Kommunernas förutsättningar att bedriva en trygg äldreomsorg
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Anna Tenje (M)
- Hoppa till i videospelarenLinnéa Wickman (S)
- Hoppa till i videospelarenKristoffer Lindberg (S)
- Hoppa till i videospelarenPatrik Lundqvist (S)
- Hoppa till i videospelarenSanna Backeskog (S)
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Anna Tenje (M)
- Hoppa till i videospelarenLinnéa Wickman (S)
- Hoppa till i videospelarenKristoffer Lindberg (S)
- Hoppa till i videospelarenPatrik Lundqvist (S)
- Hoppa till i videospelarenSanna Backeskog (S)
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Anna Tenje (M)
- Hoppa till i videospelarenLinnéa Wickman (S)
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Anna Tenje (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 13
Anf. 15 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Vad roligt att engagemanget för svensk äldreomsorg tycks ha blivit så stort i den här kammaren! Detta är trots allt bara ungefär andra gången under två års tid som jag som statsråd får förmånen att diskutera just äldreomsorg med anledning av en interpellation ställd av ledamöter i den här kammaren, så det är mycket glädjande med så stort engagemang.
Fru talman! Linnéa Wickman har frågat mig hur jag motiverar regeringens prioritering av ytterligare skattesänkningar för höginkomsttagare samtidigt som landets äldreomsorg står inför stora utmaningar. Linnéa Wickman har också frågat vilka åtgärder jag tänker vidta för att komma till rätta med underbemanningen inom landets äldreomsorg, som enligt Kommunals undersökningar dagligen innebär risker för de äldre och bidrar till att allt färre undersköterskor ser en framtid inom yrket. Slutligen har Linnéa Wickman frågat mig hur jag avser att säkerställa att kommuner och regioner kan rekrytera och behålla tillräckligt många medarbetare inom äldreomsorg och vård givet den demografiska utvecklingen och de ökande behoven.
I Sverige har vi en ordning med kommunalt självstyre. Äldreomsorgen ryms inom det kommunala ansvarsområdet. Kommunerna har genom den kommunala beskattningsrätten både ett långtgående ansvar för och en stor möjlighet att påverka finansieringen av sin verksamhet. Skatteintäkterna står för den allra största delen av kommunernas totala intäkter. Kommunernas ekonomiska förutsättningar är därför, liksom för övrig offentlig sektor, starkt kopplade till skatteunderlagets utveckling och den ekonomiska tillväxten. För att långsiktigt stärka kommunernas ekonomi och förutsättningar att finansiera äldreomsorgen har därför ökad tillväxt och en återupprättad arbetslinje stor betydelse.
Budgetpropositionen för 2025 fokuserar på att stötta ekonomins återhämtning genom reformer som ökar tillväxten och stärker hushållen. I detta ligger bland annat att lätta på skattebördan för svenska folket och olika åtgärder för att få fler i arbete. Att ekonomin växer och Sverige blir rikare är en viktig förutsättning för att kunna finansiera de satsningar som krävs för att Sverige ska bli ett säkrare och tryggare land att bo och leva i.
Som jag nämnde faller äldreomsorgen under det kommunala självstyret, och frågor om bemanning och kompetensutveckling är ytterst ett arbetsgivaransvar. Det handlar till exempel om att vara en attraktiv arbetsgivare, stärka ledarskapet inom äldreomsorgen och hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv. Kommunerna har både möjlighet och ansvar att vidta åtgärder för att säkerställa personal- och kompetensförsörjningen.
Staten kan samtidigt stärka kommunsektorns förutsättningar att planera och utföra välfärdsuppdraget. Trots att statens budgetar för 2023 och 2024 behövde vara återhållsamma för att bekämpa inflationen har regeringen under dessa år prioriterat välfärden och genomfört förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunsektorn med sammantaget 16 miljarder kronor. Förstärkningarna har varit permanenta och fortsätter därmed att stärka kommunsektorns ekonomi under 2025 och framåt. Regeringens framgångsrika inflationsbekämpning leder också till att kommunsektorns ekonomi väntas förbättras när inflationen stabiliseras på en låg nivå och sektorns pensionskostnader minskar. Enligt Sveriges Kommuner och Regioners prognoser bedöms det stärka resultatet med 50 miljarder kronor 2025 jämfört med 2024. Samtidigt väntas en konjunkturåterhämtning, och skatteintäkterna väntas öka i snabbare takt igen.
Äldreomsorgen är en prioriterad fråga för regeringen, som har vidtagit flera åtgärder för att stärka omsorgens kvalitet. Det gör regeringen bland annat genom sektorsbidraget till äldreomsorgen, genom reformen skyddad yrkestitel för undersköterskor och genom att förlänga och utveckla Äldreomsorgslyftet. Regeringen arbetar också med en ny socialtjänstlag som innebär en omställning av omsorgen till att bli mer förebyggande, kunskapsbaserad och tillgänglig. I budgetpropositionen för 2025 lämnas vidare flera förslag för att stärka svensk äldreomsorg, och regeringen kommer att fortsätta arbeta med flera reformer för en starkare och tryggare äldreomsorg i Sverige.
Anf. 16 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! Tack till ministern för det inledande svaret!
Jag konstaterar att det är hög tid att ministern kommer hit för att debattera situationen i landets äldreomsorg, för läget inom den svenska äldreomsorgen är allvarligt.
När Kommunal frågar landets undersköterskor inom äldreomsorgen uppger färre än hälften att de vill arbeta kvar inom tre år. På tio år har andelen som vill arbeta kvar sjunkit med hela 40 procent. I samma undersökning svarar fler än hälften att arbetstiderna aldrig eller inte särskilt ofta går att kombinera med familjeliv eller sociala aktiviteter. Samtidigt svarar var tredje att bemanningen dagligen eller någon eller några gånger i veckan är så låg att det innebär en risk för de äldre.
Kommunals ordförande Malin Ragnegård konstaterar, baserat på bland annat den här undersökningen, att äldreomsorgen befinner sig i fritt fall och att dessa siffror borde utlösa en politisk kris i Sverige. Kommunals medlemmar går sönder när de försöker bära upp ett underfinansierat system, med kronisk underbemanning och arbetsmarknadens högsta sjukskrivningstal som följd. Med tanke på att andelen av befolkningen som är 85 år eller äldre kommer att öka de kommande 10 åren med nära 170 000 personer blir det än mer alarmerande.
Fru talman! Jag tror inte att det är en överraskning för statsrådet att äldreomsorgen står inför stora utmaningar sett till både kompetensförsörjning och demografi. Men jag vill hävda att de politiska prioriteringar som regeringen gör inte på något vis möter de här utmaningarna.
Man ska också se på utvecklingen. De senaste 19 åren har 13 nationella budgetar varit borgerliga och präglats av stora skattesänkningar som framför allt har gynnat landets välbärgade.
Under den här mandatperioden har regeringen inte bara fortsatt på den inslagna vägen utan förstärkt den markant i budget efter budget. Ministern ger sig själv och andra höginkomsttagare, som till exempel riksdagsledamöter, tusentals kronor i sänkt skatt per månad. Halva regeringens reformutrymme i statens budget läggs i år på just det här, vilket dessutom är riktigt ineffektiv politik om man vill minska arbetslösheten och få fart på tillväxten och ekonomin. Undersköterskorna får däremot inte vare sig fler kollegor, bättre villkor eller för den delen någon större skattesänkning att tala om.
Även om det är kommunerna som ansvarar för äldreomsorgen påverkas deras förutsättningar starkt av storleken på statsbidragen och av att man inte räknar upp statsbidragen i förhållande till takten i inflationen. Det är någonting som vi socialdemokrater har föreslagit att man ska göra och som våra nordiska grannländer gör. Det skulle vara att ta ansvar för att bygga en mer robust äldreomsorg som kan möta utmaningarna och där budgeten inte urholkas från år till år.
Vi ska komma ihåg att kommunernas skattenivåer förstås även påverkas av om regeringen tar sin del av ansvaret för att finansiera den gemensamma välfärden. Jag tycker faktiskt att vi nu efter att resurstillskotten under åratal inte motsvarat de faktiska behoven är i ett läge där en rimlig fråga att ställa sig är: Hur många fler skattesänkningar på nationell nivå tål äldreomsorgen? Jag undrar om äldreministern verkligen anser att det är en rimlig prioritering att sänka skatterna för landets rikaste i det här allvarliga läget.
Anf. 17 Kristoffer Lindberg (S)
Fru talman! Jag tackar ledamoten Linnéa Wickman för en angelägen interpellation.
Enligt fackförbundet Kommunal gjordes nedskärningar i en majoritet av Sveriges kommuner under det år vi just lagt bakom oss. De verksamheter där man såg mest besparingar var äldreomsorgen och skolan. Det här slår hårt både mot personal och mot dem som är äldre och beroende av äldreomsorgens insatser.
Kommunal är tydliga: Det behövs mer resurser till kommunerna. Sverige står i en välfärdskris och specifikt en vårdkris. I vissa sammanhang talas det om nedskärningar i nivå med 90talskrisen. Vi har sett en varselvåg över den svenska hälso- och sjukvården. Men i stället för att skjuta till mer pengar använder regeringen nästan halva sitt reformutrymme till att sänka skatten för de allra rikaste.
Både Sveriges kommuner och oppositionen här i kammaren har gång på gång varnat för de här nedskärningarna i välfärden. Nu ser vi konsekvenserna av regeringens politik för sjukvården, skolan och äldreomsorgen.
Fru talman! Jag vill ge ett exempel från verkligheten, där man varje dag hanterar regeringens välfärdssvek. Jag bor i Bollnäs kommun i hjärtat av Hälsingland. Där märks regeringens politik tydligt. Förutom att det ekonomiska läget är tufft generellt när regeringens statsbidrag inte räcker för att täcka kostnaderna gör regeringen också nedskärningar direkt riktade mot äldreomsorgen.
Att regeringen har avskaffat statsbidraget för att främja ett hållbart arbetsliv inom vård och omsorg får stora konsekvenser för Sveriges kommuner och deras förutsättningar att klara sitt uppdrag. För min hemkommun handlar det om 16,8 miljoner som försvann redan förra året, och de pengarna lyser med sin frånvaro även detta år i ministerns budget. Det är väldigt mycket pengar för en normalstor svensk kommun. Det var 16,8 miljoner som användes för att äntligen avskaffa de delade turerna för omsorgspersonalen. De täckte inte hela kostnaden, men tillsammans med kommunala satsningar kunde man genomföra det här. Nu har dock delade turer fått göra comeback på grund av regeringens nedskärningar.
De statsbidrag till kommunerna som regeringen lägger för att finansiera svensk välfärd är långt ifrån tillräckliga. Både regioner och kommuner tvingas till nedskärningar. Behovet är just nu enormt. I ett sådant skede väljer regeringen att i år höja de generella statsbidragen till kommunerna med 0 kronor.
Noll! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är en medveten strategi från regeringen att pressa kommunerna till ruinens brant och tvinga dem att höja sin platta kommunalskatt för att klara av att uppfylla lagkraven samtidigt som man själv på Regeringskansliet kommer med nästa jobbskatteavdrag. Det är en ganska cynisk skattepolitik.
Kommer ministern att presentera några ökade statsbidrag till kommunerna för att hindra de omfattande nedskärningar som regeringen tvingar kommunerna att genomföra, framför allt inom äldreomsorgen?
Anf. 18 Patrik Lundqvist (S)
Fru talman! Jag tackar Linnéa Wickman för interpellationen. Jag tackar naturligtvis också ministern för svaret.
När man lyssnar på ministern hör man tydligt att fokus inte är på kommunernas verksamheter. Det är inte de äldres situation eller personalens situation inom äldreomsorgen som är det viktigaste för staten att hantera, utan det är tillväxtpolitiken. Sedan ska kommunerna med det kommunala självstyret ansvara för det andra. Det här är naturligtvis i viss mån sant. Staten har inte styret över verksamheten. Men vi har i Sverige ett kommunalt utjämningssystem, som syftar till att alla kommuner ska klara av att leverera bland annat äldreomsorg till sina invånare, oavsett om den verksamhet som bedrivs i kommunen bär och ser till att folk flyttar dit eller i stället försvinner eller effektiviseras så att färre jobbar där och fler och fler flyttar därifrån.
Det här är ett ansvar som är oerhört viktigt för att hela Sverige ska kunna leva och för att de äldre som har byggt upp Sverige genom till exempel skogsbruket i Norrlands inland eller i Gävleborg, som vi kommer ifrån, ska kunna klara av att bo kvar på ålderns höst där de har byggt sitt liv, trots att deras barn kanske flyttar till Stockholm av tvång eller fri vilja och då tar med sig sin skattekraft till sin nya kommun. Det är ett jättestort ansvar.
Det jag läser in i ministerns svar är att nuvarande regering förvisso satsar på tillväxt för vissa men också satsar på avveckling för andra, när man i stället för att ge pengarna per individ ut till landet för att säkra den verksamhet och köpkraft som finns runt om i landet delar ut pengarna i generella skattesänkningar efter vilken inkomst folk redan har. Då går mer och mer pengar till de områden där det redan finns väldigt mycket pengar, och de områden som har börjat utarmas fortsätter att utarmas.
Det här är inte en ansvarsfull politik gentemot landsbygden och gentemot alla de människor som har byggt Sverige via malmen, gruvorna, skogsnäringen, pappersbruken och allt det andra som fortfarande finns kvar men som anställer färre och färre när verksamheterna effektiviseras och kan bedrivas med färre människor. Staten måste ta sitt tydliga ansvar - se till att de här kommunerna inte drabbas av ännu större avfolkning, se till att det finns en viss köpkraft kvar och se till att de äldre som har valt att leva sitt liv där och göra det de ska också får den belöning de förtjänar och den vård de förtjänar på ålderns höst.
Det här är kort och gott en politik för dem som redan har och för storstadsregionerna i stället för en politik för hela Sverige och de människor som lever här. Jag har svårt att se att det här klaffar med de ord man använder när man beskriver vad man vill göra. Det är klart att man kan säga att kommunerna klarar sig generellt. Men det bygger ju på att vissa redan är väldigt rika medan andra inte är det. Man använder genomsnittet i stället för att se till dem som faktiskt drabbas av det här.
Vi har lovat svenska folket att man ska få en värdig vård oavsett var man bor i landet. Det måste vi också leva upp till. Här finns det mer att göra. Jag är nyfiken på att höra vad som kommer att göras framöver, för det framgår inte i svaret här.
Anf. 19 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Tack till Linnéa Wickman för en väldigt viktig interpellation, och tack till ministern som är här i dag och diskuterar äldreomsorgen med oss.
För det första vill jag lyfta fram det självklara. Äldre är ingen homogen grupp, och dagens äldre lever i en väldigt komplex kontext. Jag fick inför den här debatten viktig input från en enhetschef för ärendehandläggare inom kommunal omsorgsförvaltning.
Hon beskrev en vardag som handlar om att dagligen möta människor som är vana att klara sig själva i ett alltmer individualistiskt samhälle men som en dag behöver be om hjälp och stöd för att klara vardagen.
Varje ärendehandläggare har ungefär hundra ärenden åt gången att hantera. Det handlar om tidigare undersköterskor, läkare, egenföretagare, lärare och byggnadsarbetare som inte sällan på ålders höst drabbas av ofrivillig ensamhet eller psykisk ohälsa.
När vi politiker fattar beslut om äldreomsorgen måste alltid perspektiv som psykisk hälsa, livskvalitet och meningsfullhet finnas med. Det är något som också PRO har lyft fram återkommande. Äldreomsorgen måste ha som ambition att uppnå livskvalitet för att enbart hålla en lägstanivå. Det skulle jag gärna höra statsrådet resonera lite kring.
Fru talman! För det andra: För att vi ska klara de stora utmaningarna med kompetensförsörjningen är det avgörande att de som jobbar inom äldreomsorgen i dag trivs, orkar, vill och har råd att jobba kvar.
I Försäkringskassans lägesrapport Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv beskrivs att sjukfrånvaron på grund av stress har femdubblats. Bland de drabbade är fyra av fem kvinnor inom välfärdsyrken. En förklaring är den bristande balansen mellan krav och resurser. Det är väl belagt att det främst är dålig arbetsmiljö som orsakar stressrelaterad sjukfrånvaro.
Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård säger i en intervju som jag tycker är värd att uppmärksamma: Arbetsgivarna pratar om att undersköterska är ett bristyrke. Men med den här extremt dåliga arbetsmiljön är det snarare ett riskyrke.
Fru talman! Jag tycker ändå att det är lite magstarkt att statsrådet i sitt svar hänvisar till kommunernas självbestämmande när hon vet att kommunerna är bakbundna av en skattesänkarpolitik med alldeles för små generella statsbidrag.
Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Kommunal beskriver alla klart och tydligt den dåliga arbetsmiljön inom äldreomsorgen. Det är alltså ett nationellt problem. Utmaningarna är stora i kommuner som styrs av såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.
SKR har nyligen tagit fram en actionplan där man understryker vikten av att jobba med friskfaktorer men också kompetensutveckling och yrkesväxling för att klara den demografiska förändringen. Detta med friskfaktorer är väldigt evidensbaserat, och det skulle ge resultat. Men det kräver såklart resurser.
Fru talman! Att något måste göras är solklart. Att omsorgens medarbetare, varav tre av fyra är kvinnor, är så slitna av stress och dåliga arbetsvillkor är en stor skandal och ett enormt samhälleligt misslyckande.
För att citera Bianca Kronlöfs lysande tacktal på Guldbaggegalan nyligen: Det är en skam att ni ska kämpa så ofta själva för att ha ett drägligt arbetsförhållande när det egentligen handlar om att ni ska ta hand om alla oss andra.
Vad är egentligen statsrådets plan för att fler ska orka, vilja och kunna jobba inom äldreomsorgen och kunna bidra till en värdig ålderdom nu när våra kommuner och regioner har satts på svältdiet?
Anf. 20 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Jag skulle önska att jag nu hade 20-30 möjligheter till replikskiften när äntligen engagemanget från kammaren är så stort för äldreomsorgen. Det har jag väntat på i två år. Jag kan bara konstatera att det är mycket glädjande med det engagemang som ändå uppvisas här i dag. Jag har jobbat med de här frågorna sedan dag ett. Jag kan bara konstatera att då som nu är äldreomsorgen en framtidsfråga.
Både antalet och andelen äldre i Sverige ökar. Vi får aldrig glömma att just den ökningen, att allt fler blir allt äldre, är en fantastisk framgångssaga. Det ska vi aldrig förminska. Det beskrivs ofta som att detta skulle vara ett gigantiskt stort problem. Men det är egentligen det som vi har strävat efter hela tiden.
Med det sagt är det självklart så att det är förknippat med en hel del utmaningar. Det kommer att leda till ett ökat behov av äldreomsorg, en utökad hemtjänst och en utökad andel platser på särskilda boenden.
Även om vi blir allt äldre lägger vi allt fler friska år till vår ålderdom. Men det innebär ändå till syvende och sist att vi någon gång i livet kommer att behöva hjälp och stöd. Då ska givetvis en trygg och säker omsorg med hög kvalitet finnas där.
Precis som interpellanten men också flera av ledamöterna belyser är kompetensbristen mycket riktigt en stor utmaning i dag. Behovet av nyanställningar kommer dessutom sannolikt att öka framöver. Det krävs att vi redan här i dag har ett långsiktigt och strukturellt perspektiv så att vi kan jobba för att vi framöver långsiktigt kan säkra en hållbar välfärd.
Ett sådant perspektiv kräver att vi kan ha flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver åtgärda alla de brister som finns här och nu för att stärka omsorgen och höja kvaliteten. Men vi behöver också ha orken att skapa förutsättningarna för framtidens omsorg även i framtiden.
Bland de viktigaste sakerna för en hållbar välfärd är hur den kan finansieras här i dag och också i morgon. Det är väldigt viktigt att understryka att det just är därför som regeringen har bedrivit ett systematiskt arbete.
Det gäller först och främst att vi i den pressade ekonomiska situation som vi befann oss i för inte så länge sedan sköt till medel dit där de gör störst nytta. Samtidigt fokuserade vi på att så snabbt som möjligt minska och arbeta bort inflationen. Det har störst påverkan just på kommunernas ekonomi.
Vi vann kampen mot inflationen. Det kommer att göra att kommunernas ekonomi nu ser betydligt ljusare ut de kommande åren. På lång sikt behöver vi också få upp tillväxten och få fler att gå från bidrag till arbete. Det är helt klart ett av de mest prioriterade områdena.
Flera av ledamöterna här i dag har varit inne på malmen, skogen och inte minst gruvorna som byggde Sverige starkt och fick igång tillväxten. Men de gör ändå inte kopplingen att det är just tillväxten som måste öka för att välfärden ska kunna finansieras framöver.
Just därför är det så viktigt att budgeten 2025 fokuserar på att stärka hushållen här och nu. Men det gäller att kämpa för att få upp tillväxten så att vi har råd att finansiera vår framtida välfärd tillsammans.
Det skulle gynna välfärden men framför allt äldreomsorgen både genom att stärka kommunernas ekonomi och genom att fler går från bidrag till arbete. Att fler arbetar mer skulle också underlätta kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen.
En hållbar äldreomsorg kräver rätt förutsättningar. Det är de förutsättningarna som vi nu på flera plan arbetar för att skapa för att just stärka äldreomsorgen, fru talman.
Anf. 21 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! Tack, ministern, för det utvecklade svaret.
Jag konstaterar att flera av de få insatser som statsrådet ändå nämner att regeringen gör för att förbättra situationen inom äldreomsorgen är saker och ting som den tidigare socialdemokratiska regeringen har initierat.
Jag konstaterar att äldreomsorgslyftet nämns. Det är väldigt viktigt. Jag tycker att man kan nämna skyddad titel för undersköterskor och rätt till fast omsorgskontakt. Det är också exempel på viktiga reformer som regeringen har tagit vidare.
Det grundläggande problemet i dag är ändå, trots pandemins lärdomar, att de kvalitetslyft och ambitionshöjningar som vi påbörjade inte kan förverkligas utan långsiktiga satsningar som ger kommunerna riktiga resurser så att det går att anställa fler och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill arbeta kvar.
Fru talman! Den grundläggande frågan i den här debatten blir trots allt följande.
Hur ska regeringens politik, där de rika prioriteras, kunna lösa krisen? Det är en ineffektiv politik som inte kommer att få fart på någon tillväxt. Jag vet att regeringen reviderade ned sina egna tillväxtprognoser strax innan årsskiftet.
Hur ska den här politiken, där man överger undersköterskorna, kunna lösa den allvarliga krisen? Detta är förstås ingen ny fråga. Men sett till hur stora utmaningarna faktiskt är och hur behoven ser ut när det gäller både kompetensförsörjningen och den demografiska utvecklingen behöver staten ta sitt ansvar, vilket jag skulle säga att den här regeringen inte gör.
Kommunal bedömer att det för att klara äldreomsorgens ökande behov skulle behövas 8 200 fler heltidsanställda inom äldreomsorgen varje år fram till 2030, till en total kostnad av ungefär 25 miljarder kronor. Det är en summa som regeringen hade kunnat prioritera, men det gör man inte. Det man gör är i stället att sänka skatterna med 28 miljarder kronor bara i år.
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har gjort en omfattande prognos kring de investeringar som krävs fram till 2040 för att klara de ökande behov som vi talar om i debatten.
Där framgår att fyra av fem medborgare, alltså en stor majoritet av alla som bor och lever i det här landet, förväntar sig att äldreomsorgen år 2040 ska tillgodose befolkningens behov i större eller i åtminstone lika stor utsträckning som i dag. Samtidigt uppger fler än hälften i den undersökning och analys som myndigheten har tagit fram att även om kommunerna genomför olika typer av förbättringsarbeten och insatser kommer de med dagens finansiering i mindre utsträckning att kunna möta vård- och omsorgsbehoven.
Mer än 90 procent av kommunerna tror att det är privata ruttjänster för de pensionärer som har råd som kommer att vara en del av lösningen. Mer än 60 procent av kommunerna bedömer att det är mycket eller ganska troligt att det är anhöriga som kommer få täcka upp.
Redan i dag får äldre omsorg allt senare. En förklaring är att trösklarna för stöd har höjts och att allt fler, framför allt kvinnor, har tvingats gå ned i arbetstid för att täcka upp när välfärden brister. Men det här är ingen ödesbestämd utveckling, utan det är politik. Det handlar om ekonomisk politik och hur man prioriterar.
Menar ministern verkligen att det är familjesituationen och plånboken som ska avgöra vilken omsorg man får? Ska landets pensionärer delas in i ett A-lag och ett B-lag? Det är ett svek mot dem som har byggt det här landet.
Anf. 22 Kristoffer Lindberg (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för debatten, men jag beklagar att jag inte kan få ett tydligt svar på min fråga om mer resurser.
Ministern pratar om tillväxt. Och ja, det är helt avgörande. Men frågan blir: När får vi se regeringens politik för tillväxt? Jag förutsätter att svaret på frågan om ökad tillväxt inte är skattesänkningar för höginkomsttagare. Jag har högre förväntningar på regeringen än så. Så när får vi se tillväxtpolitiken från regeringen?
Alla kommuner drabbas av regeringens otillräckliga statsbidrag. Men kommuner som redan har en svagare skattekraft och bland landets högsta skattesatser och som har ett större behov av välfärdens verksamhet drabbas ännu hårdare när regeringen inte kompenserar för ökade kostnader. Jag talar då framför allt om kommuner på landsbygd och i glesbygd.
Förutsättningarna ser väldigt olika ut i kommunerna, men samtidigt har alla kommuner samma ansvar för att uppfylla lagkraven inom välvärden när det exempelvis gäller äldreomsorg till sina invånare.
Frågan blir då: Vilka förutsättningar ger ministern kommunerna att lyckas med äldreomsorgen? Vi kan inte ha en regering som helt och hållet gömmer sig bakom det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret är oerhört viktigt, men ministern måste väl ändå vara medveten om att kommunerna också är beroende av statsbidrag för att kunna leverera den äldreomsorg som är en del av det samhällskontrakt som medborgarna i detta land kan förvänta sig?
Det är tydligt att Sverigedemokraterna och regeringen inte prioriterar svensk äldreomsorg. Och så kan det såklart vara. Man får tycka olika. Men det får också konsekvenser, och dessa ser vi ute i kommunerna just nu. Ministern får såklart finna sig i att vi socialdemokrater, som vill se till medborgarnas legitima förväntningar när det gäller vilken nivå svensk äldreomsorg ska hålla, kommer att fortsätta att påtala detta för regeringen.
Anf. 23 Patrik Lundqvist (S)
Fru talman! Den här regeringen gör som sagt en enorm överföring från områden där det bor få människor, där man har låga löner och där det finns en åldrande befolkning till storstadsområdena, där de flesta med höga inkomster bor och där det bor väldigt många människor.
Det är kontentan av att regeringen använder det reformutrymme som finns för att sänka skatterna, framför allt för sådana som oss i den här kammaren - vi som har över 60 000 kronor i månaden i inkomst. Samtidigt låter regeringen bli att skriva upp den kommunala utjämningen till kommunerna så att de kan klara av att bedriva äldreomsorg överallt.
Det här är inte bara en fråga om omsorgen; det är också en fråga om arbetsmarknaden. Parallellt med detta drar man ned resurserna till Arbetsförmedlingen runt om i landet och centraliserar och lägger över arbetet på färre handläggare som kan träffa människor och ge dem stöd. De drabbas när kommunerna behöver säga upp omsorgspersonal som inte längre kan jobba i hemkommunen. De kanske också tvingas flytta från sin kommun till en större kommun där efterfrågan på personal fortfarande finns.
Det här skapar en ond spiral, där landsbygden och småorterna och det som ibland kallas för avfolkningsområden drabbas hårdare och hårdare, till stor del på grund av statens agerande och regeringens sätt att använda vår gemensamma plånbok.
Jag tycker för min del att man skulle behöva göra precis tvärtom. Det är de här områdena som behöver en extra skjuts, större muskler och mer ekonomi för att även skapa lokal tillväxt - inte bara en tillväxt som man kan säga gynnar hela Sverige utan som också gynnar alla områden i Sverige.
Anf. 24 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! En annan aspekt som behöver lyftas när vi pratar om äldreomsorg är driftsform och vad vinster i välfärden gör med vårt svenska välfärdssystem.
I mitt hemlän Gävleborg står vi inför att den moderata och sverigedemokratiska regionledningen kommer att besluta att bolagisera en hel vårdnivå. Det gäller alltså hela primärvården. Enligt deras egen utredning är detta det första steget; man bolagiserar för att sedan kunna sälja ut alla regionens hälsocentraler.
Vi socialdemokrater är starkt kritiska till att regionens hälsocentraler, med uppgift att möta och behandla sjuka människor, ska bedrivas i vinstdrivande syfte. Vems intresse kommer bolags-vd:arna att företräda? Är det invånarnas eller ägarnas? Och var kommer hälsocentralerna att placeras geografiskt? Är det rättvist över länet eller där de är som mest lönsamma?
Fru talman! En bolagisering kommer i allra högsta grad att påverka kommunerna, kommuninvånarna och den kommunala hemsjukvården. Den kommer att påverka samverkansytorna mellan regional primärvård och hemsjukvård. Det gäller självklart också skolhälsovården, familjecentralerna, BVC, MVC och äldreomsorgen.
Risken är överhängande att man på grund av vinstkravet trycker kostnader längre ned i systemet genom att vältra över ansvaret på den kommunala hemsjukvården. Detta beslut är enbart ideologiskt, och det här är en radikal politik som kommer att leda till ökade administrativa kostnader och till minskad demokratisk kontroll.
Jag tycker att det är en sådan extrem åtgärd att den behöver diskuteras på nationell nivå och att regeringen bör överväga att prata med sina partivänner i Gävleborg. Jag vill gärna höra ministern resonera kring hur en total bolagisering och utförsäljning skulle påverka våra äldre i behov av omsorg i Gävleborg.
I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).
Anf. 25 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Många frågor har bollats här. Jag konstaterar att jag är ointresserad av i vilken regi saker och ting har bedrivits - offentlig eller fristående regi - så länge det är fråga om hög kvalitet och hög tillgänglighet samt att skattebetalarna får valuta för sina pengar.
Låt mig ge ett exempel. Ledningen i den socialdemokratiskt ledda regionen här i Stockholm har beslutat att ta tillbaka 1177 i offentlig regi, vilket har gjort den dyrare och har inneburit sämre tillgänglighet. Särskilt äldre hamnar i kläm, givet att man har en sådan tidspress på sig när man ska beskriva sina besvär när man ringer in till 1177 att man riskerar att bli helt och hållet utan vård. Detta äventyrar definitivt liv och hälsa.
I övrigt vill jag backa tillbaka till den stora frågan gällande kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen släppte i förra veckan en rapport. I den framgår det tydligt att det finns särskilda områden som är viktiga att stärka för att klara framtidens kompetensförsörjning. Det handlar bland annat om att satsa på kompetensutveckling och om att stärka ledarskapet inom äldreomsorgen så att arbetsmiljön också kan bli bättre. Fler ska orka, vilja och kunna jobba mer - gå från deltid till heltid - och på så sätt bli inkluderade i sättet att styra och leda verksamheten. Men det handlar också om språkkunskaper.
Det är här fråga om områden, fru talman, som jag har arbetat med sedan dag ett. Språket är helt grundläggande dels för att äldre ska förstå och göra sig förstådda - det är en självklarhet-, dels för att medarbetare ska kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt och dels för att den sociala samordningen ska fungera på arbetsplatsen så att arbetsmiljön på så vis också ska bli bättre.
Samtidigt vet vi att en stor del av personalen, uppskattningsvis en fjärdedel, inte talar tillräckligt bra svenska för att klara av sina arbetsuppgifter. Detta är, fru talman, en verklighet som har varit känd sedan länge, men det förmådde inte den socialdemokratiska regeringen klara av förra gången. Den agerade inte i frågan, men det har vi gjort. Och vi är mer handlingskraftiga i frågorna.
En av de första utredningarna som jag tillsatte handlade om språkkrav i äldreomsorgen. Utredningen fick jag tillbaka i december, och den är nu ute på remiss för att ta in synpunkter på de olika förslagen. Förslagen är viktiga i fråga om att säkerställa tillräckliga språkkunskaper samtidigt som de också handlar om att hjälpa de många medarbetarna att öka kompetensen eller att den befintliga medarbetaren som inte har tillräckliga språkkunskaper får det stöd och den hjälp som behövs för att snabbt förbättra sina språkkunskaper.
Fru talman! Detta är bara ett exempel på hur vi praktiskt jobbar för att öka och stärka kvaliteten i äldreomsorgen. Precis som ledamoten var inne på har vi tagit vidare Äldreomsorgslyftet. Vi har tagit bort ytterligare käppar från hjulet så att kommunerna kan nyttja pengarna. Jag är mycket angelägen om att just detta efterlängtade statsbidrag kommer många och rätt personer till del. Vi tar också fram en ny socialtjänstlag, och vi fyller på med många viktiga reformer. Vi ökar stödet till anhöriga, stärker den medicinska kompetensen och vi stöttar det viktiga arbetet med att använda välfärdsteknik inom äldreomsorgen.
Anf. 26 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! Jag konstaterar att det ministern minst vill prata om är hur vi säkrar den grundläggande finansieringen utifrån de demografiska förutsättningar som finns och den rådande situationen inom landets äldreomsorg. Mina kollegor från Gävleborg har också gett olika tydliga exempel på hur det ser ut i vårt län.
Finansministern har sagt att det ska löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden. Jag tänker att det i stället ska löna sig att utföra ett av samhällets absolut viktigaste jobb, nämligen att arbeta inom vård och omsorg, att ta hand om oss och att ta hand om våra nära och kära.
Jag upprepar att budgeten för 2025 inte innehåller några nya generella statsbidrag till kommunerna. Det är klart att det kommer att bli utmanande om vi inte ökar resurserna när behoven ökar. Varje år sker en gradvis urholkning som gör att man får mindre och mindre pengar att bedriva verksamhet med.
Sedan finns enskilda reformer som vi har initierat som är otroligt viktiga, och jag delar bilden av att svenska språket är viktigt. Jag kommer själv från en kommun där man har jobbat hårt med hur man kan arbeta med att höja kompetensen i svenska språket för dem som arbetar inom vård och omsorg.
Jag vill också tacka statsrådet och mina kollegor för att de har deltagit i debatten. Dessa frågor borde placeras högre på den politiska dagordningen, och jag tar verkligen det som en uppmaning från statsrådet att hon gärna vill komma tillbaka så att vi kan debattera frågorna utifrån fler perspektiv än vad vi har hunnit med i dag. Regeringen måste skapa en plan för hur vi ska klara de växande framtida behoven.
I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Patrik Lundqvist (båda S).
Anf. 27 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Jag vill givetvis börja med att tacka interpellanten och ledamöterna för att ni har deltagit i debatten. Det här är viktiga frågor, och jag uppskattar verkligen - som jag har sagt tidigare - att det finns ett så stort intresse i kammaren i dag för frågorna.
Precis som jag har redogjort för tidigare i mina anföranden genomför nu regeringen ett gediget reformpaket för en starkare äldreomsorg. Så snart som i nästa vecka kommer jag att presentera en ny demensstrategi, givet att det är en av våra snabbaste växande folksjukdomar. Ålder är en riskfaktor för att få någon form av kognitiv sjukdom. Det är inte en del av det naturliga åldrandet, men det är en fråga som vi behöver jobba med - inte minst inom kommuner och regioner - för att skapa en likvärdig vård och en bättre demensvård för dem som drabbas och deras anhöriga.
Avslutningsvis vill jag betona vikten av att kommunerna utnyttjar det stöd som finns, tar till sig av den debatt vi har haft i dag, de rapporter som har kommit från Socialstyrelsen och av de senaste siffrorna från SKR och SCB. De visar att det verkligen är angeläget att vi här och nu börjar jobba kraftfullt med arbetsmiljön i kommunerna, såväl i egen regi som i olika vårdföretag.
Vi behöver satsa på ledarskapet inom äldreomsorgen, och vi behöver flytta fram positionerna så att fler kan gå från deltid till heltid och att fler ska känna att detta är ett otroligt viktigt och meningsfullt framtidsyrke med en längre framtid än i dag.
Äldreomsorgen kommer även i fortsättningen att vara en viktig framtidsfråga, och jag ser verkligen fram emot att komma hit och diskutera den vid fler tillfällen.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Interpellation 2024/25:278 Kommunernas förutsättningar att bedriva en trygg äldreomsorg
av Linnéa Wickman (S)
till Statsrådet Anna Tenje (M)
Det är en stor framgång för vårt samhälle att allt fler lever allt längre, men för många präglas livet som pensionär av mötet med en bristfällig välfärd. De som byggt upp vårt land förtjänar en trygg ålderdom och de som arbetar i välfärden förtjänar bättre arbetsvillkor, men då behöver också landets kommuner och regioner ha goda ekonomiska förutsättningar att göra de stora och breda investeringar som krävs.
I en undersökning av Kommunal bland landets undersköterskor inom äldreomsorgen uppgav färre än hälften att de vill arbeta kvar inom tre år. På tio år har andelen som vill arbeta kvar sjunkit med hela 40 procent. I samma undersökning svarade fler än hälften att arbetstiderna aldrig eller inte särskilt ofta går att kombinera med familjeliv eller sociala aktiviteter samtidigt som fler än var tredje svarade att bemanningen dagligen eller någon/några gånger i veckan är så låg att det innebär en risk för de äldre.
Med anledning av det som anförts ovan är mina frågor till statsrådet Anna Tenje:
- Hur motiverar statsrådet regeringens prioritering av ytterligare skattesänkningar för höginkomsttagare samtidigt som landets äldreomsorg står inför stora utmaningar?
- Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att komma till rätta med underbemanningen inom landets äldreomsorg, som enligt Kommunals undersökningar dagligen innebär risker för de äldre och bidrar till att allt färre undersköterskor ser en framtid inom yrket?
- Hur avser statsrådet att säkerställa att kommuner och regioner kan rekrytera och behålla tillräckligt många medarbetare inom äldreomsorg och vård, givet den demografiska utvecklingen och de ökande behoven?