Kommunernas roll i arbetsmarknadspolitiken

Herr talman! Lars Lilja har frågat mig om jag anser att kommunerna har en roll i arbetsmarknadspolitiken och i så fall vilka åtgärder jag har vidtagit eller avser att vidta för att underlätta kommunernas samarbete med Arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadspolitiken är som Lars Lilja påpekar ett statligt ansvarsområde. Sedan regeringen tillträdde hösten 2006 har målsättningen varit att effektivisera arbetsmarknadspolitiken och tydliggöra arbetslinjen så att ökade resurser säkerställs för matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb. Det har inneburit många förändringar inom arbetsmarknadspolitiken, till exempel reformeringen av Arbetsförmedlingen, införandet av garantierna och förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen har också gjort stora satsningar på att Arbetsförmedlingen i ökad omfattning ska använda sig av kompletterande aktörer för att förverkliga arbetsmarknadspolitiken. Detta har inneburit förändrade förutsättningar för Arbetsförmedlingens samarbete med kommunerna inom arbetsmarknadspolitiken, bland annat genom att en större del av de arbetsmarknadspolitiska insatserna upphandlas enligt reglerna om offentlig upphandling. För att klargöra under vilka förutsättningar som kommuner och Arbetsförmedlingen kan samarbeta infördes den 1 januari 2008 förordningen om Arbetsförmedlingens samarbete med kommuner om arbetsmarknadspolitiska program. Av denna förordning framgår att kommunerna, efter överenskommelse med Arbetsförmedlingen, får anordna aktiviteter för deltagare i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen för en fortlöpande dialog med företrädare för kommunerna för att försäkra sig om att samverkan fungerar på lokal nivå ute i landet. Det är regeringens uppfattning att samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna fungerar väl på de flesta platser. Men givetvis är regeringen beredd att även genomföra förbättringar där det finns behov av sådana. Avslutningsvis vill jag framhålla att det finns goda förutsättningar för kommunerna att vara en viktig aktör i genomförandet av den nationella arbetsmarknadspolitiken, dels genom att som arbetsgivare kunna erbjuda sysselsättning och arbetsträning och ta emot praktikanter, dels genom att bland annat anordna andra särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser.

Herr talman! Kommunernas roll i arbetsmarknadspolitiken har varit en relativt komplicerad historia, både under den här regeringens tid och under den förra regeringens tid. Ministern talade i svaret om att effektivisera arbetsmarknadspolitiken, tydliggöra arbetslinjen och så vidare. Omorganisationen av Arbetsförmedlingen upplever jag snarast har handlat om en privatisering av Arbetsförmedlingens roll. Sedan svarar ministern lite grann om jobb- och utvecklingsgarantin med mera, och det är klart att dess effektivitet kan man naturligtvis fundera över. Riksrevisionen har sett över detta och var inte helt nöjd med de insatser som fanns under jobb- och utvecklingsgarantin. Förändringen av a-kassan nämns också. Den blev tre gånger så dyr och hälften så bra. Regeringens politik har lett till att en halv miljon människor har lämnat a-kassan, vilket man börjar se i kommunerna nu när kostnaderna för det ekonomiska biståndet ökar med 20 procent. Hemma i min kommun syns det tydligt att kostnaderna för det ekonomiska biståndet ökar. Det är till största delen ungdomar som kommer dit, vilket har med det besvärliga arbetsmarknadsläget att göra. Som ministern mycket riktigt påpekar är det just den delen där man ska upphandla Arbetsförmedlingens tjänster som i någon mening har ställt till det för kommunerna eftersom de inte kan vara med och lämna anbud på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det jag upplever som bekymmersamt i det här sammanhanget är att det handlar lite grann om vilket motiv man har för att jobba med den här typen av människor - de som har svårt att få ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden och till och med kanske har svårt att få ett jobb även med subvention. En stor del av kritiken som Riksrevisionen lämnar mot jobb- och utvecklingsgarantin även när man har tittat på de externa aktörerna är just att incitamentet att snabbt nå resultat inte är helt tydligt. Det är ju en logisk åtgärd för kommunerna att jobba med arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för det är trots allt kommunen som har det slutliga ansvaret för sina medborgare. De är naturligtvis intresserade av att de här personerna ska kunna gå från ekonomiskt bistånd, det vi i dagligt tal kallar socialbidrag, till en vettig sysselsättning och så småningom kanske ett arbete. Det här upplever jag, och även kommunerna när jag har haft samtal med dem, som ett bekymmer: Man vet inte riktigt vilka möjligheter man har, och man kan inte fullt ut agera på den här marknaden fast man faktiskt har oerhört tydliga incitament för att jobba med den här gruppen människor. Därför är jag intresserad av att ministern lite tydligare kan berätta för mig vad kommunerna faktiskt har möjlighet att göra. I förordningen står det bara att Arbetsförmedlingen kan uppdra åt kommunen att göra någonting, men i övrigt känns det oerhört tunt. Men vilka reella möjligheter har kommunen att agera på ett så bra sätt som möjligt för kommuninvånarnas bästa och framför allt för de arbetslösas bästa?

Herr talman! Det finns i arbetsmarknadspolitiken ett väldigt svårlöst problem, och det är att det finns för få jobb att förmedla. Baksidan av detta är att vi har ett väldigt fokus på just detta, alltså hur vi ska förmedla för få jobb. Vad ska vi göra i stället? Jo, vi måste se till att få fler jobb som är efterfrågade. Statsrådet och jag har i andra sammanhang än Lars Liljas utmärkta interpellation diskuterat vad vi kan göra, och kanske just uppdelningen mellan staten, kommunerna och företagandet inte bara är ett filosofiskt utan också ett reellt problem. I begreppet "arbetsmarknadspolitiska program" kan ligga en hel del när det gäller att också skapa jobb, och om vi ska lösa de problem som för få jobb innebär måste vi se mer till hur vi ytterligare kan biträda företagande och skapande av jobb. Jag har själv gjort en opublicerad studie. Den är från den 11 januari och sträcker sig 21 månader tillbaka i Stockholms län. När man tittar på arbetslösheten finns det många iakttagelser man kan göra. Man kommer ändå hela tiden fram till att det har varit svåra tider och många nedläggningar av företag och så vidare, men tillkomsten av nya arbetsplatser och nya jobb hänger också samman med vad vi har för företagsklimat. Jag tror för min del att oavsett vad vi har för regering måste vi i grund och botten, om vi ska lösa de problem som inte minst ungdomar har, se till att minska trösklarna också för att skapa nya jobb och nya företag. I grund och botten är det så, herr talman, att utan företag och företagare blir det ganska lite välfärd. Det kan man säga är ett slagord, men det ligger otroligt mycket i detta. Jag tror också att en av de stora bristerna vi har sett när det gäller integrationspolitiken är att alltför få som har annan bakgrund än den svenska har kunnat engagera sig i företagsamhet. Man har lätt hamnat i ett stöd just därför att det finns så få jobb att förmedla. Det är väldigt svårt att veta exakt vad man ska göra, men jag skulle vilja höra med statsrådet vad som ligger i just begreppet arbetsmarknadspolitiska program. Handlar det bara om att just förmedla jobb? Då tror jag för min del att man möjligen i kommunerna inte riktigt hänger med. Det kan man nog göra i staten. Annars är det uppenbart att många kommuner arbetar effektivt och aktivt med detta. Det finns på många olika håll. I Solna har vi alldeles nyligen sett ett sådant exempel. Där har man uppenbarligen ett annat angreppssätt, vill jag påstå, än på många andra håll. Man ser till det kanske viktigaste av allting, att många unga människor har någonstans att gå på morgonen, att de åtminstone är eftersökta så att de inte hamnar i passivitet. Exakt vad det kan vara fråga om kan nog skilja mellan Hagfors och Stockholm eller andra platser, men det är otroligt viktigt att vi ser till att vi har ett skapande samhälle och inte bara ett förmedlande samhälle.

Herr talman! Det faktum att Arbetsförmedlingen sedan några år tillbaka är en enhetsmyndighet med lite tydligare mål tycker egentligen inte jag att man ska ta som intäkt för vare sig centralisering eller privatisering. Det är att dra det hela för långt. Det är snarare ett sätt att erbjuda bättre möjligheter till anpassning efter lokala förhållanden, bättre möjligheter för myndigheten att överföra resurser från en del av landet till en annan där resurserna behövs som bäst, att öka flexibiliteten och därmed göra myndigheten mer slagkraftig. Jag har inte uppfattat det som att Socialdemokraterna har varit emot myndighetsreformen i sig utan det har snarare handlat om andra saker som vi har kunnat diskutera här. Om jag återgår till själva interpellationen vill jag peka på att målsättningen, som vi har uttryckt den i budget, instruktioner, regleringsbrev och annat, självklart är att en tredjedel av insatserna i garantierna ska genomföras av kompletterande aktörer. Kompletterande aktörer ska inte ses som en privatisering utan just som kompletterande aktörer. På det sättet får vi en strukturerad och organiserad plattform, skulle man kunna kalla det, för att kunna engagera alltifrån ideella föreningar och sociala företag till privata företag. På det sättet skulle vi både kunna utnyttja resurserna lite bättre och få lite bättre genomslag för de olika insatserna. Vi skulle naturligtvis också kunna se till att vi under en period när vi har en rätt dramatisk uppgång av antalet personer som omfattas av insatserna får möjlighet att växla upp snabbare än vi annars hade kunnat göra. Som svar på Lars Liljas fråga kan jag säga att om man tittar på regelverket ser man att det i princip i övriga arbetsmarknadspolitiska insatser finns all möjlighet för Arbetsförmedlingen och kommunerna att komma överens om att hitta olika typer av upplägg som passar. Vi har försökt att i förordningen se till att det inte står ett regelverk i vägen för att en sådan överenskommelse ska kunna slutas. Jag har också på flera olika ställen försökt skicka den signalen, till exempel på SKL:s arbetsmarknadsdagar vid två tillfällen och vid Arbetsförmedlingens chefsdagar vid flera tillfällen. Där har jag försökt säga att vi naturligtvis inte är emot att Arbetsförmedlingen samarbetar med kommunerna. Tvärtom finns det mycket goda exempel på att ett sådant samarbete har varit väldigt fruktbart. Vi hörde Solna nämnas och vi har Sundbyberg. Västerås är ett annat exempel, även Hofors för den delen, där man jobbar väldigt intensivt tillsammans med kommunen, framför allt för att hjälpa ungdomar att komma från skolvärlden och så småningom ut på arbetsmarknaden. Det finns absolut inga vare sig politiska eller legala hinder för samarbete. Det är snarare så att vi har försökt att tydliggöra hur detta samarbete ska organiseras. De tidigare förordningar som reglerade detta var om möjligt ännu luddigare på det här området och det fungerade egentligen inte alls. Det gjorde naturligtvis att vi var tvungna att bli lite tydligare i den förordning som trädde i kraft 2008. Det här är nog det viktigaste vi kan göra. I sak tror jag inte att det är någon jättestor skillnad mellan Lars Lilja och mig när det gäller vikten av att involvera alla goda krafter som kan hjälpa dem som är arbetslösa, inte minst ungdomar, att på olika vis komma in på arbetsmarknaden. Då är kommunerna en naturlig samarbetspartner. Vi menar att vi genom förordningen och genom att skicka tydliga signaler också har medverkat till att klargöra detta, om det har varit något tvivel om det.

Herr talman! Ministern säger att det inte finns några större hinder för det här samarbetet. I så fall måste det ju, såvitt jag kan bedöma, finnas någon form av kommunikationsproblem mellan departementet och kommunerna. När man pratar med kommunerna kommer det fram att de i alla fall upplever att de är lite bakbundna, att de inte har de möjligheter som de skulle önska. I så fall vore det bra om departementet och kommunerna, framför allt kanske SKL, satte sig ned och pratade med varandra och försökte lösa det här så att kommunerna faktiskt vet vad de får göra, vad de kan göra och vad de bör göra. Jag tror att det skulle vara oerhört värdefullt. Jag råkar veta att bland annat jurister på SKL har försökt att komma i kontakt med departementet för att lösa en del av frågorna runt upphandling och sådana saker men misslyckats. Ministern nämner att centraliseringen och enmyndigheten ska ge en mer flexibel användning av resurserna. Må så vara, men jag upplever också när jag pratar med enskilda arbetsförmedlare att de känner att de är oerhört regelstyrda fortfarande och inte kan göra en del saker därför att det finns en åldersgräns eller andra regler som gör att de inte kan göra det de vill. Sedan gläds jag åt att arbetsmarknadsministern nämner ideella föreningar och deras möjlighet att göra en insats i arbetsmarknadspolitiken. Jag kommer ihåg att vi för några år sedan hade en interpellationsdebatt just när det gäller lönebidragen och ideella föreningar. Vi kunde konstatera att för många ideella föreningar är det ett problem med lönebidragen därför att när Arbetsförmedlingen anser att arbetstagarnas möjlighet att arbeta, alltså deras färdigheter, har ökat minskar stödet till föreningen och föreningen har inte råd att ha kvar de här personerna. Det var det problemet vi diskuterade då, och jag föreslog att man kanske skulle kunna ha en lite annan lösning när det gäller lönebidragen just för den ideella sektorn. De skulle kunna få ett något större bidrag eftersom de saknar betalningsförmåga och många av de här personerna trivs på sitt arbete. Då lovade ministern att fundera på det och tyckte att det var en ganska god idé. Det skulle vara intressant att höra om ministern har funderat färdigt. Sedan är det ju så att kommunerna gör en rejäl insats i det här sammanhanget. Någonstans mellan 50 000 och 70 000 praktikplatser finns inom den kommunala verksamheten som en del av arbetsmarknadspolitiken. När det gäller utbildningsändamål pratar vi om mellan 45 000 och 55 000 praktikplatser. De gör dessutom en stor insats när det gäller fas 3-anställningarna. I november i fjol räknade man med ungefär 3 000 platser. Så småningom ska Lyftet sättas i sjön. Då antar jag att kommunerna också kommer att spela en viss roll. Det skulle vara intressant om ministern kunde svara på frågan om lönebidrag och de ideella föreningarnas möjligheter att göra en insats i arbetsmarknadspolitiken, framför allt en insats för de arbetslösa, och sedan kanske lite grann ta upp funderingarna kring vad Lyftet innebär för kommunernas insatser i arbetsmarknadspolitiken.

Herr talman! Jag har full förståelse för att statsrådet inte hade tid att i sitt första inlägg gå in på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Jag hoppas att det finns möjlighet för statsrådet att återkomma, därför att jag tror att det är en av de centrala frågorna, att man ser till att få flera företag och flera jobb. Herr talman! Enkla svar finns sällan på mycket komplicerade frågor. Det är bara den tvärsäkre som allra bäst vet vad man alltid ska göra. Just i denna stund skulle jag vilja aktualisera en fråga, nämligen hur man skulle kunna engagera fler företagare i processen att skapa fler jobb. Jag tror för min del att de som är företagare och har fullt jobb är otroligt engagerade och har väldigt lite tid att syssla med att lära ut hur man blir företagare. Ofta kan man kanske inte lära sig detta. Det finns ändå ett behov. Jag tror att många känner sig osäkra inför att starta eget. Det är liksom baksidan på Lars Liljas diskussion här om vad kommunerna kan göra. Min mer konkreta fråga är om man skulle kunna tänka sig att i någon form använda pengar som nu hanteras inom Arbetsförmedlingens ram till att engagera företagare för att hjälpa inte minst ungdomar med att starta eget. Jag tror att det är en av de saker som skulle kunna göra att fler verkligen fick jobb. Jag håller med om att det naturliga är att man vänder sig till kommunen respektive Arbetsförmedlingen. Kanske är det svårt att vända sig till en företagarorganisation exempelvis. Det behövs en förmedlingsverksamhet däremellan. Pengar får inte vara ett hinder när det gäller att utnyttja alla möjligheter som kan finnas.

Herr talman! Det är synd att det bara är fyra minuters talartid. Lars Lilja pratade om att kommunerna inte har de möjligheter till samarbete som skulle önskas, om att det uppfattas så på sina håll. Ja, så var det ett tag. Man var lite oklar över detta. Sådana signaler fick vi väldigt tydligt från SKL. I flera omgångar har vi suttit ned och diskuterat med SKL. När den här förordningen skulle tas fram jobbade vi tillsammans med SKL:s jurister just för att försöka undanröja alla tveksamheter, alla potentiella tvivel, kring tolkningen. Vi har alltså väldigt intensivt jobbat med SKL för att hantera den här typen av problem. Möjligen ligger problemet snarare i att det inte längre finns några länsarbetsnämnder med stora fria medel som man kan laborera med så som man kanske tidigare har gjort. Då kommer vi tillbaka till Lars Liljas andra synpunkt, att arbetsförmedlare kan känna sig bekymrade över att inte kunna göra det de vill. Naturligtvis kan jag förstå det. Å andra sidan: Om ansvaret och arbetsmarknadspolitiken är nationella får vi nog ha en någorlunda ordentlig styrning av vad medlen ska användas till. Som Riksrevisionen och andra visat vid tidigare genomgångar av olika typer av arbetsmarknadspolitiska insatser har det funnits ett och annat projekt vars nytta definitivt kunde ifrågasättas. Dock kan man förstå att det var trevligt för dem som genomförde insatsen. När det gäller frågan om lönebidrag och ideella föreningar - vi har ju diskuterat frågan förut; det är inte alltid som man får som man vill i budgetförhandlingar - delar jag Lars Liljas grundläggande stöd till lönebidraget som modell. Jag tror att det är en väldigt god insats när det gäller att kunna hjälpa många personer till ett meningsfullt arbete - människor som annars inte hade haft det. Inte minst mot bakgrund av den ekonomiska krisen under det senaste året tycker jag att det finns anledning att dyka lite djupare i frågan om lönebidragsanställningarna. Det handlar om allt från lönebidrag i eget företag och lönebidrag för ideella föreningar till volymerna och för den delen också nivåerna. Jag kan inte utlova en omedelbar leverans i frågan. Men om Lars Lilja och jag skulle kunna vara överens skulle vi tillsammans kunna titta på detta eller på olika sätt försöka hitta en vettig väg att gå. Jag tror att det skulle vara väldigt bra. När det gäller Gunnar Andréns fråga och om man funderar på vad arbetsmarknadspolitiska program egentligen är: Naturligtvis handlar det inte bara om att förmedla arbete - dock är det en del - utan också om att förbättra den enskildes möjligheter att hitta och att passa för de arbeten som finns, om möjligheterna att komma in och att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Där finns väldigt mycket av det som finns i vår verktygslåda: praktik, praktisk kompetensutveckling, utbildning, fas 3, Lyft och andra saker som vi pratat om. För Lyft, fas 3 och praktikplatserna kommer kommunerna att ha en mycket stor betydelse. Lars Stjernkvist, min tidigare partisekreterarkollega - dock för Socialdemokraterna - har av Arbetsförmedlingen utsetts till att leda arbetet med Lyft gentemot den offentliga sektorn. För inte alls länge sedan - för bara någon vecka sedan - pratade jag med Lasse Stjernkvist. Vi diskuterade då just detta. En fråga som det nu är väldigt viktigt att reda ut handlar egentligen om diskussionen med parterna för att se till att man inte på något sätt hamnar snett och det uppfattas som exempelvis lönekonkurrens. Gunnar Andrén har helt rätt utgångspunkt. Fler företag behövs. Framför allt behövs det kunder i de företagen så att man vågar anställa. Beträffande starta-eget-stöd togs åldersgränsen bort den 1 januari i år, så ungdomar kan få hjälp med att starta eget. Men återigen: Det är inte bara hjälp med att starta eget som behövs, utan det behövs också kunder till de företagen. Det behövs även bland annat idéer, nätverk och kontakter som vi kanske genom näringspolitiken och på andra sätt kan försöka hjälpa till med att stimulera fram.

Herr talman! Vi pratar om stöd till att starta eget och om fler företag. Men jag tror att det där ligger oceaner bort från de bekymmer och tankar som de personer har som vi pratar om - personer som hamnar i fas 3 och som kommunerna kanske har att ta hand om. Jag tror att vi i någon mening ofta underskattar de problem som dessa personer har. Det handlar om personer som står mycket långt bort från arbetsmarknaden. Jag tror alltså att det problemet underskattas oerhört mycket. Ministern talade om en centralt styrd arbetsförmedling. Visst, självklart ska det i grunden vara samma regelverk. Problemet är att vi ibland säger att alla ska behandlas lika. Min uppfattning är att alla ska behandlas olika, att alla ska behandlas utifrån de behov och möjligheter man har när det gäller att klara sig på arbetsmarknaden. Jag är intresserad av att få veta lite mer om Lyftet. Inom kommunsektorn tror man att man kommer att få ta ett stort ansvar för Lyftet. Man är också orolig för anordnarbidraget och för hur man kan finansiera sin insats för att hjälpa människorna i fråga. Det är en kortvarig insats, men det krävs ganska mycket administration för att hantera de här praktikplatserna. Vid praktik inom barnomsorgen ska man ta fram straffregister. Vid praktik inom vård och omsorg handlar det om hälsokontroller och så vidare. Det skulle vara intressant om ministern kunde ge besked om anordnarbidraget och Lyftet.

Herr talman! Interpellationen är angelägen. Det är viktigt att vi diskuterar den fråga som där tas upp. Om det finns tveksamheter hos en del kommuner vill jag gärna medverka till att en mycket tydlig signal skickas. Jag både hoppas och önskar att alla som kan och vill har ett intresse för att hjälpa till när det gäller att förbereda arbetslösa på att komma tillbaka i arbete. I'm all for it - för att uttrycka det på icke-svenska, vilket man kanske inte ska göra här i talarstolen. Jag är mycket glad över och tacksam för att så många kommuner gör en så stor insats. Det tror jag är väldigt viktigt. Är det så att man fortsatt upplever att det är problematiskt ska vi naturligtvis hjälpa till och undanröja den typen av hinder. Vi har redan tidigare märkt att nämnda typ av signaler fanns från enskilda kommuner och från SKL. Därför satte vi oss ned för att med SKL diskutera hur förordningen skulle se ut och på vilket sätt vi skulle kunna skicka tydliga signaler om att det absolut inte finns något hinder för ett samarbete med kommunerna. När det gäller Lyftet finns det väl två dimensioner. Den ena dimensionen handlar om exakt var Arbetsförmedlingen ligger i genomförandet av den här typen av insatser. Jag skulle nog vilja avvakta återrapporteringen från Arbetsförmedlingen och Lars Stjernkvist om var man just nu befinner sig i den processen. Jag vet att man har kommit i gång bra. I övrigt ska jag kanske inte föregripa redovisningen därifrån. Naturligtvis hoppas jag att det går bra. Till anordnarstödet och annat kan vi kanske återkomma i en senare debatt; vi får säkert tillfälle till det framöver.