kommunikationsnätet i Mälardalen

Herr talman! Jag tycker att det vore väldigt intressant om vi kunde förbättra arbetet, framför allt i hemmen, för att förebygga fallolyckor. Jag tycker att det arbete man har i till exempel Danmark och även i vissa kommuner och landsting är intressant. Man gör där hembesök hos äldre i förebyggande syfte, också kanske innan det finns behov av biståndsbedömd hemtjänst, för att se över hur hemmet är konstruerat, titta på eventuella risker som kan finnas och också diskutera vad den äldre ska göra ifall han eller hon blir sjuk eller om något händer. Jag tror att det finns mycket att förbättra när det gäller att förebygga fallolyckor. Det är också en av de delar jag tittar på i det viktiga arbete med att utveckla äldreomsorgen i dess helhet som är en av mina mest prioriterade frågor som minister.

Herr talman! Martin Andreasson har frågat mig om jag är redo att verka för en översyn av regelverket som möjliggör att privata vårdgivare ska kunna genomföra assisterad befruktning enligt samma regler som gäller för offentliga vårdgivare. Precis som Martin Andreasson påpekar får givarinsemination enligt dagens regler endast utföras vid offentligt finansierade sjukhus under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Befruktning utanför kroppen får inte utföras utan Socialstyrelsens tillstånd annat än vid offentligt finansierade sjukhus. Dessutom gäller att befruktning utanför kroppen där ägg eller spermier kommer från en givare endast får utföras vid universitetssjukhus. Skälen till att en sådan lösning valts redovisas i förarbetena till lagarna. Givarinsemination inrymmer, liksom befruktning utanför kroppen där donerade ägg eller spermier används, inte bara frågor av medicinsk art utan också frågor av etisk och psykosocial natur. Det finns här specifika behov av uppföljning och utvärdering. Det handlar inte om huruvida det är seriösa aktörer eller inte utan om vilka förutsättningar som finns för att långsiktigt bedriva forskning och utvärdering av både medicinska aspekter och inte minst psykosociala, beteendevetenskapliga aspekter. Framför allt är det angeläget att kartlägga eventuella psykologiska och sociala konsekvenser för barnet, men även för familjen som helhet, av att en av föräldrarna inte är barnets genetiska förälder. Det framhålls också i förarbetena till lagarna att det är viktigt att eventuella konsekvenser för givaren följs upp noga, inte minst mot bakgrund av att den som donerat spermier eller ägg längre fram i livet kan bli uppsökt av ett barn som han eller hon gett upphov till. Jag anser, i likhet med vad som har framhållits i regeringens tidigare propositioner i frågan, att det är viktigt att de nu aktuella behandlingsmetoderna tillämpas under former som ger goda möjligheter till uppföljning och utvärdering. Förutsättningarna för detta kan enligt min mening bäst tillgodoses med den ordning som gäller. Förutsatt att kommande forskning och utvärdering ger underlag för det kan jag tänka mig att senare överväga om behandling med ägg- eller spermiedonation ska kunna ges även vid andra sjukhus än offentligt finansierade. Jag är dock inte beredd att redan nu göra någon omprövning av frågan.

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på interpellationen och vill också passa på att hälsa statsrådet välkommen tillbaka i regeringen. Jag blir dock lite förvånad över det svar som har lämnats. De skäl som tas upp för att behålla den rådande ordningen har nämligen inte, menar jag, att göra med de frågor som jag ställer i interpellationen. Låt mig först, herr talman, nämna några punkter där jag uppfattar att statsrådet och jag är helt överens. Det är viktigt att det finns ett fungerande regelverk för assisterad befruktning, på vilka villkor den ska kunna äga rum och under vilka former den ska ske. Det är viktigt att det finns ett regelverk som säkerställer att det är medicinskt kompetenta vårdgivare med adekvat kompetens som utför behandlingen. Det är också viktigt att det finns ett regelverk som tydligt klargör vilka villkor som ställs på donatorn samt vilka som i efterhand har rätt att få veta donatorns identitet och på vilka grunder. Givetvis är det också viktigt att det finns ett regelverk som säkerställer möjligheten till forskning på och uppföljning av den verksamhet som finns i landet gällande assisterad befruktning. Men, herr talman, inget av detta handlar ju i grunden om ifall behandlingarna utförs hos privata eller offentliga vårdgivare. Vi har ett antal väletablerade, seriösa vårdgivare i Sverige som på ett mycket betydelsefullt sätt bidrar till den vård och omsorg som finns här i landet. Privata vårdgivare har en viktig roll inom hälso- och sjukvården som komplement till vård i offentlig regi. De kan bidra till utveckling av behandlingsmetoder. De kan också förbättra forskningsläget inom de verksamheter de specialiserar sig på. Om statsrådets skäl för att inte i dag vilja öppna för givarinsemination och annan assisterad befruktning med donerade könsceller på privata kliniker är svårigheten att ha forskning och uppföljning måste jag säga att jag inte riktigt förstår det skälet. Självklart ska det regelverk som ska gälla i Sverige gälla enhetligt för kliniker i såväl offentlig som privat regi, och det finns naturligtvis ingenting som hindrar att detta regelverk också säkerställer att man får möjligheter till forskning och uppföljning. Desto mer förvånande är det, herr talman, eftersom det lätt blir ett cirkelresonemang i detta argument. Så länge man inte tillåter möjligheten till assisterad befruktning på privata kliniker på samma villkor som gäller vid offentliga kliniker är frågan vad statsrådet menar när hon säger att hon är beredd att ompröva sin inställning ifall kommande forskning och utvärdering ger underlag för det. Vilken kommande forskning och utvärdering är i så fall möjlig att göra på en verksamhet som inte är tillåten i dag? Över huvud taget kan man tycka, menar jag, att inseminationslagen i det här avseendet är mogen för en utvärdering. Den trädde i kraft den 1 mars 1985. De första barnen som fötts utifrån befruktningar som genomförts med stöd i lagen är nu myndiga. Detta borde vara skäl för att tiden i dag är mogen för att göra en utvärdering av hur regelverket fungerar. Men framför allt: På vilket sätt menar statsrådet att möjligheten till forskning, utvärdering och uppföljning skulle vara mindre vid kliniker i privat regi?

Herr talman! Jag delar i mångt och mycket Martin Andreassons syn på den här frågan. Det viktiga är att vi har ett gediget och bra regelverk, att vi har förutsättningar för forskning och uppföljning och att det finns en långsiktighet och ett ansvar i detta. Förutsatt att de sakerna är på plats kan jag inte se, principiellt, att det skulle finnas något hinder mot att genomföra detta också på privata kliniker. Vi har dock ett läge där riksdagen så sent som för två år sedan tog ställning precis i den här frågan. Ett viktigt skäl till det ställningstagande som riksdagen då gjorde i behandlingen var att man massivt från remissinstanserna menade att de nya behandlingsalternativen med donerade könsceller - i vart fall inledningsvis, som man formulerade det i den propositionen och i remissvaren - endast ska få utföras vid universitetskliniker. Jag kan inte se att jag i dag, två år efter att riksdagen har behandlat frågan, har underlag för att göra en annan bedömning än vad man då gjorde, men jag delar uppfattningen att det rimligen borde gå att skaffa sig ett underlag som gör att det kan finnas anledning att ompröva denna fråga. Jag är beredd att ta initiativ för att skaffa ett sådant underlag för en eventuell omprövning av frågan, men jag är inte beredd att göra den omprövningen i dag med det underlag jag har i dag.

Herr talman! Det är naturligtvis välkommet om statsrådet är beredd att ta initiativ för att skaffa sig ett underlag för att titta på frågan. Då är naturligtvis min första följdfråga: På vilket sätt kommer dessa initiativ att tas? Det finns några ytterligare aspekter på de här frågorna som jag tycker att det är angeläget att statsrådet har med sig i arbetet eftersom hon nu öppnar för att skaffa sig ett underlag för att ta upp frågan till förnyad bedömning. En av de aspekterna är att regeringen just nu förbereder en lagändring som ska göra det möjligt för kvinnor som lever i samkönade relationer att få tillgång till givarinsemination eller assisterad befruktning. Där finns det en departementspromemoria. Det finns ingen proposition färdig, men frågan bereds. Departementspromemorian, vars förslag på den här punkten naturligtvis kan diskuteras, och det gör jag gärna men inte just i den här debatten, föreslår att givarinsemination för kvinnor i samkönade relationer ska vara en verksamhet som faller i prioriteringsgrupp 4, det vill säga sådant som inte räknas som hälso- och sjukvård i egentlig mening och där landstingen således inte blir skyldiga att tillhandahålla dessa åtgärder. Om man inför en lagändring på dessa grunder, där kvinnor i samkönade relationer inte har någon given möjlighet att vända sig till sitt landsting för att få tillgång till dessa inseminationer och man samtidigt har ett förbud mot givarinsemination på privata kliniker, riskerar man ju att den här lagändringen för kvinnor i stora delar av landet kommer att bli en ren kuliss. Den kommer inte att påverka någonting i praktiken när det gäller deras möjligheter att få tillgång till assisterad befruktning. Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att statsrådet tog med sig och som jag välkomnar att statsrådet också kan kommentera i denna debatt. Det finns, herr talman, ytterligare en fråga som jag tycker att statsrådet gärna får kommentera. Det gäller återigen möjligheten till uppföljning av de givarinseminationer som utförs. Vi vet att det är färre och färre givarinseminationer som utförs i Sverige. Den senaste statistiken som jag har är från 2000, och där var det ett 60-tal barn som föddes till följd av givarinsemination på kliniker i Sverige. Samtidigt vet vi att det är många svenska kvinnor som väljer att söka sig till andra länder och få tillgång till assisterad befruktning på kliniker där. Man behöver inte åka längre än till Danmark eller för den delen Finland för att finna kliniker som har behandlat fler svenska kvinnor än det sammanlagda antal kvinnor som fick behandling inom svensk sjukvård år 2000. Detta är naturligtvis inget skäl i sig att ändra det svenska regelverket om vi kommer fram till att det svenska regelverket är ändamålsenligt. Men vi måste i alla fall vara medvetna om att om kvinnor väljer att söka sig till andra länder för att få tillgång till insemination där minskar ju i allra högsta grad möjligheten till forskning och uppföljning på svensk mark av vad som händer i dessa familjer. Det, herr talman, vill jag också gärna att statsrådet kommenterar.

Herr talman! Assisterad befruktning är en mycket viktig möjlighet som har öppnat fantastiska nya vägar för många individer att äntligen, många gånger efter lång väntan och många sorger och bedrövelser, få uppleva glädjen i att bli förälder. Det är naturligtvis oerhört viktigt att det är en verksamhet som kan fortsätta utvecklas. Det ska vi försöka ge goda förutsättningar för. Assisterad befruktning för lesbiska är en fråga som vi just nu håller på att bereda. Det kommer att komma en proposition. Jag är inte beredd att diskutera en enskild promemoria. Det kommer förslag från Socialdepartementet, och då tar vi den diskussionen.

Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga om vilka konkreta initiativ som statsrådet är beredd att vidta när hon nu säger att hon vill skaffa sig ett underlag för att på nytt titta på frågan om på vilka kliniker som assisterad befruktning ska kunna utföras eller inte utföras. Jag skulle välkomna om statsrådet använde sitt sista inlägg till att besvara den frågan. För mig, herr talman, handlar detta som sagt om att assisterad befruktning är en verksamhet som är viktig att kunna erbjuda i Sverige under trygga former och med all den medicinska kompetens som är nödvändig för att verksamheten ska ske på ett bra sätt. Detta är en fråga som å ena sidan handlar om att den enskilda kvinnan, eller den enskilda familjen, ska ha möjligheten att vända sig till den vårdgivare, den klinik, där man känner sig tryggast i en av de viktigaste situationer som man sannolikt ställs inför i livet, nämligen att bli förälder. Å andra sidan gäller det också att klargöra att den medicinska kompetensen, möjligheten att erbjuda assisterad befruktning under trygga och kontrollerade former med bevarad möjlighet till uppföljning och kontroll efteråt, naturligtvis inte handlar om ifall verksamheten sker i offentlig eller privat regi. Därför handlar det här också om synen på privata alternativ inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Jag tror inte att frågeställningen så mycket gäller skillnaden mellan offentligt och privat organiserad vård i det här fallet. Vad det handlar om är ju att det som bakgrund för den proposition som riksdagen behandlade för två år sedan fanns väldigt starka remissinstanser, bland annat, som menade att det var nödvändigt med den långsiktighet och den blandning av expertis som, menade man, bara kunde finnas - "inledningsvis", som man formulerade sig - på universitetssjukhusen. Och det är klart att i fråga om donerade könsceller finns det en annan långsiktighet än om man enbart använder de blivande föräldrarnas egna könsceller. Det är klart att man måste titta noggrannare på frågan innan man kan göra en omprövning. I den proposition som regeringen lämnade till riksdagen för två år sedan sade man "inledningsvis". Det pekar också på att man kan göra en omprövning, och jag kommer att ta initiativ för att få underlag för att göra en sådan omprövning. Det blir naturligtvis uppdrag till statliga myndigheter, där Statens beredning för medicinsk utvärdering ligger nära till hands.

Herr talman! Gunnar Andrén har frågat finansminister Bosse Ringholm när han avser att ta första steget mot att tillgodose riksdagens begäran att avskaffa reklamskatten och hur han ser på att Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens börjat intressera sig för den bristande rättvisan i den svenska reklamskatten. Gunnar Andrén har vidare frågat finansminister Bosse Ringholm vilka åtgärder han avser att vidta för att förhindra att ideella organisationer hamnar i beråd om den är reklamskatteskyldig eller ej till följd av att den lyckats erhålla sponsorintäkter till sin verksamhet och vilka åtgärder han avser att vidta för att ideella organisationer av typ idrottsföreningar och kulturorganisationer slipper från besväret att redovisa reklamskatt för stöd som uppenbart inte är utgivet på kommersiell grund. Som arbetet i regeringen numera är fördelat är det jag som ska svara på frågorna. Regeringen har uttalat att reklamskatten bör avskaffas. Frågan om reklamskattens avskaffande, alternativt stegvisa avskaffande, prioriterades i budgetberedningen 2002 och 2003. Men regeringen fann, med beaktande av de budgetpolitiska målen, att förutsättningar för finansiering av reklamskattens avskaffande, alternativt stegvisa avskaffande, då inte förelåg. Även i årets budgetberedning har frågan prövats. Såsom framgår av budgetpropositionen för år 2005 har regeringen dock funnit att det inte heller nu föreligger förutsättningar för finansiering av sådana åtgärder. Regeringen anser fortfarande att reklamskatten bör avskaffas. I enlighet med riksdagens tillkännagivande kommer frågan återigen att prioriteras i budgetberedningen för år 2006. Det är riktigt att Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens i april 2004 begärt vissa upplysningar om den svenska reklamskatten. Regeringen skickade sitt svar till kommissionen i juni 2004. Kommissionen har därefter inte återkommit till regeringen i ärendet. Enligt gällande lagstiftning ska reklamskatt erläggas för annons som är avsedd att offentliggöras inom landet och för reklam som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons. Jag förstår att det i vissa fall kan medföra problem för ideella organisationer att bedöma om reklamskatt ska betalas för sponsorintäkter eller inte. Eftersom regeringen anser att reklamskatten bör avskaffas är jag emellertid inte beredd att föreslå några ändringar i den nuvarande lagstiftningen.