Konsekvenser när omhändertagna barns rättigheter kränks

Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig om jag kan tänka mig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter och om jag kan tänka mig att utvidga Inspektionen för vård och omsorgs befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut som kränker barnens rättigheter tagits. Hillevi Larsson har också frågat mig om jag kan tänka mig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse och därutöver frågat mig om jag kan tänka mig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör. Inledningsvis vill jag framhålla att jag delar Hillevi Larssons uppfattning att en trygg och säker vård för barn och unga är en oerhört angelägen fråga. En viktig princip i barnkonventionen handlar om att barn och unga ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Jag har som minister tillsammans med Barnombudsmannen mött barn i olika utsatta situationer, bland annat barn som har varit placerade i familjehem och HVB. Det är möten som har gett mig nya och värdefulla insikter i arbetet. Jag vill också särskilt nämna det uppdrag som regeringen har gett till Socialstyrelsen och Barnombudsmannen att ta fram en metod för att lyssna på barn i familjehem, för att kontinuerligt följa upp barnens upplevelser. Regeringen har genomfört en rad satsningar för att förstärka skyddet och stödet för barn och unga. Hillevi Larsson nämner några av de förändringar i lagstiftningen som regeringen har genomfört med syftet att stärka barnrättsperspektivet och öka kvaliteten, tryggheten och säkerheten för placerade barn. Det är förstås helt avgörande att bestämmelserna för att stärka stödet och skyddet för barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa följs. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att följa upp förändringarna i lagstiftningen och analysera konsekvenserna såväl för barn och unga samt deras föräldrar som för socialtjänstens verksamhet. Erfarenheter ska hämtas från socialsekreterare, familjehem, jourhem och hem för vård eller boende. Även barns och ungas egna och deras vårdnadshavares erfarenheter ska inhämtas. Socialstyrelsen ska särskilt se över hur de nya bestämmelser som rör placerade barn och unga tillämpas och hur de upplevs av barn och unga - inte minst bestämmelsen att det ska finnas en särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet och som regelbundet besöker barnet. Socialstyrelsen ska lämna sin analys i slutet av november 2014. Socialnämnden ska se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden och har ansvar för att de insatser som nämnden beslutar om är av god kvalitet, följs upp och är till barnets bästa. Socialnämnden ska också se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten, kan ge föreläggande till de verksamheter där de i sin tillsyn konstaterar att det förekommer ett missförhållande som har betydelse för barnets möjlighet att få den insats han eller hon har rätt till. Om allvarliga missförhållanden föreligger och det finns fara för barnets liv, hälsa och säkerhet har Ivo befogenheten att återkalla tillståndet för en verksamhet eller förbjuda den fortsatta verksamheten. Det är angeläget att följa upp i vilken grad Ivo använder sig av de verktyg som lagstiftningen ger myndigheten i tillsynen i dag. Regeringen har tagit initiativ till att förstärka barnrättsperspektivet i tillsynen. Barnen ska få kunskap om sina rättigheter, ha rätt att komma till tals och vara delaktiga i planeringen av vården. Vid samtliga inspektioner i verksamheter för barn och unga ska de som vill ges möjlighet att tala med inspektören från Ivo. När ett barn avlider är det en ofattbar tragedi oavsett omständigheter. Utsatta barn och unga som är placerade i samhällsvården är särskilt sårbara. Samhället bär det yttersta ansvaret. Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott men utreda även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Regeringen anser att samhällets ansvar i samband med att ett barn avlider genom våld eller vanvård sträcker sig längre än att enbart ingripa mot den som begår brott och att övervaka att myndigheter och tjänstemän vid myndigheter följer lagar och andra författningar och uppfyller sina skyldigheter. Syftet med sådana utredningar är bland annat att ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Statskontoret har i uppdrag att följa upp och utvärdera utredningsverksamheten vid Socialstyrelsen avseende perioden 2008-2014. Avslutningsvis: För mig är det viktigt att ta del av resultaten av alla pågående satsningar och utredningar för att kunna göra en samlad bedömning av de fortsatta utvecklingsbehoven. Det gäller inte minst Utredningen om tvångsvård för barn och ungas analyser och förslag, som förväntas få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Utifrån resultaten och uppföljningarna kommer regeringen att ta ställning till behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Herr talman! De omfattande utredningar som har gjorts av vanvården av svenska barn i Sverige visar tydligt det som återkommer hela tiden, nämligen bristen på konsekvenser när barn vanvårdas i samhällets vård. Nu har man gett upprättelse till en del av dem som har vanvårdats. Men frågan är: Vad lär vi av det som har hänt, den vanvård som ändå har varit? Hur ger vi upprättelse till dem som vanvårdas i dag? Och kanske framför allt: Hur kan vi förebygga vanvård? När vanvården väl har skett är det tyvärr fruktansvärt för de drabbade även om de sedan får upprättelse. Man kan tyvärr se att barn fortfarande far illa i Sverige i dag. Barnombudsmannen har undersökt hur det står till när det gäller rätten till skola och sjukvård. Många barn har inte fullgod rätt till skola och till sjukvård. Det finns stora brister där. När det gäller framför allt skolgången är det väldigt allvarligt eftersom den är den mest avgörande faktorn för hur det går för dessa barn senare i livet. De som klarar godkända betyg i skolan går det ändå relativt bra för i livet. Men bland dem som inte klarar sig i skolan kan man se högre självmordsfrekvens, psykisk ohälsa, missbruk, fattigdom och brottslighet. Det går alltså väldigt illa för många av de här barnen, framför allt killarna men även väldigt många tjejer. Ett av problemen är att skolgången är beroende av vilka möjligheter familjehemmet eller institutionen där barnen bor har att erbjuda. Det har inte utgått i första hand från barnens behov. Ytterst är samhället ändå ansvarigt för de barn som är omhändertagna. Därför borde man faktiskt tillgodose detta - det gäller även hälso- och sjukvård. Många av barnen får tyvärr inte lika bra hälso- och sjukvård som andra barn - men om man inte gör det är frågan vilka konsekvenser det får. Nu talar jag om brister som är allvarliga, men jag talar inte om våld och övergrepp. Det är naturligtvis ännu värre när det får förekomma mot barn som är omhändertagna. Alla dessa missförhållanden måste leda till konsekvenser, både för att barnen ska få hjälp och för att förebygga nya fall. En viktig huvudregel är att det alltid ska kosta mer att inte se till barnperspektivet än att följa det. Tyvärr handlar detta också om pengar - det är ekonomi. Många kommuner har en pressad budget. Kostnader har vältrats över på den kommunala nivån. Många är stressade och har personalbrist. Det handlar om att följa gällande regler men också om att avsätta tillräckligt mycket resurser. Då krävs det kännbara konsekvenser. Ett annat problem är alla barn som flyttas runt. Det har visat sig att nära vart tredje barn mellan noll och tio år flyttas. Ibland kan det vara tio flyttar under barndomen. Man får inte en grundläggande trygghet på det sättet. Även i det fallet måste det till kännbara konsekvenser. Det mest allvarliga exemplet är när barn som är omhändertagna av samhället dör, speciellt på grund av bristande omsorg. Inte heller i det fallet finns det någon obligatorisk ansvarsutredning för de barnen. Jag hoppas att regeringen kan åstadkomma det.

Herr talman! Den sociala barn- och ungdomsvården har genomgått ett antal olika lagförändringar de senaste åren. Det är ett område där jag känner att det finns mycket mer kvar att göra, men jag ser också att vi har åstadkommit förbättringar. Barnombudsmannens samtal med barn och unga som befinner sig i den här situationen har varit en stor del i förbättringsarbetet. Barnen och ungdomarna har tillfört oss kunskap som vi sedan har kunnat lägga in i uppdrag och i lagförslag. Senast i dag har jag träffat barn som har varit placerade i familjehem och som just nu hjälper oss genom det uppdrag som Barnombudsmannen har tillsammans med Socialstyrelsen. De ska ta fram ett underlag som kommunerna kan använda sig av för att ställa rätt frågor och för att få rätt kunskap om barnens förhållanden när de besöker barnen. Barnen hade massor av goda råd att skicka med. Det här är ett område som vi kommer att fortsätta arbeta med. Precis som Hillevi Larsson nämner behöver vi också en kraftfull tillsyn som har muskler. Det är just det vi har utrustat den nya tillsynsmyndigheten Ivo med. De har mer muskler och mer ekonomiska resurser än Socialstyrelsen och länsstyrelserna hade tidigare. Vi kan också se att de har börjat använda dessa muskler i större utsträckning. I den senaste rapporten från Ivo, den årliga tillsynsrapporten, skriver de att de själva ser möjlighet att i större utsträckning kräva ansvar. De har också visat det. Den 4 april i år gjorde Ivo ett oanmält besök och beslöt att omedelbart återkalla ett tillstånd för att bedriva enskild verksamhet vid ett HVB-hem i Göteborg. Det visar att de kraftfulla verktygen finns på plats. Det handlar nu om att myndigheten ska kunna använda dem fullt ut när man ser att det uppenbarligen föreligger fara för barns liv och hälsa. Det är det ena. När det sedan handlar om de enskilda barnen håller jag med Hillevi Larsson om att vår historia är mörk och förfärlig. Jag är glad att vi har inventerat vad som har hänt, att vi har framfört en offentlig ursäkt och att vi har ett ersättningssystem där man kan få en individuell prövning för att kunna få upprättelse också på det sättet. Det kan naturligtvis hända även i dag. Men i dag sker det inte i samma omfattning som under de mest aktuella decennierna. Det kan dock finnas enstaka fall, och då är det naturligtvis en oerhört dramatisk händelse i barns liv. Jag har fört diskussioner med Sveriges Kommuner och Landsting om behovet av ett enkelt och tydligt ersättningssystem om ett barn eller en ungdom som finns i samhällsvården vanvårdas i framtiden. Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, som kan förkortas Löf, utreder just nu hur en sådan försäkring skulle kunna utformas. De har patientskadeförsäkringen framför ögonen när de gör det. Det är ett resultat av de samtal som vi har haft.

Herr talman! Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning att man stärker barnens rättigheter. De ska ha rätt till en egen socialsekreterare som de ska kunna anförtro sig åt. Barnen ska höras, och socialnämnderna ska förebygga och åtgärda vanvård. Grundproblemet är dock konsekvenserna. Vad händer när regelverket inte följs? Det är ett steg i rätt riktning om man ändå kan få någon form av ekonomisk ersättning. Det blir en upprättelse för det enskilda barnet, och det blir också en kostnad. Det ska nämligen kosta att vanvårda barn. Och även om det inte är kommunen som vanvårdar ett barn utan ett familjehem eller ett HVB-hem är det ändå det offentliga samhället som är ansvarigt och ytterst måste ta konsekvenserna av det här. Jag tror mycket på Barnombudsmannens förslag att barn skulle kunna vända sig till Barnombudsmannen när de blivit vanvårdade och när deras rättigheter kränkts. Det finns ett liknande system för barn som blir mobbade och kränkta i skolan. Det började med att Johanna i Grums kommun under många år blev mobbad utan att någon gjorde någonting trots att man visste om det. Hon vann i rätten, och fallet utmynnade i att det numera finns ett elevskyddsombud dit mobbade barn kan vända sig och få upprättelse. Elevskyddsombudet har rätt att kräva skadestånd av kommuner som inte har åtgärdat mobbning. Då handlar det om barn som kränkts både av klasskamrater, alltså andra barn och ungdomar, och av vuxna. I de fall där skolbarn blivit mobbade eller på annat sätt blivit kränkta har man sagt att det är en form av myndighetsutövning eftersom vi har skolplikt. Barnen har inget val, utan de måste vara i skolan. Därför måste samhället ge någon form av upprättelse åt de barn som kränkts. Samma sak gäller här. Barnen har omhändertagits. Man kan säga att samhället har blivit barnens föräldrar, och då är det samhällets ansvar att se till att barnen inte far illa. Därför borde det rimligtvis också gå att kräva skadestånd. Jag tror att Barnombudsmannen skulle vara lämplig att ta hand om det, och Barnombudsmannen har sagt att myndigheten gärna tar ansvaret för det. De har god kunskap om barn. Deras uppdrag är att stå på barnens sida. Jag tror alltså mycket på det, för det kräver någon som verkligen har engagemang och resurser att driva barnens fall. Det är ständigt en resursfråga där dessa barn tyvärr oftast hamnar långt ned på dagordningen. Det är alltså ett förslag som jag har. Ett annat förslag är att utöka Ivos befogenheter. De har ju tagit över ansvaret från Socialstyrelsen när det gäller att granska socialtjänsten och barns förhållanden. I dag kan de komma med kritik, och de kan även utdöma vite och stänga ned verksamheter, även om det är mycket ovanligt att de verktygen tillämpas. Men man kan inte kräva upprättelse. Det innebär att när det fattats ett felaktigt beslut om barnet, till och med ett rent lagbrott, får barnet inte upprättelse. Det gäller till exempel ett barn som har flyttats från sitt hem där det haft det bra och där det inte finns grundläggande skäl. Det kan också gälla barn i familjehem, barn som bott i familjehemmet i många år och rotat sig, barn som ser familjehemsföräldrarna som sina anknytningspersoner. Ändå flyttas barnet utan att det förekommit vanvård. Det kan vara ett exempel där man skulle kunna rätta till ett beslut.

Herr talman! Låt mig säga att när Kerstin Wigzell fick i uppdrag av oss att titta på hur vi kan garantera en trygg och säker social barn- och ungdomsvård i framtiden bad vi henne att också ge förslag på hur man kunde skapa god upprättelse om missförhållande skulle inträffa. Hon har två olika förslag på hur det kan hanteras. Hon nämner dels barn- och elevombudsmannen som ett sätt att göra det på, dels att man skulle kunna ha någon typ av försäkringslösning vad gäller huvudmännen. Det har vi diskuterat, och sedan har vi gått vidare i samtal med SKL. Det är den lösningen de har tittat på. Det handlar om ett enkelt och tydligt ersättningssystem där Löf är inblandat i utredningen. Det svarar upp mot önskemålen att man på individnivå ska kunna få ekonomisk upprättelse. När det gäller Ivos befogenheter har vi utökat dem på ett kraftfullt sätt. Man kan till och med stänga ned verksamheter med omedelbar verkan om det föreligger fara för liv och hälsa. Både när det gäller institutionerna och de enskilda individerna har vi haft det i åtanke i samband med förbättringsarbetet. En tjänsteman vid socialtjänsten kan ju dömas för tjänstefel. Det gäller både socialsekreterare och socialchefer. De kan dömas enligt brottsbalken på vanligt sätt. Socialnämnden har också tydligt inskrivet att de har ansvar för de insatser som nämnden beslutar om samt för att insatserna är av god kvalitet. De är skyldiga att följa upp besluten. Dessutom ska de säkerställa, skriver vi numera, att det finns rutiner för att förebygga att det sker samt för att upptäcka och tidigt åtgärda risker och missförhållanden. Lex Sarah gäller nu hela socialtjänstområdet. Det handlar inte bara om att identifiera saker när de skett utan också om att identifiera ifall det föreligger risk för missförhållanden. Så är lagtexten numera utformad. Vi har alltså gjort mycket i förbättringsarbetet för att säkra och trygga de barn som finns i samhällsvården. Det gäller alla områden där vi har hittat framkomliga vägar. Det har varit föremål för ett mycket aktivt förbättringsarbete. Och ändå, skulle jag vilja säga, finns det mer att göra.

Herr talman! Det är bra att det finns möjlighet att stänga oseriösa institutioner där barn vanvårdas och vilka enbart finns till för att tjäna pengar. Men det tillämpas mycket sällan. Som exempel kan nämnas ett ställe där det fanns ett barn som var omhändertaget enligt LVU utan att hemmet hade tillstånd för det och där bad i isvak användes som bestraffningsmetod. Då kunde hemmet stängas. Det krävs nästan den typen av missförhållanden för att kunna stänga en institution. Jag var inne på möjligheten att flytta barn från familjehem eller institution där vanvård förekommer, men vi måste också ha möjlighet att hjälpa barn tillbaka till familjer där de har det bra. Ett exempel är en flicka vars mamma blev mördad av pappan när flickan var spädbarn. Det skedde inför babyns ögon. Hennes mormor och morfar tog senare hand om henne. Allt gick bra, men när hon var tre år gammal ifrågasattes plötsligt placeringen trots att det inte var fråga om några missförhållanden. Det var lite kallt i huset, det saknades ett tvättfat i ett av badrummen och de hade skulder som de betalade av på. Det var allt som kunde hittas i det fallet. De barnpsykologer som var inkopplade sade att det var ett ofattbart övergrepp att flytta flickan från hennes mormor och morfar där hon hade det bra och med tanke på det trauma hon tidigare hade varit utsatt för. I de fallen kan man inte göra någonting. De som inte är biologiska föräldrar har inte ens rätt att överklaga ett sådant beslut. Jag tror att man även i de fallen måste kunna ingripa när barnen far illa och då flytta på dem. Man måste också kunna återföra barnen till dem som de ser som sina anknytningspersoner.

Herr talman! I år firar vi barnkonventionens 25-årsjubileum. Det är den av FN:s alla konventioner som är ratificerad av flest länder. Den talar tydligt om barnets bästa. Också i vår lagstiftning ska alltid barnets bästa komma till uttryck. Det har socialtjänsten att förhålla sig till när de fattar sina beslut. Det är en av portalparagraferna och ska lysa igenom alla beslut. Nu har vi dessutom, som Hillevi Larsson säkert känner till, en utredning som tittar på ifall vi skulle stärka barnrättsperspektivet om vi inkorporerade barnkonventionen och gjorde den till svensk lag för att på så sätt ytterligare stärka barnets rättigheter. Utredningen ska jobba ett tag till. Personligen tror jag att det skulle stärka barnets rättigheter. Barn har många rättigheter som kränks i vårt land varje dag. Barn har rätt att själva komma till tals i frågor som rör dem. I de situationer som Hillevi Larsson beskriver är en framgångsväg just att fråga barnen. En annan är att socialtjänsten har den barnkompetens som handlar om att kunna ställa frågor på ett lättbegripligt sätt, att orka och våga lyssna på svaren och ta in det som en del av beslutsunderlaget. Här har vi stärkt lagstiftningen, och det sker nu i mycket större utsträckning, men det behöver ske i varje enskilt fall där ett barn är inblandat.