Jämställdhetsintegrering

Interpellationsdebatt 31 maj 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 15 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig hur jag arbetar med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet, om jag verkar för att alla statsråd arbetar med jämställdhetsintegrering inom sitt ansvarsområde och om jag anser att arbetet är framgångsrikt eller om jag avser att vidta några åtgärder för att bättre uppnå syftet med jämställdhetsintegrering. Jämställdhetsintegrering är regeringens huvudsakliga strategi för att nå de jämställdhetspolitiska målen, kompletterat med särskilda åtgärder för att stimulera, utveckla och skynda på förändringsarbetet. I enlighet med jämställdhetsintegrering som strategi har varje statsråd ansvar för jämställdhet inom sitt politikområde, precis som Ann-Christin Ahlberg nämner i sin fråga. I Regeringskansliet finns en väl utbyggd organisation som stöd för arbetet med jämställdhetsintegrering. Mellan 2004 och 2010 fanns en plan för genomförandet av jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet. Planen, som beslutades av regeringen, har utgjort ett styrdokument som har legat till grund för arbetet. Varje år har ett handlingsprogram tagits fram, i vilket särskilt prioriterade beslutsprocesser har utpekats för fördjupat fokus. Utifrån det årliga handlingsprogrammet har sedan varje departement tagit fram sina egna arbetsplaner. På varje departement finns också en jämställdhetssamordnare. Arbetet med jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet stöds och samordnas av jämställdhetsenheten vid Utbildningsdepartementet. Som jämställdhetsminister har jag ett särskilt samordningsansvar för regeringens jämställdhetspolitik, och jag ansvarar även för att arbetet med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet samordnas, följs upp och utvärderas. Det är viktigt att stödja arbetet med jämställdhetsintegrering även i den övriga statsförvaltningen och i andra delar av offentlig sektor. Därför har regeringen satsat stora resurser på arbetet med jämställdhetsintegrering under såväl innevarande som föregående mandatperiod. Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet hade mellan 2008 och 2010 regeringens uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering. Sekretariatet har drivit arbetet under namnet Program Jämi, inom vilket en rad olika insatser genomförts, som exempelvis konferenser, workshoppar, seminarier, sommarskola och en högskoleutbildning. Regeringen lämnade under förra mandatperioden ett bidrag på sammanlagt 145 miljoner kronor till programmet Hållbar jämställdhet, som bedrivs av Sveriges Kommuner och Landsting. Programmet utgår från jämställdhetsintegrering som strategi och stöder utvecklingsprojekt som ska leda till varaktiga förbättringar av verksamheten i kommuner och landsting utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Resultatet är en mer jämställd medborgarservice som kommer såväl kvinnor som män till del i deras vardag. I november 2010 fattade regeringen beslut om en fortsatt satsning på programmet Hållbar jämställdhet. Sammanlagt satsas 80 miljoner under perioden 2011-2013. De nya pengarna ska användas för att säkra hållbarheten i satsningen genom att arbeta med fortsatt kunskapsspridning, metodutveckling och uppföljning. Regeringen har låtit utvärdera insatserna under förra mandatperioden. Resultaten visar att mycket av arbetet som bedrivits, både i projekten och i Regeringskansliet, har varit bra och verkningsfullt på flera sätt. Men det finns också arbete kvar att göra. Med avstamp i de utvärderingar som gjorts kommer regeringen nu att utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering.

Anf. 16 Ann-Christin Ahlberg (S)

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Det är ett svar som låter som att ministern jobbar väldigt aktivt med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet. Det finns en väl utbyggd organisation, vad jag förstår, för hur det ska genomföras med handlingsprogram, styrdokument och pengar. Det låter väldigt bra, tycker jag. Men hur fungerar det i verkligheten? Jag är nämligen inte riktigt lika nöjd med det här svaret när jag ser vad det har varit för svängar, vändningar och beslut i politiken. En rad politiska beslut har tagits som inte har gynnat jämställdheten utan snarare har ökat klyftorna mellan kvinnor och män. Låt mig ta några exempel! Vi kan ta Anders Borgs uttalande om att lägstalönerna är för höga inom kommun- och landstingssektorn. Där jobbar väldigt många kvinnor, och det är absolut inga höga löner. Jag vet också att många kvinnor där inte ens får heltid, så det är inte lätt att kunna försörja sig på de lönerna. Vi står inför ett väldigt stort rekryteringsbehov i framtiden inom den sektorn. Hur ska vi kunna få in männen i den sektorn när man skickar de signalerna? Vi vet i dag att kvinnor diskrimineras i arbetslivet, och så har det varit länge. Men det görs inte tillräckligt mycket i fråga om det. Det handlar om lön, arbetsmiljö, visstidsanställningar med mera. Vi har sett att regeringen har infört en föräldrabonus som inte har gjort att fler män har tagit ut nämnvärt mer föräldralediga dagar. Vi ser privatiseringen av välfärdstjänster. Det har inte heller gynnat kvinnor på något sätt. Vi har sett hur detta med a-kassan slår hårdare mot kvinnor än mot män. Vi har ett vårdnadsbidrag där vi kan ifrågasätta hur man tänkt. Vi har ett RUT-avdrag som gör att man kan köpa sig de tjänster man inte vill göra - sådant som kvinnor har tidigare gjort oavlönat. Vi har fått en sämre sjukersättning - och vi vet att kvinnor är mer sjuka än män. Vi har också fått ett jobbskatteavdrag som ger mer till männen än till kvinnorna och som får ytterligare konsekvenser när man är föräldraledig eller sjuk. Så länge kvinnor tar mer föräldraledigt får det en negativ utveckling för dem eftersom man får betala mer skatt när man är föräldraledig och tar sitt föräldraansvar. Vi ser att otrygga anställningar ökar. Man gör inget åt det utan har tvärtom förändrat lagstiftningen åt det hållet. Det är färre välfärdstjänster, som vi vet att kvinnor är mer beroende av än män för att kunna försörja sig och få makt och inflytande i samhället. Hur har det gått och vad har man gjort i Regeringskansliet? Vilka genusanalyser har man gjort? Är ministern nöjd med dessa resultat och den utveckling som regeringen åstadkommit med dessa politiska beslut?

Anf. 17 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Jag uppfattar två saker i Ann-Christin Ahlbergs inlägg. Det ena handlar om ett uttalande som finansministern gjorde som enskild politiker under en konferens. Den ekonomiska diskussionen om huruvida vi har höga ingångslöner på arbetsmarknaden får stå för honom. Det är inte regeringens politik. Det är inget som är genomfört eller som på något sätt har drabbat eller gynnat någon på arbetsmarknaden. Det andra är ett antal reformer som har vidtagits. Kritiken handlar inte om utfallet av reformerna utan om en ideologisk avsky för dessa reformer. Ann-Christin Ahlberg tror inte på reformerna - trots att RUT har skapat möjlighet för många att få mer tid att utvecklas på sina arbetsplatser och umgås med sina barn, trots att RUT har skapat ett första jobb för många människor som på så sätt fått in en fot på arbetsmarknaden och trots att RUT har skapat många företag och stolta företagare. Det är inte utfallet som Ann-Christin Ahlberg kritiserar, utan det handlar om en ideologisk avsky för RUT. Något annat framkommer inte. När det gäller arbetsmarknaden har denna regering vidtagit fler åtgärder för att skapa en jämställd arbetsmarknad än Ann-Christin Ahlbergs tidigare regering. En fråga som jag undrar om man över huvud taget jobbade med gäller det våld som förekommer på framför allt kvinnodominerade arbetsplatser. Att kvinnor utsätts för våld på sina arbetsplatser är en viktig del i att kvinnor är mer sjukskrivna än män. Vi har också sett att rehabilitering av sjukskrivna inte alltid fallit lika ut för kvinnor som för män. Män har alltid fått bättre och dyrare rehabilitering än kvinnor. Även detta försöker vi göra något åt. Att man inte ser på utfallet av politiken utan bara har ideologisk blindhet kan jag inte göra så mycket åt. Men det mesta av regeringens politik har varit jämställdhetsintegrerat och utgått från kvinnors perspektiv. Det gäller också jobbskatteavdraget där Ann-Christin Ahlberg säger att männen har fått mer. Jobbskatteavdraget är utformat så att en större andel går till låg- och medelinkomsttagare - och vi vet alla vilka som dominerar dessa grupper - och en mindre andel till männen. På en arbetsmarknad där kvinnor varit inlåsta i monopolliknande situationer inom kommun och landsting och aldrig kunnat förhandla om sina löner eftersom det inte finns några alternativa arbetsgivare har många kvinnor självklart lägre lön än de män som en gång sökte sig till det privata näringslivet där de kunnat förhandla upp sina löner. När man utformar skatten blir det i kronor alltid lite mer för den som har flera tusen mer i lön. I andel och procent är dock jobbskatteavdraget utformat så att större delen går till låg- och inkomsttagare, och där har vi många kvinnor. Det har gett resultat. Tittar vi på löneskillnaden ser vi en liten minskning mellan män och kvinnor jämfört med 2006 när vi tog över, och jag hoppas att vi kan arbeta vidare för att kvinnor ska kunna försörja sig på sin lön. Ann-Christin Ahlberg säger att kvinnor inte kan försörja sig på sin lön och att Anders Borg talar om att sänka ingångslönen. Problemet är inte låga ingångslöner utan överbeskattning av dem med lägre löner. Denna beskattning står Ann-Christin Ahlberg fortfarande för och vill införa den dag hon får makten i kammaren. Felet med Ann-Christines politik är att den inte präglas av vad som gör skillnad för kvinnor i vardagen utan av ideologisk blindhet och att hon inte gillar det regeringen för tillfället.

Anf. 18 Ann-Christin Ahlberg (S)

Herr talman! Det lät på ministern som att Ann-Christin Ahlberg har ett eget ideologiskt parti. Jag hör till Socialdemokraterna, och vi har en stark ideologisk idé om vad som är bra för hela samhället, för alla, och inte bara för några få. Denna idé står jag för och ställer upp på. Det händer att en enskild politiker kan uttala sig lite klumpigt eller dumt och att det inte är förankrat. Men när Sveriges finansminister uttalar sig på en stor konferens för kommun- och landstingsfolk kan man inte se det som en enskild politikers uttalande utan som ett uttalande av Sveriges finansminister. Det vore konstigt annars. Finansministern var tydlig med att de lägsta lönerna var för höga, och han sade att det var dåligt att förhandlarna inte lyckats hålla dem nere. Vi vet mycket väl att det är kvinnorna som har dessa löner. Att man har öppnat för privatisering har inte gett kvinnor mer i lönekuvertet på något vis. För inte så länge sedan mötte jag två kvinnor som jobbade på ett äldreboende i privat regi. De gick på vikariat, för det fanns inga fasta tjänster. Man hade dessutom lönesänkt dem med över 1 000 kronor och sänkt deras sysselsättningsgrad. Det var valfrihet för dem. Att kunna välja mellan två arbetsgivare i kommunen gynnade dem inte alls utan tvärtom. Otryggheten i deras avtal var ännu större. Man kan räkna på jobbskatteavdraget precis hur som helst, men det är kronor och ören man handlar för. Det är kronor och ören man betalar hyra med. Det är med kronor och ören man betalar tennisskor till barnen, och det är kronor och ören som gör det möjligt att låta barnen åka på skolresa eller inte. Därför är det viktigt att man inte bara klumpar ihop det, att det riktas till en grupp. Sanningen är att det är pengarna som avgör. Procent hit eller dit kan man inte betala med. Som riksdagsledamot får jag mycket mer pengar med jobbskatteavdraget. En barnskötare får dock inte många kronor mer i plånboken. Dessutom säger man att lönerna inte behöver höjas på grund av jobbskatteavdraget. Detta får förödande konsekvenser för kvinnor med låga löner eftersom pension, sjukersättning och a-kassa baseras på den faktiska lönen. Här genererar jobbskatteavdraget inget, men det går att prata bort. Vi står inte för en politik där man sänker lönerna. Vi vill ha både sjysta arbetsvillkor och bra löner som man kan leva på.

Anf. 19 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Talet om solidaritet måste följas av konkret politik som man ser faller bra ut för medborgarna. Det är glädjande att höra Ann-Christin Ahlberg värna om kvinnors löner. Ann-Christin Ahlberg ingår i ett parti som vill höja löneskatten för denna grupp av kvinnor. Ann-Christin Ahlberg representerar ett parti som under sin tid vid regeringsmakten bidrog till att kvinnor som arbetade heltid inte kunde försörja sig på sin lön. De var beroende av olika ersättningar från kommun och stat för att få lönen att räcka månaden ut. Det handlar om kronor och ören. Det handlar om huruvida man har råd att köpa mjölk, om man har råd att köpa ett par byxor eller en vinterjacka till sina barn. Det handlar absolut om kronor och ören. Det handlar också om värdighet. Det handlar om att man som kvinna kan veta att man, om man arbetar heltid, kan försörja sig och sin familj på sin lön utan att vara beroende av stat eller kommun. Det handlar om värdighet. Att överbeskatta låg- och medelinkomsttagare är inte solidaritet, Ann-Christin Ahlberg. Att vilja återgå till en gammal ordning med en monopolliknande arbetsgivarsituation är inte rätt ordning. Det är bättre med två eller tre arbetsgivare än bara en. Om en arbetsgivare inte passar, om man inte får betalt för sin utbildning och för det arbete man lägger ned ska man känna frihet att söka sig till en annan arbetsgivare. Det finns många välutbildade kvinnor inom den offentliga sektorn, vilket den offentliga sektorn ska vara glad för. Inom den offentliga sektorn måste det också finnas möjlighet för kvinnor att starta företag inom sin kompetens och det måste finnas möjlighet för kvinnor att byta arbetsgivare och på det sättet få upp sin lön. Jag har inte träffat på någon som har bytt arbetsgivare om det inte har inneburit några hundra kronor extra i plånboken. Ingen byter sig till en tjänst som ger mindre betalt. Man byter till en annan tjänst för att få bättre betalt. Man byter till en annan arbetsgivare för att utveckla sin lön. Den rätten vill Ann-Christin Ahlberg frånta alla kvinnor i den offentliga sektorn. Det var inte bättre förr, Ann-Christin Ahlberg. Värnar du om kvinnors löner får du faktiskt presentera något bättre än höjda skatter och en tillbakagång till monopolen. Det hjälpte aldrig den svenska kvinnan och kommer aldrig att göra det. Genom att öppna monopolen, låta kvinnor få chansen att starta företag och låta dem växa med hjälp av sitt entreprenörskap och sin kreativitet och genom att ge dem en chans att söka sig till olika arbetsgivare kan vi utveckla kvinnors löner. Det är inte i regeringen eller i kammaren vi sätter lönerna; det gör arbetsgivarna. Ju mer vi kan göra för att ge alla dessa kvinnor en chans att få upp sina löner desto bättre. Vi kan inte ge sken av att det är vi som sätter lönerna och att vi genom lagstiftning kan göra så att det inte finns några löneskillnader. Det är bara genom att se till att kvinnor arbetar heltid, att kvinnor kan göra karriär om de vill, att kvinnor kan byta arbetsgivare och att kvinnor kan köpa hushållstjänster så att de kan avsätta tid till annat än städning som vi skapar utrymme för kvinnor att utvecklas på arbetsmarknaden.

Anf. 20 Ann-Christin Ahlberg (S)

Herr talman! Det är två parter på svensk arbetsmarknad som ska sköta lönesättningen. En del är vi också en part i, nämligen den offentliga sektorn. Så visst kan vi påverka löneutvecklingen där. Jag har träffat kvinnor som tvingas byta arbetsgivare av en eller annan orsak oavsett om de får lägre eller högre lön. Det finns de som blir uppsagda från ett arbete för att vinsten inte är tillräckligt stor på företaget. Då får man söka det jobb som är ledigt. Det kanske inte medför högre lön. Valfrihet är viktigt, men alla har inte valfrihet. Det är bara att beklaga att ministern inte har mött några av de kvinnor som tvingas ta ett jobb som ger lägre lön. Jag träffar ganska många sådana. De hade önskat få mer stöd av oss politiker när det gäller att få en lön som det går att leva på. Det är viktigt att vi vågar satsa på sådant som utbildning så att man kanske kan kompetensutbilda sig till ett annat yrke. Det är fler saker som regeringen har gjort och som ministern inte vill tala om i den här debatten. Det hade varit spännande att tala om vårdnadsbidraget och om hur man ska få fler män att vilja stanna hemma och ta ett föräldraansvar under den tid barnen är små. Det har inte alls gått i rätt riktning. Det går alldeles för långsamt. Vi vet att vårdnadsbidraget ökar skillnaderna när det gäller ansvar för och kontakt med barnen, och att det förlänger vägen till arbete för många kvinnor genom att de stannar hemma. Det minskar också möjligheten till karriär, inflytande och makt i samhället.

Anf. 21 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Vi vet att det finns arbetsplatser som inte fungerar och där personalen inte känner sig delaktig, där personalen inte är lycklig och tvingas byta jobb, som Ann-Christin Ahlberg beskriver. Det är inget som vare sig Ann-Christin Ahlberg eller jag önskar. Jag tror inte på att värna kvinnors löner utifrån den situationen och förorda monopol som om en kommunal arbetsgivare skulle vara den allra bästa på marknaden. Jag tror tvärtom på att öppna den offentliga sektorn och se till att det finns fler arbetsgivare och att kvinnor kan starta företag inom områden där de har kompetens. På det sättet kan vi höja både kvaliteten och lönerna och säkert också öka möjligheten att byta arbetsgivare när man känner för det. Då har man också chans att höja sin lön. Jag delar Ann-Christin Ahlbergs uppfattning om vårdnadsbidrag. Det är inte den bästa reform som har genomförts. Jag tror på arbetslinjen. Jag vill helst inte se en massa kvinnor hemma med barn. Nu blev det inte en massa kvinnor hemma med barn. Några är hemma med barn - några för att de måste vara det för att deras barn behöver det, andra för att de inte har arbete. Det blir märkligt att diskutera sjukförsäkring eller a-kassa i stället för att diskutera rehabilitering och jobbskapande åtgärder för att få människor tillbaka i arbete. Det är det som diskussionen ska fokusera på, inte på hur vi ska höja taken och förlänga perioden. Människor behöver rehabilitering, möjlighet att återhämta sig och komma tillbaka till arbetsmarknaden och möjlighet att få ett nytt jobb. Det är vad människor efterfrågar. Det är bara så vi kan skapa ekonomisk självständighet också för kvinnor, inte via bidrag och ersättningar. Jag hoppas att vi snart finner varandra när det gäller att det är arbete det till syvende och sist handlar om.

den 12 maj

Interpellation

2010/11:382 Jämställdhetsintegrering

av Ann-Christin Ahlberg (S)

till statsrådet Nyamko Sabuni (FP)

Sverige har varit känt för sitt arbete med jämställdhet och vi har lyckats komma en bit på vägen, även om vi har långt kvar. Det som oroar är att Sverige hamnar allt längre ned i internationella jämförelser när det gäller jämställdhet.

En internationell etablerad strategi för att bedriva jämställdhetsarbete är jämställdhetsintegrering, vilket innebär att varje departement och politikområde har ansvar för jämställdhet inom sitt ansvarsområde.

Sveriges regering har också en jämställdhetsminister som ansvarar för frågorna och vi har en diskrimineringslagstiftning. Trots det hamnar Sverige efter när det gäller jämställdhet. Av den anledningen har jag följande frågor till statsrådet:

Hur arbetar statsrådet med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet?

Verkar statsrådet för att alla statsråd arbetar med jämställdhetsintegrering inom sitt ansvarsområde?

Anser statsrådet att arbetet är framgångsrikt eller avser statsrådet att vidta några åtgärder för att bättre uppnå syftet med jämställdhetsintegrering?