Israels blockad mot Gazaremsan

Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för att Israel häver blockaden av Gazaremsan samt vilka initiativ jag avser att ta för att Israel ska återlämna fartyget Zaytouna-Oliven till dess ägare.

Jag delar Hans Lindes oro över situationen i Gaza, som kontinuerligt försämras. EU och Sverige verkar för att isoleringen av Gaza ska hävas och ockupationen upphöra. Regeringen har konsekvent framfört till Israel att gränsövergångarna, villkorslöst och omedelbart, måste öppnas - för humanitär hjälp, handelsvaror och personer. Det är av yttersta vikt att humanitära leveranser till Gaza släpps in.

Den isolering av Gaza som har pågått i snart tio år förvärras av ytterligare säkerhetsåtgärder. Detta är något som gynnar extrema krafter. Under dessa tio år av isolering har Gaza genomlidit tre krig, och återuppbyggnaden går långsamt. Det temporära avtalet mellan palestinska och israeliska myndigheter, kallat Gaza Reconstruction Mechanism, GRM, var en nödvändig men temporär lösning. Gaza står inför enorma humanitära utmaningar, där endast 16 procent av det totala återuppbyggnadsbehovet hittills har mötts. Samtidigt har Gaza världens högsta arbetslöshet. En omedelbar lösning för vattenförsörjningen i Gaza är nödvändig för att undvika en humanitär katastrof.

Frågan om återlämnande av fartyget Zaytouna-Oliven till dess ägare är i första hand en fråga för flaggstaten, det vill säga den stat vars flagg det har rätt att föra. Såvitt jag vet seglar detta fartyg inte under svensk flagg.

Jag själv och regeringen för en aktiv politik som syftar till att få till stånd en slutstatuslösning om ett slut på ockupationen och en tvåstatslösning, där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. Politiken utgår från folkrätten, relevanta FN-resolutioner och EU:s gemensamma politik.

Sverige stöder det franska initiativet som syftar till att skapa momentum för en återupptagen fredsprocess. Initiativet vilar på grunden att det nu behövs ett internationellt och regionalt engagemang och stöd för att skapa bättre förutsättningar för en återupptagen resultatorienterad och meningsfull fredsprocess. Under svensk ledning bildades i september en arbetsgrupp om det civila samhället inom ramen för initiativet. Civilsamhällesaktörer från båda sidor har konsulterats om deras syn på en tvåstatslösning för att på så sätt bidra till ett bredare perspektiv på frågan.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern även för detta svar.

Bakgrunden till denna interpellation är Ship to Gazas senaste försök att bryta Israels blockad av Gazaremsan. Inte heller denna gång fick ett civilt fartyg passera och nå fram till Gaza utan stoppades av Israel.

Den 5 oktober, i höstas, bordade Israel Ship to Gazas fartyg Zaytouna-Oliven omkring 35 sjömil utanför Gazas kust och grep de 13 kvinnor som fanns ombord. Två av dessa kvinnor kom från Sverige. Det var styrman Emma Ringqvist och landstingspolitikern Jeannette Escanilla. Israel valde alltså att stoppa ett civilt fartyg på internationellt vatten med en helkvinnlig besättning. Man tvingade passagerarna och besättningen, mot deras vilja, att resa till Israel.

Jag tycker att Israel åter bekänner färg och visar hur orimlig blockaden mot Gazaremsan är, när man än en gång stoppar ett obeväpnat civilt fartyg på internationellt vatten. Israel säger att man har gjort denna blockad för att skydda Israel och den israeliska befolkningen. Men på vilket sätt hotar en liten båt med 13 kvinnor en av världens starkaste militärmakter? Vilket hot utgjorde Emma Ringqvist från Orust och Jeannette Escanilla från Uppsala mot staten Israel? På vilket sätt var denna bordning ett utslag av självförsvar?

Samtidigt måste man vara tydlig med att det inte är passagerarna ombord på Ship to Gazas fartyg som drabbas värst av den israeliska blockaden - långt ifrån det. Det är självklart befolkningen i Gaza som drabbas hårdast.

Sedan 2007 står Gaza under luft-, sjö- och landblockad efter att ockupationsmakten Israel klassat Gazaremsan som ett fientligt territorium som ett svar på oacceptabla - det är viktigt att understryka - väpnade attacker från palestinska grupper mot israeliska städer. Detta innebär att närmare 2 miljoner kvinnor och män, barn och åldringar är instängda på en yta som motsvarar den svenska ön Orust. Denna isolering har i grunden slagit sönder ekonomin i Gaza och skapat en djup humanitär kris. Blockaden och krigen har fått förödande konsekvenser. Enligt FN:s utvecklingsorgan Unctad räknar man med att det 2020 inte längre kommer att vara möjligt att leva på Gazaremsan. Det väcker så många frågor. Vart ska dessa 2 miljoner människor ta vägen den dag då Gazaremsan kollapsar och det inte längre går att leva kvar där?

Vid tre tillfällen de senaste åtta åren har Israel dessutom, precis som utrikesministern säger, genomfört fullskaliga angrepp in mot Gazaremsan. Vi vet i dag att Israel har bombat sjukhus och skolor, beskjutit ambulanser och moskéer och jämnat bostadshus och reningsverk med marken.

Jag måste säga att jag i de allra flesta delar välkomnar Margot Wallströms svar i dag. Det är bra att den svenska regeringen är så tydlig med att gränsövergångarna, villkorslöst och omedelbart, måste öppnas.

Jag tror också att det är viktigt och bra att Sveriges regering ser den djupa humanitära krisen på Gazaremsan och att Sverige har valt att vara en stor givare för att underlätta situationen och vardagen för de människor som bor på Gazaremsan. Men problemet är att vi har hört dessa krav sedan blockaden infördes 2007. Det är uppenbart att uttryck av oro, uppmaningar och uttalanden inte räcker för att förmå Israel att ta de steg som Israel måste ta för att man ska respektera fundamenten i folkrätten. I sommar fyller denna blockad tio år. Ska blockaden hävas kommer det att krävas mer än ord. Då måste också Sverige och EU vara beredda att ta ytterligare steg och sätta press bakom orden.

Därför blir frågan till utrikesministern, efter tio år av misslyckanden från EU:s sida och från Sveriges sida när det gäller att häva denna blockad: Vad kommer man att göra ytterligare? På vilket sätt är man beredd att gå vidare och sätta press bakom de ord som man gång på gång har uttalat från Sveriges och från EU:s sida?

Herr talman! Jag välkomnar verkligen Hans Lindes fråga om situationen i Gaza. Jag instämmer också i hans och många andras oro över läget.

Sveriges bedömning är att det sedan det senaste Gazakriget 2014 inte har rått en väpnad konflikt i Gaza och att Israel inte har rätt att upprätthålla en blockad.

Sveriges och EU:s position är att Israel ockuperar Gaza, framför allt eftersom Israel fortsatt utövar kontroll över bland annat huvuddelen av gränserna, luftrummet och havet. Vi betraktar dessutom Gaza och Västbanken som ett sammanhängande territorium. Utan Gaza är det omöjligt att uppnå målet om en tvåstatslösning där ett sammanhängande, livskraftigt och demokratiskt Palestina kan leva sida vid sida med Israel, med Jerusalem som huvudstad för båda staterna - en samexistens där palestiniernas anspråk på säkerhet och nationellt självbestämmande tillgodoses.

Sverige verkar framför allt via och tillsammans med EU för att isoleringen av Gaza ska hävas. EU har konsekvent i rådsslutsatser, uttalanden och den löpande dialogen framfört att gränsövergångarna omedelbart och utan villkor måste öppnas och hållas öppna för humanitärt bistånd, handelsvaror och personer inklusive officiella företrädare för stater. Vikten av inompalestinsk försoning kan inte heller nog understrykas i sammanhanget. På sikt är det endast en överenskommen fred mellan Israel och Palestina, inklusive Gaza, som kan skapa långsiktig säkerhet i området.

Sverige tillhör de medlemsstater i EU som driver på för en aktiv och tydlig EU-politik i fredsprocessen. Sveriges röst är respekterad, och vi har ett väl fungerande samarbete med en rad likasinnade länder inom EU. Målet för ansträngningarna är en resultatinriktad och meningsfull fredsprocess med två mindre ojämlika parter, och lyftandet av blockaden av Gaza är ett viktigt element i den processen.

Efter det svenska erkännandet av Palestina har vi byggt oss en roll i fredsprocessen, och vi har inbjudits att delta i utvidgade kvartettmöten. Vi har nu fått en central roll i det franska fredsinitiativet, och som jag sa har vi lett ett arbete med att konsultera en ganska bred krets av civilsamhällets organisationer i både Israel och Palestina. Det har faktiskt rönt uppskattning på båda sidor. Vi har också drivit på för att till exempel märkning av produkter ska ske även i EU-sammanhang, för att man ska kunna lägga kraft bakom orden också gentemot Israel.

Vad gäller initiativ för att Israel ska återlämna fartyget kan jag bara upprepa att det är en fråga för flaggstaten. Varje stat har rätt att låta fartyg som för dess flagg segla på det fria havet. Fartyg ska bara segla under en stats flagg, och då hamnar det också under den statens jurisdiktion. Det tycker jag alltså är upp till den stat vars flagg fartyget använder. Det är dock riktigt att vi länge har hävdat att det handlar om en ockupation och att den måste hävas för att vi framför allt ska kunna hjälpa till humanitärt. Situationen är verkligen pressande - och till sist mycket farlig, för det är precis som Hans Linde frågar: Vart ska de i så fall ta vägen?

Herr talman! Jag måste säga att jag återigen står här och håller med om mycket av det utrikesministern säger. Det är viktiga besked och budskap som kommer. Problemet är att vi har hört det förut.

Precis som utrikesministern säger har EU upprepat ståndpunkterna i slutsats efter slutsats och uttalande efter uttalande, och det har haft väldigt liten effekt. Tvärtom ser vi nu att utvecklingen på Gazaremsan går bakåt på flera områden. Den humanitära krisen fördjupas, egentligen för varje dag som går, och vi ser att företrädare för det civila samhället, hjälporganisationer och FN nu tydligt varnar för att man återigen ser att begränsningarna av vad man får föra in på Gazaremsan hela tiden hårdnar.

Till exempel har Ocha, det vill säga FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, pekat på att det blir svårare och svårare för dem att få inresetillstånd till Gazaremsan för sin personal. Den israeliska organisationen Gisha, som bevakar rörelsefriheten mellan Israel och Gaza, ser också en alarmerande utveckling. De menar att de israeliska myndigheterna i dag blockerar resor för alla sorters resenärer som vill resa ut från Gazaremsan - även när det handlar om affärsresenärer som kan skapa arbetstillfällen för ungdomar, patienter som är i akut behov av sjukvård de inte kan få på Gazaremsan och företrädare för det civila samhället eller hjälporganisationer.

Detta är tyvärr ett kvitto på att EU:s och Sveriges politik har misslyckats. Vi har inte nått fram. Då får man nog konstatera följande: Om vi inte har lyckats under de här tio åren kommer vi inte heller att lyckas år elva eller tolv om vi fortsätter att säga samma saker - om vi fortsätter komma med samma rådsslutsatser och göra samma uttalanden. Jag tror att det är dags att Sverige och EU börjar sätta verklig kraft bakom orden. Jag tror att man behöver titta på det associeringsavtal Israel har med EU och som möjliggör för Israel att exportera till Europeiska unionen till mycket förmånliga villkor.

Vi vet att det i associeringsavtalets artikel 2 finns ett tydligt villkor om att Israel ska respektera demokrati och mänskliga rättigheter både i sin utrikespolitik och i sin inrikespolitik. Vi vet också att man har hävt eller fryst den här typen av associeringsavtal med en rad andra stater när de har kränkt de mänskliga rättigheterna. Jag måste säga att jag har svårt att förstå varför denna fråga inte går att diskutera. Varför inte gå vidare och se om vi kan använda de ekonomiska muskler vi ändå har till att sätta press på Israel?

Jag tror också att det är dags att vi på allvar kräver att Israel börjar återbetala allt det bistånd man har förstört på Gazaremsan. Mycket av det man bombar är nämligen reningsverk, byggnader och skolor - infrastruktur som vi här i Sverige eller runt om i EU har betalat. Det är ju våra skattemedel som gång på gång får bygga upp samma byggnader och reningsverk, som Israel sedan går in och bombar igen. Jag hade önskat att den svenska regeringen var mycket tydligare med att det är dags för Israel att börja återbetala det man har förstört - de byggnader vi har byggt upp med svenska skattemedel.

Jag vill till slut även lyfta fram den humanitära hjälpen. Behoven är nämligen enorma. När det gäller FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, Unrwa, såg jag att de år 2000 hjälpte 80 000 personer på Gazaremsan. I dag hjälper de 1 miljon människor. Behoven, och antalet invånare, på Gazaremsan ökar dramatiskt, och Unrwa har inte på något sätt möjlighet att svara upp mot de kraftigt ökade behov som finns. Man har inte kunnat bygga några nya hälsokliniker; man har tvärtom tvingats dra in vissa sjukskötersketjänster. På Unrwas skolor går det i dag drygt 50 elever på varje lärare.

Detta skapar såklart en humanitär katastrof, men man sår även en draksådd inför framtiden. De barn som går i dessa skolor kommer knappast att växa upp till förespråkare för försoning, kompromiss och fred. Jag vill därför ändå fråga utrikesministern om man är beredd att förstärka den humanitära hjälpen till Gazaremsan, för där ser vi ju att finansieringen verkligen brister.

Herr talman! Vi är överens om det mesta, Hans Linde och jag. Jag kan bara säga att Unrwas chef var i Stockholm nyligen för att tacka för hjälpen, för vi är en av de trognaste bidragsgivarna till Unrwa. Vi har även hjälpt till i krissituationer för Unrwa. Vi har sett till att vi alltid kan lägga in mer hjälp till Unrwa för att sköta den uppgiften. Annars är det nämligen riktigt katastrofalt, och hjälpen går faktiskt till barnen och till utbildning.

Vi är också helt överens om behovet av humanitär hjälp. Vi arbetar nära tillsammans med EU för att Israel ska bryta isoleringen av Gaza, och vi arbetar i FN för att få till stånd konstruktiva resolutioner med samma innebörd för att säkerställa en snabb återuppbyggnad. Det har varit ett antal internationella konferenser där land efter land har lovat stöd, men tyvärr har stödet inte kunnat nå fram eller komma till människor som behöver det.

Sveriges generalkonsul i Jerusalem besökte Gaza i förra veckan och kunde då konstatera att situationen blir alltmer problematisk. Av de 100 000 palestinier som förlorade sina hem under Gazakriget 2014 står enligt Ocha 65 000 människor fortfarande utan boende. Nästan allt vatten är odrickbart, och om ingenting görs kommer allt vatten inom några år att vara förorenat och omöjligt att återställa. Detta i kombination med isoleringen gör att läget är mycket svårt. Man räknar med att 160 000 barn skulle behöva psykosocialt stöd, och ungdomsarbetslösheten i Gaza är högst i världen - 60 procent.

Den 19 september var vi med vid ett politiskt samordningsmöte med bland annat USA, EU, FN, Världsbanken, IMF samt Israel och Palestina. Också där diskuterades Gazas isolering ingående. Världsbanken har betonat att försenade biståndsutbetalningar och svårigheter att nå fram med material har fördröjt återuppbyggnaden. Bara 16 procent av det totala återuppbyggnadsbehovet har mötts. Banken menar också att handelsblockaden från Egypten och Israel måste lyftas. Man behöver ett ökat bistånd, och man behöver mer effektiva administrativa processer.

Det är alltså angeläget att också de humanitära leveranserna till Gaza släpps in. Det som kallas Gaza Reconstruction Mechanism var ett viktigt steg, men det har varit helt otillräckligt. Vi har visserligen kunnat se vissa förbättringar på sistone - övergången vid Rafah har hållits öppen mer än tidigare, den minskade fiskezonen har utökats något och vattentillgången har också förbättrats en aning - men de politiska låsningarna kvarstår.

Svaret på din fråga är att det inte går att få enighet. Det går inte att nå enighet i EU, och det går inte att nå enighet i FN. Jag är rädd för att inte heller de förslag som du tar upp här skulle hjälpa. Det är ju inte bara vi, även om det är en rörande förhoppning att Sverige ensamt skulle kunna lösa denna situation och lösa blockaden. Men detta är inte realistiskt att tro, utan vi kommer att behöva hålla ihop i EU-kretsen och i FN om vi ska kunna nå resultat.

Just nu finns inga utsikter till det. Som du vet har även USA - och inte minst John Kerry personligen - engagerat sig i detta under lång tid med mycket magert resultat. Det är där vi står. Vi kan bara fortsätta, steg för steg. Även om det är myrsteg måste vi försöka att ta dem, med siktet inställt på att så småningom nå en tvåstatslösning och ett hävande av blockaden.

Herr talman! Jag är inte naiv. Jag tror inte heller att Margot Wallström - eller för den delen hennes regering - har möjlighet att lösa världens samtliga kriser och katastrofer, än mindre den humanitära katastrof vi nu ser på Gazaremsan.

Jag tillhörde dem som väldigt tydligt välkomnade att regeringen erkände Palestina. Detta beslut fattades inte för tidigt, utan det fattades - tyvärr - troligtvis för sent.

Detta erkännande väckte också en stark förhoppning bland många palestinier. Man tittade på Sverige som en vän och allierad i arbetet för fred och för en tvåstatslösning. Här har Sverige också väckt en förväntan och förhoppning om att vi ska vara ett land som vågar gå före, precis som vi gjorde när det gällde erkännandefrågan. Där satte Sverige genom sitt erkännande igång processer, som vi har sett runt om i Europa, där man har skapat diskussion i flera nationella parlament.

Jag hade önskat att regeringen på samma sätt här skulle våga gå före, ställa frågor och lyfta upp diskussioner när man träffas i EU-kretsen. Är det rimligt att vi fortsätter att ge enorma handelsförmåner till en stat som Israel när de vägrar att lyssna på våra uppmaningar? Är det helt orimligt att EU ska använda något av sina ekonomiska eller handelspolitiska verktyg för att försöka förmå Israel att häva blockaden när man hittills inte har gjort det? Jag tycker att dessa frågor skulle vara rimliga att ställa.

Det är bra att regeringen lyfter fram sitt stöd till Unrwa - detta är ett viktigt stöd. Men jag konstaterar samtidigt att regeringen själv, i den budget som nu ligger på riksdagens bord, säger att man under 2017 vill minska stödet till Unrwa från 415 miljoner kronor i år till 370 miljoner kronor nästa år.

Till sist vill jag säga att jag är väldigt stolt över Ship to Gaza och över dem som har åkt med. Men jag önskar verkligen att Ship to Gaza skulle slippa att skicka fler fartyg. Jag önskar att Ship to Gaza som organisation kunde läggas ned. Tyvärr känns detta väldigt avlägset i dag.

Herr talman! Tack, Hans Linde, för denna viktiga interpellation! Gazas framtid och hela den palestinska befolkningens framtid hänger ihop. Ju längre Gazas befolkning lider under den nuvarande situationen, desto längre bort förflyttas palestinierna från målet om en sammanhängande, demokratisk och självständig palestinsk stat.

Jag tror inte att det finns något EU-land, eller något annat land, som inte har noterat att vi är mycket aktiva i denna fråga. Vi har ställt oss på frontlinjen i och med erkännandet, och vi har också tagit på oss detta som en uppgift. Det är förvisso en ansvarsfull och svår uppgift, men det är en uppgift som vi har tagit på oss.

Vi har varit mycket aktiva i FN-sammanhang. Vi har också varit drivande i EU och ständigt lyft fram detta och sett till att det finns högst upp på dagordningen. Vi har skapat allianser med andra länder som är likasinnade. Vi har jobbat inom det franska initiativet och tagit på oss en uppgift som jag tror att vi är de enda som har genomfört fullt ut på ett bra sätt.

Vi har också hävdat att EU ska använda alla de verktyg som står till dess förfogande - som det går att få enighet kring - där man har kunnat hitta en väg framåt, om än en försiktig sådan. Vi har även vid upprepade tillfällen samtalat med USA för att förstärka Kerrys ansträngningar att mäkla fred.

Vi kommer att fortsätta att stå där, och vi kommer att fortsätta att vara aktiva för den tvåstatslösning som vi helst skulle vilja se.

Överläggningen var härmed avslutad.