IP407

Fru talman! Lars Ohly har frågat mig om jag har vidtagit några åtgärder för att förstärka perspektivet av respekt för mänskliga rättigheter i relation till den s.k. kampen mot terrorism, om jag kommer att vidta åtgärder för att höja statusen på arbetet med mänskli- ga rättigheter inom FN samt om skälen till att Sverige valt att inte ställa sig bakom FN:s högkommissaries förslag som syftar till att öka respekten för mänskliga rättigheter i den pågående jakten på terrorister. Kampen mot terrorism är en angelägen uppgift för hela världssamfundet. Förra höstens fruktansvärda terrorattacker i USA visade att ingen går säker för terroristernas illdåd. Terrorismen känner inga natio- nella gränser. Den hotar allas vår säkerhet, det öppna samhället och demokratin. Den legitima kampen mot terrorism har den svenska regeringens fulla stöd. Vi stöder de nationella och internationella initiativ som har tagits i denna kamp för att skydda människor mot terrorismens ondska. Kampen mot terrorismen får dock under inga omständigheter inskränka de mänsk- liga rättigheterna. Den svenska uppfattningen är att respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstaten bidrar till säkerhet, stabilitet och förhindrande av terrorism. Jag framförde dessa synpunkter i mitt tal inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter i mars i år. Jag betonar även vikten av respekten för mänskliga rät- tigheter i alla bilaterala samtal som berör terrorism- frågan. Sveriges ståndpunkt i den här frågan är väl förankrad i EU och framgår bl.a. av den deklaration som antogs i toppmötet mellan EU och latinameri- kanska stater i Madrid den 17 maj i år. Arbetet med mänskliga rättigheter åtnjuter hög status inom FN. Utvecklingen de senaste årtiondena visar klart och tydligt att mänskliga rättigheter intar en betydelsefull roll på FN:s dagordning. Från att ha varit ett redskap i kalla krigets retorik har mänskliga rättigheter blivit en genuin angelägenhet för hela det internationella samfundet. Detta betonas gång på gång av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Även utvecklingen på det rättsliga området visar att mänskliga rättigheter är en mycket viktig fråga i FN:s arbete. Nya instrument för att öka skyddet av och respekten för mänskliga rättigheter tillkommer. Den internationella brottmålsdomstolens stadga och de två tilläggsprotokollen till barnkonventionen är några viktiga instrument för arbetet med mänskliga rättigheter som har antagits i FN:s regi de senaste åren. Lars Ohlys tredje fråga tycks grunda sig på upp- fattningen att Sverige inte stödde den vid MR- kommissionen framlagda resolutionen om skyddet av mänskliga rättigheter vid bekämpning av terrorism. Så var inte fallet. Tvärtom anslöt sig Sverige till initi- ativet på ett tidigt stadium. Redan i mitt tal under MR-kommissionens första vecka uttryckte jag det svenska stödet för högkommissariens initiativ. Under kommissionens möte presenterade en grupp frivilliga organisationer med Amnesty Interna- tional och Human Rights Watch i spetsen ett förslag till resolution i detta ämne. Efter förfrågan från dessa organisationer åtog sig Mexiko att driva frågan i kommissionen med aktivt stöd från bl.a. Sverige. Alla EU-länder anslöt sig till resolutionen som medför- slagsställare. Under förhandlingarnas gång blev det uppenbart att det ursprungliga förslaget inte skulle kunna antas med konsensus på grund av kritik som riktats mot delar av texten från flera håll. Tidsbristen omöjliggjorde fortsatt arbete för att uppnå en kom- promiss. Högkommissarien vädjade till alla parter att und- vika öppen konfrontation vid behandlingen av denna viktiga text. Mexiko och de övriga medförslagsstäl- larna beslutade därför att dra tillbaka förslaget. Från svensk sida beklagar vi att resolutionen inte kunde antas, men vi har full förståelse för beslutet att inte anta en text som inte var färdigförhandlad och inte uppfyllde kraven på vad en sådan resolution måste innehålla.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret. Vi är inte riktigt överens i värderingen av hur per- spektivet av respekt för mänskliga rättigheter i dag framhävs i den s.k. kampen mot terrorism. Alltför många beslut och alltför många snabba, effektiva ställningstaganden har tagits utan att mänskliga rät- tigheter har varit den grund på vilken besluten har vilat. Det gäller både EU:s egna beslut och de beslut som Sveriges riksdag så olycksaligen har ställt sig bakom - i onsdags i förra veckan rambeslutet i kam- pen mot terrorismen, onsdagen dessförinnan beslutet om den europeiska arresteringsordern. Det finns en risk att de demokratiska samhällena försvarar sig på ett sätt som innebär att man inskränker demokrati och mänskliga rättigheter. Även svenska medborgare har drabbats. Även svenska medborgare får i dag uppleva en situation där man har fråntagits möjligheten att erhålla lön eller bidrag, ja, faktiskt att överleva, om det inte var så att det fanns ett antal människor som var benägna att begå brott genom att tillställa dessa svenska medbor- gare medel som gör att de kan överleva. Det finns alltså en risk för panik, och den paniken används av dem som egentligen inte alls vill stärka kampen för mänskliga rättigheter. Den används av dem som tycker att det här snarast är någonting som man bör kunna förändra, därför att man tycker att det är viktigare att kunna bekämpa politiska motståndare än att hävda respekten för t.ex. oliktänkande. Vi har redan i en tidigare interpellationsdebatt i dag varit inne på hur Turkiet använder kampen mot terrorismen som argument. Vi vet att det sker på andra håll i världen. Stater bekämpar terrorismen, men egentligen bekämpar de minoriteters rättigheter eller kampen för demokrati. Därför är kampen för mänskliga rättigheter i perspektivet av bekämpningen av terrorism så viktig. Det är det Mary Robinson har lyft fram. Det har inte varit populärt. Hon kommer inte att få ett nytt mandat som högkommissarie för mänskliga rättighe- ter inom FN. Sannolikt beror det på att USA, med benäget bistånd från Ryssland, har uttryckt kritik mot hennes alltför tydliga ställningstaganden för mänskli- ga rättigheter. Det här beklagar jag, och jag är säker på att utrikesministern också beklagar att Mary Ro- binson inte tillåts fortsätta. När Mary Robinson lade fram ett förslag om att man skulle tillsätta en kommitté som skulle granska kampen mot terrorismen i perspektivet av mänskliga rättigheter var min uppfattning, på plats i Genève, att Sverige inte hade så rena händer som utrikesministern beskriver. Vid flera tillfällen var den ansvariga am- bassadören på möten med organisationer som Am- nesty International, Human Rights Watch m.fl. och argumenterade mot att Mary Robinsons förslag skulle antas, argumenterade mot de förslag som frivilligor- ganisationerna själva hade lagt fram som ett utveck- lande av Mary Robinsons förslag. Det var inte alls så att Sverige var någon stark tillskyndare av det här förslaget. Det beklagar jag, därför att jag anser att det hade varit ett viktigt bidrag i respekten för mänskliga rät- tigheter i denna kamp mot terrorismen.

Fru talman! Det är bra och viktigt om vi är över- ens om att stärka och stödja mänskliga rättigheter. För att det ska vara trovärdigt tror jag att det också är viktigt att vi är överens om att man ska bekämpa terrorismen. Vi får aldrig misstänkas för att vika eller svika på något av de två benen. Det skulle förta tro- värdigheten för det andra benet. Det finns naturligtvis en risk, och lite grann tycker jag att Lars Ohly tangerar den gränsen när han så kraftigt angriper kampen mot terrorismen i sig. Där- emot finns det naturligtvis en risk att man i kampen mot terrorismen stöter på många länder som försöker försvara sina egna intressen. Man kallar det kamp mot terrorism, precis som vi har berört i den tidigare interpellationsdebatten, när det i själva verket bara handlar om att bekämpa den egna oppositionen, be- kämpa minoriteter eller stärka sina egna intressen. Jag har själv tagit upp det här flera gånger, bl.a. eftersom jag har sett att det först är efter det kalla krigets slut som mänskliga rättigheter på allvar börjat spela en roll globalt och som man fått ett så starkt stöd för mänskliga rättigheter. Det vore därför oerhört tragiskt om stödet för mänskliga rättigheter, intresset för dem och det praktiska arbetet för dem minskade som ett resultat av den 11 september. Det här kände jag kanske en starkare rädsla för under vintern, när kampen mot terrorismen var gans- ka ny och rösterna kring mänskliga rättigheter alltför få. Sedan tycker jag ändå att det har fått nya propor- tioner. Alltfler länder har också betonat de här risker- na och vikten av att vi markerar mänskliga rättighe- ter, både i kampen mot terrorismen och i det fortsatta arbetet med olika länder. Mary Robinson har hela tiden haft den svenska regeringens stöd, både i sin position och i sitt arbete för mänskliga rättigheter. Vi har tidigt markerat att hade Mary Robinson velat fortsätta hade hon den svenska regeringens fulla stöd. Vi skulle gärna ha sett och lanserat henne som fortsatt kandidat. När det sedan gäller det arbete som Lars Ohly tar upp håller jag inte med om den beskrivningen. Sveri- ge har stött, inte en kommitté, det var inte Mary Ro- binsons förslag, utan förslaget var att hennes kontor skulle fortsätta att arbeta med att se till att mänskliga rättigheter respekterades. Det har Sverige stött. Den resolution som man inte kunde uppnå enighet om hade flera brister, bl.a. fanns där krav på att man skulle kunna anklaga olika terroristorganisationer för brott som faktiskt just skulle kunna ge en regering en ursäkt för att gå in och förtrycka minoriteter. Därmed tror jag att det var ett exempel på det som även Lars Ohly hade ansett oacceptabelt i den resolutionen. Det var ett skäl till att det aldrig gick att uppnå enighet kring resolutionen. Men när det gäller principen att Mary Robinson och hennes kontor skulle ha kunnat undersöka och stärka arbetet för mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen rådde det inget tvivel om Sveriges ställningstagande.

Fru talman! Låt mig först säga att det finns en gemensam grund för utrikesministern och mig. Den är att terrorismen ska bekämpas och att det aldrig får ske på ett sätt som inskränker de mänskliga rättighe- terna. Det är vad utrikesministern sade i sitt svar, vilket jag fullständigt instämmer i. Men tolkningen skiljer sig lite grann åt. Att bekämpa terrorismen är oerhört viktigt därför att den slår så blint. Det är det fegaste sättet som kan användas för några politiska eller andra syften. Den slår mot civila, mot oskyldiga på ett sätt som är full- ständigt oförutsägbart, och den slår blint. Terroristdå- den i New York och Washington den 11 september var avskyvärda på alla sätt. Men man får inte falla in i en retorik som skulle gjort George Bush avundsjuk, nämligen påstå att kritik mot det sätt som kampen mot terrorism förs i dag skulle vara någon sorts försvar av terrorismen. Så är inte fallet. Tvärtom är det Sveriges, den svenska regeringens, den svenska riksdagens och de politiska partiernas skyldighet att kritiskt granska de starka stater som vill använda kampen mot terrorismen för att förstärka sin egen ställning. Det är självklart att ta avstånd från terrorbrott och självklart att vi vill se de ansvariga för terrordåden den 11 september ställda inför rätta. Men det är inte lika självklart att Turkiet ska få ett argument för att bekämpa kurders rättigheter genom terrorstämpling av PKK, en organisation som nu har tagit avstånd från terrorismen. Det är inte heller självklart att den colombianska regeringen och den högermilis som agerar i landet ska kunna påstå att de bekämpar terro- rism när de slår ned legitima krav på demokratiska rättigheter i Colombia. Det är definitivt inte självklart när organisationer som själva inte agerar i någon som helst terrorverksamhet förbjuds eller deras verksam- het försvåras därför att de politiskt driver krav som även terrorgrupper gör. Då är vi inne på ett sluttande plan. Då är vi inne på att faktiskt godkänna de starkas rätt att bestämma när terrorismen ska bekämpas, vad som är terrorism och hur den kampen ska föras. Själva är de inte in- tresserade av någon granskning av sina egna dåd. Turkiet bedriver terror. Israel bedriver terror. Men det är de som använder den amerikanska definitionen av kampen mot terrorism för sina syften. Mary Robinsons förslag var inte enbart att hennes eget kontor skulle göra detta. Det var en särskild expert som skulle knyta ett antal personer till sig och som skulle kunna ställas till säkerhetsrådets förfogan- de. Min minnesbild av den vecka jag tillbringade i Genève och de kontakter jag hade såväl med den svenska delegationen som med frivilligorganisationer var att Sverige uppfattades som en mycket svag allie- rad i arbetet för att få FN att anta förslaget från hög- kommissionären. Det var inte ett agerande som väckte något större jubel bland dem som gärna ville se att man lyfte upp respekten för mänskliga rättig- heter på en likvärdig nivå som kampen mot terroris- men. Detta förslag bekämpades av dem som anser att terrorismen ska bekämpas alldeles oavsett hur det slår mot mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag tror att vi är överens om att poli- tiska grupper som slåss för politiska krav aldrig ska stå på terroristlistor. Grupper som använder terrorist- metoder måste vi däremot alltid fördöma och ta av- stånd från. Där är det viktigt att vi alltid är glasklara. Annars undermineras vårt arbete för att stödja politis- ka grupper som slåss med fredliga medel, och då undermineras vårt arbete för mänskliga rättigheter. Det är därför vi måste vara tydliga när vi mot oli- ka länder hävdar att vi inte accepterar att förtrycka mänskliga rättigheter, att vi inte accepterar deras definition av terrorism. Men vi måste vara lika tydli- ga mot grupper som använder våld och terror som metod, dvs. att vi anser att det är terroristattentat som bara kan fördömas och aldrig accepteras. Sådana organisationer hör också hemma på terroristlistorna. Sedan är det diskussionen i Genève. Det här blir en teoretisk diskussion om vi nu ska gå tillbaka till beslut och förfaranden som genomfördes för flera månader sedan och dessutom i stor utsträckning inför stängda dörrar. Det som står i förslaget till resolution är en begäran, dvs. decides to request United Nations High Commissioner for Human Rights to provide guidance on the question of protecting human rights and fundamental freedoms whilst countering terro- rists as well as., och sedan fortsätter man med vilka olika saker man vill att hon ska göra. Det här var någonting som Sverige stödde. Vi är också övertygade om att om det hade funnits tid att gå igenom detta med de tveksamma länderna hade detta fått en majoritet bakom sig. Vi beklagar att så inte blev fallet. När det gällde den stora resolutionen om mänskli- ga rättigheter och terrorism, som hade Algeriet som förstanamn, dvs. förslagsställare, fanns det skrivning- ar som var oacceptabla för oss och som därmed inte heller gick att förhandla färdigt i tid. Till de skriv- ningarna hör att terroristgrupper kränker mänskliga rättigheter. Det skriver man för att minska staternas ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter - t.ex. Algeriets ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter i sitt eget land - för att staterna i stället ska kunna säga att detta är något som terroristgrupperna har ansvar för. Därmed menar vi att man friskriver stater från att kränka mänskliga rättigheter. Därmed var en sådan skrivning inte acceptabel. Jag tror inte att den hade varit det för Lars Ohly heller eftersom jag utgår från att vi delar den principiella synen på hur man ska hantera mänskliga rättigheter och terro- rism.

Fru talman! Jag välkomnar beskedet från utrikes- ministern att organisationer som kämpar för politiska rättigheter med legitima medel aldrig någonsin ska kunna stå på en terroristlista. Det gäller således Sinn Féin. Det gäller således Batasuna. Det gäller således alla de politiska organisationer som har diskuterats bl.a. inom EU. Där har det t.o.m. lagts fram förslag om att de ska omfattas av de listor på terrororganisa- tioner som har upprättats inom organisationen. Jag tar med mig löftet, och utrikesministern har mitt fulla stöd för att fullfölja det. När det gäller historieskrivningen är det sant att det blir en strid om ord. Vi behöver väl inte gräva ned oss alltför mycket i vad som hände eller inte hände i Genève. Det är kanske inte så allmänt intressant. Däremot är det intressant hur kampen för mänskliga rättigheter inom FN kommer att utvecklas, när Mary Robinson inte får förnyat förtroende, när generalsek- reteraren har att utse någon ny. Om misstankarna om att han faktiskt har fallit undan för påtryckningar som har gjort att Mary Robinson, trots en uttryckt önskan, inte har fått fullfölja sitt uppdrag ytterligare en man- datperiod, finns det en risk att en ny högkommissio- när inte kommer att vara en lika stark förkämpe för mänskliga rättigheter som Mary Robinson har gjort sig känd för. Det skulle vara olyckligt. Just i detta speciella läge när USA och andra stater använder kampen mot terrorismen för att uppnå egna politiska syften behövs det en oberoende ansvarig inom FN- systemet som faktiskt vågar tala klarspråk och även vågar tala klarspråk när det är obekvämt, vågar tala om att det Ryssland just nu utövar i Tjetjenien är brott mot mänskliga rättigheter, brott mot Genèvekonven- tionen och en krigföring som inte är acceptabel. En sådan ny högkommissionär skulle möjligtvis kunna fullfölja arbetet för mänskliga rättigheter inom FN.

Fru talman! Om Mary Robinson verkligen vill ha ett förnyat mandat eller inte eller, som hon sade, nu anser att hon har gjort det hon kan och därmed också vill avsluta sitt arbete, lär varken Lars Ohly eller jag få någon kunskap om. Däremot kan jag också intyga att Mary Robinson inte bara hade gjort sig oense med de stora länderna, USA och Ryssland, och att det inte bara handlade om kampen mot terrorismen, utan just för att Mary Robinson under alla år gentemot alla länder, både stora och små, hade talat klarspråk om mänskliga rättigheter, ansågs hon av många länder vara obekväm. Jag hoppas och förutsätter att när generalsekrete- raren utser en ny högkommissarie för mänskliga rättigheter att han även denna gång väljer att utse någon som förmår att vara mycket obekväm, både mot USA, Ryssland och ett antal mindre enskilda länder som förtjänar att få kritik när det gäller mänskliga rättigheter.