Kommuners medverkan till ofrivillig bosätttning i en annan kommun

Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta med anledning av Statskontorets rapport.

Rapporten handlar om den företeelse som av Statskontoret beskrivs som när en kommun genom sitt agerande får en person med ekonomiskt bistånd att flytta till en annan kommun, utan att personen själv har uttryckt en tydlig vilja att flytta.

Jag välkomnar att detta tas upp då jag delar Mikael Oscarssons syn att så kallad social dumpning är en angelägen fråga. Jag har sedan jag tillträdde som civilminister aktivt drivit denna fråga och tagit initiativ till att Statskontoret fick uppdraget att skriva rapporten. Jag har fört en dialog med många olika kommuner i frågan, bland annat vid ett rundabordssamtal i januari 2020, ett uppföljande möte före jul och också vid besök i olika kommuner.

Statskontoret fick i februari 2020 regeringens uppdrag att definiera och kartlägga denna företeelse samt lämna förslag på möjliga inriktningar för åtgärder som skulle vara verkningsfulla för att motverka problematiken på området. Uppdraget redovisades i mitten av november 2020.

Många kommuner, framför allt kommuner med sämre strukturella förutsättningar såsom låg skattekraft och hög arbetslöshet beskriver att aktiv medverkan till bosättning i annan kommun, så kallad social dumpning, är ett problem.

Jag ser allvarligt på detta. Jag är medveten om att många kommuner i dag står inför olika utmaningar och att utmaningarna varierar mellan olika kommuner. Det är naturligtvis upp till var och en att välja bostadsort och att flytta mellan kommuner.

Det som problematiken handlar om är när ansvar och kostnader för samhällsservice överförs till mottagande kommun, bland annat utan att inflyttningskommunen har haft möjlighet att förbereda sig. Detta får konsekvenser för mottagande kommuner, framför allt i form av svårigheter att planera verksamhet samt resursmässiga och sociala problem. Det finns naturligtvis också risk att individer hamnar i kläm. Det är verkligen ett uttryck för brist på solidaritet mellan kommuner.

Det är i nuläget för tidigt att lämna skarpa besked om vilka åtgärder regeringen kommer att vidta. Men jag vill understryka att jag och den övriga regeringen aktivt arbetar vidare med att analysera tänkbara åtgärder, till exempel utökad samverkan, överenskommelser och erfarenhetsutbyte mellan kommuner. Men vi ser också på problematiken i ett bredare perspektiv. Det krävs vidare ett gemensamt arbete mellan stat och kommun och en tillit och god dialog mellan kommunerna.

Fru talman! Det här är en fråga som växer i betydelse. Det handlar alltså om att en kommun uppmanar socialt utsatta att flytta trots att de inte vill eller ställer krav på en flytt som villkor för ekonomiskt stöd. Det är just det som vi kallar för social dumpning.

Tyvärr är det här någonting som har blivit vanligare de senaste åren. Enligt den rapport från Statskontoret som statsrådet refererar till säger 63 procent av de 191 kommuner som deltog att de har tagit emot nya invånare som har fått hjälp av sin tidigare hemkommun att flytta.

Det är i många fall små kommuner som drabbas, till exempel Kramfors, Finspång och från mitt hemlän Tierp och Heby. I Upsala Nya Tidning refereras det i en artikel till detta. Man har gjort en intervju med Jenny Johnsson, som är enhetschef på individ- och familjeomsorgen i Heby kommun. Hon säger så här: I storstadskommunerna ser vi ofta att nyanlända personer får tillfälliga bostadskontrakt under etableringstiden i Sverige. Men när kontrakten sedan går ut har vi märkt att det är väldigt många som har fått hjälp att söka sig till Heby.

Många av dem som utsätts för det här är nyanlända. Det finns också människor med missbruk, hemlösa och människor med behov av skyddat boende. Enligt rapporten handlar det om att dessa människor hamnar utanför tätorten. Det finns sämre kommunikationer, och det är längre till skolan och till samhällets service. Det här försämrar möjligheterna att komma ut i arbetslivet, och det blir en negativ spiral.

Flera kommunföreträdare som jag har varit i kontakt med vittnar om att de som kommer allra mest i kläm är barnen. Om man är nyanländ har man en tuff utmaning redan till att börja med. Man kan inte språket, och det är en ny kultur. Om man sedan drabbas av att behöva flytta flera gånger leder det till att det blir en ännu tyngre ryggsäck.

Det här är skälet till att jag började engagera mig i detta. Jag började titta på det, och jag började prata med olika människor. Det finns olika förslag som Statskontoret lyfter fram, och det verkar inte direkt vara rocket science, om man säger så. Statskontoret säger att regeringen måste säga till Socialstyrelsen att tydliggöra - om det nu skulle vara någon kommun som inte har förstått det ännu - att det är emot socialtjänstlagen att göra på det här viset och att ställa som krav för fortsatt försörjningsstöd för berörda personer att de ska söka sig utanför den egna kommunen.

Statskontoret föreslår också - och det här känns verkligen som något som är väldigt självklart - att länsstyrelserna får i uppdrag att verka för samarbete mellan kommunerna. Det borde ju vara en självklarhet! Vi bor i samma land, och vi har samma lagstiftning. Det är verkligen lågt hängande frukt.

En annan punkt handlar om lättnader i sekretessbestämmelserna. Det här är någonting som blir väldigt tragiskt. En kommunföreträdare som jag pratade med sa: Det hade varit väldigt bra om vi hade fått reda på att det fanns problem med den här barnfamiljen och de här personerna redan tidigare. Nu tar det ju en massa månader innan vi upptäcker det!

Statsrådet! Är inte det här någonting som regeringen inser att man inte behöver tänka så mycket längre på? De här förslagen borde vara lågt hängande frukt att genomföra.

Fru talman! Regeringen gav detta uppdrag för att vi anser att det här är en väldigt viktig fråga. Jag tog initiativet till möten och till att besöka kommuner som har de här problemen därför att vi behöver en kartläggning av hur det här ser ut.

Vi får olika bilder beskrivna, inte minst från mindre kommuner, om brist på kontakter mellan kommuner. Det handlar om att man över huvud taget inte har haft någon information sinsemellan. Ingen hade tagit reda på hur vanligt det här var. Därför har rapporten stor betydelse för att vi ska få kunskap om detta.

Jag anser att det både handlar om olika åtgärder om stöd till de här kommunerna och om att se till att man kommuner emellan förstår att man har ett gemensamt ansvar. Det finns inget ingenmansland, utan man bor i en kommun. Och en kommun har ansvar för alla sina medborgare oavsett vilka de är. Det i sig är väldigt viktigt.

Det som Statskontoret har tagit fram i sin rapport handlar delvis om det som kanske är väldigt enkelt att göra här och nu - att man har ett samarbete sinsemellan. Det finns kommuner som har det. Sollefteå kommun har exempelvis tagit fram en policy där man i kommunen har kontakt med fastighetsägare och ser till att man har ett samarbete runt vilka det är som kommer till kommunen. Man kontaktar den kommun som har skickat en person med försörjningsstöd en månad utan att ha gjort något annat. Det finns alltså en hel del av detta som det går att göra mycket åt här och nu.

Sedan är det också fråga om andra åtgärder, och jag vill verkligen understryka att regeringen är beredd att pröva även andra åtgärder. Det är någonting som vi behöver titta på brett. Det berör flera olika politikområden. Det kan handla om bostadspolitiken, det kan handla om hemlösa och det kan handla om vilket stöd vi ger för att kommunerna ska ta sitt ansvar med mera.

Jag vill verkligen understryka att vi inte stänger några dörrar när det gäller att titta på olika förslag till åtgärder.

Fru talman! Vi vet att det här har pågått under lång tid. Det är flera, särskilt mindre, kommuner som det blir väldigt kännbart för. De har det redan tufft när det gäller att få ekonomin att gå ihop, och då blir det kännbart med den sociala dumpning som förekommer. Det var alltså nästan två tredjedelar av de kommuner som svarade som hade drabbats av det.

I min värld tänker jag att man som regering borde se att detta är underlaget för att man verkligen ska komma till riksdagen med förslag för att få till lösningar på det här. Jag förstår att man inte bara kan knäppa med fingrarna för att få problemet löst, men det här är förslag som jag tror att det finns ett starkt stöd i riksdagen för att genomföra.

Man föreslår att det ska införas lättnader i sekretessbestämmelserna. Det är en frågeställning som jag har hört om också på annat sätt. Uppsala kommun hade ett möte med riksdagsledamöter för Uppsala län för ett år sedan. Då talade man om samma sak men från en annan synvinkel. Man sa: Vi har problem med bedragare. Det är lite grann som det som berördes i den förra interpellationsdebatten. Man sa att man hade bedrägerier där människor i en del av kommunen lurar skjortan av kommunen och får bidrag genom lögner. Och sedan kan man köra med samma sak i en annan del av kommunen. Denna aspekt finns alltså också.

Sedan finns den sociala aspekten, som jag var inne på alldeles nyss. Det är erbarmligt att kommunen x, som exempelvis har gett hjälp till barnfamiljer som har problem, inte ger någon överkoppling när de här människorna sedan kommer till kommunen y. Här har vi någonting där vi direkt kan se att det av flera olika skäl blir orimligt. Det hjälper inte den enskilde, det hjälper inte Sverige, det hjälper inte kommunerna, det hjälper inte någon att inte ändra på detta. Det var det ena.

Sedan säger Statskontoret, som jag uppfattar det, att dessa förslag är något slags minimum. Det behövs mer. Här har Kristdemokraterna ett förslag. De första två åren är den etableringsperiod där staten betalar när man är nyanländ. Men vi vet ju alla, fru talman, att det är väldigt olika. Det finns analfabeter som kommer till Sverige, och så finns det de som kommer med fem års universitetsutbildning. Vårt förslag - och jag vill gärna höra vad statsrådet säger om det - är att ha en flexibel etableringsperiod, mellan två och fem år. Då går det ju åt två håll. Gör man ett sådant avtal, exempelvis på tre år, kan kommunen inte skyffla iväg det till en annan kommun. Då har man ju skrivit ett avtal. Det går också åt andra hållet, fru talman: Om den enskilde väljer att flytta och bryta mot avtalet förlorar man också rätten till det stöd man annars har.

Eftersom nu Statskontoret har sagt att dessa förslag inte räcker utan att det krävs mer är min fråga: Vad säger regeringen och Socialdemokraterna om vårt förslag? Kan ni tänka er det? Vilka ytterligare förslag har annars regeringen och Socialdemokraterna?

Fru talman! Till att börja med vill jag verkligen välkomna att det finns ett brett politiskt intresse för att titta på vilka åtgärder vi kan vidta. Det här är ett problem, och jag upplever att man i väldigt många kommuner ser det brett politiskt och vill vara med och diskutera detta.

Vidare tror jag inte att vi ska underskatta kontakterna mellan kommuner. SKR som medlemsorganisation har också ett ansvar i hur man uppträder kommuner emellan. I den dialogen handlar det också om hur man informerar, inte minst när personer flyttar som har försörjningsstöd. Det är den ena delen som är väldigt viktig.

Sedan talar vi här om människor som verkligen riskerar att hamna i kläm. Och det är brett - det handlar inte enbart om nyanlända utan även om personer som kan ha behövt socialt stöd, personer som har skyddat boende med mera. Därför är det väldans viktigt att de åtgärder som vi kan förstärka eller föreslå, om det är lagförändringar, är väl underbyggda. Regeringen har mycket tydligt sagt att Statskontorets förslag är intressanta och någonting som vi hoppas kunna komma tillbaka till ganska snart. Vi hoppas också att vi ska kunna lägga fram förslag som handlar om att kunna genomföra dessa förändringar gentemot de kommuner som faktiskt drabbas av detta.

Men det handlar också om andra frågor. Det handlar om vilket bostadsförsörjningsansvar kommunerna tar. Just nu arbetar en utredning, som Per Bolund ansvarar för, som gäller vilket ansvar vi kan lägga på kommunerna när det gäller bostadsförsörjningen. Etableringstiden och bosättningslagen är andra delar, som Mikael Oscarsson här tar upp. Det finns också med i det som regeringen tittar på i sin beredning.

Jag tror att det kommer att handla om en mix av information och förstärkningar och förändringar av kommunernas ansvar när det gäller kontakter, men också om lagstiftningen. I den beredning som är aktuell tittar vi brett på detta.

Fru talman! Det är bra att titta brett. Jag välkomnar det underlag som har gjorts. Men det jag vill skicka med - och här tror jag att det finns ett starkt tryck från berörda kommuner - är att det nu måste bli verkstad. Nu krävs det politisk handlingskraft.

Jag tror att vår idé om en flexibel etableringsperiod mellan två och fem år skulle vara väldigt bra. Då får man rimlig tid att genomgå sfi och lära sig svenska och samhällskunskap. Man får en rimlig chans beroende på vilken utgångspunkt man har, om man är analfabet eller har högskoleutbildning, att etablera sig och få ett arbete. Det är ett konkret förslag som jag vill skicka med och som jag hoppas att regeringen kan ta till sig.

Det är ju staten som bestämmer hur många som kommer till Sverige, och det skiljer sig mycket mellan dem som kommer. Då är det rimligt att man gör detta flexibelt och att staten tar ett ansvar. Annars hamnar det i knät på kommuner som redan har det tufft ekonomiskt. Problem dumpas, och det blir inte bra.

Som jag var inne på är det också i många fall barn och barnfamiljer som drabbas. Och så har vi dessa sekretessregler som gör att det inte överlappar. När en kommun vet om problemen får inte nästa kommun reda på dem. Så här kan vi inte ha det! Sverige är ett land. Vi har samma lagstiftning. Vi har ett ansvar. När vi ser att detta problem inte gäller bara någon kommun utan nästan två tredjedelar av kommunerna måste det bli verkstad.

Jag hoppas att regeringen nu tar med sig detta och kommer med en proposition på området.

Fru talman! Jag tackar Mikael Oscarsson för bra frågor kring detta. Jag välkomnar också, som jag sagt tidigare, att vi har en debatt runt detta och att det finns ett stort intresse för det, för det är viktiga frågor - därav det initiativ jag tog som civilminister till att göra mer.

Jag vill dock understryka att när det gäller dem som är utsatta för så kallad social dumpning är nyanlända bara en del av dessa. Det var intressant med den här kartläggningen, på tal om att få fram mer kunskap, som visade att det är betydligt fler grupper det handlar om. Det är därför det är så viktigt att träffa rätt när det handlar om förslag till åtgärder.

Bland det första jag tror att vi behöver göra någonting åt och som vi arbetar med just nu är just kontakterna mellan kommunerna och att skärpa hur man hanterar dem. Sedan berör det politikområden som bostadspolitiken, socialpolitiken med flera. Därför är det viktigt att vi återkommer med förslag som faktiskt täcker flera områden.

Jag vill avslutningsvis säga att vi är öppna för att diskutera flera olika förslag och alternativ. Vi kommer att återkomma i frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.