Jakt och fiske på statlig mark

Fru talman! Elsa Widding har frågat mig om jag har gjort någon analys av konsekvenserna för miljön kopplat till en eventuell överbetning inom stora landområden i Sverige och vad effekterna skulle bli för miljön om ytterligare områden utnyttjas för storskalig rennäring. Vidare har Elsa Widding frågat mig på vilken grund jag och regeringen har fattat vårt beslut samt om jag och regeringen har beaktat 1 kap. 9 § regeringsformen, om likabehandlingsprincipen, i vårt beslut. Slutligen har Elsa Widding frågat mig om jag och regeringen gjort någon analys av konsekvenserna av vårt beslut.

Det övergripande målet för samepolitiken (prop. 2000/01:1 utgiftsområde 23 avsnitt 7.3, bet. 2000/01:MJU2, rskr. 2000/01:86) ligger fast, fru talman. Det gör även miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Rennäringen ska enligt 65 a § rennäringslagen (1971:437) bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Således har rennäringen, liksom andra areella näringar, miljömål att förhålla sig till.

I miljöbalken finns bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder. På motsvarande sätt som för jord- och skogsbruket får Sametinget efter samråd enligt 10 § rennäringsförordningen (1993:384) meddela föreskrifter om rennäringens hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Om det behövs för att sådana föreskrifter ska efterlevas får länsstyrelsen meddela förelägganden eller förbud.

Fru talman! Området där renskötsel får bedrivas regleras i 3 § rennäringslagen. Det är länsstyrelsen som enligt 15 § samma lag bestämmer det högsta antalet renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Länsstyrelsens beslut bör enligt förarbetena (prop. 1992/93:32) utgå från en inventering av renbetet och uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom samebyns område samt djurens ålder och vikt.

I sitt beslut ska länsstyrelsen ta hänsyn till andra intressen, såsom att även andra näringar ska kunna bedrivas i området samt djurskyddet och naturvården. Vidare kan länsstyrelsen förordna om inskränkning i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller annars främja renskötseln. Även här får länsstyrelsen göra en avvägning mellan samebyns intressen och andra hänsyn, där alltså naturvården ingår.

I avvägningen får också beaktas om det högsta antalet renar medför skada eller olägenhet för markägaren eller någon annan. Även samebyns eget intresse av att kunna behålla sitt tillåtna renantal över tid får beaktas. Om en sameby skulle bryta mot länsstyrelsens beslut om högsta renantal eller förordnande om inskränkning i betesrätten får länsstyrelsen vid vite förelägga samebyn att följa beslutet. Ett föreläggande om att minska antalet renar får i förekommande fall även riktas mot en medlem som inte följer samebyns beslut om hur många renar medlemmen högst får inneha.

Vad Elsa Widding lyfter om behovet av en analys av renbetets konsekvenser för miljön omfattas således redan av Sametingets och länsstyrelsernas uppdrag, fru talman. Regeringen har inga planer på att utvidga området där renskötsel får bedrivas. Det står inte helt klart för mig vilket beslut Elsa Widding menar att jag och regeringen har fattat, fru talman. Jag har därför svårt att besvara frågan om jag och regeringen beaktat kravet på likabehandling 1 kap. 9 § regeringsformen i vårt beslut. Samma sak gäller frågan om jag och regeringen gjort någon konsekvensanalys av beslutet.

Fru talman! Det var väldigt mycket om länsstyrelserna och mycket paragrafer. En liten poäng är dock att länsstyrelsernas rennäringsdelegationer, som beslutar i de här frågorna, såvitt jag vet består av politiker, tjänstemän och renägande samer. Där finns inte en enda representant från andra minoritetsfolk i fjällen. Det verkar nästan som om regeringen här låtsas som att de inte finns – inte mycket till likabehandling här inte!

Om kraven från de fem samebyarna hörsammas i rätten kommer det att innebära ännu större ekonomisk och politisk makt till berörda personer med tillhörande företag. Samtidigt blir den övriga befolkningen, inte bara minoritetsfolken i fjällen, andra klassens medborgare i sitt eget land.

Fru talman! Vi pratar här om att ett fåtal personer, cirka 3 000, och deras stora rendriftsföretag ska få utöva enormt stor makt över en koncentration av land och vatten. Det är den utveckling som nu är på gång i och med de pågående rättsprocesser där de fem aktuella samebyarna stämmer svenska staten. Det är väldigt viktigt att ungdomarna på läktaren, och alla andra svenskar, känner till det här. Det är också bra om regeringen inser att samebyarnas stämning av staten är helt huvudlös.

Diskrimineringen av andra folk och historiska brukare i Kiruna och Gällivare kommun är redan omfattande. Där kör rendriftsföretagen enligt helt egna regelverk i stället för att hålla sig till lagar och regler. Det framstår som alltmer uppenbart att de invandrade samesläkterna med sina enormt stora renhjordar inte passar in i det svenska landskapet. Det här rendriftssättet passade däremot väldigt bra i de glest befolkade områden i Ryssland och norra Finland som de renägande samer som nu ägnar sig åt stordriftsrennäring i Sverige kommer från.

Den nya utredningen om rennäringslagstiftningen kommer inte att lösa detta mycket svåra lagstiftningsproblem. I den nya utredningen utelämnar man helt problematiken för de svenska minoritetsfolken i Sverige – alla de som i dag blir överkörda. Allt handlar i stället om att tillgodose de invandrade samernas intressen. Det rör sig om samer som kör stordriftsrennäring på andra folks bekostnad. Sametinget är för övrigt en icke-fungerande statlig myndighet som Riksrevisionen har kritiserat hårt för korruption och myndighetsmissbruk.

Jag hoppas att regeringen förstår att Sverige är alldeles för litet till ytan för den här extensiva stordriften med ibland tusentals renar per renägare. Detta leder till en kraftig överbetning av renlavsmarkerna i fjäll- och skogsmark. Överbetningen får till följd att den naturliga marknära mångfalden förstörs.

Statens positiva särbehandling av de samiska renägarna började för 170 år sedan med den första rennäringslagen. De egentliga problemen uppstod när samer kom in från Ryssland, Finland och Norge under 1800-talet och fram till 1920-talet och började med rendrift i större skala, vilket var helt nytt för Sverige.

Den tidigare formen av rennäring bedrevs av samer, kväner, tornedalingar och andra fjällfolk – alltså av alla dem som regeringen i dag väljer att diskriminera till förmån för de invandrade samer, från bland annat Ryssland, som kör stordriftsrennäring. Den nya formen av rennäring bestod av stora renhjordar som skövlade fjällen på renlav så att den biologiska mångfalden reducerades. Överbetningen i områdena kring Karesuando och Jukkasjärvi ledde till konflikter med de bofasta som i sin tur ledde till den så kallade tvångsförflyttningen – därav de invandrade samegruppernas flytt söderut.

Fru talman! Antalet renar i Sverige fortsätter att minska. Det kan finnas många orsaker till det. En av dem kan vara minskad tillgång till bete. Klimatförändringar kan orsaka sämre betesförhållanden samt brist på reservbete och lavskogar.

Sametinget tog redan 2017 fram en handlingsplan för klimatanpassning. Under 2018–2023 tog tolv samebyar fram egna klimat- och sårbarhetsanalyser samt handlingsplaner för anpassning. Denna anpassning kräver fortsatt kompetensutveckling hos andra aktörer utöver samebyarna. Dialog och samarbete med Sametinget och övriga berörda myndigheter, som Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, är också viktiga delar i det här arbetet.

Renbruksplaner är samebyarnas eget verktyg för att beskriva sin markanvändning. Regeringen har anslagit medel i syfte att utveckla planerna så att de ska kunna ge en bättre överblick över tillgången på betesområden som är lämpliga för rennäringen. Som en del i utvecklingen av renbruksplanerna sker arbete med lavinventering. Under sommaren 2025 anordnade Sametinget två utbildningar för samebyar i skogs- och lavinventering. Man har också tillsammans med forskare vid SLU tagit fram lavindikatorer för två tidsperioder.

De båda kartorna gör det möjligt för markanvändare att studera hur tillgången på marklav har förändrats sedan 80-talet. De kan användas som dialog, planerings- och kunskapsunderlag i ärenden kopplade till markanvändning.

Regeringen bedömer att renskötseln bidrar till att upprätthålla fjällets karaktär av ett betespräglat och storslaget landskap, vilket är viktigt för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Renen levererar ekosystemtjänster genom att den betar och underhåller växtlighet, allt från örter och gräs till lavar. Den bidrar också till svenskt miljö- och naturvårdsarbete genom att vara en indikator för det sammanhållna landskapets tillstånd och de ekosystem som den verkar inom.

Det är Sametinget som enligt 7 § rennäringslagen fördelar renbetesmarkerna mellan samebyarna. Som jag tidigare nämnde är det länsstyrelserna som bestämmer det högsta antalet renar som får hållas på bete inom en samebys område.

Berörda länsstyrelser arbetade förra året med tillsyn av samebyarnas renantal. Länsstyrelsen i Norrbotten rapporterade att många samebyar hade låga renantal. Länsstyrelsen i Västerbotten informerade om att det samlade renantalet i länet höll sig under det högsta tillåtna antalet. Länsstyrelsen i Jämtland har utfärdat förelägganden om att minska renantalet i två av länets elva samebyar. Att samebyarna skulle överskrida det högsta tillåtna renantalet på ett sådant sätt att renarna skulle orsaka den överbetning som påstås förekomma ser jag inga direkta bevis för.

Fru talman! Jag förstår att ministern här hänvisade till ett korrupt sameting. På vissa håll i fjällen finns inte en tillstymmelse till renlav – punkt slut.

Att rennäringen skulle vara miljövänlig är en myt som äldre tiders renskötare inte själva skapade, utan det är precis tvärtom. Så här skrev adjunkt Torkel Tomasson vid de svenska lapparnas landsmöte i Östersund redan 1918: Det märkliga med renskötseln är emellertid att ju längre man brukar och utnyttjar ett område, desto mer improduktivt blir detta – till sist blir det nästan värdelöst.

Precis som statsrådet sa här blir renarna väldigt små. Redan 1918 borde staten ha insett hur rennäringen bryter mot miljöbalken.

Fru talman! Det är inte värdigt en demokrati att behandla den egentliga ursprungsbefolkningen längst i norr – kväner, tornedalingar, lantalaiset och övriga fjällfolk – som andra klassens medborgare. Det är inte heller värdigt en riktig demokrati att ge en sent ankommande näring som den extensiva och storskaliga rennäringen, som inte ens passar i Sverige, exklusiva rättigheter på de egentliga ursprungsfolkens bekostnad. Hur är det ens möjligt?

Man kan också undra vad som är syftet med den historieförfalskning som regeringen systematiskt stöder. Förklara gärna det för svenska folket!

Ministern är ytterst ansvarig för att renägande samer tillåts ta allt större marker i anspråk och för att detta tillåts ske på den ursprungliga befolkningens och markägarnas bekostnad. Privatägda skogsfastigheter nyttjas i dag både som renbete och för jakt och fiske av renägande samer. Varför tillåts de här renägarna bryta mot allt vad äganderätten heter?

Värdet av marker som gränsar till renbeteslandet sjunker. Värdet av markerna blir betydligt lägre för markägaren på grund av intrånget från renägarna och deras stöd i lagen, där rennäringen kallas ett riksintresse. Svenska statens agerande gynnar alltså de invandrade samerna på ursprungsbefolkningens bekostnad.

Staten har tillskansat sig egendomar från lantalaiset, kväner och fjällbygdens folk och förnekat dem deras historiska rätt till sitt eget land. Hur ska vi förstå det här kulturmordet? De gamla fjällsamebyarna var betydligt mindre än de nuvarande fjällsamebyarna. Studera gärna Vapstensmålet i Lycksele tingsrätt! Vapstens lappby drev en så kallad intensiv renskötsel med halvtama renar. På 1920-talet invandrade en stor mängd samer norrifrån till Sverige, och de ägnade sig i stället åt stordrift. Vad hände då? Jo, då trängdes de gamla familjerna i Vapstens lappby bort. Det var så det gick till.

Här har vi alltså grundorsaken till att stordriftsföretagarna har omättliga behov av landområden och via nuvarande lag, där det talas om rennäringen som ett riksintresse, motarbetar all samhällsutveckling i fjällen. Detta har lett till ett odemokratiskt samhälle där de invandrade samerna har fått alldeles för stor makt att styra över samhällsutvecklingen, speciellt i Norrbottens och Västerbottens län. Renägarna och deras personal flyter som något slags adel över lagar och regler. Den dubbelregistrerade älgjakten i Norrbotten är bara ett exempel.

Det är upprörande att en liten samisk renägargrupp stämmer den svenska staten för att få bättre rätt till land och vatten i det svenska fjällområdet. Vad tror man egentligen, och var finns rättvisan i det här?

Att rennäringen är miljövänlig är verkligen en myt.

Fru talman! Elsa Widding påstår att regeringen stöder urfolksstatusen för de samer som anlände till Sverige under 1800- och 1900-talet. Det är historiskt felaktigt att framställa samerna som en grupp som anlände till Sverige under denna period. Samerna erhöll ju status som urfolk 1977, då riksdagen fattade beslut om detta. Det är alltså inte ett beslut som har fattats av den sittande regeringen utan ett erkännande som vilar på bred parlamentarisk förankring i riksdagen och som grundar sig på historiska, juridiska och folkrättsliga bedömningar.

Det regeringen dock faktiskt avser att fatta beslut om är att tillsätta en ny utredning av rennäringslagstiftningen. Syftet med den nya utredningen är att arbeta fram förslag som har bred förankring, och detta arbete pågår nu i Regeringskansliet.

Avseende de fem samebyarnas stämningar mot staten, som Elsa Widding nämner i frågan, kan jag konstatera att det är komplicerade frågor som domstolarna nu har att ta ställning till. Regeringen följer löpande myndigheternas arbete, och jag utgår från och har förtroende för att Justitiekanslern gör sitt yttersta för att på ett objektivt sätt hävda statens rätt i alla mål där staten är part.

Grundlagsbestämmelserna, som Elsa Widding också lyfte fram, i 1 kap. 9 § regeringsformen gäller även domstolarna, det vill säga att allas likhet inför lagen ska beaktas samt att saklighet och opartiskhet ska iakttas.

Jag kan inte gå in närmare på det enskilda fallet eftersom det rör sig om pågående rättsprocesser.

Fru talman! Det är vi alla som är staten i Sverige. Det är alltså från oss alla som dessa till Sverige invandrade renägare och samebyar som bedriver storskalig rendrift vill ta det aktuella området i besittning. Den här frågan handlar om demokratin i samhället. Är vi för eller mot demokrati? Är vi för eller mot parallella rättssystem? Det handlar inte om att ställa folkgrupper mot varandra. Det är en irrelevant bortförklaring, en efterhandskonstruktion eller rätt och slätt historieförfalskning.

Det här handlar om rättsstatens principer. Svensk grundlag ska bygga på alla medborgares lika rätt. Svenska staten ska därför äga och förvalta det svenska fjällområdet. Kväner, lantalaiset, tornedalingar ska i lag erkännas vara ett urfolk och urbefolkning i Sverige eftersom det är precis vad det är, oavsett vad man tyckte 1977. Statsbidragen till de olika ursprungsbefolkningarna i Sverige ska fördelas lika.

Rennäringslagen och riksintresse rennäring måste därför avskaffas. Detta skråväsen med rak koppling till rätten att äga och driva

rennäring och med kravet att tillhöra en sameby måste upphöra. Rendriftsföretag ska i lagstiftningen regleras som all annan företagsform. Alla markägare ska givetvis inneha rätten till att äga och driva rennäring ovan och väster om odlingsgränsen. Alla ska ha samma rätt till land och vatten ovan och väster om odlingsgränsen på all statlig mark, avseende jakt och fiske.

Jag hoppas verkligen att statsrådet och regeringen håller med om detta. Allt annat vore mycket märkligt.

Fru talman! En saklig debatt om samers rättigheter, miljöfrågor relaterade till renskötsel och möjligheten för alla att jaga och fiska på statlig mark är välbehövlig. Men en sådan debatt måste vila på faktiska förhållanden och inte konstruerade påståenden om regeringsbeslut. Framöver skulle det underlätta om interpellanten inkluderar tydliga referenser till faktiska beslut som hon önskar debattera. Först då möjliggörs en seriös debatt och ett ansvarsfullt svar från både mig och regeringen.

Interpellationsdebatten var därmed avslutad.