Kommunplaceringar

Herr talman! Jag fick frågan tidigare i dag av någon som hade läst interpellationen och svaret varför vi använder ord som ingen begriper. Jag ska ge en liten ordförklaring. Pelagiskt fiske är enkelt sagt det fiske som bedrivs längre upp i vattenskikten. Det handlar om till exempel sill och makrill. Demersalt fiske är mer bottennära, och det handlar om torsk, räka, kräfta och så vidare. Det är den enkla förklaringen. Man får väl nästan be om ursäkt för att vi inte gör så att även åhörare av diverse slag kan begripa vad vi säger.

Vi pratar om levande kust och skärgård, och den förra debatten som vi hade här om havskräfta är egentligen en deldebatt i detta. Frågorna hör ihop och handlar om hur man utformar systemen. Grundfrågan som det här handlar om är hur regeringen avser att utnyttja den förordningsrätt som man fick i och med ändringarna i fiskelagen som gäller från hösten 2014, jag tror att det var i oktober någon gång.

Det är precis rätt som ministern säger att alliansregeringen i sin proposition sa att man inte skulle gå vidare förrän man hade utrett konsekvenserna av vad som händer. Jag tror nog att vi kan vara sams om att man ska göra det. Sedan är det lite oroväckande att en sådan utredning inte har gjorts. Det kanske är dags att göra en sådan så att vi får ett system som är långsiktigt och så att man kan förändra bilden av det här. Man upplever ju ett hot inom branschen, och den bilden skulle kanske kunna förändras så att man ser möjligheterna och framtiden i detta. Det finns oerhört många duktiga företagare som vill utnyttja de möjligheter som finns.

I grunden kan man säga att ute i fiskarkåren finns ingen jättelängtan efter överlåtbara kvoter, utan det man vill ha är ett fungerande överföringssystem som per definition blir nödvändigt när vi pratar om utkastförbud eller landningsskyldighet som kommer att införas. Det är ju bestämt att det ska införas, och jag tycker att det är bra att man inte kastar ut fångst i havet igen.

Det här handlar om det långsiktiga regelverket och hur regeringen tänker utnyttja rätten som riksdagen har gett att lägga fram förordningar på det här. Alternativet är att man låter myndigheten fortsätta på den väg man är i dag och löser detta lite kortsiktigt utifrån de ramar man har fått inom Havs- och vattenmyndigheten. Men det är viktigt att regeringen på något sätt markerar hur man ställer sig till detta och som sagt utreder konsekvenserna.

Fisket är nämligen så mycket mer för samhällena i fråga, om vi kopplar det till en levande kust och skärgård. Om man bara räknar strikt på värdet av hur många som jobbar inom fisket får man kanske lägre siffror än om man tar med vad det betyder för orterna, inte minst besöksnäringen och turistnäringen. Då är fisket en helt avgörande faktor för en levande kust och skärgård.

Det är egentligen en väldigt stor fråga. Hur regeringen agerar i sammanhanget är alltså viktigt. Men i ministerns nästa inlägg får vi väl höra om han har tänkt på något mer.

Herr talman! Debatten om en levande kust och skärgård är viktig, inte minst för oss som bor där året runt. En levande kust förutsätter också ett yrkesfiske. Det pressas i dag från alla håll, trots att yrkesfisket bär upp en stor del av näringslivet, inte minst turismen. Men yrkesfisket är också viktigt ur ett miljöperspektiv.

År 2008 tog den borgerliga majoriteten beslut om att privatisera det pelagiska fisket, alltså fiske efter bland annat makrill och sill, för att minska antalet fiskeföretag och öka lönsamheten. I förslaget fanns så gott som inga riktlinjer. Det glömmer ofta Lars Tysklind och hans allianskompisar. Men det fanns inga riktlinjer. Kvoter såldes. Fiskeföretagen fortsatte att fiska i annat vatten. Sålda kvoter finansierade köp av nya båtar inom andra fisken med mera.

De som tjänade på reformen säger att den var lyckad. Men jag är betydligt mer tveksam till om den var lyckad för oss skattebetalare och för en levande kust. I dag har en ungdom som skulle vilja bli fiskare inte någon möjlighet att klara det ekonomiskt. Det kostar miljoner och åter miljoner. De som säger att det var en lyckad reform talar nog mer i egen sak än ur samhällets perspektiv.

Den här diskussionen rör det övriga fisket och vilka signaler regeringen ska skicka. Jag kan hålla med Tysklind om att det är bråttom. Men vi måste dra lärdom av privatiseringen av det pelagiska fisket, vilket inte sker. I dag görs affärer inom det demersala fisket - fisket av räka, kräfta, torsk och så vidare - som om kvoter var till försäljning.

Myndigheternas tillåtelse att polfiska, att två båtar fiskar ihop, har fått konsekvensen att båtar med kvoter säljs, med myndighetens goda minne verkar det som. Det är allmänt känt att detta sker. Om det får fortsätta har vi inget fiske kvar utefter kusterna. Signaler måste komma nu under hösten av vilka det framgår vilket fiske vi vill ha kvar utefter våra kuster.

Kusterna kan delas in efter båtregisterområden, som finns i dag. Båtarna är i dag indelade i till exempel LL-området, Strömstadområdet eller Göteborgsområdet. Man skulle kunna knyta kvoter till området. Det kan vara ett förslag. Det finns andra förslag. Men det är viktigt att titta på geografin.

Att olika fiskeföretag skulle kunna samarbeta med kvoter inom dessa områden tror jag är nödvändigt med den lagstiftning som nu kommer att komma, när det gäller att vi ska ta i land allting. Men om vi inte styr upp hur kvoterna ska fördelas geografiskt kommer det snabbt att bli en koncentration av fisket, som då försvinner från våra kuster.

Fiskekvoter ska inte vara en sorts pensionsförsäkringar. Fiskekvoter är våra, samhällets, gemensamma resurser.

Vilken fiskepolitik vi vill ha i Sverige är en politisk fråga. Det är dags att vi politiker tar makten från tjänstemännen, att vi talar om och är tydliga med vad vi vill med fiskekvoterna, med hur vi vill ha det med fisket utefter våra kuster. Ska det finnas kvar? Eller ska det bara finnas på ett enda litet ställe utanför Göteborg, med ett antal båtar som tar upp alltihop? Det är viktigt att vi skickar de signalerna.

Herr talman! Det är fem år kvar innan det tioåriga systemet är till ända och då eventuellt ska förlängas. Men när lagstiftningen antogs sas det att konsekvenser för både fiske och miljö ska utredas innan man går vidare och tar ny ställning i frågan.

Jag ska vara väldigt tydlig nu, Lars Tysklind. Regeringen har i dagsläget inte några planer på att utvidga systemet med överlåtbara tioåriga fiskerätter till det demersala fisket. I alla eventuella diskussioner om ändring av den svenska fiskeförvaltningen måste man förstås förhålla sig till de viktiga frågorna om det småskaliga fiskets överlevnad. Det är jätteviktigt att vi har det i åtanke.

När det gäller levande kustsamhälle är det precis som med levande landsbygd; det finns inte en enda sak som fungerar som en quickfix. Givetvis är fisket grunden och viktigt för kustsamhällena, liksom jordbruket kanske är för landsbygden i andra delar av landet.

Jag har besökt de här delarna av landet, bland annat västkusten, och sett hur viktig inte minst förädlingsindustrin är. Den är oerhört viktig. Och den får givetvis sin råvara från fisket. Den största råvaran för fiskeindustrin på västkusten är sillen. Den fiskas kanske inte ens upp i vårt land, men industrin där är ändå oerhört viktig för kustsamhällena.

Det handlar också om samhällsservice i samhällena. Det handlar om bredbandsutbyggnad, om att telefoni ska fungera, om att se till att det finns lanthandlare som kan tillhandahålla mat, livsmedel, om drivmedel med mera.

Det är en sak som den här regeringen verkligen har tagit på allvar. Vi har tillsatt en parlamentarisk kommitté för en sammanhållen landsbygdspolitik i Sverige. Det har aldrig skett tidigare. Vi tar ett rejält grepp om det här. Kustsamhällena ingår som en del av landsbygden. Vi sätter inte dem vid sidan av, som om de inte skulle finnas med i den politiken.

Det var bra att den här interpellationen kom. Ett levande kustsamhälle är viktigt, precis lika viktigt som när vi talar om landsbygdsutveckling. Kustsamhällena är en del av landsbygden, och dem ska vi värna om. Vi ska hitta en samlad politik för dem.

Herr talman! Jag vet inte om jag ska bli lugnad eller än mer orolig när jag får det tydliga beskedet att regeringen inte har några planer på att vidta några åtgärder. Om det är bra eller dåligt får jag fundera på ett tag. Spontant är jag i alla fall inte säker på att det är bra.

Vi har utmaningar. Jag nämnde i mitt förra inlägg att man upplever att det finns ett hot, att det ska ske en förändring, en process, som man inte själv är med i. Det skapar oro. Även inom fiskebranschen måste man kunna tänka långsiktigt och företagsmässigt. Jag är alltså inte riktigt säker på att beskedet är särskilt bra.

Precis som Jan-Olof Larsson tycker jag inte att vi ska skapa motsättningar mellan olika typer av fisken, olika typer av båtar och så vidare. Vid olika delar av våra kuster finns det olika traditioner för vilken typ av fiske som bedrivs. Ifall man skulle drista sig till att vidta någon typ av åtgärd ska inte något segment slå ut det andra. Det kan vi nog enas om. Det finns de facto en marknad, och olika geografiska områden har olika inriktningar.

Jan-Olof Larsson tog upp att kvoter inom olika storlekssegment byts i dag. Det kanske är något som man skulle kunna tänka sig. Jag tror även att man skulle kunna dra in en geografisk indelning, som Jan-Olof Larsson också lyfter upp. Det är ganska tydligt att det finns olika typer av fiske inom olika geografiska områden. Staten behöver inte tycka att det är ett problem. Det kan också vara en fördel i sammanhanget.

Som jag sa i den förra debatten finns det inom fiskarkåren - kanske hos någon enstaka fiskare - inte någon obändig längtan efter att handla med kvoter. De vill ha ett kvotsystem och ett ransonsystem som gör fisket lönsamt, och det är väl en diskussion som man får ta. När det gäller landningsskyldigheten kan man ha ett tydligt system där man går från veckoransoner till årsransoner.

Det finns mycket att göra. Min grundfråga var hur regeringen tänker utnyttja sin förordningsrätt för att göra någonting, men det har vi fått besked om. Regeringen tänker inte vidta några åtgärder. Det är ändå ett tydligt svar, det får jag medge, ministern.

Herr talman! Vi verkar vara rörande överens i sakfrågan. Vi ska värna ett kustnära och hållbart fiske utmed vår kust. Det har man sagt i kammaren så länge som jag har varit med här, sedan 2002.

Trots att vi är rörande överens undrar vän av ordning: Varför går då utvecklingen åt motsatt håll? Varför har de åtgärder som myndigheten har vidtagit för att vi ska kvar ett hållbart fiske utefter vår kust inte haft någon effekt? Hur kan handeln med kvoter fortgå i det fördolda utan att det sker en reaktion från myndigheten? Vems ärenden går myndigheten?

Det är uppenbart att det behövs tydliga signalerna från politiken eftersom de inte har nått myndigheten. Återigen måste vi politiker ta tag i taktpinnen i fiskefrågorna och se till att vår vilja att ha en levande kust och skärgård också omfattar fiskefrågorna och de myndigheter som handlägger dessa frågor.

Vi politiker som styr det här landet har ansvar för att tala om vad vi vill åstadkomma med politiken. Det är ingen som kommer att säga att det var myndigheten som lade ned det svenska fisket, utan man kommer att säga att det var vi politiker som inte tog vårt ansvar. Oavsett vem som satt i regeringen kommer man att säga så.

Det är glädjande att höra att vi är överens om inriktningen, även om ministern säger att det inte ska tillsättas någon utredning. Det är klart att det behöver göras en utredning. Vi behöver skicka tydliga signaler till myndigheterna om att vi ska ha ett levande kustfiske - och där har regeringen en enig riksdag bakom sig - och det innebär en geografisk spridning.

Tack för debatten!

Herr talman! Jag tror att både Jan-Olof och Lars övertolkade mig. Jag sa att regeringen för närvarande inte har några ambitioner att genomföra en sådan förändring.

Om någonting ska göras måste det göras rätt, inte så snabbt som möjligt. Det krävs en noggrann konsekvensanalys innan man eventuellt går vidare. Det krävs också en väldigt nära dialog med fiskenäringen, det är jätteviktigt.

Sedan ska vi inte glömma bort att regeringen har satt på plats ett fiskeprogram för perioden 2014-2020. Inom det programmet finns det möjligheter att söka medel för att nå ett långsiktigt hållbart fiskebestånd. Det riktar sig också till det småskaliga fisket som många gånger har stora lönsamhetsproblem, vilket Jan-Olof har varit inne på. Exempel på åtgärder som man kan söka medel för är lokalt ledd utveckling för fiskeområdet, differentiering inom och utanför fiskesektorn, vidareförädling av produkter, satsningar på ökat mervärde och investering i vattenbruk.

Det finns alltså nya möjligheter som givetvis kommer att påverka utvecklingen. Det måste man också ta med och se vad det får för effekter innan man går vidare.

Lars, vi ska göra rätt, inte så snabbt som möjligt, och för närvarande ska vi inte göra det.

Herr talman! Jag tycker att det här blir en lite allmän diskussion. Det är klart att vi, om vi ska göra något, ska göra det rätt. Det är svårt att ha någon annan uppfattning.

En sak som jag kanske har lyft fram för lite i den här debatten är dialogen med fiskenäringen. Den är helt avgörande. Det är där som man ska leta efter lösningen.

Många gånger kan politiska beslut skapa motsättningar som egentligen inte fanns från början. Även om man inom fiskarkåren har olika inriktning, vill man nog inte slå ut varandra. Man respekterar att det finns lite olika traditioner.

Detta med lönsamhet är en diskussion som ofta tas upp. Hör man efter med fiskarkåren själv är ju deras starkaste önskemål att man måste få ett utrymme att vara företagare. Det finns de som har investerat väldigt mycket pengar, men det finns väldigt många som inte har gjort det och som ändå har hög lönsamhet. De utnyttjar ekosystemen väldigt lite, och de får ut väldigt mycket värde av det som de tar upp. Det är väl det som kan definieras som småskaligt, kustnära fiske.

Vi hamnar ofta i en diskussion om båtarnas längd, men jag tror inte att det handlar om det, utan det handlar om hur mycket resurser som man tar i anspråk och hur man utnyttjar dem.