Kärnkraftssäkerhet

Herr talman! Allan Widman har frågat klimat- och miljöministern samt vice statsministern vad ministern avser att göra för att svensk kärnkraftssäkerhet även framgent ska kunna försörjas med kvalificerad akademisk kunskapsproduktion i Sverige.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Forskning inom kärnteknik är viktig inte minst för att hålla hög kompetens i Sverige för drift av de svenska kärnkraftverken men även för att svensk kärnteknikforskning håller hög kvalitet i internationell jämförelse.

Den statliga finansieringen av kärnteknikforskning har ökat under de senaste åren. Vetenskapsrådet har fått ökade anslag från 2009 för forskning på ny kärnteknik för att säkra kvalificerad kompetens inom området för att bland annat upprätthålla säkerhetskompetens på högsta nivå. De har även medel för att svenska forskare och doktorander ska ges tillträde till franska forskningslaboratorier för forskning och gemensam utveckling av forskningsprojekt vid forskningsreaktorer i Frankrike. Strålsäkerhetsmyndigheten har haft oförändrad nivå på avsättningarna sedan 2011. Kungliga Tekniska högskolan har utöver sin ordinarie forskningsbudget fått särskilda medel för samarbete med Frankrike för att svenska studenter ska ges tillträde till franska utbildnings- och forskningsreaktorer.

Dessa avsättningar gjordes under föregående regering som därmed bedömt detta vara en lämplig nivå på den offentliga forskningsfinansieringen för att Sverige ska försörjas av kvalificerad akademisk kunskap inom kärnteknik och kärnkraftssäkerhet. Vi har låtit alla dessa satsningar fortsätta på oförändrad nivå eftersom vi gör samma bedömning avseende forskningens omfattning.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Det är sant att Sverige har en hög kvalitet när det gäller kärnteknisk forskning. Den har byggts upp under mycket lång tid. Men det är sannerligen ett bekymmer att den kompetensen och forskningen i allt större utsträckning nu håller på att flytta utomlands till länder som har mer långsiktiga och offensiva satsningar på kärnkraften.

Herr talman! Man kunde således bara de senaste veckorna läsa i tidningarna att professor Christian Ekberg på Chalmers i Göteborg nu avser att flytta till Australien där han menar finns ett stort intresse för det som brukar kallas för fjärde generationens kärnkraft. Vi har också kunnat ta del av att professor Janne Wallenius på Kungliga Tekniska högskolan avser att flytta sin verksamhet till Kanada där det finns ett intresse för småskalig kärnkraft.

Vi kan också konstatera att från fackliga organisationer i landet uttrycks det en allvarlig oro för bristande forskningsresurser just på det kärntekniska området. Såväl ordföranden i IF Metall som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har kritiserat detta faktum. Det kommer också precis samma kritik från Chalmers professor Arne Håkansson.

Vi kan också läsa att Strålsäkerhetsmyndigheten nu oroas över att arbetssituationen vid både Oskarshamns och Ringhals kärnkraftverk. Man skärper nu inspektionen och ökar sin närvaro därför att man är rädd att den oro som personalen känner inför framtiden kan leda till en personal- och kompetensflykt.

Så sent som förra året inför forskningspropositionen begärde Utbildningsdepartementet en rapport från Strålsäkerhetsmyndigheten om hur man såg på situationen när det gäller kärnteknisk forskning. Strålskyddsmyndigheten konstaterar också att läget är allvarligt och att Sverige enligt kärnsäkerhetskonventionen och EU:s kompletterande kärnsäkerhetsdirektiv har en skyldighet att säkerställa utbildning för personal som ansvarar för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar.

Den bild som statsrådet ger av fortsatta satsningar på den här typen av forskning kan inte riktigt kännas igen i SSM:s rapport. Där skriver man att det redan skett en urfasning av SKB:s, Svensk Kärnbränslehanterings, stöd till transmutationsforskning som under 2011 var ca 7 miljoner kronor. Vidare finansierade Vetenskapsrådet ett generation-fyra-projekt som tilldelades 36 miljoner kronor på fyra år. Detta projekt är nu avslutat.

Hittills, skriver man, har detta delvis kompenserats genom det stöd som Vetenskapsrådet gett till doktorander i enlighet med svensk-franska avtalet. Men detta avtal, herr talman, löper ut vid utgången av 2017, det vill säga om knappa två år. Man ger en lång rad rekommendationer om förstärkningar av forskningen.

Herr talman! Det är viktigt att regeringen tar dessa frågor på allvar. Om vi inte kan behålla kompetensen kan Sverige tvingas att stänga ytterligare kärnkraftverk, trots att vi kanske inte vill, om 10 eller 15 år. Jag utgår från att statsrådet är lika angelägen som jag om att behålla handlingsfrihet på den punkten.

Herr talman! Tack, Allan Widman, för den utläggningen. Jag har inte jättemycket att tillägga. Det stämmer att inga statliga medel har minskat. Däremot är det några tidsbegränsade projekt som håller på att löpa ut. Men det är inte samma sak som en neddragning.

De fasta resurser som finns kommer att fortsätta att finnas. Det är också helt riktigt att näringslivets investeringar i detta har minskat. Det gör att den totala forskningsvolymen naturligtvis minskar. Men vi har ingen ambition att minska de statliga forskningsmedlen.

Jag vet att det finns en oro för att det är ett minskat intresse för utbildning inom dessa ämnen i vårt land och att man oroar sig för kompetensförsörjningen på sikt. Så är det inom många områden.

Vi ser gärna att vi fortsätter att hålla den kompetens som vi har. Men vi har svårt att styra över näringslivets investeringar, utan vi har de forskningsmedel som vi har. De avser vi inte att minska på något sätt.

Vi tar andra initiativ som handlar om den långsiktiga omställningen till en hållbar energiförsörjning. Vi deltar också i någonting som heter Mission Innovation tillsammans med andra stater för att verkligen se till att forskning och kunskapsutveckling men även innovation går framåt på fler områden.

På totalen ökar vi våra ansträngningar. Men när det gäller just den här forskningen är vi på samma nivå som den tidigare regeringen var.

Herr talman! Nu säger statsrådet att när projekten löper ut blir det mindre pengar till den kärntekniska forskningen. Det är just detta faktum som oroar mig när jag läser Strålsäkerhetsmyndighetens rapport. Där konstaterar man på punkt efter punkt att projekten löper ut eller redan har blivit utfasade.

Man föreslår en lång rad åtgärder för att komma till rätta med den mycket akuta situation som har uppstått. Man vill att det satsas ytterligare 15 miljoner kronor per år som stöd till lärosätena för att de helt enkelt inte ska stänga ned sina kärntekniska program. På Chalmers går det i dag ett halvdussin studenter på det kärntekniska programmet, och ett nedläggningshot är minst sagt överhängande.

Man vill också att Strålsäkerhetsmyndigheten ska överväga att åter bli en partner i Svenskt kärntekniskt centrum. Man oroar sig över den experimentella infrastrukturen. Det behövs investeringar i till exempel bränsleriggen på reaktorteknologiska avdelningen på KTH. Om dessa investeringar inte sker kan man bli tvungen att lägga ned hela avdelningen.

Man vill också satsa på forskning gällande framtida reaktorer. Som någon uttryckte det, herr talman: Det är svårt att doktorera på teknik som man redan har doktorerat ett antal gånger på.

Visst ska vi oroa oss över kompetensbristen i förskolan. Men som ordförande i försvarsutskottet, ett utskott som har ansvar för kärnkraftssäkerheten, vill jag säga att jag är minst lika oroad över bristen på kompetens på detta område.

I slutet av sitt anförande närmade sig statsrådet lite grann det som är pudelns kärna, nämligen att den nuvarande regeringen inte ser mycket framtid i kärnkraftsindustrin. Med den prisutveckling och den ekonomiska kris som har varit i industrin under de senaste åren är det klart att det är lätt att dra slutsatsen att vi inte behöver kärnkraften i framtiden för att skapa miljövänligt producerad elkraft.

Herr talman! Vi vet hur situationen ser ut i dag men vi vet mycket lite om hur det ser ut om tio år från nu. Därför vill jag återigen ställa min fråga: Anser statsrådet och regeringen att vidmakthållande av handlingsfrihet på detta område är viktigt för Sverige?

Herr talman! Jag tackar Allan Widman för detta.

Frågan om utvecklingen av energiförsörjningen lämnar jag till energiministern. Jag tror att det för en liten stund sedan var en debatt just om hur det ser ut på lite längre sikt. Det som ligger på mitt ansvarsområde är att tillgodose att vi har kompetens, både forskningsmässig kompetens och utbildning, för denna sektor. Det är verkligen viktigt för regeringen.

Det är inte så att inte något projekt som nu löper ut har möjlighet att söka nya anslag. När det gäller det VR-finansierade projektet vid Chalmers om kärnbränslen som nu avslutas har man möjlighet att söka medel för vidare utveckling av det.

Vetenskapsrådet avsätter 7 miljoner kronor per år under den kommande femårsperioden men kan bevilja ytterligare 15 miljoner. Det finns alltså pengar att söka för att bedriva denna forskning.

Tyvärr har prisnivån och den minskade lönsamheten påverkat industrins intresse att investera i FoU. Det påverkar, som sagt, den totala forskningsvolymen. Utifrån tidigare investeringar har man gjort bedömningen från bland annat Vetenskapsrådet att vi nu ligger på en rimlig nivå när det gäller den statliga finansieringen. Men om volymerna av privata investeringar fortsätter att minska är det klart att man kan vara tvungen att göra en ny bedömning för att upprätthålla kompetensen på detta område.

När det gäller utbildningsintresset är det svårt att påverka om studenter inte söker sig till ett visst område. Men jag har ingen avsikt att avveckla detta på något sätt, utan jag vill att det ska fortsätta att bedrivas både forskning och utbildning av hög kvalitet inom detta område. Det är det som är regeringens ambition.

Herr talman! Dessvärre har den kärntekniska forskningens historia i Sverige präglats mycket av de politiska besluten på 80-talet. Strax efter folkomröstningen om kärnkraften såg vi en tydlig nedgång i intresset för att söka sig till dessa specialiteter och dessa kärntekniska program. När avvecklingsåret 2010 närmade sig såg vi precis samma sak. Men vid denna tidpunkt hade industrin inte den ekonomiska kris som man har i dag, och då valde man att tillsammans med staten gå in och stärka forskningen för att just vidmakthålla handlingsfrihet när det gäller kärnkraften sett över tid. Nu finns det inte ett liknande intresse från industrins sida. Därför är det en grannlaga fråga att regeringen noga följer utvecklingen på detta område.

Det är kanske lätt för statsrådet att säga att när det gäller de allmänna utsikterna för kärnkraften i Sverige är det Ibrahim Baylans område och inte hennes som handlar om forskningen.

Jag kan säga att det inte heller är mitt område. Mitt område är kärnkraftssäkerhet. Men detta beskriver väl hur alla dessa politikområden och ansvarsområden hänger samman och är varandras förutsättningar. Finns det inte en levande kärnkraftsindustri i Sverige finns det snart inte heller en tillräcklig kärnkraftssäkerhet. Allt detta hänger ihop.

Herr talman! Om inte någonting sker på denna punkt är jag rädd för att det om tio år från nu, oavsett om Sverige vill behålla kärnkraften eller inte, kan komma att bli så att vi saknar kompetens för att driva våra reaktorer vidare. Det är betänkligt både ur försörjningssynpunkt och ur säkerhetspolitisk synpunkt.

Herr talman! Jag och regeringen har inte dragit ned på några medel när det gäller forskningen på detta område och inte heller när det gäller utbildningsområdet.

Det är viktigt för mig att säga att det inte är någon politik i detta. Man har från våra expertmyndigheter, som Vetenskapsrådet, gjort bedömningen att det är denna nivå som behövs för att upprätthålla just kompetensen i grundforskningen.

Som jag sa är det svårt att påverka studenternas efterfrågan. Jag tror inte att det är bara den inhemska politiska debatten i Sverige som påverkar, utan det är även internationella händelser som Tysklands beslut om kärnkraftsavveckling och Japan efter Fukushima. Det tror jag är minst lika viktigt. Som Allan Widman inledde med att säga är nämligen all forskning och utbildning en internationell verksamhet till sin natur. Då påverkas detta även av vad som händer i vår omvärld. Det gör det också möjligt för forskare att röra sig internationellt.

Jag ska naturligtvis noga följa hur detta ser ut, eftersom de privata investeringarna inom detta område minskar, för att säkerställa att vi har en fortsatt kompetens när det gäller både forskning och utbildning.

Överläggningen var härmed avslutad.