Kärnvapenförhandlingarna

Herr talman! Stig Henriksson har frågat mig vilka frågor Sverige kommer att driva i förhandlingarna om ett internationellt kärnvapenförbud, hur ett sådant bör vara utformat för att ge effekt, om kärnvapenfria länders möjlighet att bidra samt om kärnvapenfria zoner i Norden och Europa skulle kunna vara steg på vägen.

Sverige anslöt sig i fjol till den stora majoritet länder som ställde sig bakom ett beslut i FN:s generalförsamling om att förhandla om ett förbud mot kärnvapen. Det var ett ställningstagande som föregicks av en omfattande analys och dialog med riksdagen men också med civilsamhällesorganisationer inom ramen för Folkrätts- och nedrustningsdelegationen, som vi ju har inrättat på nytt.

En första förhandlingsomgång genomfördes i New York i förra veckan. Förhandlingarna återupptas härnäst i juni. Detta är en utomordentligt viktig process som förtjänar vårt aktiva engagemang. Den emanerar ur det humanitära perspektiv på kärnvapen som har vuxit sig allt starkare i den internationella debatten.

Tyvärr tvingas man konstatera att kärnvapen återigen har hamnat i blickfånget. Ett inslag i denna oroväckande utveckling är de investeringar som vissa kärnvapenstater gör för att modernisera sina vapenarsenaler. Ett annat är den mer framträdande roll som kärnvapen på sina håll får i politiskt och militärt strategiskt tänkande. Ytterligare ett är den utmaning för den globala icke-spridningsregimen som Nordkoreas kärnvapenambitioner utgör. Risken för att kärnvapen faktiskt kommer till användning - avsiktligt eller oavsiktligt - måste tas på allvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Allt detta spär på frustrationen över bristen på framsteg i arbetet för kärnvapennedrustning. Det är därför mer angeläget än någonsin att dödläget på nedrustningsområdet kan hävas och att konkreta steg faktiskt kan tas på vägen mot det övergripande målet om en kärnvapenfri värld. Regeringen gör bedömningen att förbudsprocessen kan bidra till det.

Detta är bakgrunden till att Sverige nu aktivt deltar i den pågående förhandlingen. Något regelrätt utkast till förbudskonvention har ännu inte lagts fram. Sveriges allmänna strävan är dock avtal som tillgodoser svenska säkerhetspolitiska intressen och som bidrar till att stärka normen mot användning och innehav av kärnvapen.

Från regeringens sida beklagar vi att innehavarländerna har valt att inte engagera sig i processen. Det hade varit bättre om så hade varit fallet. Dörren bör fortsatt hållas öppen och en konvention utformas så att man underlättar en framtida anslutning.

Ett centralt svenskt ingångsvärde blir vidare att förbudsprocessen inte på något sätt kan ersätta NPT:s, icke-spridningsavtalets, fundamentala roll. Däremot skulle det kunna bana väg för genomförande av ännu inte infriade nedrustningsåtaganden som har gjorts inom ramen för icke-spridningsavtalet. Vi kommer konsekvent att verka för att detta återspeglas i en framtida konvention. Parallellt förbereds nu också ett brett upplagt svenskt engagemang för att NPT:s översynskonferens 2020 ska bli framgångsrik.

Över 100 länder omfattas i dag av kärnvapenfria zoner av skilda slag och i olika delar av världen. Dessa utgör värdefulla bidrag i arbetet för en kärnvapenfri värld. Frågan om zoner i Norden eller Europa saknar aktualitet, och regeringens fokus ligger därför på de pågående förbudsförhandlingarna.

Det går i dag inte att säga om förbudsprocessen till slut kommer att bära frukt. Redan i samband med fjolårets omröstning i FN:s generalförsamling markerade regeringen att ett slutgiltigt nationellt ställningstagande - ytterst av riksdagen - kan göras först när ett förhandlingsresultat föreligger.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag har ställt tre frågor, och utrikesministern har besvarat dem punktligt. I stora stycken är jag nöjd med interpellationssvaret, även om jag tycker att det är lite tunt när det gäller frågan om vilka frågor Sverige kommer att driva i förhandlingarna.

Det finns dock en mening i svaret, herr talman, som förbryllar mig: "Sveriges allmänna strävan är dock ett avtal som tillgodoser svenska säkerhetspolitiska intressen." Jag har grunnat på vad som egentligen menas med detta. Jag ska dock avstå från att spekulera och i stället låta utrikesministern utveckla meningen och betydelsen av den.

Vad är det då för krav som vi skulle kunna driva? Vi kan till exempel parallellt med detta driva ett stopp för att finansiera, assistera eller på annat sätt uppmuntra de vapen Sverige vill förbjuda. Kan det kanske vara något?

Jag skulle också önska att vi hade ett större folkligt tryck i frågorna, för jag tror att de är ganska okända i dag. Man kunde kanske göra en drive inom landet och internationellt då man sprider kunskap om förhandlingarna och förutsättningarna för dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vidare håller jag förstås med ministern om att "dörren bör fortsatt hållas öppen och en konvention utformas så att en framtida anslutning underlättas". Det är jättebra. Men det jag inte kan förstå är vad Sveriges representant Eva Walder sa i debatten om att man också måste kunna utträda. Varför är detta viktigt att betona?

Som jag sa är jag inte konspirativt lagd, men om jag vore det skulle jag kunna tro att detta sas för att hålla dörren öppen för om Sverige i framtiden skulle vilja inträda i en nukleär allians, såsom Nato. För mig veterligt har Sverige aldrig lämnat något FN-avtal. Men eftersom regeringens uttalade politik inte är att vi ska bli medlem i Nato - tack för det! - får betoningen att det är viktigt att man ska kunna lämna ett avtal mig att undra över den.

Vidare: En svensk lag som otvetydigt förbjuder införsel, transitering med mera av kärnvapen på Sveriges territorium tycker jag skulle kunna vara ett stöd för att väcka frågan nationellt och internationellt och komplettera det här. Finland har ju detta. I sin kärnenergilag från 1987 skriver man i 4 § under rubriken "Kärnladdningar" klart och tydligt: "Det är förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana." Även Nya Zeeland har, trots amerikanska protester, stiftat en sådan lag på initiativ av den dåvarande Labourregeringen - år 1987 antogs New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act. Vad säger ministern om en sådan lag? Vore inte det något också för Sverige?

Vad gäller det här med att parallellt verka för en kärnvapenfri zon i Norden och Europa svarar ministern: "Frågan om zoner i Norden eller Europa saknar emellertid aktualitet och regeringens fokus ligger därför på de pågående förbudsförhandlingarna." Det är självklart sant. Men frågan saknar aktualitet av den enkla orsaken att ingen driver den. Det kan skapa aktualitet om Sverige, gärna tillsammans med andra, driver den här frågan. Varför skulle vi inte göra det? Vi får ju inte göra det bästa till det godas fiende.

Det är också så att det i dag finns 180 taktiska kärnvapen utplacerade av USA i fem länder i Europa. Jag kan inte begripa annat, oskolad som jag är, än att det egentligen kan diskuteras om detta inte är ett brott mot NPT. Hur behandlar vi en sådan fråga? Kan den tas upp i det här sammanhanget? Jag förstår att jag överöser ministern med frågor, men det här är en fruktansvärt viktig sak.

Herr talman! Det är riktigt: Detta är verkligen en angelägen fråga. Tyvärr har den fått allt större betydelse.

Jag tänkte börja med att ta tillfället i akt att lite grann beskriva de förbudsförhandlingar som nyligen påbörjades i New York. Förhandlingar om ett kärnvapenförbud - eller som det heter mer formellt, ett legalt bindande instrument för att förbjuda kärnvapen - har nyligen inletts. Det är riktigt att vår nedrustningsambassadör Eva Walder är vår chefsförhandlare. Ett hundratal länder deltog i den här diskussionen, som präglades av både allvar och eftertanke men också hopp om att vara ett steg på vägen mot en kärnvapenfri värld. Kärnvapeninnehavarna och de flesta av deras allierade valde att inte delta, som jag tidigare sa i mitt interpellationssvar. Men civilsamhället hade stark närvaro under den första förhandlingsveckan, och det råder inget tvivel om att det har varit en väldigt stark drivkraft för att få till stånd de här förhandlingarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I princip samtliga som tog till orda underströk vikten av icke-spridningsavtalet som hörnsten för nedrustning och internationell säkerhet. Många betonade också att det här förbudet inte ska ses som ett substitut till existerande avtal, utan som ett steg bland många på vägen mot fullständig nedrustning. Flera, inklusive vi från svensk sida, beklagade att en del länder, i synnerhet kärnvapeninnehavarna själva, valde att inte delta. Många beskrev målet med en konvention i termer av att förbjuda såväl innehav som användning av kärnvapen under alla tänkbara omständigheter. Instrumentet ska etablera en norm som tydligt förbjuder kärnvapen, vilket i sin tur skulle få en stigmatiserande effekt avseende både innehav och användning av de här fruktansvärda vapnen.

Från svensk sida markerade vi att målet bör vara ett instrument som stärker normen mot kärnvapen - ett förbud där det humanitära perspektivet är centralt och som tillgodoser Sveriges sammantagna säkerhetspolitiska intressen. Varför säger man då så? Ja, det är ju självklart att det alltid måste vara vår utgångspunkt. Det handlar om att vi från regeringens sida ska säkra vår befolknings säkerhet. Vi ska göra det gemensamt. Det är därför vi satsar på internationella konventioner.

En annan målsättning ska vara att förbudet inte bara är kompatibelt med icke-spridningsavtalet utan också stärker redan existerande ramverk. Vi framhöll också vikten av att ha ett genderperspektiv på vilka effekter kärnvapenanvändningen skulle innebära och relevansen av någon form av verifikation av icke-kärnvapenstaters efterlevnad. Det tror vi kan ge konventionen ytterligare tyngd och trovärdighet, även gentemot dem som valt att inte delta.

Icke-kärnvapenstater har åtagit sig att avstå från att skaffa kärnvapen och har upprätthållit detta. Vi anser inte att det är rimligt att nya krav åläggs oss i någon större utsträckning.

Förhandlingarna återupptas i sommar, och det återstår att se om man inom tidsramen på tre veckor kommer att kunna enas om ett avtal. Vi är beredda på att förhandlingarna mycket väl kan fortsätta också under nästa år.

Det är riktigt att det behövs ett folkligt tryck. Jag kommer att vilja bidra till det och till att engagera civilsamhällesorganisationerna.

Behövs det nya lagar? Jag tycker inte att man ska utesluta någonting. Det är bra att allt kommer upp på bordet. Kom ihåg att vi har lagt den här frågan på bordet på nytt! Den fanns inte tidigare utan var död också här i Sverige. Det är bra att vi får diskutera den.

Kan man skapa aktualitet för kärnvapenfria zoner? Ja, kanske, men problemet är att många länder är Natomedlemmar och har det mycket svårare. Vi har skilda säkerhetspolitiska utgångspunkter. Därför startar man i så fall i en uppförsbacke med en fråga som man kanske inte har möjlighet att föra i hamn. Det är också sådana överväganden som ligger bakom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för klargörandet. Jag tycker verkligen att det är bra att vi driver de här frågorna som nation. Det har vi all heder av.

Men jag är fortfarande lite förundrad. Jag förstår rent allmänt att alla avtal vi undertecknar naturligtvis bör tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen. Jag har bara så förtvivlat svårt att förstå hur ett avtal om att förbjuda kärnvapen inte skulle göra det per se. Hur skulle det kunna vara formulerat på det sättet? Detta kombineras som sagt med det för mig obegripliga och av utrikesministern okommenterade talet i generalförsamlingen om att betona att man måste kunna utträda. Det förbryllar mig lite grann. Vad skulle vi ha för intresse av det, om det nu inte fanns något slags Natokoppling här? Det senare vill jag ogärna tro och har väldigt svårt att tro.

Ministern säger vidare i interpellationssvaret: "Tyvärr tvingas man konstatera att kärnvapen återigen hamnat i blickfånget." Där håller jag inte med. Jag tycker att det är bra att de har hamnat i blickfånget, eftersom läget är så allvarligt som det är. Världen kärnvapenupprustar grovt. Avtalet med Iran är visserligen en framgång, men i övrigt ser det mörkt ut. Hur det är med Nordkorea känner vi till. Det är väldokumenterat. Ryssland moderniserar sina kärnvapen till en i alla fall för mig okänd kostnad. USA beslutade redan under Obama att modernisera sina kärnvapen till den svindlande summan av 350 miljarder dollar under tio år. Det innebär att USA spenderar 1 000 gånger mer på att modernisera och underhålla sina kärnvapen än på att nedrusta dem - något man är skyldig att börja göra enligt NPT. Även de brittiska kärnvapnen ska moderniseras. Det nuvarande Tridentsystemet kostar 1,8 miljarder pund per år, och nu ska dessa vapen moderniseras för 15-20 miljarder. Beslut om det togs redan under Blairregimen, så det är väl i full gång.

Sedan finns den här nya tendensen att utveckla taktiska kärnvapen som är avsedda att kunna användas i direkt krigföring, något som fredsrörelsen och några icke-kärnvapenstater har uppmärksammat men jag som tror att befolkningen i allmänhet inte känner till. Tidigare har principen varit att man har kärnvapen för att inte använda dem, så kallad terrorbalans. Men ju mer man utvecklar små och lätta kärnvapen, desto mer sänker man tröskeln för användandet av dem. Det brådskar alltså - därav mina frågor och tips. Jag undrar fortfarande till exempel om det här med att driva på för ett stopp för att finansiera, assistera eller på annat sätt uppmuntra de här vapnen, som vi vill förbjuda.

Sedan finns det de som tycker att det är naivt och dumt att tro att man kan förbjuda kärnvapen. Men det är inte alls något konstigt i det. Man brukar räkna med tre typer av massförstörelsevapen, och vi har förbjudit två av dem. Visserligen sker det brott mot detta, men då är det erkänt att det är brott. Nu återstår att förbjuda det tredje, som är allra farligast för vår överlevnad.

Jag tycker att vi bör försöka hitta alla möjliga tänkbara vägar och testa dem i de här förhandlingarna, eftersom det är väldigt svårbearbetad materia. Och som sagt: Redan det att man inte rustar ned kärnvapen och att man placerar ut sina kärnvapen i kärnvapenfria länder innebär - jag kan inte fatta annat, lekman som jag är - brott mot NPT. Vad gör vi åt det, ministern?

Herr talman! I själva verket är vi överens om synsättet och analysen, Stig Henriksson. Det har varit angeläget att det här har blivit aktuellt och klättrat upp på den politiska dagordningen. Men det har skett av fel anledning - inte för att man i första hand vill ha bort dem, utan för att man faktiskt rustar upp sina kärnvapen i stället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man ska inte utesluta en rad lösningar eller steg på vägen framåt. Jag är villig att diskutera både det ena och det andra förslaget. Jag tycker att det är bra att det finns en ram - en internationell sådan - där vi säger att samarbete är den effektivaste vägen framåt. Om vi redan nu kan ha med oss mer än ett hundratal länder i diskussionen blir implementeringen av slutresultatet bättre och mer effektiv, får vi väl hoppas, för detta är viktigt.

Jag utgår från att de åsikter som framförs kan ha att göra med exempelvis lagtekniska skäl eller respekten för varje lands säkerhetspolitiska lagstiftning.

Det kunde också vara intressant att nämna någonting om hur vi kan engagera oss och vad vi faktiskt gör. Vi har ju inte bara ett starkt politiskt engagemang, utan vi har från svensk sida även framstående teknisk expertis.

Vi tycker att alla initiativ som kan föra oss närmare målet om en kärnvapenfri värld ska prövas. Vi har nära dialog och samarbete med både kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater.

Vi är överens om att NPT är av grundläggande betydelse, och vi tycker att utmaningarna inför NPT:s översynskonferens är väldigt betydande. Omvärldsläget är ansträngt och debatten polariserad, och det gäller nu att påverka kärnvapenstaterna till att vilja bidra.

Provstoppsavtalet och att detta ska träda i kraft tillhör också våra nedrustningsprioriteringar, och Nordkoreas provokationer och provsprängningar - i strid med säkerhetsrådets resolutioner - visar på vikten av det. Vi har sedan 90-talet varit en av de största förkämparna för CTBT, som det heter, och vi har haft ett kontinuerligt politiskt engagemang. Genom FOI bidrar vi dessutom med verifikationsteknologi för användning inom ramen för det internationella övervakningssystemet.

Jag träffade själv Lassina Zerbo, som är chef för CTBTO, då han i februari besökte Sverige. Detta är någonting som inte så ofta uppmärksammas men som jag tycker är viktigt att vi framhåller och är stolta över.

Ett annat väldigt viktigt element är riskreducering - att kärnvapenstaterna sänker beredskapsnivåerna i sina arsenaler. Detta är en fråga som Sverige driver tillsammans med en grupp länder - Schweiz, Chile, Nya Zeeland, Malaysia och Nigeria - eftersom arrangemang som innebär att vapen kan avfyras med några minuters varsel ökar riskerna för förhastade och eskalerande beslut. Det ligger i allas intresse att sådana situationer undviks.

Dessutom deltar Sverige i samarbeten för verifikation av kärnvapennedrustning, och vi har ett engagemang för ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart material för vapenändamål.

Vi har många spår att arbeta på. Jag tycker att det är på det sättet frågan ska föras framåt. Vi bör engagera oss brett och ta med civilsamhället mycket mer än vi har gjort hittills, så att vi får ett folkligt engagemang. Jag håller med om att detta är väldigt viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag skulle vilja koppla på detta med beredskapströskeln, för det är precis som ministern säger: Även i fredstid kan ett kärnvapenkrig utlösas. Av misstag kan världen gå under.

Vi har varit på randen till detta flera gånger. Kanske kom vi allra närmast den 26 september 1983 - då kunde världen ha gått under, men nästan ingen visste om det.

Det som hände var att en ensam man, Stanislav Petrov, förhindrade ett kärnvapenkrig. Plötsligt uppfattade ryska så kallade Okosatelliter - spionsatelliter i rymden - något oroväckande. Larmet gick - man visste inte att det rörde sig om en Natoövning som simulerade en kärnvapenattack, utan man tolkade det som att en kärnvapenattack omedelbart var på gång.

Befälet för missilövervakningen, överstelöjtnant Petrov, fick underrättelser om att en amerikansk interkontinental missil hade avfyrats i riktning mot Sovjetunionen. Om han hade följt sina instruktioner skulle han ha utlöst svaret, men han bröt mot givna order. När man dessutom vet att han egentligen inte skulle ha tjänstgjort den kvällen utan ryckte in för en sjuk kollega, som möjligen hade varit mindre benägen att trotsa givna order, kan man säga att civilisationen räddades av en ren slump.

Att få förlängda tider för respons och reaktion, så att det ska ta lite längre tid, är en jätteviktig sak i all enkelhet. Detta kräver dock naturligtvis att de som besitter kärnvapen tar det ansvaret.

Men i längden håller inte det. Tillsammans med klimatförändringarna är detta något som inte bara riskerar att innebära allvarliga störningar, olyckor och elände utan hotar hela mänsklighetens fortlevnad. Därför är det brådskande att även det sista massförstörelsevapnet förbjuds, och jag är glad att Sveriges regering arbetar för detta.

Herr talman! Tack, Stig Henriksson, för en fin debatt om denna viktiga fråga!

I vår nationella säkerhetsstrategi skriver vi så här: "De förödande skadeverkningar på människor och miljö som användning av kärnvapen skulle medföra ger anledning till fortsatt svenskt engagemang i denna fråga. Det är ett tydligt säkerhetspolitiskt intresse för oss att det dödläge som länge präglat det multilaterala samarbetet för kärnvapennedrustning kan hävas."

Vi tror att de nu pågående förbudsförhandlingarna kan bidra till detta och att de kan skjutsa på. Jag vill även understryka bredden i det svenska engagemanget. Med en kunnig och insatt debatt och med ett stort engagemang kan vi föra frågan vidare. Jag tycker att alla initiativ med potential att leda till konkreta framsteg för nedrustning och icke-spridning bör prövas allvarligt, och därför fortsätter vi att fokusera på detta.

Tänk så viktigt det är att tänka självständigt och att ibland också agera självständigt, vilket Stig Henrikssons exempel visar!

Överläggningen var härmed avslutad.