Kamp mot dopning

Fru talman! Lars Lilja har frågat mig vad jag tänker göra för att stärka svensk idrotts kamp emot dopning. Riksidrottsförbundet är ansvarigt för antidopningsarbetet inom svensk idrott. Alla 68 specialidrottsförbund som är anslutna till Riksidrottsförbundet har därutöver egna antidopningsprogram, och distriktsförbunden arbetar förebyggande mot dopning. Dopningskontrollerna görs alltid utan förvarning, främst på junior- och seniorelitnivå, men även motionärer kan bli testade. De senaste åren har dopning påvisats i mindre än ½ procent av proven. Jag har noterat att Riksidrottsförbundet har minskat antalet tester och därigenom valt att prioritera andra åtgärder inom antidopningsarbetet. Riksidrottsförbundets antidopningsarbete bedrivs utöver testning även inom ytterligare åtta verksamhetsområden som exempelvis information och utbildning samt nationell och internationell samverkan. Sverige lever upp till sina internationella förpliktelser inom arbetet mot dopning, och jag anser att Sverige gör en mycket aktiv insats i det internationella antidopningsarbetet. Riksidrottsförbundet bekämpar framgångsrikt dopning på nationell nivå med de resurser som förbundet disponerar. Riksidrottsförbundet har för övrigt inte heller pekat på behovet av ökade resurser. Jag bedömer därför att regeringen avsätter tillräckligt med resurser till förbundets antidopningsarbete.

Fru talman! Frågan handlar om vad kulturministern vill göra för att stärka svensk idrotts kamp mot dopning. Jag kan konstatera att det är ingenting. Det är en tydlig reträtt som leder till minskade ambitioner. Samtidigt kan jag dela kulturministerns uppfattning. Jag tycker att Riksidrottsförbundet gör ett mycket bra arbete mot dopning. Sverige är förmodligen ett av de framgångsrikaste länderna på det området. Men för den skull kan man inte slå sig till ro. Det oroar mig i det här svaret. I en DS-skrift från 2002 tog den dåvarande regeringen fram fyra huvudpunkter för att bekämpa dopning. Det första var att öka antalet kontroller. Det andra var att förstärka utbildning och information som påverkar attityderna mot dopning samt ökad kunskap om problemet. Det tredje var att förbättra samverkan mellan olika samhällsinstanser. De fjärde var att alla gym ska sträva efter en dopningsfri miljö. Det jag tänker mest på och tror är viktigast i sammanhanget är antalet tester. I alla andra sammanhang är vi överens om och hoppas att antalet lagöverträdare minskar om risken att bli upptäckt ökar. Därför sätts tusentals fartkameror upp. Dessutom vill vi ha fler poliser, och vi vill ha fler människor som jobbar mot brottsligheten. Det är lite grann så vi tänker. Då är det alldeles tydligt att antalet kontroller är en viktig åtgärd. I den departementsskrivelse som jag hänvisat till fanns målsättningen att från år 2002 öka antalet kontroller med 500 per år för att år 2005 uppnå målet 4 500 kontroller. Det där fungerade bra. Från år 2002 till år 2004 ökade vi antalet kontroller från 3 000 till 4 000. Men år 2005 tog det stopp. Då var det återigen 4 000 kontroller. År 2006 minskade antalet kontroller till 3 500. Också nu är vi nere på 3 500 kontroller. Orsaken till det har att göra med att priset för de här kontrollerna ökar. Sverige är med och har stöttat Wadas arbete, World Anti-Doping Agency's arbete. De presenterar de krav som de ställer på medlemmarna när det gäller bland annat testningsverksamhet. År 2005 ökade kraven. Man var tvungen att göra mer sofistikerade analyser, vilket innebar att testerna blev dyrare. Alltså fanns det inte pengar till att fortsätta att öka antalet tester. Det kan konstateras att idrottsanslaget legat kvar på samma nivå under åren 2006, 2007, 2008 och 2009. Det har alltså inte hänt någonting med idrottsanslaget. Det är från det som pengarna till arbetet mot dopning ska tas. Om vi har samma anslag under hela mandatperioden innebär det i praktiken en rejäl minskning av anslaget med 3-4 procent - det är ju rimliga kostnadsökningar. Det innebär att anslaget minskar med 12-16 procent under mandatperioden. Med sådana förutsättningar är det naturligtvis problematiskt för idrotten att på ett bra och framgångsrikt sätt bedriva en antidopningsverksamhet. Jag talar nu om idrottsanslaget - inte om Idrottslyftet eller andra delar av verksamheten - därför att det är därifrån som de här pengarna tas.

Fru talman! Reträtt och minskade ambitioner talade Lars Lilja här om. Jag kom därför lite grann av mig, för det var inte riktigt vad jag hade väntat mig att höra. Jag hade tänkt inleda det här svaret med att säga att jag tycker att det var ett lovvärt initiativ och att jag håller med Lars Lilja om att en av idrottens viktigaste trovärdighetsfrågor är den om kampen mot dopning. Men när jag fick höra om reträtt och minskade ambitioner kom jag, som sagt, lite grann av mig, för det är inte den bild jag har. Det ska sägas att idrottsrörelsen är självständig, och det vill man vara. Vi har en mycket tät dialog. Inte minst handlar det då om dopningsfrågorna. Det har inte varit några problem. Tvärtom har det fungerat väldigt bra. Ska man tolka det som Lars Lilja säger får man nästan ett intryck av att RF, Riksidrottsförbundet, har tonat ned de här frågornas betydelse och inte prioriterar dem, alternativt att man i ständiga samtal med mitt departement hela tiden påpekar att pengarna inte räcker. Så är det inte. Inte en enda gång har det funnits med. Tvärtom talar man om det intensiva arbete som bedrivs internationellt, inte minst genom Wada, och nationellt inom RF men också lokalt i distrikten och föreningarna. Det här arbetet fungerar väldigt bra. Jag är långt ifrån övertygad om att bara ett stort antal tester skulle betyda att man plötsligt fick bukt med dopningen. Det är ändå ett gott resultat att bara ½ procent av dopningstesterna var positiva. Jag ska lite grann utveckla mitt svar och ge en bakgrund med tanke på frågan i interpellationen om vad jag avser att göra för att stärka svensk idrotts kamp mot dopning. I Regeringskansliet finns det en arbetsgrupp. Den hör hemma framför allt i Socialdepartementet. I gruppen finns ledamöter från Kulturdepartementet, från Socialdepartementet, som sagt, och från Riksidrottsförbundets dopningskommission och antidopningsgrupp. Syftet med gruppen är att den ska samordna och bistå inte minst regeringens och Statsrådsberedningens arbete med de här frågorna. Gruppen möts regelbundet. Därtill är Sverige också på det internationella planet anslutet till Europarådets antidopningskommission - jag utgår från att Lars Lilja känner till det här - och till Unescos internationella konvention mot dopning inom idrotten. Dessutom har vi Wada. Vi är också delaktiga i det mellanstatliga samarbetet International Anti-Doping Arrangement som samlar några av de ledande länderna. Det sker alltså väldigt mycket här, också på forskningsområdet. Inom RF, som jag vet i allra högsta grad - de skulle nog också bli förvånade om de fick höra vad Lars Lilja här sagt - prioriterar de här frågorna, har man också forskning och en intensiv informationsuppbyggnad. Där är den här frågan i allra högsta grad levande. Så var det inte minst när vi var i Östersund på skidskytte-VM. De här frågorna togs upp också i högtidstalen under middagen där. Problemet finns. Det är därför som man pratar så pass mycket om det. Jag återkommer till fler fakta. Men jag blev alltså väldigt förvånad över vad Lars Lilja här sade, att det är fråga om en reträtt och att vi inte prioriterar frågorna. Det är inte sant.

Fru talman! En prioritering av en fråga betyder ofta att ökade anslag följer med - detta för att kunna utöka arbetet. I det här fallet hävdar jag att det fortfarande är så - ja, jag vet att det är så - att anslaget till Dopningskommissionen och antidopningsarbetet är konstant. Det har inte ökat. Det innebär per automatik att man inte kan göra lika mycket som man tidigare har gjort. Det sker mycket - det är sant - men det sker hela tiden inom samma anslagsram. Rimligen kan man då inte göra så mycket som man skulle önska göra. Statsrådet talar om den arbetsgrupp som finns. Ja, den är intressant. Den är tillsatt och ska naturligtvis jobba. Men problemet är att det för ungefär ett år och tre månader sedan fanns en färdig handlingsplan om hur man skulle kunna jobba mot dopning både inom och utanför idrotten - en handlingsplan framtagen av Mobilisering mot narkotika. Handlingsplanen låg på Regeringskansliet i ett år utan att man gjorde någonting. Det man nu har gjort är att man har tillsatt arbetsgruppen vars verksamhet vi inte vet så mycket om. Så småningom får vi väl se vad den kan åstadkomma. Det enda man har gjort är att man har dragit i gång ett samarbetsprojekt mellan ett antal gym i Stockholm, inom det så kallade STAD-projektet. Det är naturligtvis bra, men ingenting annat har hänt. Det har alltså funnits en färdig handlingsplan. Ändå har man inte gjort någonting. Så länge jag lever kommer jag att hävda att jag tror att det är viktigt att fler prover inom idrotten bidrar till ett minskat antal dopade idrottsmän. Jag är orolig, för jag vet hur man jobbar med de här frågorna. Man jobbar mycket gentemot idrottsutövare på lite högre nivå. Men jag tror att det här problemet, tyvärr, är stort bland ganska många på lägre nivå inom vissa idrotter. Jag delar idrottsministerns - idrottsministern i det här fallet - uppfattning att detta är ett samhällsproblem också i övrigt. Men den diskussionen har jag haft med Maria Larsson, och den kommer jag att fortsätta att ha med henne. Det som också bekymrar mig är att Wadas nya regelverk inte har antagits. I november 2007 hade man en konferens i Madrid och jobbade då med en ny antidopningskod, ett nytt regelverk för hur antidopningsarbetet ska ske. Eftersom Sverige är en stark tillskyndare av Wada är det vår uppgift att följa det här regelverket. Vi kan konstatera några saker. Testerna blir dyrare därför att fuskarna blir mer och mer sofistikerade. Vi som för den här kampen måste ligga före fuskarna, inte efter fuskarna. Det är otroligt viktigt. Dessutom ska den här koden implementeras, vilket kommer att ta tid och kraft från antidopningsgruppens arbete. Det kommer nya regler när det gäller idrottsutövarnas vistelserapportering som kommer att innebära ökad administration och fler administrativa arbetsuppgifter för antidopningsgruppen. Det är viktiga arbetsuppgifter som måste göras men sannolikt kommer att ta både ekonomiska och personella resurser från huvuduppdraget, det vill säga att göra tester och informera. Det här bekymrar mig oerhört mycket. Jag är övertygad om att om kampen ska kunna fortsätta att vara effektiv och bra krävs ytterligare resurser.

Fru talman! Ytterligare resurser talade Lars Lilja om. I så fall är det märkligt att om man i idrottsvärlden inte tycker att medlen räcker inte har äskat mer pengar för detta. Vi kan alltid dela upp pengar i vad som är vad och vad som inte är vad. Men om vi ser på vad idrottsrörelsen har fått totalt har man från år 2000 fått mer än en fördubbling - snudd på en tredubbling. Jag räknar förvisso in både Handslaget, som trappades upp, Idrottslyftet och den extra utdelningen från Svenska Spel - närmare 175 miljoner under det senaste året. Många har spelat, och då har Svenska Spel kunnat glädja idrottsrörelsen med ytterligare 175 miljoner. Här finns också möjligheter att prioritera. Men jag har inte hört något om att dessa pengar inte skulle räcka eller att man har tvingats prioritera ned dopningsarbetet. Jag ska gärna ta upp frågan med RF:s ledning. Jag håller helt med Lars Lilja om att det visst är ett problem. Det finns flera idrotter som är rena, förvisso, men andra idrotter har gigantiska problem. Vi behöver inte ens nämna dem eftersom jag tror att vi båda vet vilka de är. Jag har förstått att Lars Lilja har haft en diskussion med Maria Larsson om dessa frågor. Lars Lilja vet att man samarbetar. Den här frågan är inte isolerad. Den hör ihop med alkohol och narkotika. Man försöker samarbeta för att hitta lösningar på området. Jan Pennlöv, före detta justitieombudsman, har fått i uppdrag att se över narkotikalagstiftningen och viss annan närliggande lagstiftning. Här kommer denna fråga in. Regelverket är splittrat, och det måste finnas en samsyn om detta ska fungera. Jag ska gärna ta upp diskussion med Riksidrottsförbundet och säga att det finns många, inte minst i riksdagen, som anser att man inte riktigt arbetar som man borde och att det görs för få kontroller. Vi kan se vad förbundet svarar, och sedan kan det bli en ny intressant diskussion.

Fru talman! Dopingkommissionens verksamhet finansieras ur idrottsanslaget. Vi har sett i budgetarna att anslaget har varit oförändrat under mandatperioden, och det innebär de facto en besparing. Vi ska också ha klart för oss att Riksidrottsförbundet och Riksidrottsstyrelsen naturligtvis slits av andra prioriteringar. Specialförbunden är naturligtvis intresserade av att få mer anslag för sina verksamheter. Specialförbundens anslag och anslag till dopningsarbetet får konkurrera med varandra, vilket naturligtvis kan vara lite olyckligt. Jag nämnde departementsskrivelsen. Stora delar av RF:s dopningskommission var med där. Det var utifrån det arbetet som vi hade målet att uppnå 4 500 kontroller, vilket jag tror att man även i dagsläget skulle vilja göra. Nu når vi inte det målet utan det blir ca 3 500. Där kommer man in på nästa fråga. Hur påverkar det Dopinglaboratoriet i Huddinge? Laboratoriet måste ha något slags kritisk massa för att överleva och ligga på topp för att fortsätta vara ackrediterad. Då är det också viktigt att antalet kontroller hålls uppe så att man klarar den delen. Anser idrottsministern att det är viktigt att vi har Dopinglaboratoriet i Huddinge och att vi kan hålla ett ackrediterat laboratorium i Sverige? Jag nämnde konkurrensen om medel. Det förekommer en diskussion, och frågan har i andra länder lösts så att just antidopningsorganisationen är frikopplad från den nationella idrottsrörelsen. På så sätt ska man slippa konkurrera och trovärdigheten ska öka. Är det något som idrottsministern har funderat på? Hur skulle idrottsministern ställa sig till en sådan lösning?

Fru talman! Här förelåg nog inget problem att prioritera mellan olika områden. Riksidrottsförbundet är tydligt med vad man tycker, hur man vill arbeta och agera. Vi har varit inne på dopningsfrågorna. Man tycker sig ha ett bra samarbete internationellt, nationellt och lokalt. Det ska vara en kontakt med basen, med föreningarna, så att kunskapen finns hela vägen. Lars Lilja var inne på att Wada har ett regelverk som alla har anslutit sig till. Här finns ett intensivt nordiskt samarbete, som också för hela frågan framåt. Det här är ingenting vi kan lösa själva utan det här måste lösas tillsammans med andra länder och inom dessa organisationer, som har kommit långt. Dopinglaboratoriet i Huddinge har funnits i drygt 20 år. Riksidrottsförbundet är den största kunden. Det är självklart viktigt att vi har laboratoriet. Nu har det funnits så pass länge och är dessutom internationellt respekterat. Det är något vi i allra högsta grad slår vakt om. Något hot i den delen finns inte. Jag har lovat att jag ska ta upp diskussionen med Riksidrottsförbundet om man tycker att arbetet mot dopning borde bedrivas på ett annat sätt.