inte just om det var Olof Palme i tv som var den stora lyckan när man var barn. Vi kanske kan lämna det spåret därhän. Men Patrik Björck har alldeles rätt. Flexicurity är ett modeord i den allmänna debatten runt omkring i Europa när det gäller arbetsmarknadsfrågor. Liksom alla modeord kan det betyda lite vad som helst. Det vill säga att man har helt olika tolkningar av vad det är för någonting. Det finns lika många tolkningar som det finns antal debattörer i publiken. Så brukar det vara. Alla tycker att det är någonting bra. Man har förstått att det är vettigt och så. Vad jag har förstått försöker kommissionen identifiera fyra olika modeller. Det här är en av de stora frågorna. Vi har ett möte med arbetsmarknadsministrarna den 29 februari. Det här kommer att vara en av de diskussionspunkter som vi kommer att prata om. Vad vi förstår försöker man göra ett slags indelning av länderna i EU i fyra kategorier, där länderna inom respektive kategori påminner om varandra när det gäller hur man har utformat sina olika arbetsmarknadsmodeller och sina system i övrigt. Jag kommer - jag tar gärna med den bollen från Patrik Björck - att jobba för att vi ska ha en mycket aktiv roll i den grupp vi tillhör. Vi ska försöka sprida mer information om hur det fungerar och vad vi kan se för olika moment i vår värld som fungerar och som är bra. Sedan kan vi fortsätta att ha en diskussion om nivåerna eller vad det nu kan vara. Det kommer vi alltid att ha från politiska utgångspunkter. Men det finns ändå en hård kärna där som vi väldigt starkt måste värna om. Jag har gjort en liten införsäljning, kan jag berätta för Patrik Björck. Jag träffade den franska arbetsmarknadsministern, och under de få minuter man fick tillfälle att säga någonting själv lyfte jag fram en aspekt. Fransmännen har ju pratat väldigt mycket om att lösa en del av sina globaliseringsproblem genom den här europeiska globaliseringsfonden, som till sin konstruktion nästan är styrd efter att det just ska gå till franska företag och franska arbetsgivare. Jag försökte sälja idén om trygghetsavtal till Frankrike, som jag tycker är en alldeles utmärkt innovation på svensk arbetsmarknad som förtjänar mycket uppmärksamhet, där parterna tillsammans har en partsägd globaliseringsfond eller omställningsfond eller vad man nu kallar det för som hanterar en del av de här frågorna. Han blev faktiskt väldigt intresserad av detta, så vi lovade att se till att han skulle få mer information om detta. Jag tror att Patrik Björck har helt rätt. Här har vi faktiskt en uppgift att fylla. Det handlar om att informera mer och berätta vad som finns och visa med konkreta och praktiska exempel hur det kan fungera. Jag berättade för honom om antalet strejkdagar i svensk ekonomi 2006. Då skrattade han, och så frågade han om vi inte kunde byta arbetsuppgifter med varandra. När vi hade under 2 000 dagar var det nämligen någon miljon förlorade arbetsdagar i Frankrike. Där ser man hur det kan gå när det inte finns en modell som bygger på att parter tar ansvar och tillsammans försöker lösa de problem som finns.

Fru talman! Diskussionen med den franska arbetsmarknadsministern tycker jag låter positiv. Som sagt: Fortsätt att informera! Det finns ett litet bekymmer för den franska arbetsmarknadsministern, och det är att det finns väldigt dåligt med parter, om man ska uttrycka sig korrekt. Vi har i Sverige starka partsförhållanden. Vi har starka fackföreningar, starka arbetsgivare. Vi har en sådan tradition. Det är lätt att rasera, och det är svårt att bygga upp. Bekymret de har i Frankrike är att de, om de vill gå vidare på den vägen, har ett långt arbete framför sig. Vi har den fantastiska utgångspunkten att vi redan har detta. Vad jag är rädd för är vad arbetsmarknadsministern gör genom andra förslag. Vi är hyfsat överens just i den här interpellationsdebatten, men det hör till undantagen. Alla andra förslag som kommer från arbetsmarknadsministern går ut på att riva ned det starka partsförhållande som vi har i Sverige. Det är bara så att man ser kopplingen där. Annars tycker jag väl att det är rimligt och bra. Jag får tacka för svaret som sådant. Jag kan lova att vi kommer att följa utvecklingen noggrant och otåligt och snart återkomma och se vad som har hänt, se att man följer upp de här goda intentionerna och den goda relationen vid det första mötet. Vi får hoppas att man kan lösa det på ett sätt som gagnar Sverige och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men, som sagt var, jag hoppas att jag är lika nöjd nästa gång vi står här och diskuterar den här frågan.

Fru talman! Det blir ganska kort. För att knyta an lite till Patrik Björcks slutkläm: Att skapa en svensk modell när man har en fransk är väl ungefär som att skapa ett akvarium av en fisksoppa, om jag ska säga det så. Det är inte alldeles enkelt. De har verkligen lite att bita i, kan jag säga. Min utgångspunkt, för att knyta an ytterligare, är att det måste gå att ha vettiga ekonomiska incitament att återupprätta en arbetslinje samtidigt som man har den svenska modellen på plats. Det har fungerat förr. Det är klart att det måste fungera även i framtiden. Sedan kommer Patrik Björck och hans partikamrater alltid att ha kritik mot det naturligtvis. Den får vi ta. Vi får hantera den då. När det gäller den här diskussionen ska vi ha rimliga förväntningar. Även om starten var bra och diskussionsklimatet var bra vid mötet kan man förutse att det kommer tillfällen under resans gång där vi kommer att blottlägga en del av de spänningar som i allmänhet ändå finns mellan parterna. Det får vi väl hantera då helt enkelt. Allt går att lösa.