Jaktmöjligheter i naturreservat

Herr talman! Marie Olsson har frågat mig hur lång tid jag anser att det är rimligt att det tar att handlägga ett ärende hos regeringen och när jägarna i Orsa och i resten av Dalarna kan förväntas få ett beslut från regeringen gällande jaktmöjligheter i Korpimäki naturreservat.

Frågan ställs med anledning av att Länsstyrelsen i Dalarnas län har fattat ett beslut om att utöka möjligheterna till jakt inom Korpimäki naturreservat. Detta beslut har överklagats till regeringen.

Utgångspunkten i regeringens hantering av överklagade beslut enligt miljöbalken är att handläggningen ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts. Som jag tidigare svarat på Marie Olssons riksdagsfråga angående handläggningstid kan jag i dagsläget inte säga när regeringen fattar ett beslut om naturreservatet Korpimäki. Då detta är ett pågående förvaltningsärende kan jag inte föregripa ett beslut i ärendet genom att uttala mig om tidsplan eller utfall i frågan. Ärendet bereds fortfarande i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på interpellationen.

Som jag skrev i interpellationen är jakt och fiske en väldigt viktig del av livet för många som bor på landsbygden men även för många som bor i storstäder. Skapandet av naturreservat är många gånger ett bra sätt att skydda naturområden som är skyddsvärda, men för att få acceptans bland lokalbefolkningen för avsättningar av mark i naturen är det oerhört viktigt att staten har en bra dialog med lokalbefolkningen.

Efter många år har staten äntligen, via Länsstyrelsen i Dalarnas län, lyssnat på lokalbefolkningen när det gäller möjligheten att tillåta mer jakt i naturreservatet Korpimäki i Orsa. Beslutet överklagades och landade då på regeringens bord. Det var i april 2024, alltså för drygt tio månader sedan.

Som jag skrev i min interpellation tillåts inte kommunerna ha så långa handläggningstider för ärenden, utan där har vi i riksdagen via lagstiftning beslutat om hur långa handläggningstiderna får vara. Frågan är om det inte börjar bli dags för ett liknande system för staten och regeringen. Enligt min bedömning är tio månader en orimligt lång handläggningstid. Dessutom har regeringen inte fattat beslut än, så det kommer ju att ta ännu längre tid. Man har dock tagit beslut i ärenden som har inkommit senare än det här.

Herr talman! Precis som statsrådet sa har jag skickat en skriftlig fråga i samma ärende till statsrådet. Frågan var densamma som en av frågorna i interpellationen, nämligen när jägarna i Orsa och resten av Dalarna kan få ett beslut från regeringen när det gäller jaktmöjligheterna i Korpimäki naturreservat. Svaret från statsrådet var då att statsrådet inte kan uttala sig om när ärendet kommer att avgöras eftersom det är ett pågående förvaltningsärende som statsrådet inte bör föregripa. Jag kan konstatera att jag får exakt samma svar på interpellationen.

Utifrån svaret blir jag lite fundersam. Det är regeringen som ska besluta i det här ärendet, men enligt statsrådet bör statsråd inte gå in och styra i ärendet. Vem eller vilka är det som ska styra om inte regeringen, som ska fatta beslutet, kan göra det?

Statsrådet svarar även att utgångspunkten för hantering av överklagandebeslut enligt miljöbalken är att hanteringen ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts. Jag måste därför fråga statsrådet om statsrådet anser att tio månader är en skyndsam hantering av ett överklagande. Tio månader är dessutom den tid som hittills gått sedan överklagandet inkom till regeringen, och vi vet ännu inte hur mycket längre tid det kommer att ta innan beslut fattas. Hur lång tid anser statsrådet ryms inom begreppet ”skyndsamt”?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för tillfället att diskutera de här frågorna.

Precis som ledamoten anför ger jag inte ett nytt svar på frågan när man kan förvänta sig ett besked i den här frågan. Jag är övertygad om att ledamoten är mycket väl medveten om att man som statsråd inte kan föregripa ett beslut i ett ärende. Man kan inte som minister själv gå ut och uttala sig om utfallet i ett visst ärende innan det är beslutat, och man kan inte heller säga när ett sådant beslut kommer att fattas. Det är intressant att ledamoten ställer frågan på det sättet om hon nu är medveten om vilka villkor som gäller för regeringen och för hur regeringen uttalar sig.

Herr talman! Ledamoten påpekar att utgångspunkten för hanteringen av sådana här ärenden är att den ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts. Det relevanta här är att det av dessa tre olika faktorer inte finns en som är viktigare än de andra. Det finns inte en faktor som är mer relevant än de andra att ta hänsyn till när man handlägger ett ärende. Handläggningen ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts, och om rättssäkerheten eftersätts som en konsekvens av att man hanterar ärendet mer skyndsamt har man helt enkelt inte uppfyllt de villkor som råder för ett sådant här överklagande och hur det ska hanteras.

Sedan undrar ledamoten, herr talman, hur det kommer sig att jag, trots att det är regeringen som fattar beslutet, inte kan föregripa beslutet genom att uttala mig. Svaret är helt enkelt att det inte fungerar som så att jag som enskilt statsråd sitter och låtsas agera jurist och bedömer alla de olika intresseavvägningar som finns i enskilda ärenden. Så som saker och ting fungerar i svenska statens hantering av överklaganden är det i stället Regeringskansliet som samlat med de berörda experterna – det kan man kalla dem, även om tjänstemän är den korrekta termen – hanterar de olika avvägningar som görs i olika ärenden.

Ledamoten lyfter också i sin interpellation att andra ärenden som har kommit in senare har hanterats snabbare. Då är det relevant att påpeka att det vid överprövningar av beslut som rör naturreservat finns en mängd olika frågeställningar. De här frågeställningarna skiljer sig åt beroende på vilken typ av överklagande det är och vilka typer av förhållanden som råder för naturreservatet i fråga, och i dessa exempel skiljer de sig åt.

Jag tror att det är någonting som möjligen ledamoten vet om men som kanske gemene man inte känner till, det vill säga hur sådana här förhållanden kan vikta olika beslut. Även om man tar besluten i tur och ordning är det helt enkelt så att vissa beslut kan hanteras rättssäkert, effektivt och därmed skyndsamt eftersom det inte finns lika stora avvägningar att göra.

Det man gör är att hantera olika intresseavvägningar och frågeställningar som handlar om att lyckas skydda miljön på olika sätt men också om att väga nyttan för miljön mot allmänna intressen och enskilda intressen. Precis som ledamoten lyfter, herr talman, är det oerhört viktigt att vi, när vi skyddar stora ytor av natur, också ser till att ha en stark lokal förankring och en förståelse för det liv som pågår i den biten av natur innan reservatet bildas. Det ska kunna pågå i stor utsträckning så länge det inte påverkar syftet med upprättandet av det enskilda naturreservatet. Det är alltså en avvägning som regeringen, och i grund och botten staten, alltid har att ta ställning till och som är oerhört viktig.

Herr talman! Ute på landsbygden – till exempel i Orsa, som jag kommer ifrån – finns det tyvärr en ökad misstro mot staten och myndigheter. Det finns en känsla av att staten inte lyssnar och att politiken förs utifrån ett storstadsperspektiv.

Om regeringen menar allvar med det man sa i valet om att landsbygden är viktig för hela landet måste SD-regeringen också visa det i handling. Då räcker det inte med sänkt bensin- och dieselpris. Vi kan liksom inte bara ägna oss åt att köra bil ute på landet, utan vi behöver även statlig service. Den avvecklar regeringen nu på många ställen i och med nedläggningen av servicekontor. Vi behöver också arbetstillfällen, inte den centralisering till Stockholm som regeringen nu genomför.

Vi behöver en stat som lyssnar på befolkningen i hela landet för att mota misstro runt om i landet. Länsstyrelsen i Dalarnas län har, som statlig instans, lyssnat. Den vill bidra till att skapa möjligheter till utökad jakt i naturreservat, och därför är regeringens beslut när det gäller Korpimäki naturreservat oerhört viktigt för hela Dalarna.

Det kommer att ses som en inriktning för handläggningen av flera ärenden i Dalarna som handlar om att utöka jakten inom naturreservat. De ärendena får dock också vänta på grund av regeringens långa handläggningstider. Det är mycket olyckligt för befolkningen, för jägarna, för Länsstyrelsen i Dalarnas län, för tilltron till staten och därmed regeringen och för acceptansen av avsättning av naturreservat.

Herr talman! Som jag tidigare har uppgett har statsrådet sagt att handläggningen ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts. Jag har lyft skyndsamheten och vill instämma i det statsrådet säger om att handläggningen naturligtvis också ska ske effektivt och rättssäkert. Det är en självklarhet. Men tio månader är oerhört lång tid för att uppfylla kraven på effektivitet och rättssäkerhet, och vi vet som sagt inte hur många månader – eller år – till det kommer att ta innan regeringen fattar ett beslut.

Som jag sa i mitt förra inlägg har kommunerna samma krav på sig. De ska också bedriva myndighetsutövningen skyndsamt, effektivt och rättssäkert. De har däremot aldrig tio månader eller mer på sig att utreda och fatta beslut. Kommunerna måste därför vara mycket mer effektiva, rättssäkra och skyndsamma än vad regeringen behöver vara. Det är de krav vi ställer på kommunerna.

En fråga utifrån det blir om vi ställer för hårda krav på kommunerna. Har de för korta handläggningstider?

Om regeringen inte klarar av att leva upp till skyndsamhet, effektivitet och rättssäkerhet på tio månader och mer behöver man kanske se över handläggningsprocessen, på samma sätt som kommunerna har fått lov att göra. Det kan inte vara så att regeringen anser att man jobbar mer rättssäkert i regeringen än man behöver göra ute i kommunerna. Det kan inte heller vara så att vi ställer olika krav på rättssäkerhet i kommun och stat.

Herr talman! Som ledamoten är inne på finns det vissa delar av arbetet som sker inom regeringen, och jag tror att ganska många skulle bli förvånade över att dessa sker inom regeringen. Ett exempel är ett av de tidigaste ärenden jag fick titta på när jag kom in till Regeringskansliet som nybliven miljöminister. Det rörde ett överklagande gällande möjligheten att köra skoter inom ett visst område som var delvis skyddat. Jag kan vara tydlig med att jag själv var förvånad över att även sådana ärenden, som är av väldigt lokal karaktär, hamnar på regeringens bord.

Vi har en förvaltningslag i Sverige som reglerar handläggningstider. Där framgår att om ett ärende exempelvis har inletts av en enskild part och inte avgjorts i första instans senast inom sex månader får parten begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Då måste myndigheten, inom fyra veckor från att en sådan begäran inkommit, helt enkelt avgöra ärendet eller besluta att avslå en sådan begäran.

Herr talman! Precis som ledamoten redogör för finns inte motsvarande regler för handläggningstid vid överklagandeärenden till regeringen. Hur kommer det sig att inga regeringar har reglerat en sådan fråga? Det kan finnas flera skäl. Jag tror inte att det handlar om att man vill ha det särskilt behagligt för sig själv. Det handlar nog snarare om att regeringen är en väldigt hög instans, i många fall den sista part man kan överklaga hos. Därmed blir det ofta mer komplexa ärenden som kan vara av olika karaktär. Möjligen är det av det skälet man inte har samma strikta handläggningstider.

Jag tycker dock att det ledamoten lyfter upp är väldigt legitimt. Hur ser vi till att det går att känna förtroende för staten? Jag delar bilden som ledamoten redogör för: att det finns en oro för och en större misstro mot vilka syften staten och länsstyrelserna har i enskilda beslut. Att lokalbefolkningen uppfattar att det inte finns förståelse för den livsstil och de villkor som råder är ett problem som man inte ska underskatta. Man ska verkligen ta det på allvar och se till att bygga upp det förtroendet. Jag tycker att det är väldigt bra att ledamoten tar upp det.

Hur ska man då hantera den problematiken? Regeringen har tagit emot en regeringsprövningsutredning som bland annat tittat på det här. I det betänkandet föreslår utredningen bland annat att beslut om områdesskydd enligt miljöbalken, exempelvis om terrängkörningslagstiftning, ska kunna överklagas till domstol i stället för som nu till regeringen.

Utredningen bedömer att förslagen sannolikt kommer att innebära att ärendenas handläggningstider blir kortare. Det beror bland annat på att man bedömer att Regeringskansliets organisation inte är anpassad för att hantera överklaganden av det här slaget. Inte minst den utredningen ger lite insikt i denna problematik, som jag är alldeles medveten om att vi har.

Jag tycker att det är bra att ledamoten lyfter upp att det är ett problem när det tar tid och att det skapar en misstro mot staten. Så ska vi självklart inte ha det.

Vi kommer att fortsätta arbeta efter allra bästa förmåga för att leva upp till den nivå av skyndsamhet, rättssäkerhet och effektivitet som vi har att följa. Olika ärenden skiljer sig åt. Hur snabbt eller långsamt det går att handlägga enskilda överklaganden påverkas alltså av många olika faktorer.

Herr talman! Jag har jobbat ganska länge med olika former av myndighetsutövning i kommuner och är alltså väl förtrogen med bland annat förvaltningslagen.

I det här fallet är regeringen faktiskt första instans för överklagan. När länsstyrelsen har tagit beslut om naturreservat och det kommer en överklagan går den till regeringen. Den passerar ingen annan på vägen, utan regeringen är första instans.

Liksom när det gäller svaret på den skriftliga frågan får jag inte heller den här gången svar på mina frågor. Statsrådet kan inte svara på hur lång tid hon anser att det är rimligt att det ska ta att handlägga ett ärende som ska beslutas av regeringen. Statsrådet kan inte heller svara på vad hon anser är skyndsamt, som är det begrepp statsrådet själv hänvisar till när det gäller hur lång tid det ska ta innan beslut tas.

Svaret till jägarna, befolkningen och Länsstyrelsen i Dalarna blir alltså att statsrådet inte vet. Det är ett mycket olyckligt besked. Det hade varit klädsamt om statsrådet åtminstone hade någon uppfattning om vad rimlig tid är.

Vi har även fått svaret från statsrådet att även om det är regeringen som ska besluta kan statsrådet inte gå in och påverka ärendets handläggning. Det kan jag förstå när det gäller själva handläggningen. Däremot kan man gå in och påverka hur lång tid det behöver ta och trycka på för att det ska gå framåt i ärendet. Det är skillnad från att gå in i handläggningen.

Jag hoppas att den här interpellationsdebatten i alla fall leder till att statsrådet kan bevaka frågan och se till att beslut tas så snart som möjligt, alltså skyndsamt. Jag hade önskat att statsrådet åtminstone hade beklagat den långa handläggningstiden, men jag ger statsrådet möjlighet att göra det i slutanförandet.

Herr talman! Det görs väldigt fyndiga ordval här i kammaren i dag. Jag noterar att ledamoten säger att statsrådet inte kan svara. Det är kloka ordval, med tanke på att det är just så att jag inte kan svara. Jag har inte möjlighet att föregripa den här handläggningen. Det är ledamoten mycket väl medveten om.

Sedan väljer ledamoten att använda andra ord och säger plötsligt att statsrådet inte vet. Det är inte samma sak som att jag inte kan svara.

Jag har alltså, med gällande regler som jag och alla andra statsråd har att arbeta efter, inte möjlighet att redogöra för detta. Då skulle jag föregå den handläggning som sker av detta överklagande. Jag kan inte föregå handläggningen genom att påpeka hur lång tid man kan förvänta sig att det ska ta, när detta beslut ska komma eller vad utfallet kommer att vara.

Låt mig tydliggöra för dem som tittar på den här interpellationsdebatten och som berörs av det aktuella ärendet att de inte behöver känna någon misstro. Den här regeringen arbetar hårt för att tillgängliggöra naturreservaten. Vi ska kunna leva och nyttja den natur vi har på ett hållbart och balanserat sätt. Inte minst jakten är en fundamental del i att vi ska lyckas med det. Vi behöver en aktiv förvaltning av de djur som rör sig, även i våra naturreservat. Det är något som man inte ska oroa sig för.

I fråga om sådana här juridiska ärenden är det helt enkelt inte så att jag inte vet, utan jag kan inte svara när det gäller det aktuella ärendet.

Som jag tidigare redogjorde för är Korpimäki naturreservat också ett Natura 2000-område, vilket gör att det blir extra komplext och mer tidskrävande.

Vi arbetar så hårt vi kan för att på ett så bra sätt som möjligt kunna ge besked till alla som berörs, så att vi kan fortsätta nyttja vår natur på ett klokt sätt i hela vårt avlånga land.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.