Herr talman! Jennie Nilsson har frågat statsrådet Nyamko Sabuni om och i så fall när hon tänker ta nödvändiga initiativ för att lyfta in jämställdhetsperspektivet i arbetsmarknadspolitiken. Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Jennie Nilsson skriver i sin interpellation att regeringens avsaknad av ett jämställdhetsperspektiv på arbetsmarknaden alltmer upplevs som ett problem. Jag delar inte denna åsikt. Utgångspunkten för regeringens politik är att stärka arbetslinjen. Fler människor - kvinnor och män - måste komma in på arbetsmarknaden, och fler måste få möjlighet att arbeta i den omfattning de önskar. Flertalet av dem som i dag står utanför arbetsmarknaden är kvinnor, och de är dessutom i större utsträckning än män arbetslösa på deltid. Kvinnor dominerar således i grupper som regeringens politik avser att stödja. Resultatet av den politik som regeringen hittills fört är tydligt. SCB:s siffror visar att arbetskraften ökade något snabbare för kvinnorna under 2007 än för med männen, 1,8 procent respektive 1,5 procent. Arbetslösheten har under 2007 minskat för både kvinnor och män i åldersgruppen 16-64 år. Det är en minskning med 0,9 procentenheter för männen och 0,5 procentenheter för kvinnorna jämfört med 2006. Den öppna arbetslösheten uppgick för männen till 4,6 procent och för kvinnorna till 4,7 procent. Sysselsättningsökningen för männen var något högre, 2,5 procent, än ökningen för kvinnorna på 2,3 procent. Regeringens arbetsmarknadspolitik har ett tydligt fokus på matchning och på att alla ska få jobb. Den innefattar även insatser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Nystartsjobben har framgångsrikt hjälpt långtidsarbetslösa och utrikes födda tillbaka i arbete. Från och med i år kan offentliga arbetsgivare, som anställer till exempel sjuksköterskor, lärare eller kommunpersonal, få tillgång till nystartsjobb. Från och med i år finns också möjlighet för deltidsarbetslösa och timanställda att få nystartsjobb. Detta bör innebära att många fler kvinnor kan få nystartsjobb eftersom kvinnor är överrepresenterade bland dessa grupper. Också jobbavdraget kommer att bidra till ekonomisk jämställdhet genom att det i större utsträckning kommer att löna sig att arbeta. Avdraget gynnar genom sin konstruktion särskilt den som arbetar deltid och därmed har lägre lön. Regeringen gör också insatser för ökad mångfald och konkurrens inom de branscher, dominerade av offentliga monopol, där kvinnor utgör majoriteten av både de anställda och företagarna. Detta främjar nyföretagande bland kvinnor och ger de anställda en större arbetsmarknad med möjlighet till bättre löneutveckling. Samtidigt ska vi vara medvetna om att arbetsmarknadspolitiska insatser inte är nog för att lösa de grundläggande strukturella problem som finns på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiska insatser kan i sig aldrig skapa en jämställd arbetsmarknad och jämställda ekonomiska villkor för kvinnor och män. För det behövs en kombination med insatser inom andra områden. Slutligen vill jag poängtera att det som framför allt kan lösa de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden, är att fortsätta bedriva en politik som främjar sysselsättning och företagande för kvinnor och män.

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret, som jag tycker öppnar upp för en väldigt intressant debatt. Det är kul, inte minst eftersom frågan egentligen var ställd till jämställdhetsministern och i botten handlade om vad hon som ansvarig minister i de här frågorna faktiskt tycker, tänker och avser att göra. Jag får väl anta att hon lämnade över den inte för att hon inte vill debattera sina egna ansvarsområden utan för att arbetsmarknadsministern tycker att han får för få interpellationer för egen del. När det gäller själva innehållet är den första sanning som slår en att det verkligen inte finns några nya moderater. Det finns bara ny retorik, och de båda sakerna går inte att på ett trovärdigt sätt förena. På flera punkter kan jag sympatisera med hur ministern beskriver ett problem eller med en generell målbild bara för att i nästa mening bli häpen över slutsatserna och politiken. Min fråga handlar om regeringens avsaknad av ett jämställdhetsperspektiv på arbetsmarknaden. Och svaret får väl i någon mening tolkas som en syndernas bekännelse. Ministern väljer i sitt svar att lägga möda på att med sifferexercis försöka bortförklara det faktum att arbetslösheten bland kvinnor faktiskt ökar. Det är synd och lite onödigt. Jag håller gärna med ministern om att utvecklingen i många andra stycken är positiv när det gäller sysselsättningen. Det är den tack vare en god konjunktur, och det är givetvis något som är positivt. Problemet är att den borgerliga regeringen konsekvent försitter sina möjligheter att forma en politik som innebär att alla kan dra nytta av den goda konjunkturen. Man väljer att medvetet eller omedvetet blunda för de problem som finns. Det är problem som inte kommer att lösa sig av sig själva oavsett konjunktur, problem som faktiskt kräver att politiken tar ansvar. Ministerns svar visar att den borgerliga regeringen inte är intresserad att ta ansvar när det gäller kvinnors situation på arbetsmarknaden. Min fråga handlar om avsaknaden av jämställdhetsperspektiv. Svaret är en uppräkning av åtgärder som nästan inte till någon del faktiskt berör problematiken. Ministern lyfter exempelvis fram nystartsjobben som en lyckad satsning, något som i alla avseenden måste anses vara en sanning med modifikation. Jag nöjer mig med att konstatera att alla, inklusive ministern själv, har varit överens om att det ur jämställdhetssynpunkt inte var särskilt lyckat. Just därför utökas nu nystartsjobben till att också gälla offentlig sektor, vilket i och för sig är bra. Men återigen visar sig avsaknaden av genomgripande jämställdhetstänkande. Man struntar helt sonika i att konstruktionen som sådan innebär att man förstärker uppdelningen i en manlig och en kvinnlig arbetsmarknad. Man söker lätta lösningar, quick fix , och slösar bort de möjligheter som konjunkturen annars kunde ha gett. Vidare lyfter ministern fram jobbavdraget som en åtgärd för att bidra till ekonomisk jämställdhet. Han går till och med så långt att han hävdar att avdraget särskilt gynnar den som arbetar deltid och därmed har lägre lön. Det är i det närmaste fräckt. Fredrik Reinfeldt svarade på kritik om att regeringens politik kraftigt förstärker de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män genom att säga att det inte hade något med jämställdhet att göra. Det handlade snarare om att män generellt sett arbetar mer, tjänar mer och äger mer, och då blir det så. Tydligare kan det väl inte sägas? Skatt är fördelningspolitik - att omfördela från den som har mycket till den som har lite. Vi får väl vara tacksamma för att åtminstone statsministern har den insikten. Slutligen konstaterar jag det märkliga i att ministern väljer att lyfta fram åtgärder som nystartsjobben och jobbavdragen men hoppar över den enda åtgärden som man har vidtagit som faktiskt riktar sig i huvudsak till kvinnor, nämligen begränsningen i deltidsstämplingen. Man identifierar som vanligt mycket sympatiskt ett problem men väljer sedan att lösa det också som vanligt genom att lägga över ansvaret från politiken till den enskilda individen. Min avslutande fråga till ministern är om det finns någon vilja från regeringen att erkänna de strukturella problem som faktiskt finns med osakliga löneskillnader, ofrivilliga deltider och en segregerad arbetsmarknad och i så fall vad man avser att göra för att komma till rätta med problemet.

Herr talman! Interpellationen har rubriken Jämställdhetsperspektiv på arbetsmarknadspolitiken. Jag ska gå en nivå bortom det och tala om jämställdheten på arbetsmarknaden. Jag tycker, precis som Jennie Nilsson, att det är helt orimligt att det fortfarande finns helt oförklarliga löneskillnader mellan män och kvinnor. De ökade i och för sig under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Men jag konstaterar bara att vi säkert är överens om att det är helt orimligt. Det är också helt orimligt att det i grunden finns stora skillnader i förmögenhetsfördelningen mellan män och kvinnor. Det borde inte vara på det sättet. Många kvinnor förmenas på detta sätt möjligheten att till exempel starta eget eller känna friheten av att kunna förfoga över resurser som de borde kunna förfoga över. Det är också helt orimligt att det fortfarande är betydligt färre kvinnor än män som startar företag. Det är bara ett exempel. Låt oss vara överens om grunderna och problemen i fråga om detta. Låt oss också vara överens om att det finns ett strukturellt perspektiv på detta och att det finns strukturella problem, där Sverige i och för sig förmodligen är mer förskonat än många andra länder där man har ett betydligt mindre arbetskraftsdeltagande bland kvinnor och en betydligt skevare löne-, inkomst- och förmögenhetsfördelning. Men jag tror inte att man kan nöja sig med detta. Vi måste göra mer. Jag ska jämföra lite grann med den tidigare diskussionen som vi hade om invandrares situation på arbetsmarknaden. Då tror jag att man ska backa bandet en smula och fundera över vad som är grundorsakerna till att det ser ut på detta sätt, alltså bortom politiken. Jag tror att det finns en strukturell problematik i detta. Den kan bygga på alltifrån uttalad diskriminering till att man helt enkelt är blind när det gäller att se de problem som finns. Det tror jag finns uttalat eller outtalat på många ställen runt om på vår arbetsmarknad och i vårt land. Som pappa kan jag säga att jag tycker att det är förfärligt. Vad ska jag säga till min dotter när hon och jag talar om hennes framtid? Ska jag säga att det är okej? Nej, självklart inte. När man då funderar på vad man ska göra och hur man ska åtgärda dessa problem tror jag återigen att det finns en palett av åtgärder, där en del av sakerna ligger inom ramen för arbetsmarknadspolitiken men inte allt. Jag tror återigen att diskrimineringslagstiftningen och diskrimineringsombudsmannen - den framtida myndighetens struktur - är viktig för att komma till rätta med det som är osakliga skillnader och som man måste komma till rätta med genom att detta påpekas och tas upp i konfrontation. Det handlar också om ett medvetet arbete från parterna, från regeringen, från riksdagen och från alla som är intresserade av att detta ser bättre ut i framtiden att se till att hela tiden pressa på en diskussion om varför det till exempel finns osakliga löneskillnader. Dessutom finns det naturligtvis en lång rad saker som vi måste göra inom arbetsmarknadspolitiken. En sådan sak är att vi vid varje åtgärd som vi försöker vidta och som vi vidtar funderar över vilka konsekvenser den får. Jag är särskilt glad över att Jennie Nilsson tar upp just deltidsstämplingen. Deltidsstämplingen har jag diskuterat här i kammaren många gånger, inte minst i budgetdebatten den 18 december förra året. Att kunna deltidsstämpla under 18 år, som Socialdemokraterna tillät, är fullständigt förfärligt. Vi måste se till att begränsa möjligheterna att deltidsstämpla, därför att deltidsstämplingen i sig har inneburit att arbetsgivare har kunnat avstå från att anställa på heltid och i stället skjutit över kostnaderna och problemet med sin egen organisationsstruktur på skattebetalarna och a-kassan. De som har varit de största förlorarna på socialdemokratisk a-kassepolitik i det avseendet har varit lågavlönade kvinnor som har fastnat i deltidsträsket.

Herr talman! Jag ska börja med att konstatera att det trevligt att ministern i alla fall tydligt erkänner de strukturella problem som faktiskt finns och att det känns som att vi här är överens när det gäller att beskriva problemet. Problemet är bara att vi är överens i väldigt många frågor i dag. Retoriskt beskriver ni problem på ett väldigt sympatiskt sätt. Skälet till att vi har denna debatt är att när man sedan ser politiken svarar den inte i någon del, eller åtminstone i ganska få delar, upp till det sätt som man beskriver verkligheten på. Er politik förstärker de strukturella problem som finns. Det duger inte att säga att man visst ser problemen men att man levererar en politik som inte tar hänsyn till dem och som faktiskt förstärker problemen, vilket vi nu ser av siffrorna. Det duger inte. Sedan säger ministern att det är allas ansvar, alltså att alla måste ta ett ansvar i denna fråga. Också här är jag väldigt överens med ministern. Detta är inte bara en fråga för politiken, utan här krävs det att marknaden tar ett ansvar. Det krävs att parterna på arbetsmarknaden tar ett ansvar. Men genom att vi tittar på historien kan vi se att detta inte sker av sig självt, inte i vårt land och inte i något annat land heller. Det som skiljer oss från en del andra länder är att vi med politiken har gått in i detta. Vi har försökt att lägga ett tydligt ansvar på dem som faktiskt hanterar frågan. Vi har tagit ett politiskt ansvar även om det ibland är tufft. Nu ser vi att regeringen nu backar från det. Det är olyckligt. Det innebär att vi kommer att ha ett sämre läge och att vi inte kommer att kunna ha den framskjutna position som vi har skaffat oss. Men jag är den första att erkänna att vi inte på långa vägar har nått så långt som vi borde. Men de steg som ni nu tar går i fel riktning. Ni går bakåt i stället för framåt. Ministern lyfter fram frågan om deltidsstämplingen. Jag får nästan tacka ministern. Jag hoppades nästan att ministern skulle göra detta, men sedan tänkte jag: Så dum är han nog inte. Därför säger jag tack. Detta var inte illa menat. Men grejen med deltidsstämplingen är att det blir så oerhört tydligt. Vi är så väldigt överens om att det finns ett problem här. Återigen är vi så överens om problemet. Ministern beskriver det på ett väldigt tydligt och talande sätt. Det är inte bra, och det är inte acceptabelt att någon kan deltidsstämpla under 18 år. Och, vad gör man? Man sopar till de enskilda kvinnorna som problemet gäller. Ministern beskriver en situation där arbetsgivare systematiskt utnyttjar systemet, ett system som innebär att kvinnorna är förlorarna. Vad gör man? Man lägger över ansvaret för problematiken på de enskilda kvinnorna. Det är nämligen oftast kvinnor. 80 procent av dem som deltidsstämplar är kvinnor. Var finns förslagen? Var finns de åtgärder som innebär att arbetsgivarna ska ta ansvar i denna fråga?

Herr talman! Jag ska bara konstatera att det som åtminstone var det tidigare svaret på problemet med deltidsstämplingen var det tossiga förslaget om lagstadgad rätt till heltid, som naturligtvis i stället enligt 23 av de 26 remissinstanserna hade lett till nolltid i stället, det vill säga att man hade avstått från att anställa. Det kan aldrig vara svaret på frågan hur vi ska komma åt deltidsarbetslösheten, alltså att man i stället har en fulltidsarbetslöshet. När det gäller deltidsstämplingen noterar jag inte utan en viss glädje att Socialdemokraterna åtminstone två gånger under den förra mandatperioden i budgetförhandlingarna med Miljöpartiet och Vänstern just försökte införa en begränsning av deltidsstämplingen. Det hörde vi Miljöpartiets språkrör säga här i kammaren när detta diskuterades. Jag konstaterar också att Socialdemokraterna två gånger också i praktiken har genomfört en begränsning av deltidsstämplingen - på 80-talet och 90-talet. Deltidsbegränsningen har inneburit, som både Kommunalarbetaren och LO-tidningen har rapporterat, till exempel att det socialdemokratiskt styrda kyrkorådet i Ystad nu för första gången har erbjudit just två deltidsstämplande kvinnor som har arbetat länge på deltid - i det ena fallet tror jag att det till och med var under 35 år - heltidsjobb. Med all respekt måste jag säga att om inte ens den socialdemokratiska ordföranden i kyrkorådet i Ystad, med den konstruktion för möjligheter till deltidsstämpling som tidigare har funnits, har funnit det lämpligt att erbjuda heltider utan först nu när detta inte längre går tar sitt ansvar, visar det att politiken faktiskt har effekt. Låt oss inte göra det bästa till det godas fiende. Låt mig också konstatera hur det ser ut när det gäller deltidsarbetslösheten och förändringen under det senaste året. Enligt Arbetsförmedlingen uppgick antalet deltidsarbetslösa till 56 600 personer år 2007. Det är helt rätt som Jennie Nilsson säger; det är en förkrossande majoritet kvinnor. Jämfört med 2006 minskade antalet deltidsarbetslösa med 8 500 personer, eller 13,1 procent. Deltidsarbetslösheten sjönk förra året med 13,1 procent. Det är väldigt mycket. Det är den kraftigaste minskningen av deltidsarbetslösheten som vi har sett på många decennier. Det tycker jag är väldigt glädjande. Jag tror att bakom detta ligger en kombination av saker. Det är inte längre möjligt att avstå från att vara en bra arbetsgivare och skicka notan till a-kassan eller skattebetalarna. Man måste ta sitt arbetsgivaransvar. Många kommuner gör nu äntligen just det. Låt mig lyfta fram två exempel. Det ena är det socialdemokratiskt styrda Nynäshamn där man är väldigt tydlig och har en heltidsanställningspolicy, precis som det alliansstyrda Linköping. Det är två exempel. Jag lyfter gärna fram dem eftersom jag tror att det är precis så man måste göra. I nästan alla kommuner i Sverige är kommunen den största arbetsgivaren. Jag tycker att det är helt orimligt att man, när man har så många anställda som de flesta kommuner har, inte har möjlighet att organisera sitt arbete så att man erbjuder heltid. Jag är också övertygad om, precis som jag har läst i LO-tidningen i intervjuer med bland annat SKL:s företrädare, att man har avstått från att anställa på heltid eftersom man inte har känt trycket. Man har kunnat skicka notan för deltidsstämplingen någon annanstans. Det är inte rimligt. Alltså måste vi göra något. Svaret kan inte vara det socialdemokratiska, lagstadgad rätt till arbetslöshet.

Herr talman! Tossigt förslag om rätten till heltid - det kan man givetvis tycka. Det är givetvis inte den enda lösningen. Skillnaden på vår politik och er politik blir väldigt tydlig i detta läge. Det handlar om vad man börjar prioritera, var man i första hand är beredd att lägga ansvaret. Vi prioriterar och lägger ansvaret i första hand på dem och på de problem som ministern beskriver, alltså på företagarnas ovilja att erbjuda heltid. Offentlig sektor är stora skurkar i det här problemet och har en stor andel av de deltidsarbetslösa trots att man har så stora organisationer och trots att det rimligen borde handla om organisation. I det läget har jag svårt att förstå resonemanget om att rätt till heltid i stället blir rätt till nolltid. Varför skulle det bli det om man definierar problemet så som ministern just gjorde? Det blir tydligt att vi skiljer oss åt i att ministerns förslag handlar om ansvar som läggs på den enskilda deltidsarbetslösa kvinnan. Trots två inlägg har inte ministern svarat på frågan: Vad är ert förslag på hur arbetsgivarna ska ta sitt ansvar? Vad är era förslag på hur politiken och regeringen ska ta sitt ansvar när det gäller de här frågorna? Retoriskt skulle vi kunna vara rörande överens och det skulle kunna bli riktigt gulligt. Vi identifierar problemen nästan likadant, men vi har helt olika förslag till lösning. Något som vi kanske skulle kunna vara överens om är att det behövs åtgärder på båda sidor. Det behövs åtgärder på alla fronter. Ingen av oss har nått ända fram i den här frågan; det kan vi säkert vara överens om. Det som är tydligt är hur man väljer att prioritera.

Herr talman! Jennie Nilsson pratar om skillnader i politiken, även om vi kan vara överens om en del av problembeskrivningen. Hon pekar på att Socialdemokraterna vill lägga hela ansvaret på företagen. Jag antar att det var därför som Socialdemokraterna drev frågan om deltidsbegränsning åtminstone två gånger i budgetförhandlingarna under den förra mandatperioden, och dessutom genomförde det i praktiken två gånger under 80-talet och 90-talet. Så var det sagt. Lönebildningen är naturligtvis en fråga för parterna. Jag ska hålla mig ifrån den inblandning som inte minst Patrik Björck har varnat för många gånger. Det gör jag gärna. Jag kan naturligtvis göra det jag borde göra och det jag gör, nämligen uppmana, upplysa och fråga: Hur ser det ut? Vilket ansvar tar parterna i löneförhandlingarna för att komma till rätta med en del av de här problemen? Det gör jag. Jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt med det. Nästa gång vi träffar en ombudsman i ett fackförbund eller en förbundsdirektör i ett arbetsgivarförbund kan vi fråga: Hur går det? Vad har ni för planer? Hur gör ni för att se till att motverka löneskillnaderna? Det gör jag gärna. Jag vet att Jennie Nilsson också kommer att göra det. Därutöver ska vi naturligtvis göra det som Jennie Nilsson efterlyser, det vill säga när vi kommer med olika typer av politiska förslag ska vi fundera över och se på vilket sätt den här aspekten tas vill vara. Om vi upptäcker att det inte har blivit som vi har önskat är jag lika ödmjuk som vanligt. Då får vi göra om så att det blir bättre.