Fru talman! Nina Lundström har, med hänvisning till att FN-kontoret i Genève, Unog, den 4 maj 2005 förvägrade taiwanesiska journalister ackreditering för att bevaka Världshälsoförsamlingens möte i Genève den 16-25 maj, frågat mig hur jag avser agera med anledning av att WHO:s möten inte kan bevakas av journalister i enlighet med artikel 19 i FN:s Universal Declaration of Human Rights, samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att FN samt FN:s olika organ lever upp till de egna deklarationerna om vikten av att journalister ges rätt att söka, ta del av och förmedla information. Det fria ordet har självfallet sin givna plats i ett öppet och ansvarstagande FN. Journalister har där en viktig roll att spela. I fallet med de taiwanesiska journalisternas ackrediteringsansökan hänvisar Unog i sitt avslag till gällande ackrediteringsvillkor, som gäller inom FN generellt. Enligt dessa ges ackreditering till journalister som har sin bas i medieorganisationer från medlem eller observatör i FN. Taiwan är inte upptaget som medlem eller observatör i FN, vilket bland annat framgår av FN:s generalförsamlings resolution 2578 från 1971. Jag tycker inte att de nuvarande reglerna är ändamålsenliga, varför vi stöder ansträngningarna att finna pragmatiska lösningar på dessa frågor, som kan möjliggöra för en bredare krets av journalister än i dag att tillåtas att delta i FN:s olika möten. Jag kommer även fortsättningsvis att förespråka och stödja ansträngningar att finna sådana lösningar i kontakterna med berörda FN-organ.

Fru talman! Den 3 maj firades pressfrihetens dag i Sverige och världen, och generalförsamlingen uttalade sig för pressfriheten och yttrandefriheten och ansåg att det här är omistliga delar av den demokratiska utvecklingen i världen. Den 5 maj skriver Taipei Times på sin förstasida om hur FN-organ nekar journalister ackreditering vid WHA-mötet i Genève den 16-25 maj. Det skriver man den 5 maj. Jag reagerar på det som utrikesministern anger i sitt svar, nämligen den beskrivning som finns angående ackrediteringsregelverket. Enligt de uppgifter som jag har fått mig till handa hade taiwanesiska journalister möjlighet att delta fram till 2003, och det var när WHO skötte ackrediteringen till det högsta beslutande organet, WHA. Förra året fick två taiwanesiska journalister ackreditering, en med brittiskt pass och en med amerikanskt pass. I år kan vi konstatera att ingen, oavsett vilket pass man hade, fick ackreditering. Var det så att man företrädde taiwanesiska medier så fick man inte ackreditering. Den 20 maj protesterar Society of Professional Journalists och tillskriver FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, och påtalar att FN:s nya krav strider mot FN:s artikel 19 om möjligheten att få tillgång till information och att sprida information, det vill säga delar av FN:s universella rättigheter och mänskliga rättigheter. Än mer anmärkningsvärt blir det när FN-organ och FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter samtidigt har en speciell rapportör som just arbetar med frågor om hur man ska försäkra sig om att journalister, den fria pressen och yttrandefriheten ska möjliggöras både i FN och i världen i övrigt. Jag menar därmed att det finns anledning att ställa följdfrågor till utrikesministern. Utrikesministerns beskrivning av vad som har inträffat tycker jag väcker den första frågan. Är det så att utrikesministern har tillgång till den här informationen, och vad har i så fall den svenska regeringen gjort? Det andra är att utrikesministern i sitt svar anger att regeringen och Sverige ska möjliggöra för en bredare krets av journalister än i dag att tillåtas att delta i FN:s olika möten. Då är min följdfråga: Vad innebär beskrivningen "bredare krets"? Jag menar, i enlighet med de protester som har kommit, att man, inte bara från den organisation som jag tog upp utan från många fler, ser med stor oro på den här utvecklingen, men också på FN:s roll. När FN samtidigt i deklarationer, i det operativa arbetet och när det gäller de speciella rapportörerna betonar vikten av fri press och yttrandefrihet så kan det inte i praxis sedan ske ett agerande som faktiskt direkt står i strid med det man står upp för i andra avseenden. Därför vill jag också veta vad utrikesministern konkret avser att vidta för åtgärder, för det gick inte att utläsa ur svaret.

Fru talman! I sina regler hänger FN upp ackrediteringen på att man ska tillhöra en medieorganisation som är registrerad och också att det ID man har som journalist är utfärdat av en stat som generalförsamlingen erkänner. Det rör sig alltså i själva verket om två frågor: dels själva ID-frågan, dels den praktiska möjligheten för journalisten att delta i FN-möten. För vår del stöder vi ansträngningarna att finna pragmatiska lösningar på de här frågorna som kan göra det möjligt för en bredare krets av journalister än i dag att tillåtas att delta i FN:s olika möten. Jag har information om att FN:s kommunikationsgrupp inom FN:s sekretariats informationsavdelning hade ett möte i Nairobi förra året. Vid det mötet fattades inte några beslut om nya ackrediteringsrutiner. Men resultatet av mötet var ändå en promemoria som tillställdes hela FN-familjen och som uppmanade till enhetliga ackrediteringsrutiner. Fackorganen, till exempel WHO, är inte bundna av sekretariatets riktlinjer direkt, men de betraktar dem ändå som normerande för FN-familjen. En pragmatisk lösning på ackrediteringsfrågan var enligt sekretariatet knappast möjligt att uppnå så länge som Kina motsatte sig att journalister från Taiwan deltar. Det här är alltså den situation vi befinner oss i. Det är ingen lycklig situation, utan här måste vi anstränga oss att försöka hitta mera praktiska lösningar där vi kommer runt det här hindret som vissa länder ställer upp när det handlar om att journalister från länder som inte har status i FN vill delta. Problemet med Taiwan är ju i grunden att landet varken är medlem eller observatör i FN.

Fru talman! Ytterst handlar det inte enbart om taiwanesiska journalister. Att omöjliggöra för vissa journalister att delta, genom att det inte räcker med identitetshandlingar och att man företräder en medieorganisation, innebär att man politiskt kan förhindra journalister från vissa länder att få ackreditering. Jag vill också påminna om att FN:s kommission för mänskliga rättigheter och dess speciella rapportör betonar just journalisters rätt att även i konfliktdrabbade områden verka utifrån artikel 19. Det finns vällovliga uttalanden från FN i olika deklarationer. Man anger exempelvis att fria och pluralistiska medier inte bara är budbärare av goda och dåliga nyheter utan också sprider värderingar som påverkar samhället. I år var exempelvis temat för pressfrihetens dag att betona mediernas roll, och naturligtvis även journalisternas ansvar. Vi kan också konstatera att journalister i sitt förvärv många gånger utsätter sig för stor fara. Alla har vi med oss bilder som journalister spridit över världen och som för evigt satt sig i våra sinnen. Jag menar att det också är intressant att notera den historiska utvecklingen av vad som inträffat i WHO:s hantering. Jag har nämligen uppfattningen att taiwanesiska journalister fram till 2003 fick delta, men därefter har något inträffat. Detta väcker oro inför kommande FN-organisationers sammanträden, inte minst nästa år, för vad som kommer att hända. Grundfrågeställningen är dock: Vem avgör vilka den så kallade bredare kretsen omfattar? Och vad kommer den svenska hållningen att vara? Jag efterlyser ett ställningstagande från utrikesministern om att det för vår del rimligen borde vara så att journalister har tillgång till den här typen av organ. Inte minst ter det sig märkligt med tanke på att WHO:s stora mission i världen i dag är att förhindra smittspridning. Vi har sars, vi har fågelinfluensa och vi har risken för pandemier. Men samtidigt har vi alltså ett område i världen, med 23 miljoner människor, som inte ges möjligheter att delta. Journalister kan inte verka och sprida den information som ges och på så sätt vara delaktiga i att nyheter och information om möjligheterna sprids. Den information jag har visar att det uppenbarligen finns stora utmaningar i detta. Det vore därför vällovligt med ett tydligt ställningstagande från svensk sida att journalisters rätt att verka och bevaka FN-möten måste stå i samklang med artikel 19 och att vi måste göra vårt absolut yttersta för att de ska få den möjligheten. Vi måste, i enlighet med vad som sägs inom olika FN-organ, verka för den fria pressen och för yttrandefriheten även i konfliktdrabbade områden. Jag tycker mig emellertid fortfarande höra att det finns vissa tveksamheter från utrikesministerns sida på grund av det politiska läget, och jag vill bara betona att jag tycker att man ska sätta pressfriheten och yttrandefriheten i fokus i just denna fråga och verkligen vidta alla tänkbara åtgärder för att motverka och förebygga den här typen av händelser framöver.